Look, no hands!

Texten från Röcken är tänkt att ingå i reportagesamlingen Djävulens kök som ges ut sommaren 2022.


En dryg kilometer från slagfältet vid Lützen ligger Röcken. En helt vanlig tysk by. En samling hus, en damm med några tjattrande gräsänder, en rad brevlådor och en kyrka.

Det påminner om Järrestad men det ska finnas 600 invånare.

Gustav II Adolf passerade Röcken den 5 november 1632 för att gruppera sig inför slutet vid Lützen.

Jag ser bara en av Röckenborna. Det är en äldre dam, kort och lite böjd, stödd på ett hackjärn går hon runt och drar i ogrästuvor kring kyrkan och de fåtaliga gravarna. Till synes i helt egna tankar ägnar hon mig inte en blick.

Det är en typisk tysk stenkyrka från 1100-talets första hälft. Tjocka väggar. Små fönster. Här gifte sig 1843 den lutherske prästen Carl Ludwig Nietzsche med Franziska Oehler, som han året innan förfört med fingerfärdigt pianospel hos hennes bror, prästkollegan David Ernst Oehler.

Året därpå, den 24 oktober, döpte han själv i kyrkan i Röcken deras förstfödde Friedrich Wilhelm och utbrast märkbart rörd och stolt över familjelyckan under ceremonin:

Min son Friedrich Wilhelm, så här ska du kallas på jorden, till minne av min kungliga välgörare, på vars födelsedag du föddes…”

Här föddes alltså världens kanske mest kände, och troligen långt senare mest ringaktade, 1800-talsfilosof. Friedrich Nietzsches lillasyster Elizabeth ställde in sig hos nazisterna och gav dem filosofens übermennschen-teori som ett saftigt köttben. Fritz själv hade sannolikt blivit bestört.

Elizabeth var gift Förster och hon och hennes man for i slutet av 1800-talet till Paraguay för att bilda Nueva Germania. Ett tilltag som Nietzsche bara såg med löje på.

Gumman vid kyrkogården pekar stumt och obestämt bort mot något hus bortanför kyrkan när jag frågar efter Nietzsches barndomshem så jag går ut från kyrkogården och travar runt på gatorna som omgärdar kvarteret. Jag söker en informationsskylt, en liten platta i mässing som berättar att här föddes filosofen som ansåg att det som inte dödar det stärker.

Jag hittar ingenting. Kan inte heller gå fram och glo i fönstren. Det ser ut som om det bor folk i varje hus. Det sitter emellertid en marmorplatta på väggen till huset där han föddes men den ser jag inte förrän senare då den placerats in mot gården och den har bara den lakoniska texten ”födelseplats för filosofen Friedrich Nietzsche”.

Det är ett hus i två våningar i någon sorts rosabeige kulör och med olivfärgade fönsterkarmar. Det som är annorlunda i arkitekturen är de kisande takkuporna som ser ut som en våg i takteglet.

Detta är Sachsen-Anhalt, före detta DDR. Det går inte att dölja i landsortsbyarna. Inte ens trettio år efter murens fall.

På kyrkans södra sida ligger gravarna. Två sarkofager längs med kyrkoväggen. I den ena ligger Friedrich, i den andra Elizabeth. Sarkofagernas lock är i blankslipad röd granit. Systern överlevde storebror med 35 år.

När Nietzsche dog gav det genklang över hela världen, även om sinnessjukdom hade tagit över de sista tio åren av hans liv. Hur det tedde sig under galenskapen kunde man läsa i Östgöten:

Han steg upp om morgonen kl 7, åt frukost, som blott bestod av vegetabilier, och lade sig så på soffan, då systern måste läsa sagor och äfventyr högt för honom. Om eftermiddagen sattes han i en stol i trädgården, och der kunde han sitta i timtal och småprata med sig sjelf som ett barn på fyra år, under det han sönderplockade blommor eller lekte med sitt smällgummi. I dåligt väder satt han vid fönstret och stirrade på en kvarn utan vingar eller roade sig med att fånga flugor, bygga med klossar och oafbrutet gnola en av honom sjelf författad, meningslös vers. Om aftonen tömde han ett stort glas kloral, innan han gick till sängs.”

Det ska sägas att Nietzsche under sitt verksamma liv och fram till slutet bodde i Weimar. Efter sin död flyttades hans kropp till Röcken för att begravas. Nya Wermlandstidningen den 6 september 1900:

Minnestalet vid grafven hölls af en slägting till Nietzsche, borgmästaren Oeler från Halbertstadt, som skildrade den aflidne filosofens lif och verksamhet. En lärjunge till denne framförde ett tack och en hälsning från dem alla, som lärt af honom. En sångkör från leipzig afsjöng vid grafven flera sånger. Vid akten, hvarvid ingen prest medverkade, närvoro en stor mängd sörjande, bland hvilka,m utom anhöriga och vänner, märktes representanter för universiteten i Berlin, Halle och Leipzig, många af Nietzsches lärjungar och beundrare samt en deputation från den bekanta skolinstitutionen Pforta vid Naumburg, der Nietzsche åtnjutit sin elementarundervisning.”

Det har sagts om filosofen att han fick sitt erkännande först när han inte längre kunde förstå eller uppskatta det på grund av sin sjukdom.

Hans eftermäle var redan då för 120 år sedan högst varierat. I en minnesartikel i Göteborgs Aftonblad av den 15 september 1900 skriver signaturen O.F.K.:

Få hafva blifvit så häftigt beundrade och så bittert hatade som Nietzsche. Få hafva också blifvit så missförstådda som han, både af vänner och fiender.

Men en gång i framtiden skall förvisso hans egendomliga författarpersonlighet rätt trädas fram i ljuset. Det ska då visa sig att han, trots sitt förnekande af både en personlig gud och en personlig odödlighet, dock var till sitt innersta en evighetsmenniska, och att då filosofens djerfva irrfärder äro förstådda och förlåtna, minnet ska lefva af den älskvärda menniskan och den store skalden.”

Helt andra tongångar kunde man tolka i Jönköpings-Posten, mitt i det svenska Bibelbältet, den 3 september 1900. Där saknade man inte den tyske filosofen, och drar sig inte heller för att samtidigt ge den svenska författarinnan Ellen Key en snyting:

I lördags afled i Weimar af ett slaganfall århundradets för att icke säga alla tiders störste förkämpe för den brutala egennyttan och det individuella själfsvåldet, den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche. I honom hade kristendomen och dess upphöjda sedelära en oförsonlig fiende.

Man behöfver för öfrigt icke om Nietzsche säga mer, än att han dyrkas som en Gud af en Ellen Key o.d. för att man ska inse hvad det var han lärde.

Mycket af hvad i hans – sit venia verbo (om uttrycket tillåts, författarens anmärkning) – vilda läror är framställdt finnes i hans till svenska öfversatta arbete Så talade Zarathustra.”

På baksidan av kyrkan finns en skulpturgrupp, konstnären ska ha hetat Messerschmidt. Den visar en dröm som Nietzsche återkommande hade. Där står hans mor och far tätt invid varandra, sörjande vid sonens grav. Dessutom står han själv vid graven i två upplagor, snett emot varandra.

Båda Nietzschefigurerna är helnakna förutom hatten. En av dem håller hatten framför sitt kön. Den andres hatt döljer också könet, men denne har händerna vilande utmed kroppen. Bakom isblå solglasögon och en buskig mustasch anar man något innanför det djupa allvar som han såg på världen och livet med. Jag skulle kalla det humor.

Look, no hands!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s