Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 4.
Istanbul må vara ett praktfullt kaos. Yerevan är ett magnifikt.
Den storvulna sovjetiska arkitekturen i kombination med den kaukausiskorientaliska mystik som inte minst återspeglas i alfabetets runda och sirliga sagobokstäver som är som tagna ur Tolkiens fantasi.
Det syntes inte från taxin tidigt i går morse. Mikhal körde till hotellet på Leningradgatan. Den heter så. Leningradyan. Hotellet heter Inga efter ägarens dotter.
Mikhal hade en bil som gick igång med möda på flygplatsen och som sett sina bästa dagar. Fotboll var hans intresse och med tanke på språkproblemen är jag inte helt säker på att han försökte övertyga mig om att han faktiskt hade spelat i Spartak Moskva och armeniska landslaget, eller om han bara var supporter.
En annan taxichaufför pratade engelska tills han kom av sig och blandade in franska och sen var han fast i det nya språket. Han var i femtioårsåldern och hade börjat studera franska för sig själv.
Det kostar ungefär som en liter bensin i Sverige att ta taxi till city från Leningradyan. En kvarts körning.
Fredagen den 13 maj minglar jag Yerevans centrum. Möter dess invånare i sol och leenden. Alla är lättpratade. Ingen påträngande. Stannar till i tältlägret som etablerats på Franska platsen efter den 1 maj då protesterna emot premiärministern och hans regering drog igång.
I korthet: det handlar om Artsakh eller det som ibland kallas Nagorno-Karabach. En armenisk enklav omgärdad av Azerbajdzjan och omtvistad i åratal. Efter Sovjetunionens fall 1992 utspelades kort krig mellan de båda grannländerna om det lilla bergsriket. Armenerna behöll kontrollen. Nu menar man att premiärministern säljer ut Artsakh till fienden. Det ska stoppas.
Arturo sitter med sina vänner vid ett av tälten och samtalar. De är krigsveteraner. Kanske därför kan de tälta mitt på torget som omringas av enorma polisiära styrkor, eller sakta köra i processioner på de livligast trafikerade lederna i krypfart, i bredd, vifta med armeniska flaggan och spela nationalistiska sånger. Minst en polisbil kör först och flera följer.
Arturo bjuder på en slät bulle och berättar att de bor kvar på torget tills premiärministern avgår.
Stannar till i respektfull beundran över ett verk av ett lejon med full man som är utfört av kasserade bildäck. En fantastisk skapelse och jag ångrar att namnet på konstnären fallit bort.
Här är Kaskaden, trappan upp mot en byggnad närmast liknande ett mayatempel som smyckats med skulpturer av konstnärer från hela världen. En madonna på mage ser jag direkt är ett verk av colombianen Botero. Personerna på knä på höga pelare pryder ju shoppingstritan i Nice, glaskonst för tankarna till Kosta…
Det är 555 steg upp mot toppen berättar Arabalas, en man några år äldre än mig själv, som stretchar sedan han nått toppen.
Roman, som egentligen heter något annat, är en ung ryss som lämnat sitt land, bedrövad över utvecklingen och förtvivlad över de äldres oförmåga att se Rysslands rätta ansikte. Han är musiker och nu på väg mot Turkiet för att turnera. Han tänker inte återvända till Ryssland och han applåderar Sveriges tänkta medlemskap i Nato. Där håller jag inte riktigt med honom.
Kanske är jag lika konservativ som hans föräldrageneration är i sin tro när jag vill hålla fast vid principen om alliansfrihet i fred, neutralitet i krig. Tycker jag prövat argumenten och finner ett nej till Nato som det enda förnuftiga.
Rädslan skördar framgångar. Trist i ett land som borde ha stake att stå upp för sig själv.
I skuggan av sorlet från demokratins förkämpar som försöker göra sina röster hörda på Franska torget alldeles bakom oss dricker vi armenisk pilsner och konstaterar att det lilla fönster mot demokrati som Boris Jeltsin gläntade på efter Sovjetunionens fall dragits igen med en smäll av efterträdaren Putin.
Jag önskar Roman all lycka i livet, rundar hörnet och är på vernissage. Yerevan är ett levande samhälle. Jag stiger in och deltar i den armeniske konstnären Arthur Hovhannisyans femton minuter av fame. Han gratuleras av distinkta män och väldoftande damer som svassar runt med ett glas vin och läser av hans målningar och varandra.
Utställningen heter ”Through the noise” och är i allra högsta grad målande för motiven. Det är vardagshändelser han dragit fram, uttrycksfullt i grova penseldrag och bjärta färger. Även jag gratulerar Arthur till framgångarna innan jag smiter ut igen.
Två gånger blir jag själv motiv för gatufotografer som smyger runt med systemkameror och teleobjektiv. Om de ser trendsettern i mig med min keps från Santa Barbara, jeansjacka från Nordstan och jeans från Langes i Virestad eller bara en apart och förvirrad gammal man låter jag vara osagt. Tillräckligt många vackra armeniskor ler då vi möts att självförtroendet ska växa och trivseln öka i Yerevan.
Jag äter ishkran till middag. En fisk, endemisk enligt en av mina taxichaufförer, som lever i Sevansjön, en djup, klar bergssjö högt däruppe i Kaukausien.
Ett annat berg som man inte kommer undan i Yerevan är Ararat. Det är en anomali, typisk för armenierna, att det ger staden sin alldeles egna och närmast majestätiska fond – samtidigt som det ligger i Turkiet. Och dit är gränsen stängd.
Kosmopoliten 