På vägen tillbaka: invasionen 89

Det var kanske inte så konstigt att åtminstone vi häruppe i norra Europas tassemarker inte på allvar kunde engagera oss i den amerikanska invasionen i Panama.

Det hade bara gått några veckor sedan Berlinmuren föll och den politiska scenen i hela Europa höll på att byggas om. I mångt och mycket i ren eufori. Det var snart jul. 1989.

Panama var långt borta.

Nu när det är nära, bara två veckor bort, så bryter jag mig långsamt in bakom förhängena för att kasta en glimt av ljus över Panamas moderna historia. Ikväll såg jag dokumentären Invasión, (från 2014) av den panamanske regissören Abner Benaim.

I slutet av filmen berättar Manuel Noriega själv från fängelset i Panama hur minnet av invasionen bleknar bort i samhället. Ingen känner snart till vad som hände. Man hör bitterheten i hans röst även om man aldrig får se honom. Han vill inte synas i bild. Ananasfejset kallas han elakt på grund av sitt koppärriga ansikte.

Frihetens stamort på jorden. Har ju inga bilder från Panama ännu…

Det är inte en film som försvarar varken Noriega eller Bush den gamles USA som stod bakom invasionen. Det är en film som låter folk berätta hur de upplevde det som hände. Mamman som får en missil rakt genom vardagsrummet, läkaren som skrev journal över de döda, gatans killar som deltog i plundringen av butikerna i Panama City när helikoptrarna hovrade och den välbeställda som bjöd in en amerikansk soldat på middag, lycklig över att bli fri från Noriega.

Det är du som tittar eller läser som får ta ställning. Abner Benaim ger dig bara minnena från de som var där. Han säger själv att han inte vet om de berättar sanningen eller ljuger.

Den fråga som kvarstår är: hur många fick sätta livet till? Frågan hänger kvar i filmens slutscener när en pickup lastar liksäckar på flaket och kör genom huvudstaden.

Var det 36 personer eller 7 000?

Filmen kom 2014. I fjol, läser jag i en panamansk internettidning, grävdes liksäckar upp på en kyrkogård i staden Colón. Man hittade flera massgravar. Kropparna låg i plastsäckar som var märkta US Army.

Invasionen handlade om Manuel Noriega. Tillsatt och utbildad av CIA, tillräckligt insyltad i nordamerikansk utrikespolitik (vi pratar Nicaragua, Honduras, contras m.m.) för att bli ett hot den dan då han valde sin egen väg. Den narkotikatrafik han byggde upp tillsammans med amerikanerna blev sedan ursäkten för invasionen.

Då hade USA redan, enligt flera källor, mördat hans företrädare Omar Torrijo, Graham Greenes och Fidel Castros vän.

I dag fick jag också Confessions of an economic hit man av visselblåsaren John Perkins som säger att en bomb smugglades ombord på planet som Torrijos störtade med. I slutorden av sin bok Generalen är också Greene övertygad om att han mördades.

Omar Torrijos var liksom Noriega en styrande general i bakgrunden av en marionettregering. Där upphör likheterna. John Perkins berättar hur han i förhandlingar med Torrijos aldrig lyckades muta denne för personlig vinning.

Med Abner Benaim, Graham Greene och John Perkins hjälp har jag börjat lysa in i skuggorna som hänger kring Panamakanalen. Det blir mera på vägen tillbaka. Panama om två veckor.

Bilden från the Capitol, Salt Lake City, UT.
Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s