Djävulens kök

Tanken är att det ska komma en bok i höst med titeln Djävulens kök. Detta är en del av det kapitel som handlar om just Djävulens kök. Publiceras nu då jag ser att Vattenfall planerar bygga två minireaktorer. Hoppas bolagets direktörer tar hand om avfallet i sina egna garderober de kommande 10 000 åren…


Kärnkraftverket i Krümmel stängde 2011. Tyskland ska fasa ut kärnkraften och svenska staten står där med skägget i brevlådan. Vattenfall äger anläggningen och svenska skattebetalare får ta på sig misslyckandet. Kronorna tickar.

I skogsbacken alldeles bakom det stora verket ligger spridda ruiner i röd tegel, inhägnade bakom stängsel med dödskalleprydda förbudsskyltar.

Några mil öster om Hamburg vid Elbes norra strand ligger resterna av Djävulens kök.

Så kallades den fabrik som Alfred Nobel etablerade på 1860-talet och som blev platsen där dynamiten fick sin slutliga utformning. Det var här dynamitgubben uppfanns och grunden lades till Nobels förmögenhet, svensk försvarsindustri, Nobelpriset och en massa annat.

Anläggningen flög i luften med man och allt vid ett flertal tillfällen och slutligen importerade Nobel svensk arbetskraft då lokalbefolkningen tvekade över att jobba där.

Därför finns det ännu idag ett antal Svensson, Olsson, Bengtsson och Lindberg i telefonkatalogerna för de närbelägna samhällena Geesthacht och Lauenburg. En emigrantspillra av en föga omskriven svensk arbetskraftsutvandring.

Det kan tyckas vara en ödets ironi att svenskar rört ihop ännu en dödlig soppa här i Krümmel för kärnkraftverkets placering just vid dynamitfabrikens ruiner har inte gjort Sverige populärare hos byborna.

2007 blev det brand i en av de två transformatorerna på verket och när det startades igen blev det kortslutning i en av reaktorerna.

Under åren 1989-2003 när elproduktionen pågick konstaterades femton fall av barnleukemi i det absoluta närområdet, inom en radie av fem kilometer från verket.

Sedan kärnkraftverket slutade producera el 2007 och fram till i alla fall 2018 har enbart två nya fall av barnleukemi konstaterats i samma område.

Tankeväckande, skriver det svenska Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer i en rapport 2018, men drar ändå med ytterligare statistik slutsatsen att det inte går att peka ut kärnkraften som ensam och uppenbar orsak till cancerfallen.

Bergspredikan

Reportaget har varit publicerat i tidningen Sändaren.


Det är fyra kilometer vandring till en av Norges största turistattraktioner, Preikestolen (svenska: predikstolen), den hisnande bergsplatån ovanför Lysefjorden en bit från Stavanger i Rogaland i västra Norge.

I turistbroschyren klassas vandringen dit upp som krävande. Den är inte tekniskt svår men jobbig för den otränade och hjärtat får pumpa lite extra i några branter. Det tar ungefär två timmar.

Med mer än 300 000 årliga besökare är det Norges mest besökta vandringsled.

De som tar sig upp får njuta av en hänförande utsikt och utmana sin höjdrädsla. De mest oförskräckta, eller dummaste, går fram till kanten, sätter sig och dinglar med benen över stupet.

Andra håller ett respektfullt avstånd. Några ålar sig med med darr i knäna och hjärtat i halsgropen fram för att titta. Det är 604 svindlande meter rakt ned. Det finns inga räcken, staket eller ens varningsskyltar.

Mobilkameror sträcks på raka armar, leenden fixeras och det klickas för selfiesar.

Senaste somrarna har tillströmningen av vandrare och turister stundtals varit så stor att vakter fått släppa på lagom antal besökare i taget. Samma fenomen som drabbat många svenska nationalparker och turistattraktioner då pandemin dirigerat turistströmmarna till besöksmål i vår egen natur.

Själva vandringsleden är förhållandevis lättforcerad. Där stigningen är som brantast har stenar formerats som trappsteg. I den officiella turistbroschyren berättas hur nepalesiska sherpas med erfarenhet från Himalaya hjälpt till med den praktiska utformningen.

Stigningen på den fyra kilometer långa leden är ungefär 350 meter.

Preikestolen är en nästan helt vågrätt platt yta på cirka 25 gånger 25 meter. Bergväggen går lodrätt ned mot fjorden. Många av vandrarna har lunchpaket och termos med sig, slår sig ned och njuter utsikt och skådespel.

Trots bristen på säkerhetsarrangemang är det förvånansvärt få som faller från Preikestolen. Vilket emellertid händer. Liksom att någon begår självmord på platsen. Fortfarande mest uppmärksammat är ett fall för drygt tjugo år sedan då en ung norrman via ett chatforum gjorde en självmordspakt med en österrikisk tjej. De träffades, vandrade upp, tog varann i hand och hoppade.

För ett par år sedan genomförde amerikanska National Library of Medicine världens första studie om selfierelaterade dödsfall, där turister ansträngt sig till den grad att få till den bästa, eller värsta, selfien att de omkommit på kuppen. Då, 2018, hittade man inte mindre än 259 selfierelaterade dödsfall. De allra flesta var män under 30 år. Från Preikestolen finns dokumenterat två dödsfall i samband med selfie. En man från Spanien 2013 och två år senare en ung kvinna från Australien. Även 2020 inträffade ett dödsfall men det oklart om det var i samband med en selfie.

Det har diskuterats ett selfieförbud men det lär vara svårt att genomföra. Däremot är det förbjudet att flyga drönare för att fotografera över Preikestolen. Det anses för riskabelt.

I en trailer för filmen Mission Impossible Fallout, som hade premiär sommaren 2018 hänger skådespelaren Tom Cruise över klippan med ett krampaktigt grepp om kanten. Dock valde filmbolaget att i filmen placera den norska turistattraktionen i Indien (!). Trots att de amerikanska filmmakarna fått drygt 6 miljoner kronor i filmstöd av det norska filminstitutets fond för att promota norsk kultur, historia och natur.

– Alla vet ändå att det är i Norge, säger Visit Norways Elisabeth Saupstad i Stavanger till tidningen Dagbladet.

Det sägs också att den storslagna naturen kring Lysefjorden har inspirerat producenterna av de storsäljande animerade Frostfilmerna med Anna och Elsa.

Klippformationen Preikestolen är som i så många andra naturformationer en rest från istiden. Sprickor i berget fungerade tryckavlastande och då glaciären i fjordbassängen för tiotusen år sedan smälte undan försvann trycket från isen och ras skar ut de skarpa fjällsidorna.

Det är till och med så att det idag löper en spricka uppe på toppen. En spricka som på sina ställen är 45-50 centimeter bred. Den har till och med vidgats, om än med bara någon millimeter de senaste åren.

– Det finns ingen grund att skrämma upp folk, sade Audun Rake i Stiftelsen Preikestolen för några år sedan i Arbeiderbladet då man konstaterat att sprickan vidgats någon millimeter. Att klippan skulle störta i fjorden inom den närmaste tiden är däremot osannolikt. Det behöver man inte frukta.

Utgångspunkt för vandringen till toppen kallas lite skämtsamt för Preikestolen Base Camp. Här finns restaurang, souvenirshop, turistinformation, toaletter och parkering.

Stiftelsen Preikestolen grundades av de lokala kommunerna i området tillsammans med lokala markägare, turistföretag och Stavanger Trekking Association. Närmaste samhälle heter Jörpeland och det tar ungefär en timme med buss från Stavanger. Man kan också resa med färja upp i Lysefjorden.

VM-Jonny 1943-2022

I dag kom beskedet att skridskovärldsmästaren Jonny Nilsson avlidit efter en tids sjukdom. Han var en av Sveriges riktigt stora idrottsmän och jag skulle gärna sätta honom jämte Stenmark och Borg. Jag fick förmånen träffa honom vårvintern 2005 i Göteborg för ett reportage till tidskriften Britannia Magazine. Fantastisk idrottsman och berättare. Intervjun publicerades på norska men den svenska originalversionen ger jag dig här. Oavkortad.


Jag var oerhört stolt över min tunna stickade grå mössa med röd fartrand, som en sorts mittbena, när jag var liten. Den satt som slickad över huvudet, med en liten spets längst fram och ned över öronen.

Det var nämligen en sådan som skridskoåkaren och idolen Jonny Nilsson hade.

När jag drog ned mössan och glattade runt i gummistövlarna förvandlades de tillfrusna vattenpölarna i södra Skåne till Bisletts enorma skridskooval. Klas, Lillebror och Beben blev den mångtusenhövdade jublande publik som hurrade när världsrekorden rök sin väg.

Jag var fyra-fem år.

Omåttligt stolt i Jonny Nilssonmössan, om än annorlunda stuk än idolen. På bönpallen till trehjulingen syrran Karin.

Ungefär lika gammal var den blivande världsmästaren och folkhjälten Jonny Nilsson i Forshyttan när han cyklade jämsides med maratonlöparen Gustav Jansson som varje dag sprang 2,5 mil från hembyn till Hagfors i Värmland för att köpa Expressen och hem igen med tidningen under armen.

Gustav Jansson kom trea i maraton i OS i Helsingfors 1952, efter fantastiske Emil Zatopek. Sedan dröjde de svenska friidrottsmedaljerna mer än tjugo år tills Anders Gärderud tog guld i Montreal 1976.

Men 1952 hade Jonny Nilsson fått en annan idol. Vinter-OS hölls i Oslo och Jonny slukade allt om de olympiska spelen och Mora-Nisse Karlsson var den store förebilden.

Jonny Nilsson satsade på skidåkning.

– Och backhoppning, berättar han lite överraskande, när vi träffas över en lunch i centrala Göteborg.

Han har fyllt 62 år, är elegant klädd i vinröd kostym och slips, och ser fortfarande mycket vältränad ut. Han är själva sinnebilden av en estet.

Därför känns det föga förvånande när han berättar att han tröttnade på skidåkningen.

– Skidorna var ett evigt rännande i ensamma skogar och över ödsliga marker med enbuskar och tallbuskar och sedan slaskade man blåbärssoppa över hela ansiktet och spillde över tröjan, säger han och skrattar.

Då, 1955, vann Sigge Eriksson skridsko-VM i Moskva.

– Jag tyckte det var oerhört tjusigt och stiligt med skridsko, och genom Sigges VM-guld ökade intresset lavinartat för sporten. Jag bestämde mig för att satsa på skridsko, säger han.

Tränat hade han redan börjat med.

– Jag sprang över myrarna i Värmland med gummistövlar. Det var tungt, men jag läste Rekord-Magasinet och drömde om kommande framgångar, som gjorde det lättare att stå ut.

1957 flyttade lantbrukarsonen Jonny Nilsson från Forshyttan till Flipstad, fick jobb på Vägverket och började skridskoträningen på allvar.

– Jag pratade in mig hos vaktmästaren på idrottsplatsen och fick tillåtelse att träna på bandyplanen på kvällarna. Efter det att grindarna låsts klockan nio, berättar han.

Så varje dag, som startat hos Vägverket halv sju, avslutades halv tio på kvällen med att Jonny kastade skridskorna över stängslet som inhägnade idrottsplatsen, klättrade själv över, och sedan sopade han isen innan han kunde ägna en timme åt sin åkning.

Det var långt kvar tills han skulle sopa banan med motståndarna.

– Jag höll på i två år utan större framgång.

Vilket inte innebar att han gav upp. Tvärtom. Han gick in i tyngdlyftarklubben och satte igång med skivstångsträning. Och inte måttligt heller.

– Jag tog i så mycket det gick. Körde lätt 125 kilo i bänkpress och över tvåhundra i knäböjningar. Det var hårdaste möjliga träning.

Dessutom levde han asketiskt. Han vispade råa äggulor, käkade vetegroddar och drack en sorts chokladpulver som importerats från Australien.

– Mor varnade mig och sa att jag skulle förstöra mig. Men vem lyssnar på sådant? Det var långt till ålderdomen.

Han skaffade racercykel och cyklade och simmade under sommaren för att hålla sig i trim.

Sedan kom också resultaten.

Hela tiden hade han en träningskamrat som hette Göran Johansson. De var jämngoda i allting, men när det blev allvar var alltid Jonny den bäste.

– Jag har nog alltid haft förmågan att ta det spontant och inte tänka för mycket, säger han.

– Jag var heller aldrig någon supertalang, trots att alla i efterhand har sagt att jag var ett unikum, men jag var bara en produkt av stenhård träning.

Bara?

– Du måste också ha en fanatisk brinnande låga att vilja bli bäst.

Det hade Jonny Nilsson.

Och han blev bäst.

I en sport som var oerhört stor. Så stor att det är smått ofattbart idag att höra berättas om en publikskara på 25.000 personer när SM avverkades på Ullevi i Göteborg.

Det här var i en tid långt före det att dokusåporna parkerade svenskarna i TV-soffan.

– Efter en tävling i Bergen i Norge 1966 satt 22.000 personer kvar på läktarna efter tävlingarna för att se på när jag fortsatte med mina träningsvarv efteråt.

I Norge älskade man Jonny Nilsson, som utmanat och slagit flera av de egna åkarna som norrmännen betraktade som bäst i världen. Namnen flimrar förbi, Fred Anton Maier, Knut ”Kuppern” Johannesson och nye supertränaren Stein Johnsen, är bara några av dem.

Jonny har besvarat den norska kärleken. Flera gånger i vårt samtal tänds en alldeles speciell glimt i blicken och så citerar han en norsk ledare eller journalist på ren och klingande norska.

– Jag tror att norrmännen gillade mig för att jag aldrig var uppkäftig, utan bara uppriktig. Jag hymlade inte med någonting, säger han.

Så tar han till sin hemsnickrade norska med värmländsk brytning när han avslöjar hur en norsk starter vid tävlingar på Bislett 1965 lutade sig fram till Jonny och viskade:

– Gör dig redo Jonny, och sedan sticker du iväg som en raket när vinden är den rätta för dig. När du åker så skjuter jag.

Men ”fusket” kom av sig. Jonnys parkamrat i loppet, holländaren Kees Verkerk, tjuvstartade, och Jonny kom i otakt med de tjuriga vindarna.

Framgångssagan Jonny Nilsson började med VM på Leninstadion i Moskva 1962.

Men det var nära att han aldrig kom dit. Ledarna ansåg honom visst kvalificerad, men han var i yngsta laget. Han var bara 19 år.

Norrmännen storsatsade. De kom i en helt revolutionerande dräkt – i nylontrikå. De kallades ”Fantomgänget”.

På 5.000 meter lottades Jonny i sista par, som startade strax före klockan tolv på natten. Han gick i mål dagen efter (!), några minuter efter tolv. Och Jonny ledde överraskande fram till och med sista varvet. Vann gjorde en annan svensk, Ivar Nilsson.

Nästa dag var det dags för den långa distansen, 10.000 meter.

Jonny Nilsson vann distansen och det var inledningen på en makalös karriär. Ivar Nilsson kom tvåa. Under fem år var det sedan ingen som slog Jonny Nilsson på 10.000 meter.

Men de norska trikåerna hade satt fart på utvecklingen. Alla insåg att de skulle ha en dräkt som släppte igenom luften och gav minsta möjliga luftmotstånd.

– Jag gick in i en dambutik och köpte kalasbyxor. Jag såg ut som en strippa, med sömmen i rumpan, berättar Jonny och skrattar åt minnet.

Nu var det liv i luckan inför VM i Japan 1963. En norsk fabrik sydde nylontrikåer för glatta livet och det norska fantomgänget vässade formen för att utmana den svenske uppkomlingen.

Jonny gillade uppmärksamheten.

När han steg ombord på planet på Arlanda som skulle ta honom till Tokyo sa han till TV-reportrarna att ”nu ska jag åka till Japan och knyta upp svansen på norrmännen”.

Med på planet fanns en norsk journalist som ansåg att Jonny inte hade en chans mot Knut Kuppern Johannesen.

– Vinner du ska jag putta en ärta uppför vulkanen med näsan, säger Jonny på sin norsk-värmländska och citerar den norske journalisten.

I EM före OS hade norrmännen varit outstanding. De gjorde rent hus med konkurrenterna och kom etta, tvåa, trea och fyra.

Japan-VM blev Jonnys verkliga genombrott.

Han satte tre världsrekord. Vann 5.000 meter och på 10.000 meter satte han nytt världsrekord med tretton (!) sekunder, trots ett ymnigt snöfall.

Det blev den mest spännande VM-avslutningen någonsin. Efter de första tre distanserna ledde Jonny hela VM med bara 1,2 sekunder före norrmannen ”Kuppern” Johannesen.

På 10.000 meter, stod de sida vid sida, redo för 25 varv runt ovalen. Men Jonny Nilsson slog norrmannen med 200 meter efter ett fantastiskt åk.

Den norske journalisten bör rimligen fortfarande trilla ärta med näsan uppför den japanska vulkanen.

Året därpå var det OS i Innsbruck i Österrike.

Då blev det storbråk med norrmännen.

Men en sak i taget. Redan i november 1963 var Jonny i kanonform.

– Jag trodde jag skulle vara i form hela året. Men en vecka före EM försvann formen totalt. Jag hade inget flyt på grejorna, säger han, och vet än idag inte riktigt vad det var som hände.

På 10.000 meter i OS lottades Jonny i första par på morgonen.

– Först tyckte jag att det var otur att köra först, men det gick bra. ”Kuppern” skulle köra i sjunde par, men efter sjätte par blev det paus och ismaskinen körde ut för att förbättra isen. Så långt var allt gott och väl. Förhållandena för de båda antagonisterna borde vara jämngoda.

Men ”Kuppern” gjorde ett dåligt lopp.

– Norrmännen blev stenförbannade. Och när Kuppern väl kom i mål visade det sig att han hade en tid som var 15-16 sekunder sämre än min.

Eftersom det var en svensk tävlingsledare, Sven Låftman, som stod bakom beslutet med ismaskinen vädrade alla norrmän en kupp mot Kuppern.

– Efter fyrtio år är detta fortfarande infekterat i Norge, säger Jonny och skrattar.

1965 flyttade Jonny Nilsson till Göteborg och började arbeta hos en fastighetsmäklare. Han var 21 år gammal och hade redan börjat ifrågasätta om det var det här livet han drömde om. Skulle han fortsätta hårdsatsningen och sitta kvar i ett svettigt omklädningsrum tills han var 35?

Men det var först efter OS i Grenoble 1968 som han bestämde sig för att sluta.

1966 kom han trea sammanlagt i VM. 1967 var ett rätt dåligt år och EM gick i Lahtis i Finland. I 35 minusgrader. Det var stora sprickor i isen av kylan och ögonen frös igen. Men en reporter på Expressen gav Jonny ett tips.

– Jag lyckades komma över den enda mopedtratt jag kunde hitta i hela Lahtis. En sådan där plasttratt som skulle skydda mot kylan. Jag ville inte förstöra synen.

Han skrattar mycket under vårt samtal. I efterhand är det mesta roligt.

Jonny Nilsson (1943-2022)

Men mopedtratten blev inte helt lyckad. Det blev möjligen lite mildare för ögonen, men syret byttes inte ut tillräckligt, och tratten blev en stor isklump.

– Jag såg ut som en foxterrier och fick sprängande huvudvärk, säger han och tillägger:

– Alltihop i direktsändning i TV!

Han förberedde nu sin sista satsning inför Grenoble.

– Jag tränade stenhårt. Sprang tre mil om dagen. Men på ett träningsläger en tid före OS fick Johnny Höglin influensan och strax efter slog den till mot mig.

Huvudvärk, matthet och 40 graders feber.

På 5.000 meter skulle Jonny åka sist, utan parkamrat. Så han tog det lugnt på hotellet, åt en rejäl middag och satt och smälte den när en ledare kom instormande och sa att han hade blivit flyttad, på grund av en tysk, Zimmerman, som utgått ur tävlingen.

– Jag var proppmätt. Jag kände mig som en boaorm som just fått ett skrovmål.

Men det var bara att hänga med. In efter grejorna och iväg i en polisbil till arenan.

– Någon uppvärmning blev det inte tal om. Polisbilen körde fram till en öppning vid ena kortsidan. Där togs överdragsjackan av och sen skrinnade jag fram till startplatsen, där startern väntade.

Det säger sig själv att det inte gick så bra. Svenskarna Johnny Höglin, Örjan Sandler och Jonny Nilsson kom femma, sexa och sjua. Fred Anton Maier vann.

När Jonny Nilsson bestämde sig för att sluta var intresset för skridskosporten på topp i Sverige. OS-laget i Grenoble bestod av 21 personer. Det största någonsin.

– Ur denna moras växte en ny idé fram. Jag såg publikintresset och insåg att det här var en fin arenaidrott.

Jonny Nilsson ville dra igång en proffscirkus inom skridskosporten. Han fixade en finansiär i Atlanta, Georgia och samarbetade med stjärnadvokaten Henning Sjöström. De sexton främsta av världens bästa åkare kontrakterades.

Under två år kördes tävlingr i Norge, Holland och en gång även i Rättvik.

Men sedan sprack det.

VM-Jonny 2005.

– De höga herrarna i idrottens styrelserum slog bakut och anklagade mig för att privatisera idrotten. Jag blev en paria och förbjöds att beträda en idrottsarena i fortsättningen. Och när de dörrarna stängdes hoppade åkarna av. Så plötsligt stod jag helt ensam.

Visst har Jonny Nilsson en del bitterhet att skopa över hycklande idrottsledare som inte ville välsigna projektet som kunde gett skridskosporten en ytterligare skjuts.

Men han fick åtminstone ett erkännande i efterhand. På ett internationellt toppmöte i Davos flera år senare, där också OS-generalen Juan Antonio Samaranch deltog, togs Jonny avsides, och fick en ursäkt. Då hade amatörismen redan spelat ut sin roll i världsidrotten. Men då var det så dags för skridskosporten.

Tamtaratamtaratamtam

Det sägs i alla filmresuméer att Oskar Mazerath stannar i växten i protest mot världens ondska.
Jag har inte läst Günther Grass roman och i kväll var första gången jag såg filmen från 1979 av Volker Schlöndorff. Blecktrumman.
Jag håller inte med. Antingen är målet för hans protest så subtilt uttalad att min neanderthalhjärna inte uppfattar det eller också protesterar Oskar emot något annat.


Min teori: Det är dumheten som Oskar värjer sig emot. Inte ondskan som är en följd av dumheten.
Filmen utspelar sig i Danzig, nu polska Gdansk, under åren före och under kriget. Det var här det började.
Hänger ondska och dumhet samman? Ja, i många fall är det väl så. Ondska är ju ett sätt att kompensera sina brister och att vara korkad är en rätt klar nackdel i ett sofistikerat samhälle.
Däremot behöver det inte vara så. Inga likhetstecken.
Den judiske leksakshandlaren Sigismund Markus som olyckligt förälskat sig i Oskars mamma Agnes och gång efter annan (varje torsdag?) förser den ständige treåringen med nya blecktrummor och till min överraskning spelas av sångaren Charles Aznavour är ju lite dum men alls icke ond.


Så då byter vi spår.
Längst upp vid Kaskaden i Armeniens huvudstad ligger ett hus med en magnifik vy över Yerevan och dess fond med berget Ararat.

Det är Charles Aznavour Centre. Förutom att det är Armeniens ojämförligt bästa läge för en bostad där Charles och Ulla ibland bodde så är det museum och ett fransk-armeniskt kulturcentrum.
Tyvärr missade jag dess öppettider. Aznavour var armenier vars föräldrar flydde undan folkmordet 1915.
Charles Aznavour levde själv 1924-2018. Ulla hette Thorssell och de gifte sig i Las Vegas 1967.
På flygplatsen Zvartnots rear de t-shirts med Aznavourmotiv. Jag köper en. Den är alldeles för liten.
Dumt. Tamtaratamtaratam. 

En timme och tio minuter Aznavour på Youtube!

Sverre och naziguldet

För en dryg vecka sedan skrev jag om Sverre Kleiven i Misiones i Argentina här i bloggen. Det är hans fötter som traskar iväg på omslaget till min bok Den falske ingenjören.

När jag läser boken Svenska SS-fruar av Christoph Andersson så dyker Sverre överraskande upp.

I boken berättar pastorn i den svenska kyrkan i Oberá Sven Arne Flodell hur den f.d. SS-mannen Arthur Grönheim i Argentina försökte förmå ”piloten Sverre Kleiven, att frakta flera kilo guld till Kreuger i Buenos Aires”. Sverre nobbade.

Mångårige pastorn i svenska församlingen i Oberá i Argentina Sven Arne Flodell (1935-2020).

Sverre var bonde, som jag berättar i mitt inlägg den 5 juni, men med certifikat och eget flygplan. Det här är helt nya sensationella uppgifter för mig.

Jag köpte Anderssons bok just för att jag visste att ett kapitel skulle handla om Grönheims, Arthur och Britta, som jag hörde talas om då jag var i Argentina. Jag skriver ett kapitel om emigrationen av svenska nazister till Argentina efter andra världskriget. Där förekommer både Grönheim och Kreuger. Den sistnämnde kom från Alvesta och hette Hans-Caspar Kreuger.

Christoph Andersson berättar om de svenska kvinnorna som sökte sig till SS-män för att bli mammor åt en ny generation rasrena arier. Han har hittat en stor mängd sådana kvinnor och åtminstone ett tjugotal svenskor. I boken tar han upp fyra kvinnoöden varav alltså Britta Grönheims är ett.

Jag har inte läst hela boken utan bara kapitlet om Britta än så länge, men det är en spännande upplagd historia om ett brännande ämne som krävt år av forskning. Christoph Andersson drar själv parallellen med senare års IS-fruar.

Boken blir en viktig bit i det enorma pussel som handlar om att kunna förstå mekanismerna och idéerna bakom bygget av en tyranni.

Själv tycker jag det är intressant att läsa om Grönheimarnas liv i Argentina på en plats och bland namn där jag själv reste för nu tolv år sedan. Möjligen har också uppgifterna i min bok i någon mån bidragit till att peka ut Grönheims färdriktning för Andersson.

Vad jag inte heller visste var att SS-paret har en hund i sin naziexil i Argentina som heter Tell. Det vet jag inte om jag är så förtjust i.

Läs själv:

Christoph Andersson: Svenska SS-fruar med uppdrag att föda ariska barn.

Per Erik Tell: Den falske ingenjören och andra svenska spår i Argentina.

En annan junidag

I våras körde jag Sigge till Northumberland och Skottland. Vi besökte bland annat legendomsusade Lindisfarne som är betydelsefull i vikingahistorien. Utdraget här är ur min kommande bok Djävulens kök.


Ingen annan tidsålder är så exakt daterad som just vikingatiden. Den inleddes den 8 juni år 793.

Historikern Åke Ohlmarks slår till och med fast att det var mellan elva och halv tolv på förmiddagen. Det var då norska sjöfarare körde upp långskeppens stävar på sandrevlarna kring den heliga ön Lindisfarne i Northumberland i norra England, och steg iland.

Där låg St Cuthberts kloster och kyrka. Ett viktigt och välmående religiöst centrum. Det var nordmännens mål.

Ohlmarks dramatiserar händelsen i boken Vikingatågen och runstenarna (1981):

”… de vrålande, tjutande djävlarnas anstormning, i tolvmannaskaror med de bistra, skäggiga karlarna i livrockar och trånga hosor i gåsmarsch efter varandra, alla höjande stridsyxor och svärd över sina huvuden. Munkar och nunnor blev skoningslöst nedhuggna eller bortsläpade under spott och spe, sedan de klätts av in på bara skinnet. Också lekbröderna misshandlades och drängar och rättare höggs skoningslöst ned.”

I dag är det betydligt lugnare att vandra runt bland turisterna som dras till klosterruinerna på den sägenomspunna ön.

Lindisfarne, eller the Holy Island som den också kallas, ligger inte ens en kilometer utanför den northumbriska kusten. Det finns en asfalterad vägförbindelse med fastlandet och det är fullt möjligt att köra bil ut till ön när väl tidvattnet dragit sig undan.

På ön sitter åtskilliga skyltar som berättar om vikten av att hålla reda på tidvattnets ständigt ändrade schema. Ett tiotal turister fastnar årligen med bilen då Nordsjön strömmar till. Vilket den gör två gånger om dygnet med ständigt förskjutna tider.

Bilisterna som hamnar i bryderi måste i många fall plockas upp av sjöräddningen, ibland med helikopter. Trots allt är det en mycket liten del av alla 750 000 besökare som årligen vallfärdar till ön som råkar illa ut.

I Roman Polanskis kultförklarade film Cul-de-sac (1966) är inledningsscenerna inspelade på den smala vägremsan ut mot Lindisfarne. Huvudpersonerna tvingas vada i halvmeterhögt vatten sedan de i sin lilla Morris överraskas av tidvattnet.

De tar sig sedan ut till Lindisfarne slott som ligger allra längst ut i havsbrynet. Ett slott som inte är ett slott på en ö som inte är en ö, enligt engelska National Trust som sköter om naturområden och kulturbyggnader i England, Wales och Nordirland.

Dödens finansiärer på Östersjön

Det här är Panamaflaggade gastankern Santos fotograferad utanför Normandies kust. Just nu ligger den för ankar utanför Tarragona, en bit söder om Barcelona och har inte ett dyft med texten i blogginlägget att göra. Den är bara illustrativ.

Mellan klockan 19 och 21 i kväll, den 7 juni 2022, loggade jag 35 oljetankers i Östersjön på väg till eller från ryska hamnar med hjälp av websidan http://www.marinetraffic.com.

Så bra fungerar sanktionerna mot rysk olja. Den som försörjer Putin med medel att fortsätta mörda i Ukraina.

Det är intressant att se vad det är för fartyg som trafikerar de ryska oljehamnarna längst in i Finska viken, Primorsk och Ust-Luga. Någon också Sankt Petersburg. Inte oväntat är de allra flesta fartygen bekvämlighetsflaggade och jag har inte heller ännu tagit mig tid att leta upp ägare eller speditörer. Alla som har med sjöfart att göra vet att det är en djungel bland brevlådor och anonyma ägare att navigera bland för att kunna hitta vem som egentligen ligger bakom.

Men några är förvånansvärt öppna. Det finns ett bolag som heter German Tanker Shipping i Bremen, som i stor utsträckning seglar under tysk flagg och som den här stunden jag pejlade hade inte mindre än sex oljetankers på den ryska traden. Några gick mot hemmahamnen Bremen, en mot Rostock, en Dakar i Senegal och en på väg från Klaipeda i Litauen till Sankt Petersburg.

De tyska båtarna hette Seaconger, Seashark, Seatrout, Seasprat och Seahake men även Seychelles Prelude, som dock gick under bekvämlighetsflagg på Seychellerna.

Två tankers var på väg mot Skagen, en handfull till Rotterdam och några till Azorerna.

En norskflaggad tanker, Breiviken, var på väg till Rotterdam från Primorsk. Båten ägs av rederiet Viken Crude AS i Bergen men är uppenbarligen chartrad av det Hamburgbaserade företaget Wallem GmbH & Co.

Det mest udda inslaget var Vilamoura som uppgavs ha lämnat Delaware City i USA den 28 mars för att anlöpa Baotic i Kroatien (!) den 7 augusti. Vad den gjorde i Östersjön, ett antal distansminuter nordväst om estniska ön Hiiuma (Dagö) och med nordostlig kurs förstår jag inte. Kan bara spekulera. Vilamoura ägs av grekiska TMS Tankers Ltd, med huvudkontor i Maroussi i Grekland som också seglade Maltaflaggade Botafogo från Primorsk till Rotterdam.

Glädjande nog hittade jag ingen tanker på väg till eller från svensk hamn med rysk olja. Girigheten är ändå imponerande.

Intressant vore också att logga fartygen som stävar uppför Bosporen.

Sommar

På ett stenfort i Per Albinlinjen som ännu inte kasat ut i havet av erosionen följa backsvalornas ändlösa ljudlösa flykt över hav och brink strandskatornas rop en gök i en dunge inåt land och höra fiskebåtens trygga dieseldunk drunkna i mötet med en vattenskoters ettriga ilska och fundera över ljudens betydelse i den moderna psykiatrin.

Han var norrman!

När den andra upplagan av Den falske ingenjören gavs ut valde jag den här bilden som omslag.

Med tanke på hur debatten rasar om dokumentärfilmens exakthet att följa verkligheten så vill jag utan skammens rodnad på kinderna avslöja att skankarna på omslagsbilden av boken om svenska spår i Argentina tillhör en norrman! Han heter Sverre Kleiven.

Nedanstående text är hämtad ur ett inlägg på min blogg under tiden jag bodde i Argentina.


Sverre är alltså norrman och äger en chacra strax i Oberás utkant. Den kallas Kleivlandia.

En gång i tiden var han och hans far yerbaodlare som så många andra, men så gick de successivt över på frukt. Nu har han lime och apelsinträd i långa banor, och han gläder sig åt att det växer så det knakar.


Jag imponerades av hans utsago att träden skördas fyra gånger per år. Pastorn lärde sig att grannen Eric Barney byggde sitt första hus av virke från ett enda träd.

Det fanns mycket att imponeras av. Förutom lime och apelsiner, pillade Sverre ned en mogen papaya (mamón) till pastorn, som ääääääälskade papaya. Vi såg mango, bananer och ett enormt träd med avocado (palta), där dock de frukter som fanns kvar satt så in i bomben högt att vi hade behövt hjälp av pastorns Fader för att plocka ned dem. Den hjälpen kom icke.

Sverres farfar anlände från Mosjön i Norge till Buenos Aires som invandrare. Han var egentligen på väg till Australien, men emigrantfartyget brann upp under ett stopp på Kanarieöarna och farfar Kleiven hade inte tålamod att vänta på nästa skepp till Australien. Han hoppade ombord på en ångare till Argentina. Där fick han låna pengar till en tågbiljett till Provincia Misiones – och därför är Sverre pensionerad fruktodlare i Oberá.

Han pratar en utmärkt skandinaviska, hustrun Ana också – hon är av dansk börd. Sonen Roberto är åkare och kör långturer över pampas.

Sverre och Ana i Oberá 2009.

Det var också Sverre som stillade min ormrädsla då vi var ute och traskade runt chacran. Jag undrade över den giftiga korallormen, om den fanns där.

– Jo, svarade Sverre, det gjorde den nog, men dess gap var så litet att den inte kunde komma åt att bita någonstans om man inte råkade ge den fingret, och det behövde man ju inte.

– Dessutom, tillade han, fanns det serum i Sao Paulo.

Ungefär hundra mil bort, men kanske inte så mycket för Sverre Kleiven som hade eget plan och flög själv om det behövdes.

Den falske ingenjören kan du köpa på Bokus.

Tjejerna i Baltjik

Bulgariens huvudstad Sofia blev en positiv bekantskap när jag var där för någon vecka sedan. Jag har varit i Bulgarien tidigare och det här avsnittet kommer i min bok Djävulens kök som planeras ges ut i september.


Det finns inget mörkare än en bulgarisk landsväg en mulen sommarnatt. Därför körde vi inte längre än till Baltjik, trots att vi hade siktat på Varna som ligger ytterligare fyra mil söderut längs Svarta Havskusten. Det var svart som i en kolsäck. Sigge Citroëns halogenlampor räckte inte långt. Ögonen var tunna springor. Vi hade kört sedan Draculas slott i Bran i Transsylvanien, rundat diktatorn Ceausescus enorma palats i Bukarest under rusningstid och sedan tuggat mil österut mellan långtradarna mot Svarta Havet.

Med sin släktroman Shimonoffs längtan gjorde Jacques Werup Varna till ett lockande mål för många resenärer. Så även mig. I hans Handbagage beskriver han hur han kommer till Varna efter en tids rundtur i det då kommunistiska Bulgarien för att hitta inspiration till sin roman:

Därute ligger Varna, min morfars hemstad, Varna, ett namn som redan i min tidigaste barndom eggade min fantasi. Jag ser de låga husen under skyar av grönska, de mörka spänstiga duvorna, helt annorlunda de blekfeta i Malmö… jag ser orientaliska ansikten omkring mig, jag känner dofterna…”

Vi däremot kom bara till Baltjik. Det var så nedrans mörkt.

Baltjik grundades en gång i tiden som den grekiska orten Dionysopolis, ett namn som lovade förhoppningar om vin, kvinnor och sång.

Romaren Ovidius hamnade i Constanta i Rumänien, en bit norrut på samma kuststräcka invid Svarta Havet, som vi om några dagar ska passera.

Ovidius är läraren i Konsten att älska:

Jägaren känner ju väl, var nät man för hjortarna gillrar,

var uti dalen en galt gnisslar med tänderna vilt;

lunden är fågelfängaren känd, fiskfångande mannen

vet, i vad vatten hans rov simmar förnämligast kring:

vill för bestående kärlek jämväl du dig söka ett ämne,

läre du ock, på vad plats flickor du finner i mängd…”

Drottning Maria av Rumänien ägnade somrarna på 1930-talet åt att kurtisera sin unge turkiske älskare just i Baltjik. Hon hade sett till att det byggts ett sommarpalats. Inte att förglömma, anlagt en kaktusträdgård.

Rastlösheten driver mig ut ur hotellet poolområde med kameran för att se om andra fåglar än trutar och skarvar kan fångas på bild. Finns det biätare, en svart stork eller kanske en sultanspett runt hörnet?

En bit söderut längs strandpromenaden, alldeles i närheten av drottningens sommarhus, ser jag polisbilar och folksamling. Först misstänker jag att det kanske rör sig om en olyckshändelse, men när jag kommer närmare ser jag att det vimlar av kostymnissar med spiralsladdar från innanför skjortan och upp i öronsnäckor.

Två paranta damer kommer kryssande mellan säkerhetspoliserna mot väntande svarta bilar. Jag fotograferar reflexmässigt men på håll kan jag inte identifiera dem, så jag frågar ett av sladdbarnen som eventuellt också har ett dolt axelhölster.

Jag får besked:

Det är franskläraren och presidenthustrun, Madame Brigitte Marie-Claude Macron, adress: Elyséepalatset i Paris.

Det ser jag ju när hon kommer närmare, vinkar åt folket samtidigt som hon fyrar av ett blixtrande leende rakt i hjärtat på mig innan hon åker iväg tillsammans med fru Radev, presidentskan från Sofia. Deras män är i Varna, snickesnackar, röker cigarr och smuttar konjak under damernas utfärd.

Hotellets uteservering har en betongavgjutning av norska Mette-Marits nakna fötter bland de torra blommorna i rabatten.

Lätt starstruck vänder vi och far norrut mot Donaudeltat.