Exp. På vägen tillbaka: nu Panamá

Från Curaçao for jag via Bogotá till Panama City. En brusande storstad där fyra av landets fem miljoner trängs.

En imponerande skyline. Inte minst i Bella Vista där mitt hotell ligger skjuter skyskraporna rakt och högt upp i himlen. Rakt och rakt – Malmös Turning Torso har sin överman i ett skruvat bygge på jag vet inte hur många våningar.

Jag drog iväg till gamla stan, Casco Viejo, för att gå på kanalmuseet. Det var en fin utställning men kanske inte så intressant som jag hade önskat. Den västeråsare jag googlat fram hemma på kammaren i Ystad som var en av de båda som gjorde första mätningsjobben på Panamanäset inför en eventuell kanal – han var inte ens nämnd.

José Angel tyckte absolut att den gamle skulle vara med på bild. Här tyckte han.

Jag flanerade i värmen bland turister. Längs hela costaneran seglade gamarna och höll utkik efter nått dödkött.

Så fiskade José Angel upp mig i sin taxi och vi gjorde en tur som först gick till Torrijos Mausoleum och sedan via en avstickare längs gamla kanalzonen tillbaka genom hela stan till Noriegas gamla boning, som står som en övergiven tomt bara i fina kvarter i stadsdelen San Francisco.

Chauffören José Angel och jag enades om att Bush den äldre var en jävla typ.

En gammal gumma gick mitt i gatan och såg ut som om hon tiggde, eller möjligen sålde nått krims-krams vid rödljusen. José Angel pekade ut hennes hus. En nätt liten stuga värd några miljoner.

Vi pratade om invasionen 1989, om Torrijos, folkhjälten, och Noriega, skurken.

Politik är inte lätt. På planet från Bogotá satt jag bredvid en venezolanska och hennes dotter. De bodde sedan en handfull år i Florida och hade varit hemma på besök. Åk inte till Venezuela. Det är hemskt. Terrible. Det är kommunistiskt. Sen tystnade hon en stund och frågade: Är Sverige kommunistiskt?

Då hade de tidigare luftat sina funderingar kring om Sverige låg vid Kanada. Men det var gulliga töser som bjöd på rån med dulce de leche.

Nu på hotellrummet efter en indisk chicken tikka masala. I går blev det argentinskt på parillan här mitt emot. Hotellet heter El Parador och är väl ungefär lika intressant som gymnasievinet man köpte för sex kronor flaskan en gång i tiden. Rummet har inga fönster och på toaletten är ventilationen ordnad genom ett stort hål rakt ut i korridoren. Gissa om det är lyhört!

Planer tar form.

Han kallade sig Lafrance, konstnären i Casco Viejo. Titta på bilden i bakgrunden med mamman som skjuter en barnvagn som stridsvagn framför sig. Hade jag haft pengar, möjlighet och väggutrymmen…
Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s