Exp. På vägen tillbaka: grodor

David, Panamas näst största stad i västra landsändan, provinsen Chiriqui, inte långt från gränsen till Costa Rica. Där startade vi grodjakten.

Nattlig grodjakt någonstans i Chiriquí.

I dikena längs gatorna i kvarteret runt vårt hostal satte grodorna igång sina serenader när mörkret föll. Det var stört omöjligt att se dem, och kom man för nära så tystnade de bara och låg tysta i gräset och låtsades som om det regnade. Det gjorde det inte. Längre. Dagens skyfall hade redan kommit och gått.

I morse gick vi till Universidad Autonoma de Chiriquí. Vi träffade Jorge och Abel och Michelle och vi pratade grodor. Det finns 230 arter av grodor i Panamá så vi hade mycket att prata om. Bara 130 arter orm, fast de är oftast lite giftigare och ett problem för landsbygdsbefolkningen.

Universitetet har Centralamerikas ledande grodforskare, hittar två nya arter varje år, och konstaterar tråkigt nog att också en och annan art upphör att finnas till. Abel är professor och forskare. Men också en äventyrare som ger sig ut i de dimhöljda högländernas djungel mellan Panama och Colombia, det beryktade Dariéngapet som numer befolkas inte bara av knarkkartellernas kurirer utan också av ett lämmeltåg migranter på väg från framförallt Venezuela mot Nordamerika.

Abel berättade och jag noterade. Det här är ett jobb. Därför får ni inte veta mer idag. Men det handlar om grodor.

Vi körde också till Buquete och tittade på de nordamerikanska migranterna som söker sig från vinterns Massachussetts och Norddakota till Panamas decembervärme. Det är en helt annan migration.

Christer, Michelle, Abel och jag efter grodprat i David.
Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s