Hos Europas olydige lillebror

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 13.

Belgrad i Serbien. Det blir ett kort besök hos Europas olydige lillebror.

En ung tågluffare från Gdansk är med på nattåget från Istanbul till Sofia. En granne. Vi möts som hastigast i den bulgariska huvudstaden. Han är på väg hemåt. Har bokat tåg från Sofia till Budapest, vilket jag fann omöjligt.

– Inte alls, säger han och visar upp tidtabellen han ritat upp. Den innehåller sex eller sju byten med olika regionaltåg. Jag är rätt nöjd över min egen lösning.

Buss Sofia – Belgrad. En natt i den serbiska huvudstaden. Buss Belgrad – Budapest. Båda turerna vardera cirka fem-sex timmar och nästan ett dygn att slå ihjäl i Belgrad.

Det får jag hjälp med.

Stasha på andra sidan gången i bussen är på väg från Plovdiv i Bulgarien till Belgrad och mor och far. Hon är mycket språkbegåvad. Pratar spanska och är översättare av katalanska, pratar italienska, engelska, ryska och bulgariska och har kastat sig över grekiska. Dessutom kryper det fram, är hennes man likadan och håller på med svenska just nu, så med hans hjälp har hon snappat en del svenska också.

Engelska tycker hon själv är knaggligt men hon menar att det finns en tydlig orsak till det.

– Mamma är engelsklärare, skrattar hon.

Mamma heter Natascha och vi ses alla tre över en fika på Suma Bar i Ada, Belgradbornas eget vattenhål med sandstränder vid en konstgjord sjö, gräsmattor för spel och lek, träddungar med grillplatser, scener för uppträdanden och mycket mer. Hela lördagsbelgrad är på plats. Svettig fest i styvt 30-gradig värme.

På en scen pågår en folkdanstävling med unga dansare från olika delar av Serbien. På ett bord står pokaler och väntar på segrarna. Hamburgare och traditionella cevapcici fräser på grillarna. Kaffetermosar öppnas och sprider dofter, ölkorkar ploppar, en frisbee passerar som ett UFO genom folksamlingen och leenden tävlar i bredd.

Vi pratar språk, så klart, och arkitektur. Natascha förfasar sig över alla skyskrapor som växer upp längs floden Savas bräddar. Mark som inte borde bebyggas av såväl byggtekniska som estetiska skäl.

Kommen från Armenien och Turkiet undrar jag:

– Hur är det med jordbävningar i Belgrad?

Då berättar Natascha istället om nätterna när Nato bombade Belgrad. Den unga familjen bodde på 15:e våningen i ett högt hus. Sascha var fem år.

– Jag tryckte henne mot mitt bröst och var så rädd, så rädd. Huset vajade från sida till sida, åtskilliga meter och vi var så rädda att det skulle träffas eller störta samman. Ljuden, ljusen. Vi sov i tamburen mitt i våningen, säger hon, och rösten avslöjar att skräcken sitter kvar.

Bombandet pågick tre månader under senvår och försommar 1999.

Försvarshögkvarteret som bombades och brändes ut står fortfarande idag kvar som ett makabert monument över Natos insats. Den som kallades Operation Noble Anvil (Operation ädel städning) av amerikanerna.

Den amerikanske generallöjtnanten Michael C Short försvarade bombningarna:

”Om du vaknar upp på morgonen och du inte har ström i huset och ingen gas till spisen och bron du tar till arbetet är borta och kommer att ligga i Donau de nästa 20 åren, då tror jag att man börjar fråga sig, ‘Hej Slobo, vad handlar allt det här om? Hur mycket mer av det här måste vi stå ut med?’ Och vid någon punkt gör du övergången från att applådera serbisk tuffhet gentemot omvärlden till att börja tänka på hur ditt land kommer att se ut om detta fortgår.”

Bombruin som ett makabert monument i Belgrad.

Utanför det utbombade försvarshögkvarteret i Belgrad hänger en banderoll i den serbiska trikolorens färger som visar att man inte kan bomba fram åsikter. Den ädle städaren Michael C Short kom till korta.

Serbia without Kosovo is like a human without a heart.

Nataschas historia minns jag aldrig berättades i svensk press när Nato bombade Belgrad. Jag tänker att nästa gång kan det vara svenska unga män och kvinnor som öppnar bombluckorna över en ung mor med sitt barn i famn i ett hem någonstans.

Det är är aldrig farligt berätta en historia. Det är farligt att förtiga den.

Jag tror inte det är mitt svenska pass som gör att den serbiske tullaren är över måtta nitisk då han arrogant och näst intill fientlig söker genom mitt bagage och avbryter en behaglig resa på motorvägen som skär Vojvodinas plattland. Tullvisitationen försenar bussen med tre timmar. Jag checkar in klockan två på natten.

Över takåsarna på hotellrummet i Budapest kan jag inte låta bli att sakna Björn Afzelius och spelar Medan bomberna faller.

Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.

Innan Attila och hunnerna hann hit

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 12.

Pågarna som idag håller hunnerna borta från presidentpalatset i Sofia.

Maktens boningar i Sofia, alltså parlament, president- och ministeriebyggnader vilar på det riktigt gamla Sofia, det som en gång hette Serdica.

En hel romersk stad har grävts ut och på väg till metron kan man praktiskt taget trampa omkring på gatorna precis som romarna en gång gjorde. Stenläggningens marmor är mjukt sliten och det syns att återbruk inte är något nytt. På några stenar finns inskriptioner som visar att de tidigare suttit någon annanstans.

Andra tavlor berättar om Marcus Aurelius tid. Han känner vi ju till. Eller hur?

Det är stora områden som frilagts till ett museum.

Vi lär oss bland annat:

Serdica var Sofias första namn och det grundades av den trakiska stammen Serdi redan 8-700 före Kristus. År 45 f.Kr. tog romarna kål på trakiernas självständighet när deras sista kung Rhoemetalces hade gått och dött. Under kejsar Trajanus (98-117) fick staden namnet Ulpia Serdica.

Festen varade till 447 då Attila drog in med sina hunner, levde rövare och brände ned alltihop. Justanianus byggde några hundra år senare upp det igen. Kejsare kommer och går.

Så har det fortsatt. Men det var alltså några år sedan man slet de här trottoarerna för första gången. Perspektiv.

En riktig gammal romersk gata under jord i Sofia.

Zlatan och Lenin

Inspirations- och bildningsresa i öst. Del 11.

Vem ska efterträda Zlatan?

Tanken slår mig på väg till Museet för den socialistiska konsten som ligger en bit utanför city. Där står Lenin, Lenin och Lenin på parad på en gräsbevuxen bakgård. Kuriöst nog nästan i skuggan av World Trade Center.

Fattar han kraften i sitt varumärke?

Zlatan Ibrahimovic är det första och ofta det enda som kommer upp i huvudet på taxichaufförer när de hör att man är svensk. Varumärket Zlatan är extremt välkänt i världen. Fattar Sverige det?

Zlatan kom lägligt när vårt förra världsnamn Björn Borg valde bli kalsongmagnat.

Ett annat varumärke som aldrig går ur tiden är Lenins. Jag väljer således bort de ”tunga” och etablerade museerna i city och far iväg till den socialistiska konstens museum som är en del av kulturministeriet.

Besviken. Ärligt talat hade jag hoppats på mycket mer av den socialrealistiska konst som utmärkte ett helt århundrade i halva Europa än vad som exponerades. Ett tjugotal tavlor i museet är allt som erbjuds förutom statyparken. Det finns en väldigt liten museishop men jag avstår mugg med både Stalin och Lenin.

Det blir bussen till Belgrad.

Inträdesprov hos ungkommunisterna. Lite ryser man…

Katedraler och helgedomar

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 10.

Taxichauffören vill inte köra från järnvägsstationen i Sofia till hotellet eftersom polisen spärrat av city. Det är oroligt, säger han bara och viftar avvärjande med cigaretten.

Peter Pan Guesthouse ligger bara några få famlande vingslag från Alexander Nevskijkatedralen, Sofias främsta turistattraktion enligt de flesta guider.

Låt inte lura dig av bilden. Det kryllade av poliser runt katedralen. Detta är innanför avspärrningarna.

Poliser och avspärrningar, liksom vid Franska platsen i Yerevan. Skillnaden är att här finns bara poliser. Inga demonstranter. Det handlar om bensin- och matprisernas relation till lönerna som orsakar folklig oro.

Glider runt katedralen ett varv bland poliserna. Inte ens till ett Stockholmsderby i fotboll skulle RPS kunna pressa fram så många polismän och -kvinnor.

Tar av kepsen och slinker in i heligheten, döpt efter svenskdödaren från Novgorod, Alexander Nevskij, som gav Birger Jarl svar på tal (fast då hette han Magnusson) då denne år 1240 dök upp med sina mannar i Ryssland, som en annan övermodig Putin, och förklarade i sin hybris att nu var detta svenskt område.

Birgers här var väl bakfull, låg och slaggade när Alexander drog in då julinatten övergick i morgondimma och enligt ryska legender rände spjutet i ansiktet på Birger, som schappade hem till Stockholm och vävde sina egna sagor.

Såna här svenska militärfadäser lär man sig ingenting om i svenska skolor och det förvånar nog många att ryktet om Alexander genom århundraden växt så att det ända nere i Bulgariens huvudstad Sofia byggts en jättekyrka till minne av honom och hans förtjänster för Ryssland.

Kopplingen är ju naturligtvis den att Birger ansåg att hans religion var bättre än den de hade i Ryssland och stora delar av Östeuropa, där den ortodoxa tron regerade. Tji fick han. Innan Alexander dog drog han av militärkappan och på munkkåpan. Han röjde stig för sig över bland de heliga.

Benrester av Nevskij finns i katedralen i Sankt Petersburg, men också härinne under de enorma valven, ligger en lillfingerlång benpipa. Det kallas bara relik på skyltarna, men källor på nätet spekulerar i att det kan vara en bit Nevskijs revben. Jag tänker på reliken av Jungfru Maria som fanns i Skivarps kyrka och visade sig vara ett sälben. Reliker – den tidens bitcoin.

Jag andas ut det kyrkliga och drar mig mot parken Knyaz-Borisova gradina. Furst Boris park. Andra katedraler. Andra religioner.

Det finns en rosenträdgård i Borisparken och några knoppar har redan brustit.

Nationalstadion först och främst och där bakom lyser rött i det gröna, den bulgariska arméns stadion. CSKA:s hemmaplan.

Säg Hristo Stojtkov och Henrik Larsson svär förbannelser. Det var han som gjorde osannolika fem mål i sista ligamatchen 1990 som krävdes för att erövra UEFA:s finaste utmärkelse och bli Europas skyttekung i fotboll. Den guldsko som Larsson i Celtic redan provat ut.

Han bor i Spanien nu, säger några grabbar som blir glada när jag minns den gamle storspelaren.

Runt stadion finns träningsplaner där knattelagen är i full fart. Inne på arenan springer tonåringarna långlopp och i skuggan av lövverken utanför lirar några pensionärer en inte helt oäven pingismatch. Jag tar en glass.

Entrén till CSKA:s anläggning.

Orientexpressen eller tuffa tag på tåg

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 9.

Citerar om Orientexpressen (London-Venedig) på reseföretaget Escapes hemsida:

”Varje tåg-set består av tre restaurangvagnar, en barvagn och bekväma sovvagnar – samtliga Orientexpressens originalvagnar från 1920- och 1930-talet. De är vackert restaurerade och återskapade in i minsta detalj, från de polerade träväggarna med art deco-reliefer och blank mässing till det broderade emblemet på sängkläderna. I de lyxiga restaurangvagnarna sätter du dig vid ett vackert dukat bord med kristallglas och silverbestick. Du väljer från en imponerande vinlista, blir uppassad av uppmärksamma servitörer och njuter av fantastisk mat tillagad av franska kockar. Efter en god natts sömn i sängkläder av högsta klass avnjuter du frukost i din eleganta kupé medan landskapet passerar utanför tågfönstret.”

Om jag hade pengar, som Jan Malmsjö sjunger i Spelman på taket.

Jag väljer att resa hem från Istanbul längs med marken. Som på räls ska det gå. Skyhögt dyrare än att bara flänga ombord på en airbus, inleasad av nått lågprisflygbolag som bytt namn nästa år, för att timmen senare dimpa ned på CPH eller MMX. Kolossalt mycket mer obekvämt.

Att vara resenär för ofta med sig det obekväma. Ibland är det också dyrare, ibland alldeles för billigt.

Bokar sovvagn från Istanbul till Sofia i Bulgarien och far till Halkali, i änden av pendeltågets Marmary Line. I väldigt god tid. Tack.

Halkali är en typisk pendeltågsstation. Det finns i princip inte mer än perronger. Heller inga sittplatser förutom en cellulär och klaustrofobisk väntsal.

Informationssnubbe på knagglig engelska svarar lätt blasé på tilltal:

Nej, det finns ingen restaurang, bistro eller servering ombord på tåget.

Nej, det finns ingen drickaautomat eller kafeteria på eller vid stationen.

Nej, det finns ingen supermarket i närheten. En restaurang så jag kan äta upp mig inför resan ligger trettio minuters gångväg norrut.

Nej, det finns ingen väskinlämning eller box att droppa väskan om jag promenerar till restaurangen.

Orientexpressen redo på Halkali i Istanbul.

Istället tar jag pendeln tillbaka till hållplats Mustafa Kemal, går några hundra meter till byns centrum, hittar en supermarket och införskaffar kex, en påse släta bullar, en liten paket skivad ost, bananer, några hekton syrliga gröna Reine Claudeplommon, fyra flaskor vatten, en liter mixed nektar och några choklad och traskar tillbaka.

Tvåbäddskupén är hyfsat bekväm. Ljus och vatten funkar och jag är ensam herre på täppan tills jag frågar konduktören om jag har detta privilegium hela vägen till Sofia. Då skickar han in en ung turk i slips och grå kostym med en liten ryggsäck till underslafen.

Efter bara två timmars sömn natten före på grund av fakirflyget från Yerevan, somnar jag tämligen snabbt och sover bra trots ljud, ljus och krängningar.

Men – strax efter klockan 02 är det allmän väckning. Passkontroll. Turkarna har ingen pardon. Alleman ut och runt tåget på perrongen och in i ett stationshus, övergivet så gott som förutom en liten lucka med bister tjänsteman och kamera. Det tar sin tid.

Somnar på nytt. Timmen senare dags igen. Bulgarisk passkontroll. De stiger dock ombord och det räcker med att sträcka fram passet från britsen och se ungefär lika nollställd ut som när passpolisen i Ystad klämde porträttbilden som pryder dokumentet. Ingen plåtar plytet.

Det blir också en resa bakåt i tiden då stinsen står med spaden i hand, full uniform och närmast i honnör av respekt och stolthet när tåget passerar den minsta lilla övergivna håla. I Bulgarien är många av dem kvinnor.

Men man kan inte sticka ut huvudet, låta håret fladdra och ta fina bilder av tågets slingerskank i någon kurva. Fönster går inte att öppna. Världen är allmänt möjligen säkrare för idioter men tråkigare för andra.

Det som fortfarande förbryllar och ger Poirotvibbar är att kupékamraten, den unge turken i kostym, på väg mot Belgrad via Sofia, är borta, putz weg, när jag vaknar i Plovdiv. Försvunnen.

Fick jag inte broderade sängkläder eller kristallglas som matchar vinlistan ombord på min Orientexpress så fick jag i alla fall ett alldeles äkta mysterium.

Så är jag i Sofia.

Alla tråkmånsar som läser och skakar på huvudet och säger att detta är INTE den klassiska Orientexpressen har ju rätt.

Tut-tut

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 8.

Vänder. Sitter på Zvartnots, flygplatsen i Yerevan, och väntar på fakirflyget tillbaka till Istanbul.
Några reflektioner:
Trafiksituationen i Yerevan är ohållbar. Avgaserna är säkert renare än förr men det är långt ifrån bra.
Taxin till Zvartnots var billigare än en slät kopp på flygplatsen.
En liter regular kostar 11 kronor. Det lär vara omöjligt att både ta ut lön och tanka bilen för en taxichaufför.
Ovanligt många bilar är högerstyrda trots högertrafik. Det lär bero på stor import av japanska begagnade bilar. Har sett fenomenet förr, hur vissa länder dumpar begagnade bilar i fattiga områden.
Bussar rullar i Yerevan från rostiga gamla trådbussvrak från Stalins tid till nya moderna kinesiska Zhong Tong.

Världsarv, spjut och fåglar

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 7.

Dags för utfärd. Lämna stan. For på råd till Garni Canyon för att skåda fågel. Övertygades att också åka vidare till bergsklostret Geghard en bit längre bort.

Chauffören blev väl instruerad av hotellets receptionist Emma. Kostnaden var klar. Hans order var att vänta när jag gjorde egna expeditioner. Men han pratade bara armeniska och ryska. Så det var ganska tyst i bilen.

Varmt. Riktigt varmt.

En smal väg ledde ned i klyftan där ån Goght slingrar sig fram. Höga bergväggar omsluter och alldeles vid byn Garni har berget stansat ut perfekta kvadratiska pelare som ställer nordirländska Giant’s Causeway i skuggan. Makalöst spektakulärt och som alltid då, näst intill omöjligt göra rättvisa i bild. Det kallas Symphony of rocks, stenarnas symfoni.

Några hundra meter ned är det stenlagt och de inhemska turisterna föredrar att ta bilen ända fram. Jag parkerade taxi och chaufför och gav mig iväg nedåt för att utforska klyftan.

Fågelskådandet blev sådär. Fick väl till slut fram en tre-fyra oidentifierade rovfåglar, som seglade högt däruppe. De som tjirrade i buskarna gick inte att se.

En vacker fjäril poserade. Många fler slöt sina blad eller dansade bara ystert runt.

När jag passerat tiotusen steg, gjort slut på vattnet och masat mig upp ur den stekheta klyftan i sjöblöt skjorta for vi vidare. Klostret insprängt i berget i Geghard är ännu ett av Unescos världsarv. Grundat på 300-talet av Gregorius Upplysaren byggdes det ut med riktigt kapell 1215.

Det kallas spjutklostret då det spjut som någon illvilling stötte i Jesus kropp då han hängde försvarslös på korset fördes hit. Spjutet har nu flyttats till en annan kyrka i en annan stad i en annan del av Armenien, men lär finnas kvar.

Det är inte bara en turistattraktion; månglarna utkörda och man kunde hitta ost, korvar och kylskåpsmagneter på gårdsplan vid parkeringen, det är också en levande kyrka. I sakta mak rörde sig folkmassan i kryptans dunkel, planterade sina böneljus och kom slutligen fram till den svartklädde figuren vid altarringen. Någon föll på knä, andra lät Fader Gregorius efterträdare uttala välsignelser och svänga sitt kors över dem. Armenien kallar sig det första kristna landet.

Jag smög ut, siktade en fink i en buske, och letade upp min chaufför. Seansen var över.

Armenian Premier League

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 6.

Killarna och bucklan. All Soviet Cup 1973!

År 1973 vann FC Ararat den all-sovjetiska cupen. Man slog giganterna Dynamo Kiev med 2-1 i finalen inför 60 000 personer på Leninstadion i Moskva. Det var tider. Det var stort. Så stort att man var tvungna att modellera en skulpturgrupp med hela laget.

Den står utanför nationalarenan inte särskilt långt från Inga Hotel.

I andra änden av stan, strax norr om botaniska trädgården, ligger Akademin och det är hemmaplan för FC Ararat-Armenia, som inte är samma lag som FC Ararat (det finns f.ö. ett FC Noah också, men ingen FC Arken vad jag vet). Detta FC Ararat-Armenia slog faktiskt AIK från Solna på hemmaplan i första kvalomgången till Champions League 2019, men slogs ut på Friends.

I går kväll spelade FC Ararat-Armenia hemma mot FC Van. Hemmalaget ligger tvåa i Armenian Premier League, bortakillarna längre ned i tabellen.

FC Van i rött. FC Ararat-Armenia i vitt.

Det var gratis entré till matchen. Det är det alltid. Ändå var det inte särskilt mycket folk.

Bäst var nummer tio i bortalaget. Han hette Benik Hovhannisiyan. Rätt, samma efternamn som konstnären vars vernissage jag deltog i. Sedan jag räknat in ett antal andra Hovhannisiyan misstänker jag att det är Johansson på armeniska.

Nummer 10, Benik Hovhannisiyan är lika oförstående som de andra hur de kunde förlora matchen.

Hemmalaget vann med 1-0. Målet gjordes i den 70:e matchminuten av ukrainaren Vakulenko. Då hade jag gått hem.

Stockholmsmotiv

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 5.

I en park invid Franska platsen har Yerevan sin egen Place du Tertre. Där ställer de lokala konstnärerna ut sina verk och hoppas få sålt ett eller annat.

Det är mest samma sak. Landskap med Ararat i bakgrunden, dansande flickor och en och annan åsna. Har någon gjort nått bra så dyker motivet upp hos kollegor och konkurrenter.

Längst upp i parken finns något annorlunda. Stora expressionistiska dukar. Flera i abstrakt måleri men också två med motiv som inte går att ta miste på. Det är Sverige.

Stockholmsmotiv i armeniska parken.

Jodå, bekräftar Vladimir Shahinyan, som målat dem. Dotter med man bor i Stockholm. Han är där med jämna mellanrum. Det ena motivet är Kungsholmstorg, om jag inte minns fel, det andra typiska svenska fisketrålare.

Vladimir berättar sin historia om hur han sålde sin första tavla för ett trettiotal år sedan. En dam köpte en duk för femtio dollar. han var plötsligt rik. Så dagen efter brydde han sig inte om att gå till parken ens. Då ringde en av kollegorna och sade att samma dam varit där och frågat efter honom. Hon ville köpa en till. Kontakt togs och med hjärtat i halsgropen höjde han priset till 80 dollar. Och fick det.

I dag kostar hans oljor mellan 3 och 8 000 dollar styck. Och han förväntar sig nog inte heller att sälja något i parken.

Konst, politik, folk och liv i Yerevan

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 4.

Istanbul må vara ett praktfullt kaos. Yerevan är ett magnifikt.

Den storvulna sovjetiska arkitekturen i kombination med den kaukausiskorientaliska mystik som inte minst återspeglas i alfabetets runda och sirliga sagobokstäver som är som tagna ur Tolkiens fantasi.

Det syntes inte från taxin tidigt i går morse. Mikhal körde till hotellet på Leningradgatan. Den heter så. Leningradyan. Hotellet heter Inga efter ägarens dotter.

Mikhal hade en bil som gick igång med möda på flygplatsen och som sett sina bästa dagar. Fotboll var hans intresse och med tanke på språkproblemen är jag inte helt säker på att han försökte övertyga mig om att han faktiskt hade spelat i Spartak Moskva och armeniska landslaget, eller om han bara var supporter.

Förre fotbollsstjärnan Mikhail från Spartak Moskva.

En annan taxichaufför pratade engelska tills han kom av sig och blandade in franska och sen var han fast i det nya språket. Han var i femtioårsåldern och hade börjat studera franska för sig själv.

Det kostar ungefär som en liter bensin i Sverige att ta taxi till city från Leningradyan. En kvarts körning.

Fredagen den 13 maj minglar jag Yerevans centrum. Möter dess invånare i sol och leenden. Alla är lättpratade. Ingen påträngande. Stannar till i tältlägret som etablerats på Franska platsen efter den 1 maj då protesterna emot premiärministern och hans regering drog igång.

I korthet: det handlar om Artsakh eller det som ibland kallas Nagorno-Karabach. En armenisk enklav omgärdad av Azerbajdzjan och omtvistad i åratal. Efter Sovjetunionens fall 1992 utspelades kort krig mellan de båda grannländerna om det lilla bergsriket. Armenerna behöll kontrollen. Nu menar man att premiärministern säljer ut Artsakh till fienden. Det ska stoppas.

Arturo sitter med sina vänner vid ett av tälten och samtalar. De är krigsveteraner. Kanske därför kan de tälta mitt på torget som omringas av enorma polisiära styrkor, eller sakta köra i processioner på de livligast trafikerade lederna i krypfart, i bredd, vifta med armeniska flaggan och spela nationalistiska sånger. Minst en polisbil kör först och flera följer.

Arturo bjuder på en slät bulle och berättar att de bor kvar på torget tills premiärministern avgår.

Vi är kvar till segern!

Stannar till i respektfull beundran över ett verk av ett lejon med full man som är utfört av kasserade bildäck. En fantastisk skapelse och jag ångrar att namnet på konstnären fallit bort.

En regummerad Aslan från Narnia.

Här är Kaskaden, trappan upp mot en byggnad närmast liknande ett mayatempel som smyckats med skulpturer av konstnärer från hela världen. En madonna på mage ser jag direkt är ett verk av colombianen Botero. Personerna på knä på höga pelare pryder ju shoppingstritan i Nice, glaskonst för tankarna till Kosta…

Kaskaden – närmast ett mayatempel i Yerevans offentliga konstvärld.

Det är 555 steg upp mot toppen berättar Arabalas, en man några år äldre än mig själv, som stretchar sedan han nått toppen.

555 trappsteg upp. Arabalas räknade dem.

Roman, som egentligen heter något annat, är en ung ryss som lämnat sitt land, bedrövad över utvecklingen och förtvivlad över de äldres oförmåga att se Rysslands rätta ansikte. Han är musiker och nu på väg mot Turkiet för att turnera. Han tänker inte återvända till Ryssland och han applåderar Sveriges tänkta medlemskap i Nato. Där håller jag inte riktigt med honom.

Kanske är jag lika konservativ som hans föräldrageneration är i sin tro när jag vill hålla fast vid principen om alliansfrihet i fred, neutralitet i krig. Tycker jag prövat argumenten och finner ett nej till Nato som det enda förnuftiga.

Rädslan skördar framgångar. Trist i ett land som borde ha stake att stå upp för sig själv.

I skuggan av sorlet från demokratins förkämpar som försöker göra sina röster hörda på Franska torget alldeles bakom oss dricker vi armenisk pilsner och konstaterar att det lilla fönster mot demokrati som Boris Jeltsin gläntade på efter Sovjetunionens fall dragits igen med en smäll av efterträdaren Putin.

Jag önskar Roman all lycka i livet, rundar hörnet och är på vernissage. Yerevan är ett levande samhälle. Jag stiger in och deltar i den armeniske konstnären Arthur Hovhannisyans femton minuter av fame. Han gratuleras av distinkta män och väldoftande damer som svassar runt med ett glas vin och läser av hans målningar och varandra.

Utställningen heter ”Through the noise” och är i allra högsta grad målande för motiven. Det är vardagshändelser han dragit fram, uttrycksfullt i grova penseldrag och bjärta färger. Även jag gratulerar Arthur till framgångarna innan jag smiter ut igen.

Konstnären Arthur Hovhannisyan.

Två gånger blir jag själv motiv för gatufotografer som smyger runt med systemkameror och teleobjektiv. Om de ser trendsettern i mig med min keps från Santa Barbara, jeansjacka från Nordstan och jeans från Langes i Virestad eller bara en apart och förvirrad gammal man låter jag vara osagt. Tillräckligt många vackra armeniskor ler då vi möts att självförtroendet ska växa och trivseln öka i Yerevan.

Jag äter ishkran till middag. En fisk, endemisk enligt en av mina taxichaufförer, som lever i Sevansjön, en djup, klar bergssjö högt däruppe i Kaukausien.

Ett annat berg som man inte kommer undan i Yerevan är Ararat. Det är en anomali, typisk för armenierna, att det ger staden sin alldeles egna och närmast majestätiska fond – samtidigt som det ligger i Turkiet. Och dit är gränsen stängd.