En officer och en gentleman

RADIOMINNEN 7

Min inställning till det militära har alltid varit tveeggad. Trots det har jag gjort försvarets kanske snabbaste karriär.

Vi tar det från början.

Eftersom jag körde i telegrafistprovet var jag tvungen hitta något annat lättsamt sätt att tillbringa värnpliktsåret. Jag blev kryptör. Efter utbildning på stabs- och sambandsskolan i Uppsala, (vilken fullträff för en ung beväring istället för att hamna i Skövde eller Sollefteå), fick jag tjänstgöra på milostaben i Kristianstad.

Efter en handfull år blev jag inkallad för repmånad.

– Jaha, här kommer vår nye lastbilschaufför, sade dom. Det var logistik i klass med Röda Armén. Två veckor i lingonriset i Sörmland alldeles veckorna efter Tjernobylsmällen gav heller ingen mersmak. Jag höll mig mest undan.

Det här tänkte jag inte upprepa så en god vän rekommenderade mig till informationsplutonen och nästa repmånad, då det var dags för storövningen Sydfront i Blekinge, steg jag in på P6 som menig av absolut lägsta rang för att utrustas och hämtade ut fältuniform och gradbeteckningar med tvenne stjärnor. Nu var jag officer och gentleman, löjtnant och reporter på Radio Sydfront. Gradbeteckningen limmades på skjortan minns jag. Olyckligtvis hamnade min uppochned.

Radio Sydfront gjorde ett så starkt intryck på byråkratin att det aldrig kom att upprepas. Vi var en svensk version av Forces Broadcasting Service, av Good Morning Vietnam, en hela den fria världens uniformerade röst. Framförallt var vi den vanlige soldatens sällskap, någonstans i Blekinge.

Det var ett litet gäng med bred erfarenhet av radio. Här mötte jag den radiomänniska som jag än idag sätter som den främste och jag har stött på ett antal. Proffset heter Bengt Grafström.

Han var vår programledare under veckorna vi sände Radio Sydfront. Tre programtider hade vi. Morgon, middag och kväll. Han sände allt. Utom en då han fick sovmorgon och jag vikarierade.

Vi var helt analoga. Hade inte ens CD-spelare. Bengt hade singelskivor i vinyl i en stor låda och två grammofoner. Under varje låt lyssnade han in och klockade introns sekunder till nästa som han sedan pratade in, perfekt tajmat. Jag var och är än idag imponerad.

Vi gjorde reportage om allt. Sånt majorerna propsade på och sånt de inte ville höra. Vi hade med villaägare som klagade på militärer som pallade deras äpplen, gjorde fula avtryck i naturen med tanksen, miljövänner och så vidare. I studion intervjuades militärbefälhavaren och andra. Det hälsades och önskades skivor. Det sköts och svors.

Vi närmade oss höjdpunkten, crescendot, då landets högste soldat skulle komma. Kungen.

Bengt och jag slog vad om en flaska whisky att jag skulle få kungen att berätta ett lumparminne i radio. Nu gick jakten på mitt största villebråd hittills i karriären.

Mångkonstnären Ove var min chaufför, tekniker och påhejare. Första kontakten togs i ett skogsparti nånstans i den blekingska ekskogen. Det var dukat till fest med långbord och vita dukar. Säkert vin och konjak också. Jag närmade mig kungens adjutant, Lennart Ljung, som tidigare varit ÖB men nu förvandlats till passopp. Jag presenterade mig och begärde intervjutid.

Han tittade lite konstigt på mig. Vilket kan bero på att jag stod i bara fältskjortan. Vi var inte inbjudna till festen, åt med mannarna och jag hade tömt snuskburken uppochned över vapenrocken med sås, potatis, köttbullar och lingonsylt. Möjligen även inlagd gurka. Därför trotsade jag de kyliga vindarna i bara fältskjorta.

På skjortan satt gradbeteckningen, två löjtnantsstjärnor och en pil. Och du vet redan hur den satt.

– Det finns ingen intervjutid. Gå bara fram och presentera dig. Han är juste. Det funkar, sade Ljung och kom undan merarbetet.

När alla hade dragit ut stolarna och satt sig ned dök löjtnant Tell upp i bara skjortärmarna vid kungens sida, drog igång bandaren, höll fram mikrofonen och mumlade:

– Jo, kungen, jag undrar….

– Inte nu. Jag ska äta nu.

Sa majestätet. Som efter maten for iväg i nån pansarvagn. Ove och jag efter i en hyr-Saab. Kungen leddes runt tills de hamnade framför nån sorts bandvagn och det blev en stunds stiltje i verksamheten. Jag drog igång bandaren igen.

– Inte nu, vi ska åka nu, sade majestätet och klev in i vagnen.

Löjtnant Tell borde naturligtvis ha klättrat bakefter, men fick onda ögat av nån som utrustats med fler stjärnor på bröstet. Samtidigt bestämde jag mig för att fortsätta. Jag kunde alltid klippa ihop och redovisa kungens dag i fält:

Jag ska äta nu. Jag ska åka nu. O.s.v. Lite stackato kanske men i huvudsak korrekt.

Tredje gången däremot. I väntan på en helikopter som skulle ta hem majestätet till Silvia kom han inte undan. Någon lumparhistoria lyckades han dock inte prestera under några minuters samtal.

Bild: Peter Åklundh

Grafis och jag delade whiskyn solidariskt om jag minns rätt. Tyvärr har jag inga bilder på varken honom eller det andra gänget.

Radio Sydfront var unikt inte bara för att vi agerade totalt fritt från överheten utan också för att vi sände över hela Blekinge då armén köpt tid hos närradioföreningarna och kopplade samman Radio Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona. Ledningen för LRAB och Radio Blekinge blev gramse på försvaret och gjorde en anmälan då förfarandet bröt mot radiolagar. Mest var de nog bara avundsjuka.

Det kan finnas flera skäl till att det bara blev en Radio Sydfront men med det hade löjtnant Tell gjort sitt i rikets försvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s