Jag har varit i Chicago aldrig. En gång var jag där två gånger. Så skulle man kunna travestera Roffe Bengtsson, salig i åminnelse.
Bytt plan två gånger (CPH-LAX via O’Hare respektive SEA-CPH). En dag ska jag åter landa, stiga ut på gatorna och leta upp morfars far Carl, alias Charles, Tell som drog dit 1894 och gick upp i rök.
Ur Lost Springs (2005):
”American Airlines flight från Seattle gör en stor båge ut över Lake Michigan och siktar sedan västerut igen mot O’Hareflygplatsen. MD-80:an kränger och darrar i kastvindarna över det enorma rutmönster på marken som är Chicago.
På grund av trängseln i luftrummet går det oroväckande sakta. Men vingarna bär.
När jag sträcker på mig skär bältet in i magen men jag får i alla fall en sorts Nils Holgerssonglimt av det som för mindre än hundra år sedan var Sveriges näst största stad.
Här försvann morfarsfar, Carl Tell, i vimlet på 1890-talet. Han lämnade fru och två barn, bytte namn till Charles, tog in på ett ungkarlshotell och de sista avtrycken av honom hittade jag i den amerikanska folkräkningen för år 1900.
På frågan om gift eller singel har myndigheterna åstadkommit en oläslig krumelur.”
När jag åter studerar en taskig återgivning av folkräkningskortet tolkar jag den oläsliga krumeluren som ett O – vilket skulle kunna betyda omitted, alltså utelämnad uppgift.
Även om han inte ville visa det så var han gift. Hans hustru hette Ingrid Andersson och kom från Örum. År 1900 var han tvåbarnsfar. 1892 föddes sonen Sigfrid, min morfar, och några år senare brodern Hjalmar.
1900 är den enda folkräkning som pekat ut honom. Kanske flyttade han. Kanske dog han.
Efterforskningarna av Carl Nilsson Tell från Komstad på Österlen har skett i spridda skurar, utan riktig styrsel eller mål. Det finns till exempel inga brev bevarade och jag äger ingen släktforskartalang. Om någon gillar utmaningar så lär han vara född 18 maj 1864 i Komstad, Stiby församling. Födelsedatum kan vara fel då samma dag uppges för morfar Sigfrid, om än 1892.
Det finns en bok. Menniskan; Hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse. Ur naturhistorisk synpunkt betraktad av Nils Lilja, femte upplagan från 1889. Lilja var klockare i Billinge där han byggde växthus och lät sitt intresse för botaniken ta överhand. Kanske också för biologin som sådan eftersom han fick sparken på grund av osedligt leverne då han inte gifte sig med fjällan.
Carl Tell har på bokens försättsblad skaldat. Oklart om han själv är upphovsman till poemet.
Boken bidrar självklart till att ge en bild av morfars far som fritänkare. Inte så fast i tidens konventioner eller krav. Visionär eller drömmare, slarver.
Det finns spår efter både den ena eller den andra tolkningen.
Carl Tell är inte ett helt ovanligt namn. Inte Charles Tell heller. Ändå tillräckligt ovanligt för att man ska vara säker då man hittar tidningsnotiser från Österlen kring 1890-talet där han medverkar, med eller mot sin vilja.
Som i tingsnotiser ur lokaltidningarna.
I Ystad-Posten i maj 1886 vittnar Carl Tell om hur han sett två personer, Per Nilsson med hustru, hugga ned träd i trakten av Gyllebo och kånka hem veden. Anders Göransson från Listarum som varit med Carl Tell i skogen kände inte igen personerna.
Var han en golare eller bara rättskaffens?
Sömmerskan Maria Nilsson i Komstad stämde dragonen och åbon Carl Nilsson Tell för en fordran för barnuppfostringsbidrag inför häradsrätten i oktober 1891.
Det bör alltså ha funnits fler bröder till morfar än nämnde Hjalmar. Fler kvinnor än morfarsmor Ingrid.
Än mer spännande blir det då jag läser notisen från 1895, då Carl Tell redan dragit västerut, hur kronolänsman Alfred Leonard Hildegard Zätterström (tvungen skriva ut hela namnet, fint ju), som representant för Ingelstads och Jerrestads härads brandstodsbolag, krävde återbetalning av brandskadeersättning på 700 kronor.
Tydligen hade det ”timat en eldsolycka” natten mellan 30 och 31 juli 1891 då åbyggnader hos Tell brunnit ned. För att bygga upp dessa på nytt hade brandskadeersättning lyfts. Men dessa skulle byggts upp på nytt senast två år efter utbetalningen. Så skedde icke.
När Zätterström slutligen väljer att stämma Carl Tell är denne redan i Amerika och fastigheten exekutivt såld. Häradsrättens utslag blev att ogilla ersättningskravet, inte för att Carl Tell befann sig i Amerika utan för Zätterström inte ägde befogenhet till kärandetalan.
Om Zätterströms jakt på Carl Tell var det som drev honom till Chicago låter jag vara osagt, men målet i häradsrätten ligger väl i tid med emigrationen.
Även Nils Mårtensson i Hammenhög, vilken jag misstänker är en släkting, stämde Carl Tell för en icke betald skuld på 100 kronor jämte ränta. Det var 1893.
Det var således en jagad man som gick i landsflykt 1894.
Ingrid Andersson Tell följde sin man över Atlanten något senare med morfar i handen. Men hennes vistelse blev kortvarig i Amerika och familjesagan säger att hon inte trivdes. Det kan finnas en rad orsaker till det. Hon reste hem gravid, födde ytterligare en son, tog hand om barnen med hjälp av barnlösa svägerskan som drev spettkaksbageri i Östra Vemmerlöv.
Carl Tell var historia.
När jag då får höra talas om boken Min gamle jaktkamrat Tell, skriven av Clas Kurck, som bodde vid Tunbyholm under Carl Tells sturm- und drangperiod i trakten innan han for till Chicago blir jag naturligtvis intresserad och söker boken utan framgång. Först i slottsbiblioteket på Torups slott, där den ska finnas. Därpå får jag kontakt med Kungliga Biblioteket som ganska nyligen digitaliserat den 32-sidiga skriften som ser ut så här:
Även den gamla SS-mannen Artur Grönheim och hans hustru Britta lär i landsflykt i Argentina ha haft en hund som hette Tell.
Jag vet inte om jag är så förtjust i det heller.
Kosmopoliten 