Exp. På vägen tillbaka: Flamingoface

Efter sex timmar, flera liter vatten och en stor öl behöver jag slutligen uppsöka och smiter in på ett wc längst in i Pundabasarens allra heligaste lagerrum. När jag ser mig i spegeln förstår jag varför parkvakten vid flamingolagunen så resolut beordrade mig till skuggan.

Jag skulle aldrig erkänna att det snurrade i skallen då jag sjönk ned på hans pall.

På resa i Karibien kallade Ove Allansson sitt alter ego i boken Gud är amerikan för den fete rosa grisen. Det kunde vara han i spegeln…

En wayra wayra konstaterade en av parkvakterna med kännarminen på. Nordlig tofskarakara säger Google. Men Google pratar ju inte papiamento.

Vi börjar från början. Efter tosti och kaffe på ett hippare fik i Willemstad tog jag mig till busstationen i Otrabanda, på andra sidan Emmabron. Jag löste biljett till lagunen. Två dollar. Tanten som körde och jag kom lite ihop oss om var jag skulle stiga av. Det var rätt långt kvar till det som hon kallade Lagunen och när jag kvittrade på om flamingos trodde hon först det var Club Flamingo på en flashig resort. Men jag vann och steg av. I ödemarken.

Detta var Curaçaos vattenrike. En lagun med dy omgiven av kaktusar men med ett litet lågt fågeltorn och en skylt som förkunnade att här var ”flamingo area”.

Det satt två parkvakter under ett träd och tjoade åt folk som stannade bilen på busshållplatsen. En tjej som tagit av skorna och gått ut en bit i dyngan fick en åthutning att hon skulle tvätta fötterna. Detta var en salinas, en saltsjö, och inte bra för huden.

Karibisk Flamingo, typ.

Grannen Bonaire är ju den kända flamingoön, men här häckar det också en liten koloni av karibisk flamingo. Den är lite rödare än den man ser i Frankrike och Spanien. De flesta sov. En häger spankulerade omkring och efter en kvart tyckte jag det räckte. Problemet var bussen tillbaka. Den skulle dröja.

Jag gick vägen vidare mot Sankt Willibrords katedral i den lilla övergivna byn med samma namn. Några kilometer uppför. Willibrord var Utrechts förste biskop, frisernas helgon, kom från Northumberland (han hade säkert kinesat hos bröderna på Lindisfarne). Han dog den 7 november 739 och det firar den katolska kyrkan. Det gör ju jag och Martín Palermo också, fast av andra anledningar. Ett brudpar fotograferades i kyrkan som renoverades. Brudparet for iväg och jag frågade en av jobbarna som rullade grus när bussen kom. Det blev en stunds röra. Ingen visste ju. Den kommer snart. Den kommer snart.

Brudpar, bröllopsfotograf, vittne och en av jobbarna i kyrkan som glad utropade att han hade sett mig på bussen ut. Det hjälpte inte. Han hade ingen aning om när den gick tillbaka.

Tanten på baren halvvägs tillbaka till the flamingo area hade ingen öl att servera men kunde busstabellen. En timme och tjugo minuter.

Hon visste. Jag satt och småpratade med parkvakterna, perioderna de var vakna, under trädet i öknen i en och en halv timme. Vattnet tog slut, ödlorna for omkring och jag trodde att en av vakterna fått solsting då han undrade om svenska män gick i kjol. När jag såg konfunderad ut så sa han att han alltid förväxlade Sverige och Skottland.

SEN KOM BUSSEN!

Jag gav chauffösen en 10-dollarsedel och fick 15 antillergulden tillbaka. Det är lurigt när man kör med två valutor men det var helt korrekt kunde jag räkna ut efter en stund.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s