Så flyter det på med stilla dagar i Salta. De senaste veckorna har haft med sig massor av möten och upplevelser, bussresor och nya platser. Det tär på en pensionär.
Skämt åsido. Jag behöver lite mental uppladdning och därför lade jag in fem nätter i Salta, inte för att studera saltöknar och de färggranna bergen runtomkring på dagsutflykter i små vans med andra pensionärer, utan för att ta det cool.
Jag är city slicker, drar runt stan, kollar i butiker och på marknader. Mercado San Miguel är en strålande gammaldags saluhallsmarknad, där inte bara Adidaskopior saluförs. Kryddor, frukt och grönt, halva oxar och matställen insprängda i alltihop. Lätt att gå vilse.
Annars är det lätt att se att turisterna är en stor inkomstkälla. De flesta butikerna i centrum här säljer artesanal – alltså hantverk, och massor av boka-din-tripp-här-byråer kantar gatorna. I hörnen sitter damer från byarna runtomkring, virkar och stickar och saluför sina färggranna mössor, vantar, dukar och babydressar. Staden drar ryggsäcksturister. Gamla hippies som stannat kvar säljer halsband eller jonglerar i gatukorsningarna.
Salta har röda taxibilar. De har också en 35 år gammal téléferico som på tio minuter segar sig upp till en kafeteria på Cerro San Bernardo 1.454 meter över havet. De har pensionärsbiljett och det ska ju killa lite i magen under en äventyrsresa så jag slår till. Jag köpte en duk på toppen av Cerro San Bernardo. Mörkröd. Det heter araguayo – lätt att komma ihåg sa butiksinnehavaren. Som paraguayo, men utan p. Så det kommer jag ihåg.
Efteråt går jag till Plaza 9 de Julio och sätter i mig en cucurucho med två bochas. Hemma skulle jag ha sagt en strut med två kulor.
Det finns flera kyrkor och här pratar vi inte sån bondkyrka som Posadas hade klämt fram utan det är katedraler och basilikor i katolskt överdåd, som ger rysningar då jag tänker tillbaka på inkvisitionens palats i Cartagena.
Juan Pablo II står staty utanför en kyrkobyggnad, inte min förlorade taxichaufför från Iguazú utan den riktige. Runt hörnet har någon skrivit på kyrkans vägg:
Niñas – no madres
Aborta la iglesia
Det är ett faktum att mödrarna är väldigt unga i det här landet, framförallt i de fattigare landsbygdsdelarna. Och grafittikern skjuter skulden på katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel och aborter.
Efter alla möten tidigare har jag känt mig lite ensam här. Känslan kom överraskande. Kanske är det också det att jag satt mig ned och planerat resten av min resrutt. Det är lätt att få hemlängtan då det inte längre är en hemlighet ens för en själv när man ska komma hem.
Jag landar i Lissabon den 12 april. Europa. Hur jag tar mig därifrån och norrut är oklart, men undersöker interrail för att minska mitt flygkonto och fortsätta uppleva resandets glädje och möda. Stärka min själ och ande.
Helt utan mänsklig kontakt har jag inte varit. I linbanevagnen på väg ned hade jag sällskap av tre unga män från Formosa (den argentinska delstaten, inte Taiwan) och vi hade ett trevligt samtal om resor och drömmar. I går satte jag mig hos Manuel de la Plaza och åt en ryggbiff dränkt i malbec. Då fick jag excellera i spanska och hjälpa ett polskt par översätta menyn. De slog sig ned hos mig och vi hade en mycket trevlig kväll. De älskar Latinamerika och driver hotell på Bonaire och sådan vänskap ska man vårda 
Det var San Patricios dag, en procession gick runt torget och påträngande böner och predikan följde genom megafon som fick Gud att eka över hela Plaza 9 de Julio.
På väg hem såg jag i ett skyltfönster för en ekologisk butik att de sålde mate från Cuatro Caminos. Det är den secadera i Oberá som min vän Klas Björklund drev och nu hans son Rúben driver vidare. Det blev jag glad över.
Kosmopoliten 