Exp. På vägen tillbaka: Botan

Det händer ingenting om man bara ligger på rummet och hostar.

Alltså. Ut i vimlet. Haffa en taxi. Målet Jardín Botánico, några mil sydost om stan, i Turbaco. La selva negra – svarta skogen. Fåglar, fjärilar, vackra blommor och grodor.

Mariposa.

Taxipass. Utanför klocktornet i centrala Cartagena. 100 000 pesos! (Något mindre i svenska kronor). Nänä. Prutning till 70 000 gav inget. Han for sin väg. Haffa nästa. 100 000 pesos! (vet inte om svenska kronan hann sjunka, tror det inte).

Jag insåg att det nog var där det skulle hamna. Drog till med 80 000 och mannen accepterade med visst gruffande. Han var nämligen tvungen att betala 20 000 för ett tillstånd att köra utanför stadsgränsen med sin gula Cartagenataxi.

Jag mjuknade och accepterade 100 000. Det hade jag slängt upp hemma i Europa, så varför inte här?

Tillståndet visade inte så lättfixat. Han mixtrade med telefonen och ringde, sms:ade och hade sig under tiden vi körde. Sen stannade han till på en p-plats och försökte reda ut allting. Dålig uppkoppling. Köra en bit till. Nästa försök. Bättre uppkoppling men han behövde ta hjälp av en yngling på en bensinmack för att ladda hem tillståndet i mobilen. Han var inte själv i mobilåldern.

Att han höll på med mobilen i den smått vansinniga trafiken gjorde inte så mycket. Det var en formidabel rishög han rattade och fartgränsen på 30 km/h kunde han näppeligen uppnå. När jag gluttade på hastighetsmätaren visade det sig att den parkerat på noll.

Vi for åstad.

Det gick inte fort. Det rök och dammade. Jag hostade och nös. Allting fladdrade genom de nedvevade rutorna. Colombianska toner i bilradion. Elände, sopor, motorcyklar och plastskit svävade till synes runt bilen i en makaber cumbia och jag undrade om jag hade feber. Tutande.

Den sista kilometern var vägen svårnavigerad på grund av alla hålor, men vi kom fram och överens att han skulle hämta mig igen tre timmar senare.

Då vände det.

Jardín Botánico de Cartagena Guillermo Piñeres var en välskött oas mitt ute i ingenting.

Jag gick slinga på någon kilometer, spanade förgäves efter fåglar, såg några picaflores som jag inte hann med, och någon som gömde sig i lövverken men noterade en rad vackra fjärilar, massor av ödlor och leguaner i olika storlek. Ett gäng vrålapor var ungefär lika nyfikna på mig som omvänt.

Vrålapa.

Avväpnande lugnt, blodtrycksdämpande och njutbart.

Dessutom:

Jag träffade Head of Special Projects. Hon hette Sofie Lissbrant och var ursprungligen från Kullavik, söder om Göteborg. Det var ju en höjdare och sämre blev det inte heller av att jag bjöds på firmalunch, en riktigt colombiansk sancochogryta med lokala rotfrukter och ett rikligt med köttbitar.

Gracias, amigos!

Från Kullavik till Cartagena, Sofie Lissbrant.

Sofie hade bott i Cartagena i 14 år, hitlockad av kärleken. Stannat. Det blev mycket svenska.

Även chefen Santiago Madriñán satt med vid lunchen. Han hade varit i Uppsala och forskat kring en av Linnés mindre kända lärjungar, österrikaren Nicolaus Jacquin som samlat plantor i Colombia. Santiago hade skrivit en bok om honom.

Santiago Madriñán med boken.

Uppsala hade inte imponerat på honom. Han hade varit där i december. Ingen snö. Kallt. Mörkt. Riktigt mörkt.

Tillbaka till city tror jag chauffören plågade upp Toyotan i 45 när det bar utför. Jag körde 200 mil i Panama. Här hade jag inte rört ratten.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s