Kung Gösta och pilsnern

I fjol våras då jag bodde i Tyskland gjorde jag lite utflykter i närområdet och for bland annat iväg till Leipzig. Det här är ett kort utdrag ur kommande bok Djävulens kök, en del som handlar om Lützen och kung Gösta – den store.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i Leipzigs södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Krostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta.

Krostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det slår på två år. Alla vet att kungen dog 1632 även om man inte vet något annat. Då hade inte bryggarna fått ordning på jäskaren.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor med ekivoka konstböcker, en knalle marknadsför leverpastej, ”sådan som på DDR-tiden” och allting är precis som vanligt förutom att alla bär ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Krostritzern.

Från Lieberwolkwitz är det inte särskilt långt till Lützen, platsen för ett svenskt militärt trauma som i modern tid gett upphov till en ökad omsättning på svenska konditorier den 6 november varje år då bagaren snitsar till bakelser för att minnas den ende kung Sverige haft som fått tillägget ”den store”.

Fortfarande trygg och imposant står kung Gustav II Adolf och blickar ut över glasskiosken på torget i Lützen från sin position, en avsats på rådhuset. Nedanför honom skär väg 87 genom byn. Den börjar som Göteborger Strasse och övergår längre fram i Gustav-Adolf-Strasse.