Har lämnat öst

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 14.

Följer fascinerad turistbåtarna och pråmtrafiken på Donau från musei- och restaurangskutan Kossuths lunchpilsner, mitt emot Budapalatset vid kedjebron som renoveras. Där glider en bulgar förbi, där en från Constanta vid Svarta Havet. Den ligger djupt.

Någonstans däruppe på andra sidan fanns den svenska legationen under de första åren på 1940-talet där det i rasande fart skrevs ut skyddspass till de som hotades att föras iväg av den nazistiska ockupationsmakten. Revs av de ungerska pilkorsarna. Raoul Wallenberg togs av Röda Armén, försvann och blev legend.

Flanerardag i Budapest. Hamnar ändå på Andrassy Ut 60. Går inte in. Har besökt Terrorns Hus förr. Den kommunistiska säkerhetstjänstens fula tryne exponeras i full dager. Wallenbergs cell i källaren. Tortyrrummen. Tjänstemännens. De som gav order. Porträtten på de som förföljdes och försvann. Vapen och makten över andra.

Den kommunistiska terrorns hus. Skräckens boning.

Femton år sedan jag var här sist. Förändring. Även bildligt har en gräns passerats efter Serbien. Jag och Budapest har lämnat öst. Nu i Europa med turism och kylskåpsmagneter. Alla språk. Hör svenska. Män i shorts. Alkoholskrål och söndagens fast food. Gamnackar och mobiltelefoner. Sparkcyklar och skateboards. Uteliggare och ännu fler souvenirer. Burgers och pizza. Sushi. En halvloppismarknad med nytillverkade smycken och gamla medaljer. Nypressade plåtskyltar som patinerats. Rundtursbussar. Pariserhjul. Åter dessa kylskåpsmagneter. Få poliser. Kanske är det frihet.

Äter gott. En spenatlasagne på en minikrog med rödvitrutiga dukar. En kycklingfilé i vitlöksost. Tiramisu och kaffe.

Fjorton dagar på fötter i Östeuropa har gjort sitt. Slinker in i en butik med lokal design och hittar det enda par av hängslen som finns. Biträdet ringer chefen efter priset. Alla tar Mastercard. Ungern har kravlat ur den östeuropeiska fattigmanskoftan. Jag prutar.

I kväll Berlin.