Jag är inte död

Förra lördag kväll läser jag ut Ylva Floremans nyutkomna debattbok om äldrevården i dagens svenska samhälle Jag är inte död – jag är bara gammal.

På söndagsmorgonen nås jag av budet om mors bortgång.

Det blir någon sorts antiklimax.

Samtidigt ger det tid för eftertanke och jag känner att jag varit lyckligt lottad. Mina föräldrar flyttade in på äldreboendet, mor med begynnande demens och far allmänt sliten, för sex år sedan. Där har det i stort sett haft det bra.

Ylva Floreman tar upp den lätt Kafkaliknande situation som många anhöriga till äldre och dementa i Sverige idag hamnar i. Bara följande är en tankeställare:

”Min mor ringde en dag och var mycket upprörd. Hon hade fått en tid hos doktorn. Personalen hade sagt att hon inte var beviljad ledsagare. Varpå jag ringde samordnaren:

– Får inte min mor ledsagare till doktorn?

– Nej, hon är inte beviljad ledsagare.

Det blev ett antal samtal hit och dit och efter mycket om och men förstår jag att vi hade använt fel ord. Det heter inte ledsagare. Det heter medföljare.

– Jodå, medföljare har hon rätt till. Tina följer med henne.

Jag slet min hår. Hur ska jag som anhörig veta det man behöver veta när jag inte vet vad jag måste veta?”

Det är inte bara en rasande debattskrift om äldres och anhörigas situation i välfärdens Sverige. Det är också skrivet med humor och mänsklighet. Man blir ömsom betryckt, ömsom ler under läsningen. Ett måste för dig som har föräldrar som kräver vård. Du är inte ensam.

Läs själv: Jag är inte död. Jag är bara gammal. Ylva Floreman (verbal förlag)

Gertrud Persson (1929-2022) Bild: W. Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s