Orientexpressen eller tuffa tag på tåg

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 9.

Citerar om Orientexpressen (London-Venedig) på reseföretaget Escapes hemsida:

”Varje tåg-set består av tre restaurangvagnar, en barvagn och bekväma sovvagnar – samtliga Orientexpressens originalvagnar från 1920- och 1930-talet. De är vackert restaurerade och återskapade in i minsta detalj, från de polerade träväggarna med art deco-reliefer och blank mässing till det broderade emblemet på sängkläderna. I de lyxiga restaurangvagnarna sätter du dig vid ett vackert dukat bord med kristallglas och silverbestick. Du väljer från en imponerande vinlista, blir uppassad av uppmärksamma servitörer och njuter av fantastisk mat tillagad av franska kockar. Efter en god natts sömn i sängkläder av högsta klass avnjuter du frukost i din eleganta kupé medan landskapet passerar utanför tågfönstret.”

Om jag hade pengar, som Jan Malmsjö sjunger i Spelman på taket.

Jag väljer att resa hem från Istanbul längs med marken. Som på räls ska det gå. Skyhögt dyrare än att bara flänga ombord på en airbus, inleasad av nått lågprisflygbolag som bytt namn nästa år, för att timmen senare dimpa ned på CPH eller MMX. Kolossalt mycket mer obekvämt.

Att vara resenär för ofta med sig det obekväma. Ibland är det också dyrare, ibland alldeles för billigt.

Bokar sovvagn från Istanbul till Sofia i Bulgarien och far till Halkali, i änden av pendeltågets Marmary Line. I väldigt god tid. Tack.

Halkali är en typisk pendeltågsstation. Det finns i princip inte mer än perronger. Heller inga sittplatser förutom en cellulär och klaustrofobisk väntsal.

Informationssnubbe på knagglig engelska svarar lätt blasé på tilltal:

Nej, det finns ingen restaurang, bistro eller servering ombord på tåget.

Nej, det finns ingen drickaautomat eller kafeteria på eller vid stationen.

Nej, det finns ingen supermarket i närheten. En restaurang så jag kan äta upp mig inför resan ligger trettio minuters gångväg norrut.

Nej, det finns ingen väskinlämning eller box att droppa väskan om jag promenerar till restaurangen.

Orientexpressen redo på Halkali i Istanbul.

Istället tar jag pendeln tillbaka till hållplats Mustafa Kemal, går några hundra meter till byns centrum, hittar en supermarket och införskaffar kex, en påse släta bullar, en liten paket skivad ost, bananer, några hekton syrliga gröna Reine Claudeplommon, fyra flaskor vatten, en liter mixed nektar och några choklad och traskar tillbaka.

Tvåbäddskupén är hyfsat bekväm. Ljus och vatten funkar och jag är ensam herre på täppan tills jag frågar konduktören om jag har detta privilegium hela vägen till Sofia. Då skickar han in en ung turk i slips och grå kostym med en liten ryggsäck till underslafen.

Efter bara två timmars sömn natten före på grund av fakirflyget från Yerevan, somnar jag tämligen snabbt och sover bra trots ljud, ljus och krängningar.

Men – strax efter klockan 02 är det allmän väckning. Passkontroll. Turkarna har ingen pardon. Alleman ut och runt tåget på perrongen och in i ett stationshus, övergivet så gott som förutom en liten lucka med bister tjänsteman och kamera. Det tar sin tid.

Somnar på nytt. Timmen senare dags igen. Bulgarisk passkontroll. De stiger dock ombord och det räcker med att sträcka fram passet från britsen och se ungefär lika nollställd ut som när passpolisen i Ystad klämde porträttbilden som pryder dokumentet. Ingen plåtar plytet.

Det blir också en resa bakåt i tiden då stinsen står med spaden i hand, full uniform och närmast i honnör av respekt och stolthet när tåget passerar den minsta lilla övergivna håla. I Bulgarien är många av dem kvinnor.

Men man kan inte sticka ut huvudet, låta håret fladdra och ta fina bilder av tågets slingerskank i någon kurva. Fönster går inte att öppna. Världen är allmänt möjligen säkrare för idioter men tråkigare för andra.

Det som fortfarande förbryllar och ger Poirotvibbar är att kupékamraten, den unge turken i kostym, på väg mot Belgrad via Sofia, är borta, putz weg, när jag vaknar i Plovdiv. Försvunnen.

Fick jag inte broderade sängkläder eller kristallglas som matchar vinlistan ombord på min Orientexpress så fick jag i alla fall ett alldeles äkta mysterium.

Så är jag i Sofia.

Alla tråkmånsar som läser och skakar på huvudet och säger att detta är INTE den klassiska Orientexpressen har ju rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s