Efter alla dessa år har Sverre Kleiven hunnit bli 89. Det är hans fötter som traskar över den röda jorden på omslaget av Den falske ingenjören. Det tyckte han var roligt att se.
För tretton år sedan då vi sågs senast var Sverre en spänstig ung man på 76 år. Nu är han inte lika snabb i rörelserna men han guidar oss på lätta fötter i trädgården på chacran Kleivlandia i Oberá som om han inte åldrats ett dugg. Och minnet har han kvar. Vi är hos honom och hans danska hustru Anna för att prata lite om hur det var förr i kolonin och han berättar om sin far Henry som var på väg till Australien men fartyget började brinna så han strandsattes på Kanarieöarna innan han hittade en ny båt. Som gick till Argentina.
I Buenos Aires fick Henry en peso av prästen och med den köpte han en tågbiljett till Misiones.
Sverre har många historier från förr. Han minns hur han erbjöds att hämta ett paket i Buenos Aires en gång åt en granne, Arthur Grönheim. Den som hade paketet var Hans-Caspar Krüger. Båda kända SS-män.
– Paketet vägde nog fyra-fem kilo fast det inte var särskilt stort. Det var guld, säger han och avslutar:
– Jag undrade vad som skulle hända om jag tappade bort det, så jag ville inte vara kurir åt dem.
Vi dricker Annas goda citronlemonad innan vi går ut i trädgården, studerar fallna paltas (avocados), inte färdigmogna grapefrukter och faller i trance inför hans tjeckiska Zetor traktor från 1954. Som han själv mekar med. För även om traktorn är en trotjänare har den sina nycker.
– Jag får byta topplock ibland, säger han.
Det gör han själv. Sonen har en veritabel verkstad på gården och det mesta tar man hand om själv.
Innan vi lämnar Kleivlandia kan jag inte låta bli att klättra upp i Kleivens vattentorn. Det är väl en 20 meter högt och svajar betänkligt på toppen. Jag ser dock inte över trädtopparna vilket jag hade hoppats. På en av bilderna ser jag dock i efterhand ett UFO. Kan vara en cikada.
Ruth Maria Veira Sand tar hand om svenskbesöket som är jag och Linus de Faire och har kört oss ut till Kleivlandia. Nu far vi in till stan igen för på Confiteria Alemán väntar Dick Barney och hans hustru Maria Rosa, som kommit in från chacran Anna Park.
Dick kommer ihåg mig mycket väl. Säger han. Och det tror jag faktiskt. För tretton år sedan satt jag en hel kväll på Anna Park och pratade med honom. Om vindkraft och turbiner, om planerna på att göra olja av avocadon, om hans höjdhopparkarriär och vänskap med Fernando Pino Solanas, politikern och filmaren som gick bort i covid i Frankrike för något år sedan.
Jag såg biblioteket som hans pappa Eric och mamma Annabell samlat ihop till. Annabell skrev själv två böcker och svenska författare som Artur Lundkvist och Harry Martinson var deras vänner.
Dick har hunnit bli 81 år, men pigg och glimten i ögat är kvar. Utan att tveka läser han snabbt in ett meddelande till Clas i Buenos Aires som han förr haft mycket kontakt med.
Det som stört honom i alla år är att han inte får svenskt medborgarskap, trots att både far och mor var svenskar.
Det var roligt att träffa Dick och Sverre igen. Det var precis lika roligt att få nya vänner, Linus och Ruth Maria, under de här få dagarna i Oberá som annars skulle ha varit trista med tanke på vännen Rolfs bortgång i februari.
Nu har jag klämt i mig en pizza på hotellrummet i Puerto Iguazú. I morgon blir det fallen. Bussresan hit var förfärlig. Den glömmer vi. Taxichauffören körde vilse från bussterminalen. Mörkret i urskogen utanför hotellfönstret är kompakt.
I morgon äventyr.
Kosmopoliten 