Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
För att göra det enklare för er så att ni inte behöver följa hela min resa här på bloggen så ska jag nu sammanfatta den hemresa som jag står inför.
Alla övernattningar är inte bokade men några hållpunkter måste iakttas då jag ännu inte lärt mig köpa om- eller avbokningsbart och biljetter är inhandlade.
Upplevelsekontot är med råge fyllt. Därför har jag i det här sista planeringsstadiet annullerat en del självklara besöksmål. Killed my darlings. Saltöknen i Uyuni lämnar jag därhän, Cochabamba har jag pratat om i tre år – det ryker. Arequipa likaså. Det blir ingen Titicacasjö och inget Macchu Picchu (vilket aldrig heller varit aktuellt). Påskön får ligga kvar och vänta.
Vad bidde det istället då?
Det vet vi inte med säkerhet, men så här är det tänkt:
I morgon lämnar jag Salta. Tar bussen till gränsen mot Bolivia. Bor sista natten i Argentina i La Quiaca. Dagen efter flanerar jag över gränsbron (tänk dig scenen med John Wayne spelande mig, kisande mot den obarmhärtiga solen, hatten i nacken, kanske ett grässtrå i mungipan och handen på kolven) till Villazon i Bolivia och stannar en natt på ett hotell som jag uppgraderade i sista stund till 12 dollar för en natt och – fick eget badrum! Stans enda hotell.
Gränsstäder är speciella. Skyddsväst och stiff upper lip gäller.
Onsdag far jag med tåget från Villazón till gruvstaden Oruro. Till 3 700 meters, flämt, höjd. Genom saltöknen. Uppför slingrande bergsspår. Mitt i natten.
Sen är inte allt finplanerat längre men från Oruro åker jag till Arica i Chile – såg i går kväll filmen Arica om rättegången mot Boliden för hur det svenska bolaget dumpat gifter i Arica och medverkat till sjukdomar och död i de fattiga stadsdelarna. Har ju följt skådespelet tidigare men blir ändå upprörd över hur lite andras liv, ofta de fattigas, betyder för storkapitalet.
Jag alternerar mellan Arica och Tacna i Perú i den gamle Kristianstadsöversten Ekdahls fotspår. Han red fram och tillbaka och utkämpade sina strider. Nu går det en järnväg mellan städerna. Jag åker där ett tag innan jag flyger till Santiago.
Santiago är en bra hub att flyga vidare från. Så när jag traskat fram och tillbaka på calle Ekdahl några gånger, lättar jag mot Sao Paulo för vidare befordran till Manaus djupast i det brasilianska Amazonas.
Här sover jag gott någon natt innan jag bordar Amazon Star som under fyra dygn tar mig på floden till Belém vid Atlantkusten. Den 11 april stiger jag ombord på en Airbus, riktning Lissabon, där jag landar den 12 april.
Sen vet jag inte mer. Är jag vid gott mod köper jag interrailbiljett och drar hemåt över stäpper, åkerfält och skogar. Fast först vill jag nog se Porto också. Och kanske stanna någon dag i Bordeaux, eller göra en avstickare till Boulogne-sur-mère där Argentinas frihetshjälte San Martín trivdes så bra. Och ta en bira i Köln, och…
För den här itinerarions samstämmighet med hur det verkligen blir ansvaras ej. Det kan vara en Boeing till Lissabon. Inte kollat.
Livskvalitet är att kunna sitta med en licuado och två medialunas på en uteservering mitt i turisthärden Salta och känna att man inte behöver bry sig om att turista i omgivningen.
Eller på en poetiskt välklottrad bänk i San Martínparken. Det gör jag nu. Läser Boken om Yousef. Hisnar, hänförs och häpnar. Jag blottar min egen sinande ordbrunn i att försöka recensera det genomsäkra språk som bygger, leder vidare och kryddar handlingen i den här fantastiska romanen. Men måste berätta. Fylld av fantasi och bildning får läsaren i sig massor av nytt samtidigt som hen kan nicka igenkännande åt detaljer som en gång i tiden var rubriker i tidningarna, svartvita filmsnuttar i Aktuellt. Sånt som gör läsaren intresserad, klokare och stundtals stolt över en gång egna inhämtade kunskaper. Jag kan nicka: just, så var det. Som droppar av arrak ligger humorn befriande öppet inpetad i våldet, sorgen och eländet som ramar in berättelsen om Yousef. Ger dig ett citat av hundratals möjliga: ”Det var som om han slogs för att förändra historien, inte framtiden, precis som idioterna på gatan gjorde, men istället med en jävla skakig penna.” Storartat Linus de Faire! Läs!
Jag lyfter blicken från berättelsen bara en gång då en nordargentinsk trädkrypare pockar på uppmärksamhet.
Så flyter det på med stilla dagar i Salta. De senaste veckorna har haft med sig massor av möten och upplevelser, bussresor och nya platser. Det tär på en pensionär.
Skämt åsido. Jag behöver lite mental uppladdning och därför lade jag in fem nätter i Salta, inte för att studera saltöknar och de färggranna bergen runtomkring på dagsutflykter i små vans med andra pensionärer, utan för att ta det cool.
Jag är city slicker, drar runt stan, kollar i butiker och på marknader. Mercado San Miguel är en strålande gammaldags saluhallsmarknad, där inte bara Adidaskopior saluförs. Kryddor, frukt och grönt, halva oxar och matställen insprängda i alltihop. Lätt att gå vilse.
Annars är det lätt att se att turisterna är en stor inkomstkälla. De flesta butikerna i centrum här säljer artesanal – alltså hantverk, och massor av boka-din-tripp-här-byråer kantar gatorna. I hörnen sitter damer från byarna runtomkring, virkar och stickar och saluför sina färggranna mössor, vantar, dukar och babydressar. Staden drar ryggsäcksturister. Gamla hippies som stannat kvar säljer halsband eller jonglerar i gatukorsningarna.
Salta har röda taxibilar. De har också en 35 år gammal téléferico som på tio minuter segar sig upp till en kafeteria på Cerro San Bernardo 1.454 meter över havet. De har pensionärsbiljett och det ska ju killa lite i magen under en äventyrsresa så jag slår till. Jag köpte en duk på toppen av Cerro San Bernardo. Mörkröd. Det heter araguayo – lätt att komma ihåg sa butiksinnehavaren. Som paraguayo, men utan p. Så det kommer jag ihåg.
Efteråt går jag till Plaza 9 de Julio och sätter i mig en cucurucho med två bochas. Hemma skulle jag ha sagt en strut med två kulor.
Det finns flera kyrkor och här pratar vi inte sån bondkyrka som Posadas hade klämt fram utan det är katedraler och basilikor i katolskt överdåd, som ger rysningar då jag tänker tillbaka på inkvisitionens palats i Cartagena.
Överst av överdådet.
Juan Pablo II står staty utanför en kyrkobyggnad, inte min förlorade taxichaufför från Iguazú utan den riktige. Runt hörnet har någon skrivit på kyrkans vägg:
Niñas – no madres
Aborta la iglesia
Det är ett faktum att mödrarna är väldigt unga i det här landet, framförallt i de fattigare landsbygdsdelarna. Och grafittikern skjuter skulden på katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel och aborter.
Efter alla möten tidigare har jag känt mig lite ensam här. Känslan kom överraskande. Kanske är det också det att jag satt mig ned och planerat resten av min resrutt. Det är lätt att få hemlängtan då det inte längre är en hemlighet ens för en själv när man ska komma hem.
Jag landar i Lissabon den 12 april. Europa. Hur jag tar mig därifrån och norrut är oklart, men undersöker interrail för att minska mitt flygkonto och fortsätta uppleva resandets glädje och möda. Stärka min själ och ande.
Helt utan mänsklig kontakt har jag inte varit. I linbanevagnen på väg ned hade jag sällskap av tre unga män från Formosa (den argentinska delstaten, inte Taiwan) och vi hade ett trevligt samtal om resor och drömmar. I går satte jag mig hos Manuel de la Plaza och åt en ryggbiff dränkt i malbec. Då fick jag excellera i spanska och hjälpa ett polskt par översätta menyn. De slog sig ned hos mig och vi hade en mycket trevlig kväll. De älskar Latinamerika och driver hotell på Bonaire och sådan vänskap ska man vårda
Det var San Patricios dag, en procession gick runt torget och påträngande böner och predikan följde genom megafon som fick Gud att eka över hela Plaza 9 de Julio.
På väg hem såg jag i ett skyltfönster för en ekologisk butik att de sålde mate från Cuatro Caminos. Det är den secadera i Oberá som min vän Klas Björklund drev och nu hans son Rúben driver vidare. Det blev jag glad över.
Sitter på Café Vitrage vid Plaza 9 Julio i Posadas och dricker agua con gas och ett glas Malbec. Den digitala termometern snett över gatan hoppar mellan 40 och 41 grader. Folk går förbi. Många har den obligatoriska termosen i handen. Idag ofta en 1,5 liters. Mate måste los misioneros dra i sig med jämna mellanrum.
På plazan finns ett minnesmärke över en trumpetare som spelade jazz. Det är ett litet torn med en sorts landgång, en planka, som går ut i tomma intet. Jag fattar inte symboliken men kan uppskatta myndigheternas nit att uppmärksamma folkets idoler. Kyrkan där bakom är ful.
Några guaranítöser som inte är gamla försöker kränga limefrukter och nån sorts mobil med snäckor. Jag är rätt lack på cash. Studerar mina skor. Sulan är helt utsliten. De läcker. Det är andra paret sedan Curaçao (köpta i Porto Alegre, då karibiendojorna sprack i sömmarna i hälen). Jag ångrar att jag satte mina Meindl från Lüneburg i Buenos Aires. Men Conversekopiorna är billiga i Posadas också. Paraguay är bara över bron och där gäller andra (inga?) regler för handeln.
Det känns som kvinnoöverskott i Posadas och någon gång dyker Robbans hit upp i bakhuvudet, men jag hejdar mig och sippar på vinet som en annan farbror. Folk hälsar om man tittar på dem.
Jag summerar en felsatsning när jag for iväg med lokalbuss mot Botaniska trädgården. Lyckades slutligen haffa colectivo tillbaka till city och Plaza 9 de Julio. Ändå 16ooo steg och dan är inte slut än. Tre beväpnade poliser (soldater?) med skyddsväst och ljusblå basker patrullerar på andra sidan gatan.
Polis är mycket närvarande i Argentina. Diskreta, hjälpsamma och stiliga. Jag tänker på henne, hon som sköts till döds på Retiro i Buenos Aires för några veckor sen. Med sitt eget vapen. En dåre löpte amok. Så sorgligt. Ovan träden på plazan mörknar himlen. För några dagar sen, sådana som försvinner utan att räknas, drog ett tropiskt oväder in över Oberá och en åskknall höll på att välta Hotell De fyra pinorna. Marina i receptionen såg vettskrämd ut. Jag då? Nu åter 41 grader. Smäller snart.
Posadas är huvudstad i Misionesprovinsen, kilen av Argentina som skjuter in mellan Paraguay och Brasilien. Tropiskt. Grönt. Fuktigt. Varmt. Förmiddagen tillbringade jag med svenskättade Viviana (släkten kom från Norrbotten) som leder delstatens kamp mot klimatförändringar, skogsbolag och tjuvskyttar. En institution vars mål bland annat är att rädda den hotade jaguaren, harpyjaörnen och upprätthålla den artrikedom som är unik för Argentina. Samtidigt som man lär folket ta vara på det som bjuds av frukt och bär. Misiones är ett rikt land. Viviana kan några svenska fraser.
Det mesta är rätt konstigt och i morse gick mina solglasögon sönder. Nu är det bara 39 grader. Vinet är slut. Jag går till skoaffären.
Upplevelsen av vattenriket och naturparken Iguazú var bättre än väntat. Jag visste att det skulle vara ett stort inflöde av turister, jag hade hört att det skulle vara ett stort flöde av vatten. Det var det.
Är det torka kan vattenfall bli ynkliga. Detta var storslaget
Mest imponerades jag nog ändå av hur man löst det logistiska utan att hemfalla till ett sorts vildmarks-Skansen. Det var justa gångar och spångar genom allt det gröna. Det fanns små näringsställen och sanitarios med jämna mellanrum. Det var rent och snyggt och inte överexploaterat utan någorlunda i samklang med naturen. Näsbjörnarna drog runt i flockar och uppvaktade turisterna som spillde pålägg från medhavda mackor.
Ett smalspårigt lok drog vagnar med de 98,2 procent besökare som inte kunde, orkade eller ville traska kilometern till Djävulshålan, den mest spektakulära utsiktsplatsen på argentinska sidan.
Låt mig säga det först som sist: jag besökte INTE fallen från den brasilianska sidan, vilken många säger är den häftigaste. Jag kollade lika mycket bort från fallen som på dem. Sökte förgäves urskogens fåglar, kanske en tukan. Det ynkliga resultatet blev en djungelskata i gult o svart med blå ögonbryn och nacke (urraca criolla sägs det, eller till och med kreolskata).
Däremot var det ett veritabelt fjärilsparadis och jag har hundratals suddiga bilder och några bra, på dessa fladdrande flygfän med sina expressionistiskt tecknade vingar, smått psykedeliskt, för att avskräcka de som eventuellt kan tänka sig en mariposa till lunch. Den allra största och vackraste, den blå morphon, fladdrade förbi någon gång men den sätter sig aldrig poserande inför porträttfotografen. Jag såg min första i Saramacca i Surinam, den senaste i Sverres trädgård, men accepterar att jag aldrig får någon bild. Håller till godo med de här.
Det var stekande sol, minst 35 grader och jag åt det sista på buffén i parkens restaurang, helt ok förutom de kalla, torra och sega pommesarna. Ensam i restaurangen. Köpte en liten snidad trösttukan av en guaranípåg och väntade förgäves på Juan Pablo, taxichauffören som skulle hämta mig klockan 17. Efter en halvtimme var förtroendet förverkat och jag städslade istället Emilio. Så gick en dag i paradiset.
En sista reflektion: selfievansinnet är nu så utbrett att de psykologiska effekterna av fenomenet tveklöst hotar mänsklighetens framtid.
Efter alla dessa år har Sverre Kleiven hunnit bli 89. Det är hans fötter som traskar över den röda jorden på omslaget av Den falske ingenjören. Det tyckte han var roligt att se.
För tretton år sedan då vi sågs senast var Sverre en spänstig ung man på 76 år. Nu är han inte lika snabb i rörelserna men han guidar oss på lätta fötter i trädgården på chacran Kleivlandia i Oberá som om han inte åldrats ett dugg. Och minnet har han kvar. Vi är hos honom och hans danska hustru Anna för att prata lite om hur det var förr i kolonin och han berättar om sin far Henry som var på väg till Australien men fartyget började brinna så han strandsattes på Kanarieöarna innan han hittade en ny båt. Som gick till Argentina.
I Buenos Aires fick Henry en peso av prästen och med den köpte han en tågbiljett till Misiones.
Sverre har många historier från förr. Han minns hur han erbjöds att hämta ett paket i Buenos Aires en gång åt en granne, Arthur Grönheim. Den som hade paketet var Hans-Caspar Krüger. Båda kända SS-män.
– Paketet vägde nog fyra-fem kilo fast det inte var särskilt stort. Det var guld, säger han och avslutar:
– Jag undrade vad som skulle hända om jag tappade bort det, så jag ville inte vara kurir åt dem.
Vi dricker Annas goda citronlemonad innan vi går ut i trädgården, studerar fallna paltas (avocados), inte färdigmogna grapefrukter och faller i trance inför hans tjeckiska Zetor traktor från 1954. Som han själv mekar med. För även om traktorn är en trotjänare har den sina nycker.
– Jag får byta topplock ibland, säger han.
Sverre Kleiven och hans Zetor ’54.
UFO:t på bild är sannolikt en cikada. Även en fjäril syns på bilden.
Det gör han själv. Sonen har en veritabel verkstad på gården och det mesta tar man hand om själv.
Innan vi lämnar Kleivlandia kan jag inte låta bli att klättra upp i Kleivens vattentorn. Det är väl en 20 meter högt och svajar betänkligt på toppen. Jag ser dock inte över trädtopparna vilket jag hade hoppats. På en av bilderna ser jag dock i efterhand ett UFO. Kan vara en cikada.
Ruth Maria Veira Sand tar hand om svenskbesöket som är jag och Linus de Faire och har kört oss ut till Kleivlandia. Nu far vi in till stan igen för på Confiteria Alemán väntar Dick Barney och hans hustru Maria Rosa, som kommit in från chacran Anna Park.
Dick kommer ihåg mig mycket väl. Säger han. Och det tror jag faktiskt. För tretton år sedan satt jag en hel kväll på Anna Park och pratade med honom. Om vindkraft och turbiner, om planerna på att göra olja av avocadon, om hans höjdhopparkarriär och vänskap med Fernando Pino Solanas, politikern och filmaren som gick bort i covid i Frankrike för något år sedan.
Utsikt från Sverres vattentorn. Linus de Faire och Ruth Maria Veira Sand.
Jag såg biblioteket som hans pappa Eric och mamma Annabell samlat ihop till. Annabell skrev själv två böcker och svenska författare som Artur Lundkvist och Harry Martinson var deras vänner.
Dick har hunnit bli 81 år, men pigg och glimten i ögat är kvar. Utan att tveka läser han snabbt in ett meddelande till Clas i Buenos Aires som han förr haft mycket kontakt med.
Det som stört honom i alla år är att han inte får svenskt medborgarskap, trots att både far och mor var svenskar.
Det var roligt att träffa Dick och Sverre igen. Det var precis lika roligt att få nya vänner, Linus och Ruth Maria, under de här få dagarna i Oberá som annars skulle ha varit trista med tanke på vännen Rolfs bortgång i februari.
Nu har jag klämt i mig en pizza på hotellrummet i Puerto Iguazú. I morgon blir det fallen. Bussresan hit var förfärlig. Den glömmer vi. Taxichauffören körde vilse från bussterminalen. Mörkret i urskogen utanför hotellfönstret är kompakt.
I morgon äventyr.
Förre stavhoppsstjärnan Dick Barney och hans Maria Rosa.
Våra guider i Oberá, Gianluca och Ruth Maria Veira Sand.
Den svenska kyrkogården, Villa Svea, Oberá, Misiones, Argentina
Tanken var att resa tillbaka till Oberá i Misionesprovinsen i nordöstra Argentina för att spendera någon vecka hemma hos vännen Rolf.
Det blev aldrig så. Han dog i sviterna av covid för bara några veckor sedan. Jag åkte trots det tillbaka till Oberá. Delvis för att det är på vägen mot Iguazúfallen, som jag vill se, jaga fjärilar stora som dassalock eller äntligen spana in en livs levande tucan där uppe i någon trädtopp.
Delvis handlar det också om att jag stämde möte med författaren Linus de Faire som åkt hit för att researcha lite kring en kommande bok.
Vi tas väl omhand av Ruth Maria Veira Sand, svensk- och finskättling som vill hålla den svenska kulturen levande i denna tynande svenska koloni. Linus och jag traskar den långa vägen från Hotel Cuatro Pinos ut mot Villa Svea, Oberás ursprung och där de svenska kolonisterna slog sig ned. Där ligger den svenska kyrkogården.
Där ute finns mina vänner från besöken 2009 och 2010.
Det var dåvarande konsuln Leonardo Andersson som tog hand om mig då jag först anlände till Oberá. Han var tredje generationens invandrare. Hans svenska var oklanderlig.
I min bok Den falske ingenjören skriver jag om Leonardo:
”Jag kan inte annat än beundra konsul Anderssons perfekta svenska. Det var hans farfar, Henning Andersson, som 1890 utvandrade från värmländska Kristinehamn, till Rio Grande do Sul i Brasilien, och senare tog sig till Argentina, över Uruguayfloden. Den gängse vägen för Misionessvenskarna.”
Hans grav ligger alldeles innanför grindarna till den svemska kyrkogården.
Jag letar också efter bröderna Klas och Hjalmar Björklund som jag träffade och blev god vän med. Hjalmar som var äldst var en fena på att hålla mateseanser och vi satt några kvällar på hans altan, sippade mate och drog skabrösa historier.
Ur Den falske ingenjören:
”Jag sitter några kvällar hemma hos Hjalmar Björklund och dricker mate med honom, hans bror Klas, och vännen Rolf. Vi pratar, skvallrar och skämtar, och ljugarbänksstämningen bäddar in oss i den ljumma kvällen. Hjalmar hejar på Racing de Avellaneda, ett fotbollslag i förstadivisionen vars resultat inte gör någon lycklig, men Hjalmar sägs vara en hejare på att brygga mate. Koppen fylls på och går laget runt, varv efter varv.
– Ni får ursäkta att det är lite ostökigt, säger Hjalmar, plötsligt i röran, och vi skrattar alla gott åt den roliga felsägningen.”
Klas Björklund dog bara något år efter att jag reste hem från Argentina. Klas som varit i Sverige och fått en flagga av den svenske kungen. Något han var omåttligt stolt över.
Först hittar jag inte Klas grav. Jag går runt en god stund. Så börjar vi prata om honom och över axeln på Ruth Maria ser jag namnet på stenen.
”Klas Björklund är pensionerad yerbaodlare och bjuder till asado på secaderan – den torkanläggning där yerban tas omhand, torkas och finfördelas för att packas i säckar och säljas vidare. Firman drivs idag av sonen Rúben, och maten säljs under varunamnet Cuatro caminos. Ekologiskt för den amerikanska marknaden, påpekar Rúben, som dock inte pratar svenska, som far och farbror.
Klas finns alltid i närheten, för att språka lite, när det kommer svenskar till Oberá. Hans standardtur är att bjuda på en runda längs Uruguayfloden i pickupen.”
Först som sist kan jag lika bra erkänna. Det var en kvinna som drog mig till Paraguay. Men det var inte Greta Garbo eller Marlene Dietrich.
Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay
Det var Ida Bäckmann.
Författarinnan som startade karriären som småskollärarinna i Åmål och Åhus innan hon tackade för sig, lade pedagogiken åt sidan och blev en av Sveriges första kvinnliga resande journalister.
Våra spår har korsats i bland annat Odessa och Baku. När jag satt och spanade på La Prensahuset för en dryg vecka sedan i Buenos Aires tänkte jag på Ida. Där hade hon suttit med sin skrivmaskin i ett lånerum för resande journalister och knackat ned boken med den mastiga titeln:
”El desarrollo de la Argentina en el primer siglo de su independencia y los Suecos allí durante este período = Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarne därstädes under denna period”
Boken är en veritabel odyssé över de svenska intressena i Argentina vid förra sekelskiftet och interfolieras av massor av ankedoter och spännande möten med människor. Hon var stundtals riktigt rolig.
Efter det for hon till Paraguay, mötte svenskar i kolonin Villa Elisa, och red in till Asunción för att uppleva revolutionen som hon beskriver i sin bok Blodiga dagar i Paraguay.
Hon tar sig till San Bernardino och bor en kortare tid på Hotel del Lago. Detta får Oswaldo Coda nys på och när han tar över rörelsen viger han ett av rummen, nummer 24, åt Ida Bäckmann. Oswaldo är fascinerad av hennes vänskap med Selma Lagerlöf och rummet är dekorerat av bilder både på Ida och Selma.
Utanför rum nummer 24 sitter den här skylten. Uppgiften att hon skulle ha suttit och skrivit till Selma härifrån får man ta med en nypa salt.
Så, ja, det var därför jag tog en taxi till San Bernardino. Greta Garbo och de andra historierna som Oswaldo försåg mig med var mer grädde på moset.
I sin bok avslöjar hon att hon faktiskt inte bor i själva hotelldelen på Hotel del Lago, utan:
”vid stranden af denna sägenomsusade sjö (Ypicaray, min anmärkning) ägde kurortens främsta hotell en liten stuga, omgifven af palmer och fikonträd samt inbäddad i klängväxter, och denna uppläts som bostad åt mig.”
Den lilla stugan finns inte kvar. Oswaldo har gjort en några hundra kvadratmeter stor botanisk trädgård, eller snarare djungel med en stig man kan vandra i den omfattande växtligheten. Det finns också en bana för den som vill testa balansen på rep mellan träden en bit högre upp.
– Ornitologer har konstaterat att trädgården hyser 42 olika fågelarter, säger Oswaldo, som också satt upp en informationstavla om vad man kan förväntas få se.
Ida Bäckmann sitter vid verandan och ser kolibrierna gnistra och den hon kallar bichou-fou-fågeln (troligen den ganska vanliga horneron, min anm.) hoppa omkring. Hon skriver vidare:
”här kretsade skarorna af papegojor öfver mitt hufvud, och härifrån kunde jag höra apornas skrik i träden. Mina landsmän besökte mig alltsom oftast, och en ständigt utökad krets af bekanta utfyllde de stunder, jag ej önskade vara ensam…”
Här får hon legenden om sjön Ypicarai berättad för sig. Den ska jag inte trötta er med. Den är ganska lik andra legender om andra sjöar och naturiga platser med själar. Namnet Ypicarai lär betyda Herrens sjö, eller den Heliga sjön.
Mycket mer skriver hon inte om vistelsen på Hotel del Lago, men det räckte för att Oswaldo skulle döpa ett rum efter henne, göra henne mer känd i Paraguay än i Sverige och locka dit mig.
Oswaldo Coda säljer ut inventarierna på Hotel del Lago. Tysktalande San Bernardinare står på kö för ett litet minne av ett av Sydamerikas mest legendariska hotell.
Nu slår hotellet igen i mars och när Oswaldo lämnar, skruvar ner alla tavlor och skyltar och säljer ut lösöret, är frågan om det betyder slutet på en av Sydamerikas mest legendomspunna hotellrörelser någonsin.
Jag har gjort flera reportage om Ida Bäckmann och hennes resor. Hon är i Sverige mest uppmärksammad för sin relation till den sinnessjuke Gustaf Fröding som hon ville gifta sig med och brevväxlingen med Selma Lagerlöf. Svenska litteraturvetare har först fördömt henne men under senare år har man gett Ida Bäckmann upprättelse och både boken om Fröding och den om Lagerlöf räknas nu som betydande verk.
Som resande kvinnlig skribent har hon få, om ens någon, motsvarighet under förra sekelskiftet och hennes böcker är guldgruvor för sådana som mig som gärna reser både i geografi och historia.
Ida Charlotta Bäckmann (1867-1950) levde slutet av sitt liv i en enslig stuga i Närke, trött och besviken på kulturparnassens avståndstagande från hennes livsverk.
En annan intressant gäst på Hotel del Lago var postflygaren Antoine de Saint-Exupéry. Även han drogs dit av en kvinna…
I måndags morse fanns det bara en gäst på hotellet. Ett bord var dukat för frukost i den matsalen. Mitt.
När jag lägger mig på kvällen i rum nummer 24 på Hotel del Lago i San Bernardino är jag hotellets enda gäst. Gustavo, receptionisten, håller öppet ytterligare en timme. Sen går han också och lägger sig.
Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay. Vilka hemligheter ruvar hotellet på?
Jag är inte spökrädd, men…
Kvällen har jag suttit i ett långt samtal med hotelldirektören Osvaldo på ett fik i byn. Vi har avverkat kapitlet tyskar och nazister i San Bernardino.
– Visst har Joseph Mengele varit gäst på hotellet, säger Osvaldo, som det mest naturliga i världen. Och andra prominenta nazister.
Enligt flera vittnesmål levde Mengele i Paraguay i många år bara för att åka till Brasilien, hoppa i havet och få en hjärtattack.
När vi kom tillbaka till hotellet för en halvtimme sen gick vi ned i källaren, lyste med mobiltelefoner och hukade för fladdermössen. Det vi såg bekräftade bara det mysterium vi tidigare dryftat – något skumt finns det i källaren.
Googlar man runt om Hotel del Lago dröjer det inte länge innan man hittar uppgiften (sägnen, legenden, storyn) att Adolf Hitler skulle vara begravd i en krypta under hotellet. En konspirationsteori av världsklass. Naturligtvis. Men…
Osvaldo har haft flera mer eller mindre professionella Hitlerjägare på besök. TV-teamet från History Channel som gjorde den uppmärksammade serien om hur Hitler flydde till Argentina var här. En argentinsk journalist, Abel Basti, som grävt på egen hand har också varit här. Han har publicerat en rad böcker om nazisterna som for till Sydamerika efter kriget.
Nu backar vi bandet till 1889. Hotel del Lago har varit öppet några år, trots att invigningen skedde först 1888. Det här året tar Bernhard Förster in på rum nummer 19. Efter sex veckor tar han livet av sig med en giftblandning. Några dagar senare dyker hans hustru Elisabeth Förster-Nietszche upp och förfalskar dödsbeviset så att det ser ut som om maken dött i en hjärtattack.
Grundaren av Nya Germanien ligger på tyska kyrkogården i San Bernardino.
Elisabeth Förster-Nietzsche var syster till filosofen Friedrich Nietszche, som aldrig gillade hennes val av make. Bernhard var stenhård antisemit och enligt källorna en värdelös läroverkslärare.
Paret Förster umgicks med kompositören Richard Wagner som hyste samma tankar om den germanska rasens överlägsenhet gentemot andra folk och en direkt avsky mot judar.
Bernhard Förster och Elisabeth inspirerades att flytta till Paraguay och starta en koloni – Nueva Germania. Projektet blir inte särskilt lyckat, de är för få, inte lantbrukare och landet tufft, och det är nog därför Bernhard tar livet av sig. Elisabeth bor kvar någon tid innan hon återvänder till Tyskland och blir Hitlers och nazismens kuttersmycke när Tredje Riket tar form. När hon dör 1935 är Hitler på begravningen med hedersvakt. Det sägs att han gråter vid hennes grav. Han ser också till att det skickas jord från fäderneslandet till Bernhards gravplats i San Bernardino.
I en blogg kallas hon ”världens elakaste kvinna”, Elisabeth Förster-Nietzsche.
Nueva Germania blir inte vad man hoppats på, men en ström tyskar reser ändå till Paraguay och etablerar sig. San Bernardino grundas av tyskar.
Förhållandena i Tyskland är oroliga med en växande socialdemokrati. I Paraguay är det efter trippelallianskriget stor brist på män. Hälften av paraguayanerna dog under kriget. Myndigheterna är angelägna om ett inflöde av invandrare. Tyskarna är naturligtvis bara en immigrantgrupp som intresserar sig för det lilla landet med de stora möjligheterna.
Hitler och hans anhang är decennier senare alltså mycket väl medvetna om att det finns en tysk koloni i Paraguay.
– Däremot kanske de inte hade tänkt sig att det idag skulle finnas många blonda och blåögda paraguayaner som bara pratar guaraní, varken tyska eller spanska, säger Osvaldo. För så är det. Många tyskar blandade sig efterhand med lokalbefolkningen.
Under mina dagar på Hotel del Lago säljer Osvaldo ut inventarierna på hotellet. Han och ägarna avslutar samarbetet och han lämnar rörelsen. De som äger hotellet är samma tyska släkt som byggde det på 1880-talet.
Mercedesar stannar på uppfarten och paranta damer och män som sinsemellan uteslutande pratar tyska kollar, känner och värderar och köper på sig vaser, tavlor och stolar.
Det finns många teorier om hur Hitler tog sig till Sydamerika. De flesta handlar om ubåtar.
Hur han hamnade i Paraguay, eventuellt efter en tid i Argentina, är mer oklart. Att han däremot skulle kunna känna sig säker här är mer uppenbart. En stor tysk koloni med känslor för das Vaterland kunde se till det. Liksom en general som steg i graderna och snart skulle bli diktator, Alfredo Stroessner.
Vid sin sida hade Stroessner under många år den man som varit Adolf Hitlers privatpilot.
Kopplingen till Hotel del Lago är något vag i konturerna men kommer sig bland annat av ett vittnesmål från en äldre man som berättat om något han mindes från 1970-talet. Mannen var argentinare och arbetade för en tysk. Plötsligt en dag fick han besked om en körning till Paraguay.
– Han mindes inte exakt var de hamnade men kom ihåg att man först kom fram till ett ställe som var en Club Alemana och två kvarter efter till ett fint hotell, säger Osvaldo.
Det stämmer in på San Bernardino där tyska klubben ligger två kvarter från hotellet. Vid hotellet stod många bilar, både Argentina- och Paraguayregistrerade och många män var samlade berättade han vidare.
Chauffören håller sig undan uppståndelsen men möter en kollega som kommer tillbaka till bilarna där han väntar. Denne berättar hur man sänkt ned en kista via en hissanordning och hur männen runt omkring gjort Hitlerhälsning. Någon har till och med haft armbindel med svastika.
Under åren som Osvaldo drivit hotellrörelsen har han lärt känna lokalerna, rummen och utrymmena. Loft såväl som källare.
Det är nu det börjar krypa i skinnet.
Det syns tydligt att det är golv som lagts i två olika tider. Något har ändrats.
Det finns ett utrymme, närmast en smal skrubb, som inte riktigt hör hemma bland de andra. Det har använts just som skrubb för verktyg, redskap och allehanda sånt som måste plockas undan. När man studerar golvet ser man att det finns två olika beläggningar. Det finns en nisch som bryter av där golvet ändras. Knackar man i väggen så inser man att den har byggts till vid ett senare tillfälle.
Någon meter bort finns det en källarnedgång. Går man in i den hittar man en smal gång som slutar med en trappa. Trappan går upp mot taket just under den annorlunda golvytan.
I änden av källargången finns en trappa som slutar i ingenting. Alldeles under skrubben där golvet lagts om.
– Här har alltså funnits en extra källarnedgång som sedan dolts, konstaterar Osvaldo.
Fortsätter man ännu längre in i den belamrade källaren så fanns där tidigare ett stort trägolv som ruttnat upp och någon trampade igenom. Under fanns ett enormt tomrum. En rektangulär tegelmurad öppning över ett hål som försvann drygt tjugo meter ned i underjorden. Över ligger två stadiga balkar av räls i stål. Där skulle mycket väl en hissanordning kunna ha varit fäst.
Idag har grundvattnet trängt in och hålet är vattenfyllt.
Vad det är eller hur djupt det är eller vad som kan finns därnere vet ingen. Osvaldo kan inte förklara vad det skulle kunna ha varit för ett schakt.
Ett tjugo meter djupt schakt i källaren på Hotel del Lago. Vad är det?
Det är här berättelserna korsar varandra.
Efter källarsafarin är klockan i skrivande stund snart midnatt. Det är tyst i huset men det hörs skrik från parken invid. Jag tänker på att Osvaldo pratade vidare om hur han gick runt med ett kinesiskt medium på en improviserad och lättsam spökjakt då pendeln gjorde våldsamma utslag i ett rum, som ligger bara några rum bort från mitt.
Jag tror jag släcker lampan och lägger inte ut texten förrän till frukost. Kan du läsa den har natten varit lugn…
Det är kanske inte sant att jag sovit i rummet där Greta Garbo bodde, för hon övernattade inte på det här hotellet. Hon gick bara hit för att dricka kall öl.
Hotel del Lago i San Bernardino var nämligen det första etablissemanget som erbjöd kylskåpskall öl. Det var kanske inte någon sensation för Greta Garbo men i Paraguay var det speciellt.
San Bernardino var för övrigt platsen för landets första bryggeri.
Osvaldo Coda säljer ut lösöret på Hotel del Lago.
Var Greta Garbo överhuvudtaget i Paraguay?
– Oh ja, säger Hotel del Lagos driftige innehavare, Osvaldo Coda, när vi sitter och pratar i den ståtliga matsalen där det överlag österrikiska möblemanget andas Wienersalonger från 1880-talets slut.
Osvaldo tar fram bilden av Garbo som står bland andra kändisar på en av bokhyllorna. Texten under lyder i översättning: Den svenska skådespelerskan besökte Hotel del Lago 1935.
– Hon kom tillsammans med Marlene Dietrich, Joan Crawford och den mexikanske skådespelaren Ramón Novarro, som var den som spelade Ben Hur i första filmen.
Han har gjort sin research, den gode Osvaldo. Han är samlare, envis lokalhistoriker och har jobbat mycket med att marknadsföra och varumärkesintressera ursprungsbefolkningens hantverk. I grunden är han designer och hade en tid ett eget varumärke. När han fick möjlighet att ta över och driva hotellrörelse på Hotel del Lago som stått tomt och övergivet alltför länge tvekade han inte och gick grundligt till väga.
– Jag fick höra folk berätta att Marlene Dietrich hade varit här. Det var kanske mest intressant, San Bernardino är ju en stad som grundats och byggts av tyskar.
– Det fanns de som hade sett henne, fortsätter han.
Så han började forska och hittade en gästbok för Wald Frieden Haus, ett sedan länge bortglömt hotell. Där fanns Marlene Dietrichs signatur – och Greta Garbos!
Osvaldo tog inget för givet utan fotograferade autograferna och skickade dem till Hollywood för bedömning. Han fick svar att det var till synes helt äkta namnteckningar.
Varför åkte de till Paraguay 1935?
Jo, så här ligger det till enligt Osvaldo. Greta Garbo hade en onkel i Asunción. Det vet han alldeles bestämt eftersom han känner en kvinna som heter Gustafsson i huvudstaden och känner väl till sin släkthistoria. Greta och onkeln höll kontakten.
När så Pan American Airways öppnade en flyglinje från New York City till Rio de Janeiro så blev den väldigt populär bland det fina folket i USA. Flygbolaget ville ha publicitet och bjöd helt enkelt kändisar till Rio.
Detta var 1934 och året därpå la de till en linje från Rio till Asunción. Då nappade Greta Garbo, född Gustafsson och såg en möjlighet att hälsa på onkeln i Paraguay. Med sig fick hon väninnan Marlene Dietrich, det var ju mycket tyskar där, och mexikanen Novarro kunde ju språket.
– Trots allt som sagts och skrivits var Dietrich och Garbo goda vänner, och kanske mer än det, säger Osvaldo och ler lite konspiratoriskt bakom de tjocka bågarna.
Wald Frieden Hof var nämligen, till skillnad från Hotel del Lago, ett ganska liberalt ställe. Snarast skulle Osvaldo vilja jämföra det med det vi kallade hippieparadis på 1970-talet. Här gick damerna topless i trädgården och här var 20-talsdekadensen fortfarande i full sving. För samkönade förhållanden var alldeles rätt ställe.
– Allt pekar på att Garbo och Dietrich hade ett förhållande, nästan viskar han.
När de blev törstiga gick de till Hotel del Lagos biergarten och svalkade sig.
Hotel del Lago öppnade 1888 av tysken Wilhelm Weiler. Då fanns ingen stad. Hotellet stod i skogen. San Bernardino har vuxit upp runt hotellet. Det står fortfarande kvar men löper Osvaldos arrende ut och förnyas inte. Han säljer ut lösöret han samlat på sig och slår igen verksamheten i slutet av mars. Vad som händer sedan är okänt.
Kosmopoliten 