Tanken var att resa tillbaka till Oberá i Misionesprovinsen i nordöstra Argentina för att spendera någon vecka hemma hos vännen Rolf.
Det blev aldrig så. Han dog i sviterna av covid för bara några veckor sedan. Jag åkte trots det tillbaka till Oberá. Delvis för att det är på vägen mot Iguazúfallen, som jag vill se, jaga fjärilar stora som dassalock eller äntligen spana in en livs levande tucan där uppe i någon trädtopp.
Delvis handlar det också om att jag stämde möte med författaren Linus de Faire som åkt hit för att researcha lite kring en kommande bok.
Vi tas väl omhand av Ruth Maria Veira Sand, svensk- och finskättling som vill hålla den svenska kulturen levande i denna tynande svenska koloni. Linus och jag traskar den långa vägen från Hotel Cuatro Pinos ut mot Villa Svea, Oberás ursprung och där de svenska kolonisterna slog sig ned. Där ligger den svenska kyrkogården.
Där ute finns mina vänner från besöken 2009 och 2010.
Det var dåvarande konsuln Leonardo Andersson som tog hand om mig då jag först anlände till Oberá. Han var tredje generationens invandrare. Hans svenska var oklanderlig.
I min bok Den falske ingenjören skriver jag om Leonardo:
”Jag kan inte annat än beundra konsul Anderssons perfekta svenska. Det var hans farfar, Henning Andersson, som 1890 utvandrade från värmländska Kristinehamn, till Rio Grande do Sul i Brasilien, och senare tog sig till Argentina, över Uruguayfloden. Den gängse vägen för Misionessvenskarna.”
Hans grav ligger alldeles innanför grindarna till den svemska kyrkogården.
Jag letar också efter bröderna Klas och Hjalmar Björklund som jag träffade och blev god vän med. Hjalmar som var äldst var en fena på att hålla mateseanser och vi satt några kvällar på hans altan, sippade mate och drog skabrösa historier.
Ur Den falske ingenjören:
”Jag sitter några kvällar hemma hos Hjalmar Björklund och dricker mate med honom, hans bror Klas, och vännen Rolf. Vi pratar, skvallrar och skämtar, och ljugarbänksstämningen bäddar in oss i den ljumma kvällen. Hjalmar hejar på Racing de Avellaneda, ett fotbollslag i förstadivisionen vars resultat inte gör någon lycklig, men Hjalmar sägs vara en hejare på att brygga mate. Koppen fylls på och går laget runt, varv efter varv.
– Ni får ursäkta att det är lite ostökigt, säger Hjalmar, plötsligt i röran, och vi skrattar alla gott åt den roliga felsägningen.”
Klas Björklund dog bara något år efter att jag reste hem från Argentina. Klas som varit i Sverige och fått en flagga av den svenske kungen. Något han var omåttligt stolt över.
Först hittar jag inte Klas grav. Jag går runt en god stund. Så börjar vi prata om honom och över axeln på Ruth Maria ser jag namnet på stenen.
”Klas Björklund är pensionerad yerbaodlare och bjuder till asado på secaderan – den torkanläggning där yerban tas omhand, torkas och finfördelas för att packas i säckar och säljas vidare. Firman drivs idag av sonen Rúben, och maten säljs under varunamnet Cuatro caminos. Ekologiskt för den amerikanska marknaden, påpekar Rúben, som dock inte pratar svenska, som far och farbror.
Klas finns alltid i närheten, för att språka lite, när det kommer svenskar till Oberá. Hans standardtur är att bjuda på en runda längs Uruguayfloden i pickupen.”
Kosmopoliten 