VM-Jonny 1943-2022

I dag kom beskedet att skridskovärldsmästaren Jonny Nilsson avlidit efter en tids sjukdom. Han var en av Sveriges riktigt stora idrottsmän och jag skulle gärna sätta honom jämte Stenmark och Borg. Jag fick förmånen träffa honom vårvintern 2005 i Göteborg för ett reportage till tidskriften Britannia Magazine. Fantastisk idrottsman och berättare. Intervjun publicerades på norska men den svenska originalversionen ger jag dig här. Oavkortad.


Jag var oerhört stolt över min tunna stickade grå mössa med röd fartrand, som en sorts mittbena, när jag var liten. Den satt som slickad över huvudet, med en liten spets längst fram och ned över öronen.

Det var nämligen en sådan som skridskoåkaren och idolen Jonny Nilsson hade.

När jag drog ned mössan och glattade runt i gummistövlarna förvandlades de tillfrusna vattenpölarna i södra Skåne till Bisletts enorma skridskooval. Klas, Lillebror och Beben blev den mångtusenhövdade jublande publik som hurrade när världsrekorden rök sin väg.

Jag var fyra-fem år.

Omåttligt stolt i Jonny Nilssonmössan, om än annorlunda stuk än idolen. På bönpallen till trehjulingen syrran Karin.

Ungefär lika gammal var den blivande världsmästaren och folkhjälten Jonny Nilsson i Forshyttan när han cyklade jämsides med maratonlöparen Gustav Jansson som varje dag sprang 2,5 mil från hembyn till Hagfors i Värmland för att köpa Expressen och hem igen med tidningen under armen.

Gustav Jansson kom trea i maraton i OS i Helsingfors 1952, efter fantastiske Emil Zatopek. Sedan dröjde de svenska friidrottsmedaljerna mer än tjugo år tills Anders Gärderud tog guld i Montreal 1976.

Men 1952 hade Jonny Nilsson fått en annan idol. Vinter-OS hölls i Oslo och Jonny slukade allt om de olympiska spelen och Mora-Nisse Karlsson var den store förebilden.

Jonny Nilsson satsade på skidåkning.

– Och backhoppning, berättar han lite överraskande, när vi träffas över en lunch i centrala Göteborg.

Han har fyllt 62 år, är elegant klädd i vinröd kostym och slips, och ser fortfarande mycket vältränad ut. Han är själva sinnebilden av en estet.

Därför känns det föga förvånande när han berättar att han tröttnade på skidåkningen.

– Skidorna var ett evigt rännande i ensamma skogar och över ödsliga marker med enbuskar och tallbuskar och sedan slaskade man blåbärssoppa över hela ansiktet och spillde över tröjan, säger han och skrattar.

Då, 1955, vann Sigge Eriksson skridsko-VM i Moskva.

– Jag tyckte det var oerhört tjusigt och stiligt med skridsko, och genom Sigges VM-guld ökade intresset lavinartat för sporten. Jag bestämde mig för att satsa på skridsko, säger han.

Tränat hade han redan börjat med.

– Jag sprang över myrarna i Värmland med gummistövlar. Det var tungt, men jag läste Rekord-Magasinet och drömde om kommande framgångar, som gjorde det lättare att stå ut.

1957 flyttade lantbrukarsonen Jonny Nilsson från Forshyttan till Flipstad, fick jobb på Vägverket och började skridskoträningen på allvar.

– Jag pratade in mig hos vaktmästaren på idrottsplatsen och fick tillåtelse att träna på bandyplanen på kvällarna. Efter det att grindarna låsts klockan nio, berättar han.

Så varje dag, som startat hos Vägverket halv sju, avslutades halv tio på kvällen med att Jonny kastade skridskorna över stängslet som inhägnade idrottsplatsen, klättrade själv över, och sedan sopade han isen innan han kunde ägna en timme åt sin åkning.

Det var långt kvar tills han skulle sopa banan med motståndarna.

– Jag höll på i två år utan större framgång.

Vilket inte innebar att han gav upp. Tvärtom. Han gick in i tyngdlyftarklubben och satte igång med skivstångsträning. Och inte måttligt heller.

– Jag tog i så mycket det gick. Körde lätt 125 kilo i bänkpress och över tvåhundra i knäböjningar. Det var hårdaste möjliga träning.

Dessutom levde han asketiskt. Han vispade råa äggulor, käkade vetegroddar och drack en sorts chokladpulver som importerats från Australien.

– Mor varnade mig och sa att jag skulle förstöra mig. Men vem lyssnar på sådant? Det var långt till ålderdomen.

Han skaffade racercykel och cyklade och simmade under sommaren för att hålla sig i trim.

Sedan kom också resultaten.

Hela tiden hade han en träningskamrat som hette Göran Johansson. De var jämngoda i allting, men när det blev allvar var alltid Jonny den bäste.

– Jag har nog alltid haft förmågan att ta det spontant och inte tänka för mycket, säger han.

– Jag var heller aldrig någon supertalang, trots att alla i efterhand har sagt att jag var ett unikum, men jag var bara en produkt av stenhård träning.

Bara?

– Du måste också ha en fanatisk brinnande låga att vilja bli bäst.

Det hade Jonny Nilsson.

Och han blev bäst.

I en sport som var oerhört stor. Så stor att det är smått ofattbart idag att höra berättas om en publikskara på 25.000 personer när SM avverkades på Ullevi i Göteborg.

Det här var i en tid långt före det att dokusåporna parkerade svenskarna i TV-soffan.

– Efter en tävling i Bergen i Norge 1966 satt 22.000 personer kvar på läktarna efter tävlingarna för att se på när jag fortsatte med mina träningsvarv efteråt.

I Norge älskade man Jonny Nilsson, som utmanat och slagit flera av de egna åkarna som norrmännen betraktade som bäst i världen. Namnen flimrar förbi, Fred Anton Maier, Knut ”Kuppern” Johannesson och nye supertränaren Stein Johnsen, är bara några av dem.

Jonny har besvarat den norska kärleken. Flera gånger i vårt samtal tänds en alldeles speciell glimt i blicken och så citerar han en norsk ledare eller journalist på ren och klingande norska.

– Jag tror att norrmännen gillade mig för att jag aldrig var uppkäftig, utan bara uppriktig. Jag hymlade inte med någonting, säger han.

Så tar han till sin hemsnickrade norska med värmländsk brytning när han avslöjar hur en norsk starter vid tävlingar på Bislett 1965 lutade sig fram till Jonny och viskade:

– Gör dig redo Jonny, och sedan sticker du iväg som en raket när vinden är den rätta för dig. När du åker så skjuter jag.

Men ”fusket” kom av sig. Jonnys parkamrat i loppet, holländaren Kees Verkerk, tjuvstartade, och Jonny kom i otakt med de tjuriga vindarna.

Framgångssagan Jonny Nilsson började med VM på Leninstadion i Moskva 1962.

Men det var nära att han aldrig kom dit. Ledarna ansåg honom visst kvalificerad, men han var i yngsta laget. Han var bara 19 år.

Norrmännen storsatsade. De kom i en helt revolutionerande dräkt – i nylontrikå. De kallades ”Fantomgänget”.

På 5.000 meter lottades Jonny i sista par, som startade strax före klockan tolv på natten. Han gick i mål dagen efter (!), några minuter efter tolv. Och Jonny ledde överraskande fram till och med sista varvet. Vann gjorde en annan svensk, Ivar Nilsson.

Nästa dag var det dags för den långa distansen, 10.000 meter.

Jonny Nilsson vann distansen och det var inledningen på en makalös karriär. Ivar Nilsson kom tvåa. Under fem år var det sedan ingen som slog Jonny Nilsson på 10.000 meter.

Men de norska trikåerna hade satt fart på utvecklingen. Alla insåg att de skulle ha en dräkt som släppte igenom luften och gav minsta möjliga luftmotstånd.

– Jag gick in i en dambutik och köpte kalasbyxor. Jag såg ut som en strippa, med sömmen i rumpan, berättar Jonny och skrattar åt minnet.

Nu var det liv i luckan inför VM i Japan 1963. En norsk fabrik sydde nylontrikåer för glatta livet och det norska fantomgänget vässade formen för att utmana den svenske uppkomlingen.

Jonny gillade uppmärksamheten.

När han steg ombord på planet på Arlanda som skulle ta honom till Tokyo sa han till TV-reportrarna att ”nu ska jag åka till Japan och knyta upp svansen på norrmännen”.

Med på planet fanns en norsk journalist som ansåg att Jonny inte hade en chans mot Knut Kuppern Johannesen.

– Vinner du ska jag putta en ärta uppför vulkanen med näsan, säger Jonny på sin norsk-värmländska och citerar den norske journalisten.

I EM före OS hade norrmännen varit outstanding. De gjorde rent hus med konkurrenterna och kom etta, tvåa, trea och fyra.

Japan-VM blev Jonnys verkliga genombrott.

Han satte tre världsrekord. Vann 5.000 meter och på 10.000 meter satte han nytt världsrekord med tretton (!) sekunder, trots ett ymnigt snöfall.

Det blev den mest spännande VM-avslutningen någonsin. Efter de första tre distanserna ledde Jonny hela VM med bara 1,2 sekunder före norrmannen ”Kuppern” Johannesen.

På 10.000 meter, stod de sida vid sida, redo för 25 varv runt ovalen. Men Jonny Nilsson slog norrmannen med 200 meter efter ett fantastiskt åk.

Den norske journalisten bör rimligen fortfarande trilla ärta med näsan uppför den japanska vulkanen.

Året därpå var det OS i Innsbruck i Österrike.

Då blev det storbråk med norrmännen.

Men en sak i taget. Redan i november 1963 var Jonny i kanonform.

– Jag trodde jag skulle vara i form hela året. Men en vecka före EM försvann formen totalt. Jag hade inget flyt på grejorna, säger han, och vet än idag inte riktigt vad det var som hände.

På 10.000 meter i OS lottades Jonny i första par på morgonen.

– Först tyckte jag att det var otur att köra först, men det gick bra. ”Kuppern” skulle köra i sjunde par, men efter sjätte par blev det paus och ismaskinen körde ut för att förbättra isen. Så långt var allt gott och väl. Förhållandena för de båda antagonisterna borde vara jämngoda.

Men ”Kuppern” gjorde ett dåligt lopp.

– Norrmännen blev stenförbannade. Och när Kuppern väl kom i mål visade det sig att han hade en tid som var 15-16 sekunder sämre än min.

Eftersom det var en svensk tävlingsledare, Sven Låftman, som stod bakom beslutet med ismaskinen vädrade alla norrmän en kupp mot Kuppern.

– Efter fyrtio år är detta fortfarande infekterat i Norge, säger Jonny och skrattar.

1965 flyttade Jonny Nilsson till Göteborg och började arbeta hos en fastighetsmäklare. Han var 21 år gammal och hade redan börjat ifrågasätta om det var det här livet han drömde om. Skulle han fortsätta hårdsatsningen och sitta kvar i ett svettigt omklädningsrum tills han var 35?

Men det var först efter OS i Grenoble 1968 som han bestämde sig för att sluta.

1966 kom han trea sammanlagt i VM. 1967 var ett rätt dåligt år och EM gick i Lahtis i Finland. I 35 minusgrader. Det var stora sprickor i isen av kylan och ögonen frös igen. Men en reporter på Expressen gav Jonny ett tips.

– Jag lyckades komma över den enda mopedtratt jag kunde hitta i hela Lahtis. En sådan där plasttratt som skulle skydda mot kylan. Jag ville inte förstöra synen.

Han skrattar mycket under vårt samtal. I efterhand är det mesta roligt.

Jonny Nilsson (1943-2022)

Men mopedtratten blev inte helt lyckad. Det blev möjligen lite mildare för ögonen, men syret byttes inte ut tillräckligt, och tratten blev en stor isklump.

– Jag såg ut som en foxterrier och fick sprängande huvudvärk, säger han och tillägger:

– Alltihop i direktsändning i TV!

Han förberedde nu sin sista satsning inför Grenoble.

– Jag tränade stenhårt. Sprang tre mil om dagen. Men på ett träningsläger en tid före OS fick Johnny Höglin influensan och strax efter slog den till mot mig.

Huvudvärk, matthet och 40 graders feber.

På 5.000 meter skulle Jonny åka sist, utan parkamrat. Så han tog det lugnt på hotellet, åt en rejäl middag och satt och smälte den när en ledare kom instormande och sa att han hade blivit flyttad, på grund av en tysk, Zimmerman, som utgått ur tävlingen.

– Jag var proppmätt. Jag kände mig som en boaorm som just fått ett skrovmål.

Men det var bara att hänga med. In efter grejorna och iväg i en polisbil till arenan.

– Någon uppvärmning blev det inte tal om. Polisbilen körde fram till en öppning vid ena kortsidan. Där togs överdragsjackan av och sen skrinnade jag fram till startplatsen, där startern väntade.

Det säger sig själv att det inte gick så bra. Svenskarna Johnny Höglin, Örjan Sandler och Jonny Nilsson kom femma, sexa och sjua. Fred Anton Maier vann.

När Jonny Nilsson bestämde sig för att sluta var intresset för skridskosporten på topp i Sverige. OS-laget i Grenoble bestod av 21 personer. Det största någonsin.

– Ur denna moras växte en ny idé fram. Jag såg publikintresset och insåg att det här var en fin arenaidrott.

Jonny Nilsson ville dra igång en proffscirkus inom skridskosporten. Han fixade en finansiär i Atlanta, Georgia och samarbetade med stjärnadvokaten Henning Sjöström. De sexton främsta av världens bästa åkare kontrakterades.

Under två år kördes tävlingr i Norge, Holland och en gång även i Rättvik.

Men sedan sprack det.

VM-Jonny 2005.

– De höga herrarna i idrottens styrelserum slog bakut och anklagade mig för att privatisera idrotten. Jag blev en paria och förbjöds att beträda en idrottsarena i fortsättningen. Och när de dörrarna stängdes hoppade åkarna av. Så plötsligt stod jag helt ensam.

Visst har Jonny Nilsson en del bitterhet att skopa över hycklande idrottsledare som inte ville välsigna projektet som kunde gett skridskosporten en ytterligare skjuts.

Men han fick åtminstone ett erkännande i efterhand. På ett internationellt toppmöte i Davos flera år senare, där också OS-generalen Juan Antonio Samaranch deltog, togs Jonny avsides, och fick en ursäkt. Då hade amatörismen redan spelat ut sin roll i världsidrotten. Men då var det så dags för skridskosporten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s