Verkligheten bortom SD:s horisont

Jag blir förbannad. Än en gång har en hög SD-företrädare visat sitt fula tryne. I boken Djävulens kök besöker jag Bergen-Belsen där Anne Frank dog. Nedan ett utdrag:


Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp. Plötsligt har jag en koppling. Det är som om en jättenäve kramar tag om hjärtat på mig. I skolan läste vi högt ur Anne Franks dagbok och det gav ett outplånligt minne. Anne Frank blir bron till allt det fruktansvärda. Det är människor allihop som ligger därunder marken i massgravarna. Människor av en gång kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Skyfflats ihop som skräp, avfall och helt sonika grävts ned. En av massgravarna har texten:

Hier ruht eine unbekannter anzahl toter.”

Alltså: här vilar ett obekant antal döda.

Bergen-Belsen var inget utrotningsläger i den mening att nazisterna gasade ihjäl människor här. Men förhållandena var så fruktansvärda att lägerfångarna svalt ihjäl. Dog som flugor.

Anne Frank blir katalysatorn som ger skuggorna liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag nästan dagligen flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam, såg huset där hon hade bott bakom den tunna panelen tills grannarna förrådde familjen. Huset, som så klart är museum, var stängt under pandemin då jag bodde i Amsterdam.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Jag hade ansiktsmasken på trots att jag var ensam även här, i utställningslokalerna på övre plan. Kanske blev munskyddet också ett sätt att skydda sig mot känslorna.

Väggar och montrar med bilder på barn i lägret. Det värsta av allt, utsatta barn.

En sexårig lägerfånge, Albert Joachimsthal, ger de riktigt ungas perspektiv på vistelsen i ett citat:

Jag hade ingenting att äta, ingenting att dricka. Min far fanns inte där. Min mor såg jag inte till. Jag hade ingenting. Inga vänner. Det var förfärligt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s