Tjejerna i Baltjik

Bulgariens huvudstad Sofia blev en positiv bekantskap när jag var där för någon vecka sedan. Jag har varit i Bulgarien tidigare och det här avsnittet kommer i min bok Djävulens kök som planeras ges ut i september.


Det finns inget mörkare än en bulgarisk landsväg en mulen sommarnatt. Därför körde vi inte längre än till Baltjik, trots att vi hade siktat på Varna som ligger ytterligare fyra mil söderut längs Svarta Havskusten. Det var svart som i en kolsäck. Sigge Citroëns halogenlampor räckte inte långt. Ögonen var tunna springor. Vi hade kört sedan Draculas slott i Bran i Transsylvanien, rundat diktatorn Ceausescus enorma palats i Bukarest under rusningstid och sedan tuggat mil österut mellan långtradarna mot Svarta Havet.

Med sin släktroman Shimonoffs längtan gjorde Jacques Werup Varna till ett lockande mål för många resenärer. Så även mig. I hans Handbagage beskriver han hur han kommer till Varna efter en tids rundtur i det då kommunistiska Bulgarien för att hitta inspiration till sin roman:

Därute ligger Varna, min morfars hemstad, Varna, ett namn som redan i min tidigaste barndom eggade min fantasi. Jag ser de låga husen under skyar av grönska, de mörka spänstiga duvorna, helt annorlunda de blekfeta i Malmö… jag ser orientaliska ansikten omkring mig, jag känner dofterna…”

Vi däremot kom bara till Baltjik. Det var så nedrans mörkt.

Baltjik grundades en gång i tiden som den grekiska orten Dionysopolis, ett namn som lovade förhoppningar om vin, kvinnor och sång.

Romaren Ovidius hamnade i Constanta i Rumänien, en bit norrut på samma kuststräcka invid Svarta Havet, som vi om några dagar ska passera.

Ovidius är läraren i Konsten att älska:

Jägaren känner ju väl, var nät man för hjortarna gillrar,

var uti dalen en galt gnisslar med tänderna vilt;

lunden är fågelfängaren känd, fiskfångande mannen

vet, i vad vatten hans rov simmar förnämligast kring:

vill för bestående kärlek jämväl du dig söka ett ämne,

läre du ock, på vad plats flickor du finner i mängd…”

Drottning Maria av Rumänien ägnade somrarna på 1930-talet åt att kurtisera sin unge turkiske älskare just i Baltjik. Hon hade sett till att det byggts ett sommarpalats. Inte att förglömma, anlagt en kaktusträdgård.

Rastlösheten driver mig ut ur hotellet poolområde med kameran för att se om andra fåglar än trutar och skarvar kan fångas på bild. Finns det biätare, en svart stork eller kanske en sultanspett runt hörnet?

En bit söderut längs strandpromenaden, alldeles i närheten av drottningens sommarhus, ser jag polisbilar och folksamling. Först misstänker jag att det kanske rör sig om en olyckshändelse, men när jag kommer närmare ser jag att det vimlar av kostymnissar med spiralsladdar från innanför skjortan och upp i öronsnäckor.

Två paranta damer kommer kryssande mellan säkerhetspoliserna mot väntande svarta bilar. Jag fotograferar reflexmässigt men på håll kan jag inte identifiera dem, så jag frågar ett av sladdbarnen som eventuellt också har ett dolt axelhölster.

Jag får besked:

Det är franskläraren och presidenthustrun, Madame Brigitte Marie-Claude Macron, adress: Elyséepalatset i Paris.

Det ser jag ju när hon kommer närmare, vinkar åt folket samtidigt som hon fyrar av ett blixtrande leende rakt i hjärtat på mig innan hon åker iväg tillsammans med fru Radev, presidentskan från Sofia. Deras män är i Varna, snickesnackar, röker cigarr och smuttar konjak under damernas utfärd.

Hotellets uteservering har en betongavgjutning av norska Mette-Marits nakna fötter bland de torra blommorna i rabatten.

Lätt starstruck vänder vi och far norrut mot Donaudeltat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s