Först som sist kan jag lika bra erkänna. Det var en kvinna som drog mig till Paraguay. Men det var inte Greta Garbo eller Marlene Dietrich.
Det var Ida Bäckmann.
Författarinnan som startade karriären som småskollärarinna i Åmål och Åhus innan hon tackade för sig, lade pedagogiken åt sidan och blev en av Sveriges första kvinnliga resande journalister.
Våra spår har korsats i bland annat Odessa och Baku. När jag satt och spanade på La Prensahuset för en dryg vecka sedan i Buenos Aires tänkte jag på Ida. Där hade hon suttit med sin skrivmaskin i ett lånerum för resande journalister och knackat ned boken med den mastiga titeln:
”El desarrollo de la Argentina en el primer siglo de su independencia y los Suecos allí durante este período = Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarne därstädes under denna period”
Boken är en veritabel odyssé över de svenska intressena i Argentina vid förra sekelskiftet och interfolieras av massor av ankedoter och spännande möten med människor. Hon var stundtals riktigt rolig.
Efter det for hon till Paraguay, mötte svenskar i kolonin Villa Elisa, och red in till Asunción för att uppleva revolutionen som hon beskriver i sin bok Blodiga dagar i Paraguay.
Hon tar sig till San Bernardino och bor en kortare tid på Hotel del Lago. Detta får Oswaldo Coda nys på och när han tar över rörelsen viger han ett av rummen, nummer 24, åt Ida Bäckmann. Oswaldo är fascinerad av hennes vänskap med Selma Lagerlöf och rummet är dekorerat av bilder både på Ida och Selma.
Så, ja, det var därför jag tog en taxi till San Bernardino. Greta Garbo och de andra historierna som Oswaldo försåg mig med var mer grädde på moset.
I sin bok avslöjar hon att hon faktiskt inte bor i själva hotelldelen på Hotel del Lago, utan:
”vid stranden af denna sägenomsusade sjö (Ypicaray, min anmärkning) ägde kurortens främsta hotell en liten stuga, omgifven af palmer och fikonträd samt inbäddad i klängväxter, och denna uppläts som bostad åt mig.”
Den lilla stugan finns inte kvar. Oswaldo har gjort en några hundra kvadratmeter stor botanisk trädgård, eller snarare djungel med en stig man kan vandra i den omfattande växtligheten. Det finns också en bana för den som vill testa balansen på rep mellan träden en bit högre upp.
– Ornitologer har konstaterat att trädgården hyser 42 olika fågelarter, säger Oswaldo, som också satt upp en informationstavla om vad man kan förväntas få se.
Ida Bäckmann sitter vid verandan och ser kolibrierna gnistra och den hon kallar bichou-fou-fågeln (troligen den ganska vanliga horneron, min anm.) hoppa omkring. Hon skriver vidare:
”här kretsade skarorna af papegojor öfver mitt hufvud, och härifrån kunde jag höra apornas skrik i träden. Mina landsmän besökte mig alltsom oftast, och en ständigt utökad krets af bekanta utfyllde de stunder, jag ej önskade vara ensam…”
Här får hon legenden om sjön Ypicarai berättad för sig. Den ska jag inte trötta er med. Den är ganska lik andra legender om andra sjöar och naturiga platser med själar. Namnet Ypicarai lär betyda Herrens sjö, eller den Heliga sjön.
Mycket mer skriver hon inte om vistelsen på Hotel del Lago, men det räckte för att Oswaldo skulle döpa ett rum efter henne, göra henne mer känd i Paraguay än i Sverige och locka dit mig.
Nu slår hotellet igen i mars och när Oswaldo lämnar, skruvar ner alla tavlor och skyltar och säljer ut lösöret, är frågan om det betyder slutet på en av Sydamerikas mest legendomspunna hotellrörelser någonsin.
Jag har gjort flera reportage om Ida Bäckmann och hennes resor. Hon är i Sverige mest uppmärksammad för sin relation till den sinnessjuke Gustaf Fröding som hon ville gifta sig med och brevväxlingen med Selma Lagerlöf. Svenska litteraturvetare har först fördömt henne men under senare år har man gett Ida Bäckmann upprättelse och både boken om Fröding och den om Lagerlöf räknas nu som betydande verk.
Som resande kvinnlig skribent har hon få, om ens någon, motsvarighet under förra sekelskiftet och hennes böcker är guldgruvor för sådana som mig som gärna reser både i geografi och historia.
Ida Charlotta Bäckmann (1867-1950) levde slutet av sitt liv i en enslig stuga i Närke, trött och besviken på kulturparnassens avståndstagande från hennes livsverk.
En annan intressant gäst på Hotel del Lago var postflygaren Antoine de Saint-Exupéry. Även han drogs dit av en kvinna…
Kosmopoliten 