Var kom den ifrån?

RADIOMINNEN 6

I efterhand kan det tyckas som en självklarhet att karriären tog mig till radion. Så var det inte. Jag var näringslivs- och arbetsmarknadsreporter på Kristianstadsbladet då jag en ledig söndag mötte en kollega på lokalradion, Radio Kristianstad, och spontant frågade om det inte fanns något jobb på radion.

Kristianstadsbladet var min tredje nyhetsredaktion efter Smålänningen och Gefle Dagblad. KB var ingen inspirerande arbetsplats de åren.

Två dagar senare hade jag lunchat med facket, träffat kanalchefen Åke Lind, förhandlat om lön med personalchefen i Stockholm och skrivit på kontraktet. Det var 1986 och jag var radioreporter.

Då var Radio Kristianstad en del av LRAB, Sveriges Lokalradio AB. Ett dotterbolag till SR med fullständig integritet. Nio år efter starten fanns det fortfarande en pionjäranda inom företaget. En vi-anda, optimism och självsäkerhet som genomsyrade företaget från ledningen med den blygsamma byråkratin på Kungsholmen i Stockholm till oss på stationsgolvet.

Något år senare lämnade LRAB-stationerna P3:s fönstergluggar och korta sändningstider och fick egna kanaler. Det blev närmast eufori och varje station profilerade sig på eget sätt. Radio Kristianstad blev småningom Guldstationen med fokus på 50- och 60-talsmusik och spelade Elvis en gång i timmen.

Jag var reporter och sände morgonnyheterna på måndagar.

Vi kånkade runt med Nagra rullbandspelare som vägde några modiga kilon, klippte och klistrade i banden för att redigera till färdiga inslag. Eller sände hf, alltså live med sändare i bilen eller i en mes på ryggen.

Det hade sina sidor då tekniken spelade spratt, kommunikationen med studion försvann eller intervjuobjektet körde iväg sedan antennen för att sända signalen till studion väl var monterad.

Statusmässigt var det ett snäpp uppåt att bli radioreporter. Det märkte man hos intervjuobjekten. Kommunpolitiker och makthavare var mer välvilligt inställda och vanliga människor hade större respekt för mediet. Folk ville gärna vara med i radio. Man blev trevligare bemött än som murvel för lokaltidningen.

Det var mycket roligare vara radiojournalist. Det var fortfarande den tiden då man kunde köpa en påse wienerbröd, åka ut till Fackens Hus, fika med ombudsmännen och få reda på vad som hände på företagen i området. Nyheter som aldrig hamnade i pressmeddelanden eller filtrerades av kommunikatörer.

Roligast i efterhand var nog den februaridag som jag sände direkt för eftermiddagsprogrammet från damernas vinklubb på äldrevården i Tyringe. Läkaren Christer Glader tyckte det var en bra idé med vinklubb på hemmet. Det tyckte damerna också. Om detta skulle rapporteras.

Åtta äldre töser var samlade hos 84-åriga Matilda. Rummet var tolv kvadratmeter. Det var 26 grader kallt utomhus. Det var 28 grader varmt i Matildas rum. Jag hade sticksiga långkalsonger och fick vänta alldeles för länge innan den legendariske programledaren Bosse Klaar introducerade det kommande inslaget så här:

– Jaha, Per Erik Tell, du känner dig väl som tuppen i hönsgården där du befinner dig…

Redan där sattes ribban för programmet som sedan urartade. Eftersom det dröjt hade damerna hunnit klämma dagens vinare, blivit fnittriga och hade omåttligt skoj åt hela radiopåhittet. Jag blev näst intill klappad i rumpan och kommentaren om dagens vin blev:

– Det var lite surt, men vi tar en skopa socker i för vi tycker om sånt som är sött. Därför tycker vi om dig.

Något klassiskt Perrolf till kaffet-program blev detta inte och när jag sjöblöt längs benen av genans, värme och långkalsonger rundade av med att sträcka fram en flaska vitt vin från vännerna på Radio Kristianstad får en överraskad dam som inte riktigt hajat vad som hänt slutrepliken i introt som Bosse Klaar tonar upp från studion:

– Var kom den ifrån?

Direktsändning på den analoga tiden hade den fördelen att det var tämligen besvärligt att få lyssna på inslaget i efterhand då det väl sänts. En lisa för mig ibland men ofta kom frågan:

– Jaha, när sänds det här?

Man kunde bara torrt konstatera att om de inte riktigt hängt med under intervjun så hade de precis missat den…

När Sveriges Radio insåg att lokalradion var succé strukturerades radioscenen om i Sverige och P4 var ett faktum. LRAB:s chefer fick nya jobb inom SR-koncernen och själv accepterade jag något motvilligt ett treårigt förordnande som nyhetschef.

Det var tufft ur många aspekter. Ett stort uppdrag i en ny organisation. Jag förhäver mig inte då jag säger att P4 Radio Kristianstad under några år var en av landets ledande lokala nyhetsredaktioner då vi hade otroligt många skickliga och erfarna reportrar och vikarier som idag gjort sig namn i Radiohuset på Gärdet och andra håll. En av dem är idag koncernchef på SVT, flera andra hörs dagligen i Ekot.

Vi skulle satsa på egen journalistik och inte räddhågat spana på konkurrenter och kollegor. Våra nyheter skulle vara så intressanta att lyssnarna inte saknade det som tidningarna eventuellt skrev om.

Efter tre år med magkatarr, koleriska utfall och synrubbningar klev jag ur nyhetschefskostymen och blev radiopratare på riktigt när vi drog igång nöjes-och kulturmagasinet Kaskad.

Finansminister Kjell-Olof Feldt intervjuas. (Bild: Ronnie Smith)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s