Det är ofattbart

I dag är det minnesdagen av Förintelsen. Jag minns ett besök i Bergen-Belsen i april i fjol.

En vecka och 76 år efter det att britterna befriat lägerfångarna i Bergen-Belsen går jag runt bland massgravarna. Det är ofattbart. Jag är den ende besökaren under de dryga två timmarna som jag vandrar runt på området.

Det är en krispig aprildag. Den blå himlen vill inte riktigt visa sig bakom allt det grå. Vinden är isande kall.

Det är skönt att vara ensam där. Jag känner mig trots allt som en inkräktare. Jag har inte riktigt där att göra. De tiotusentals okända människorester som ligger i massgravarna har jag ingen relation till. Inte heller till de spridda judiska gravstenarna med sin hebreiska text där varje svårtydd bokstav i sig tycks gråta, klaga.

Jag är inte heller tysk så jag kan inte dela den kollektiva skammen med alla de vars farfar och morfar, farmor och mormor ropade Heil, drog på sig SS-uniformen eller tassade undan och såg åt andra hållet då förtrycket hårdnade och grannfamiljerna försvann. 

Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp. Plötsligt har jag en koppling. Det är som om en jättenäve kramar tag om hjärtat på mig. I skolan läste vi högt ur Anne Franks dagbok och det gav ett outplånligt minne. Anne Frank blir bron till allt det fruktansvärda. Det är människor allihop som ligger därunder marken i massgravarna. Människor av en gång kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Skyfflats ihop som skräp, avfall och helt sonika grävts ned. En av massgravarna har texten:

Hier ruht eine unbekannter anzahl toter.”

Alltså: här vilar ett obekant antal döda.

Bergen-Belsen var inget utrotningsläger i den mening att nazisterna gasade ihjäl människor här. Men förhållandena var så fruktansvärda att lägerfångarna svalt ihjäl. Dog som flugor.

Anne Frank blir katalysatorn som ger skuggorna liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag nästan dagligen flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam, såg huset där hon hade bott bakom den tunna panelen tills grannarna förrådde familjen. Huset, som så klart är museum, var stängt under pandemin då jag bodde i Amsterdam.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Jag hade ansiktsmasken på trots att jag var ensam även här, i utställningslokalerna på övre plan. Kanske blev munskyddet också ett sätt att skydda sig mot känslorna.

Väggar och montrar med bilder på barn i lägret. Det värsta av allt, utsatta barn.

En sexårig lägerfånge, Albert Joachimsthal, ger de riktigt ungas perspektiv på vistelsen i ett citat:

Jag hade ingenting att äta, ingenting att dricka. Min far fanns inte där. Min mor såg jag inte till. Jag hade ingenting. Inga vänner. Det var förfärligt.”

Det beräknas att 3 500 barn under 15 år passerade lägret. 200 föddes där. Anne Frank var ett av de äldre barnen i lägret. Hon dog någon månad före befrielsen. Jovan Rajs, den svenskserbiske rättsmedicinaren, var en annan barnfånge som anlände som elvaåring. Han överlevde Bergen-Belsen, skickades iväg till Theresienstadt i nuvarande Tjeckien strax före befrielsen, och har med sin historia om lägertiden bidragit till utställningen.

Jovan Rajs skrev dagbok under sin tid i lägret. Fram tills dagen då hans onkel Anti dog där. Då slutade han tvärt. Han orkade inte skriva att onkel var död. Det var för tunga ord att pränta ned, skriver han i sin bok Ombud för de tystade. Dagbokens sista ord handlar om onkel Antis sjukdom:

Under tiden hade onkel Anti blivit sjuk, han fick våldsam diarré. När han hade tillfrisknat blev han sjuk igen och doktor Winter sa att det var tyfus. Efter några dagar var han medvetslös och yrade. Så gick han mot sin undergång. Han kunde ingenting äta, de tvångsmatade honom med brödsoppa.”


Även om dagboken abrupt tar slut där så är Jovan Rajs en av dem som aldrig slutar att berätta.

Det är kallt. Vårens bitande snålblåst viner genom fleecejackan, men jag kan aldrig föreställa mig hur kallt det var vintern 1944-45. Eller hur hungrig eller trött man kunde vara.

Hela tiden går jag förbi massgravarna. Här ligger kropparna av 5 000 okända människor. I nästa 7 500. I någon ”bara” 2 500. Det blir ofattbara siffror. Jag vill inte addera dem. Det får inte bli siffror eller tal. Det är människor. Som Jovans onkel Anti. 2 500 någons onkel eller faster, syster eller pappa.

Det är ändå bara en liten del av alla de som dog i Bergen-Belsen. Det fanns ett krematorium som mer eller mindre drevs av fångarna själva. De samlade ihop de döda i barackerna, forslade dem till krematoriet och eldade upp dem.

De sista dagarna innan befrielsen 1945 stängde man ugnarna. När de brittiska soldaterna slog upp lägerportarna låg mer än 10 000 kroppar spridda över lägret. Inne i barackerna och utanför.

Det finns en alldeles förfärlig bild från dagarna efter befrielsen hur man använder bulldozer för att skrapa ihop liken och föra dem till massgravarna. Som sopor.

Jag kommer ändå inte undan siffrorna. Minst 52 000 personer avled i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Bara omkring 10 000 av dem är kända till namnet. Utöver det dog ytterligare 20 000 internerade krigsfångar.


En vårdag 1945 kommer ett antal tyska officerare förbi gårdsplanen där Jovan Rajs och de andra fångarna står uppställda. En av dem är SS- och Gestapochefen Heinrich Himmler. Ryktet går att fångar ska flyttas från Bergen-Belsen. Jovan blir en av dem. Långt senare förstår han att det var en sorts desperat sista-minutenaktion av en tysk officer, Herr Hauptmann som var antinazist, eftersom:

”… lägret skulle förstöras, fångarna dödas och allt brännas ned…”

Det finns inga byggnader kvar av lägret idag. Några ruiner, högar av grå sten. Till och med teglet var grått i Bergen-Belsen. En del har fått namn på fångar inristade och blivit små minnesplattor. På några håll är det tydligt att det hackats ut partier, eller i varje fall bitar, som sannolikt tagits hem.

Jovan Rajs flyttades till Theresienstadt. Nio år efter krigsslutet skriver han ned sina minnen.

Det var en spöklik kolonn. Män och kvinnor i alla åldrar, klädda i trasor, släpade sig fram, redan trötta och apatiska fastän det här bara var början på den långa färden. Var och en bar på en halvtom säck eller en bucklig koffert med sina eländiga ägodelar.”

Himmler sparkades ut av Hitler då han, när slutet var oundvikligt, ville förhandla med britterna. Han tillfångatogs och fängslades i Lüneburg. Där svalde han i maj 1945 en insmugglad cyanidkapsel och lämnade scenen.

Jag har många gånger gått förbi det röda tegelhuset med spetsbåge över de gröna dubbeldörrarna i Lüneburg. Gestapos hus under nazitiden. Himmlers näste. Det ser ut som om det bor folk där. Hur kan de?

Lüneburg var ett starkt fäste för nazismen.

I Belsenrättegången som varade från september till november 1945 åtalades 45 lägervakter och SS-officerare från Bergen-Belsen i en brittisk krigstribunal i Lüneburg. Huvudåtalad var Josef Kramer och han dömdes till döden genom hängning tillsammans med 14 andra. Lika många frikändes.

Kramer tjänstgjorde i flera koncentrationsläger sedan 1930-talets slut och ledde bland annat gasandet av ungerska judar i Auschwitz innan han flyttades till Bergen-Belsen. Där skaffade han sig snabbt öknamnet Odjuret.

När jag går runt i blåbärsriset som växer i utkanten där tidigare fångbarackerna stod och där vildsvinen för inte så länge sen har plöjt med trynena bland de mjuka tuvorna så hörs det plötsligt en kraftig smäll och på den följer flera dova explosioner. Lägerområdet gränsar till militär övningsmark och när jag lyssnar kan jag höra tanks på avstånd.

Stora delar av byn Belsen, några kilometer söder om Bergen, är en enda stor militärförläggning och det pågår övning i skogen. Skyltar som sitter uppsatta med jämna mellanrum förklarar att om jag passerar en osynlig linje kan jag bli skadeståndsskyldig. Det kan också finnas blindgångare i markerna.

Det dova dundret av artillerield och den militära närvaron ger en minst sagt makaber inramning till min ensamma vårvandring över Gedenkstätte Bergen-Belsen.

Det är fortfarande ofattbart. Alltihop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s