En lilafnasig diktator och hans feta fru

Jag köper en kasse böcker för en hundring på ett pop-up-antikvariat i Lund. Lite Skånelitteratur, lite historia och en del resor.

Bland annat hittar jag en bok som heter Dit näsan pekar och är en reseskildring från en resa i Sydamerika och Mexiko. Den kan jag naturligtvis inte låta bli. Den är skriven av den skånske nationalpoeten Anders Österlings dotter Karin Österling. Jag har bara skummat än så länge men det är en delvis rolig och bitsk skildring av alla dem och det hon och hennes ressällskap möter samtidigt som den andas lite väl mycket von-oben-attityd i mötena med den lokala kulturen. Boken gavs ut av Bonniers 1949.

Hon döljer inte vad hon själv tycker och det är ju hederligt. Så här beskriver hon det när hon ser diktatorsparet Juan Perón och hans Evita, hon som fortfarande älskas så innerligt av argentinarna:

Evita

”…där kom slutligen den öppna, långa, låga bilen med en lilafnasig och ganska sömnsur Perón och hans färgade och uppsminkade Evita, som log bakom amorbågarna och hade placerat sig halvsittande på framsätets ryggstöd med en bukett blommor ömt tryckt till sitt bröst. Hon föreföll fet och ingalunda så parant som det ideligen framhålls överallt i pressen.”

En annan av Peróns vagnar. Från Evitamuseet i Recoleta.

Naturens omätliga opera

Alltså, Carl August Gosselman (1799-1843) född i Ystad. Resenär, sjöman och skribent. Och som han skrev!

”Det är illa, att poeter så sällan gör längre sjöresor men ännu värre, att de merendels är sjösjuka; annars kunde man oftare få svart på vitt, att sjölivet tillbjuder scener, som kunde löna mödan och kostnaden av en passage över oceanen.

Vem har, till exempel en riktig idé om vad en soluppgång eller nedgång vill säga, utan den, som sett det glödande klotet uppstiga eller försvinna i havet. Vem kan föreställa sig huru lugnet och det omätliga kan uttryckas, utan den, som skådat havets obegränsade spegel från det mittuti såsom en obetydlig punkt liggande skeppet.

Huru mångfaldigt kunna icke dessa rika tema varieras, och hur omväxlande äro icke alla de stora scenerna på denna naturens omätliga opera, där himmel och hav utgöra teatern, molnen och himlakropparna dekorationerna, samt vindarna och vågorna orkestern.

Sjölivet är i sanning i många avseenden mindre enformigt, än man i allmänhet föreställer sig; åtminstone tillbjuder det mera variation än en mängd andra för den som vill eller rättare kan njuta det.”

Wirgo av Kivik var en bark som min egen farfar seglade med i ungdomen.

Hemma hos kongen

I lördags åkte vi ett gäng till Roskilde och besökte domkyrkan och Vikingaskeppsmuseet. Jag har varit i domkyrkan tidigare och i kommande bok Djävulens kök kan du läsa den här historien.


Kristianstad har kallats för Skånes danskaste stad och kommunen har genom alla år stolt flaggat med den danske kungen Christian IV:s monogram.

Hans profil återfinns varje dag i Kristianstadsbladets logotype, skolor, städbolag och hotell är uppkallade efter honom och i en nisch i fasaden till det gamla rådhuset står han själv och låter blicken spela över Stora Torg.

Det är ett förfärligt svansande för den gamle kongen, men handen på hjärtat käre Kristianstadsbo, när hälsade du på honom senast?

Då menar jag inte att du vinkade till Thorvaldsens staty, som för övrigt bara är en mindre kopia av den riktiga, utan att du verkligen hälsade på hos honom och familjen.

Det är inte så långt dit där han bor och du kan ta tåget så det blir utrymme för en stunds hygge i det gamla landet också.

Christian IV har ett stort rum i domkyrkan i Roskilde och det är bara att kliva på.

Han ligger i en svart kista med sirliga silverbeslag. En förfärlig massa änglar pryder kistans sidor, där två lejon med mansansikten håller upp det danska statsvapnet, eller om det kanske är kungens egen vapensköld. I kistan vilar de jordiska resterna av den, åtminstone i efterhand, folkkäre Christian IV, vår stads grundare.

Den är inte överdådig, men äger ändå en försiktig prakt.

Kistan står mitt i rummet framför en målning av Kristus, av konstnären Wilhelm Marstrand. Jesus håller upp handen till hälsning och en gulorange aura lyser om honom, där han står och välkomnar kungen till himmelriket.

En bit bakom kistan står originalstatyn av Berthel Thorvaldsen, den som kopierats till rådhuset vid Stora Torg. Originalet är betydligt större och ger mer tyngd och pondus åt kungen. Den ena handen vilar på värjan, den andra håller i hatten. Med de eleganta plymerna i hatten kan han lätt tas för en av Dumas tre musketörer. Eller är det mästerkatten i stövlar han liknar?

Jag har sagt det förr och säger det igen: han ser lite ledsen ut, eller i alla fall melankolisk, denne vår kung Christian, i Thorvaldsens tappning.

Deprimerad?

Så innebar heller inte hans rekordlånga regering att välståndet ökade hos den gemene dansken. Tvärtom. När Christian IV:s tid vid makten närmade sig sitt slut så översatte folket hans valspråk RFP till Riget Fattes Pengar. I verkligheten stod bokstäverna för Regna Firma Pietas (fromhet styrker rikena).

I Christian IV:s kapell i domkyrkan, uppfört omkring 1620 under ledning av Lorentz Steenwinckel (som inom parentes sagt samtidigt jobbade med att bygga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad), står ytterligare en rad kistor. Familjen är samlad.

Där ligger hans första maka Anne Katerine av Brandenburg, deras förstfödde, den utvalde prinsen, kronprinsen Kristian, en fetlagd vällusting som söp ihjäl sig under en kurortsvistelse i Tyskland 1647, året innan hans far dog. Här ligger också sonen Fredrik III som höll sig nykter och var ärkebiskop i Bremen tills brorsan dött. Då insåg han att han kunde bli kung och lämnade prästbanan. Slutligen är också Fredriks maka, Sophie Amalie, på plats i familjekapellet. Fredrik III och Sophie Amalie fick bland annat en dotter, Ulrika Eleonora, som gifte sig med Karl XI, blev svensk drottning och mor till Karl XII som också fick en syster med samma namn som sin mor.

Christian IV var alltså morfars far till Karl XII, om du inte räknat ut det nu.

Konstprofessorn Wilhelm Marstrand står också för de andra målningarna i rummet. Det är bland annat den kända avbildningen av kungen där han stod i rök och damm under slaget vid Kolberger Heide, 1644. Ombord på fartyget Trefaldigheten träffas kungen av en svensk kula och mister synen på ena ögat. Det är en ståtlig hjältetavla och även om manskapet hurrar för kungen och fosterlandet så ser kungen själv betänksam ut.

Tanken slår mig och jag undrar om Christian IV hade återkommande depressioner.

Det finns ytterligare en målning av Marstrand i rummet. Där spelar kungen rollen som rättvis domare i ett förfalskningsmål.

Roskilde domkyrka har en lång historia och det var troligen vikingahövdingen Harald Blåtand som först byggde kyrka på platsen. I en pelare i kyrksalen troddes kvarlevorna av Blåtand finnas, men det har visat sig att det är nys. Harald Blåtand fördes av allt att döma till Jomsburg i Polen när han var döende och begravdes där någonstans. I en annan pelare däremot finns kvarlevorna av en annan berömd skånsk viking – Sven Estridsen, den ende vikingakung jag hittat som fick sitt efternamn efter mor, och inte far, åtminstone i efterhand. Kanske hette han Sven Ulfsson då det begav sig.

Mitt i kyrkan ligger Margrethe I. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och blev drottning över hela Norden – från Grönland till Finland till Jylland.

Hon var mycket intresserad av det svenska helgonet Birgitta och kanske är det därför som det också finns ett Heliga Birgittas kapell i kyrkan i Roskilde.

Under Margrethes gravkor har en del andra kistor stuvats in genom århundradena, bland annat ligger amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, begravd där. Han etablerade Danmarks handelsstation i Trankebar i Indien på Christian IV:s uppdrag, men det är som man brukar säga en annan historia och den har jag berättat om i boken Läsa, resa, dö.

Drottning Margrethe I, unionsdrottningen ligger i koret, alldeles bakom altaret.

Irakiern bakom norska oljeundret

Jag sitter med korrekturet för nya boken Djävulens kök som planeras ges ut kring 1 november. Bland annat finns reportaget om mötet med norrmannen och irakiern, Norges mest lönsamma invandrare, med i boken. Han är hjärnan bakom den norska oljefonden och vi kom att prata klimatomställning. Han sade sig vara stolt över sin elbil. Ett kort utdrag:

Han heter Farouk al-Kasim och är en legend.

På oljemuseet i Stavangers hamn finns han på flera bilder och i tidningsurklipp. Han formade Norges oljepolitik. Jag får hans telefonnummer och någon dag senare sitter jag i soffan hos honom med en kopp te. Vi har bestämt oss för en timmes samtal i alla fall. Klockan är elva på förmiddagen. Först vid halv fyra tackar jag för mig.

Farouk är 86 år gammal, snabb och pigg i tanken, säger att han är pessimist för framtiden, men att han hoppas att mänskligheten lär sig hantera världens naturresurser. Annars går det fel.

– Det är ett existentiellt problem, säger han.

Att han ser ett slut på oljeepoken är tydligt även om han själv inte vill formulera det. Det är naturligtvis känsligt för en man som setts som arkitekten bakom det norska oljeundret att säga stopp. Nu är det över.

Men jag tror att han skulle vilja säga det, vilket måste vara en konstig känsla. Är då hela hans yrkesverksamma liv förfelat?

Mia och Olle

Nästan samtidigt fick jag tvenne böcker om resor och resenärer. Min dotter, bibliotekarien, kom med Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten. Vännerna och kollegorna Uffe och Annika hade Olle Hammarlunds Resan till paradiset med på kräftkalas.

Två väldigt olika reseböcker men ändå med en viss gemensam tanke. Att presentera resenärer, framförallt skrivande sådana.

En bok om kvinnor och en som handlade nästan uteslutande om män utan att egentligen annonsera det.

Olle Hammarlunds bok har jag haft näsan i tidigare. Många figurer är som gamla bekanta. Jag hittar Filéen från Guyana här, Charles John Andersson från Namibia, Linné och hans apostlar, militärer och upptäckare. En salig blandning. Men Olle reser i bokhögen. Han ger sig inte iväg till Madagaskar för att kolla hur breda baobabträden är.

Olle Hammarlund är ju bördig från Kristianstad.

Mia Kankimäki kommer från Finland. Hon fascineras av kvinnliga upptäckare och resenärer som ger sig ut på vådliga resor och äventyr. Hon förvånas och förbluffas och ställer frågor. Hur kunde de? Hur gjorde de? Vad drev dem?

Hon förmedlar små förnumstiga råd:

Skriv böcker, samla stenar och sov under ett bord om det behövs.

Det går ju inte att fråga Karen Blixen, Mary Kingsley eller Nelly Bly så Mia Kankimäki försöker själv reda ut och få svar på frågorna. Hon ger sig själv iväg. Till Afrika, Japan, Italien… Avslöjar både sig själv och Karen Blixen under en resa till Kenya.

Paramaribo, Surinam

Riktigt besläktad känner jag mig med Isabella Bird som praktiskt taget tynade bort, sjuk och deprimerad, när hon gick hemma men levde upp, blev frisk och stark under ofta strapatsrika resor. Så kan jag själv känna det.

Engelsmannen Bruce Chatwin formulerade ett liknande utanförskap i ett brev till systern Elizabeth:

I’ve decided to leave England. The only country in which I do not feel at home.

Mia åker till Florens och begapar de utomordentligt skickliga kvinnliga konstnärerna under medeltiden som finns representerade på museerna men hela livet kämpat mot de onaturliga begränsningar som kvinnorna tvingades leva under. Inte bara av regler och lagar utan även rent fysiska som ett smått ändlöst barnafödande.

Jag måste googla Sophonisba Anguissola för att få se hennes konst, jag köper Mary Kingsley på ett antikvariat och plockar fram min gamla artikel om storviltjägaren som var Karen Blixens gudson under tiden jag läser Mia Kankimäki.

I bakhuvudet planerar jag nya resor…och har nu rensat Bokbörsen på Ystadförfattaren Karl August Gosselmans böcker från Karibien och Colombia.

Läs själv:

Mia Kankimäki: Kvinnor jag tänker på om natten

Olle Hammarlund: Resan till paradiset

Det närmaste jag kommit Karen Blixens afrikanska farm är mötet med Andrew Holmberg i St Olof som var född i Karen Blixens gästrum och hade henne som gudmor.

Vi skänker bort historien

Bokfestivalen i Kristianstads evenemang bokborden, i år längs Östra Boulevarden, närmar sig. Det är lördag den 10 september kl 10-16 som alla boknördar får sitt lystmäte mättat. Jag förutsätter att ingen går därifrån utan ett ex av min och Börje Berglunds bok Brokiga Blad ur Kristianstads historia. Vi skänker nämligen bort den gratis.

Vid vårt bord finns också vännen och ”Hollywoodkändisen” Reidar Jönsson, författare till den globala succén Mitt liv som hund.

Välkommen!

Ur Kristianstadsbladet
Ur Kristianstads Journalen

Uppstart för Uppåkra

I morgon måndag drar utgrävningarna vid Uppåkra igång. Jag var där i våras och pratade med arkeologerna som ska göra’t.


Mats Roslund och Torbjörn Ahlström flanerar över gräsplanen som breder ut sig alldeles väster om Uppåkra kyrka, ett stenkast från Lund. De tittar, pekar och småpratar.

Under fötterna på dem väntar Europas intressantaste järnåldersby på att få avslöja sina hemligheter. En drygt fyrtio hektar stor, ren och skär, fyndgömma.

Mats Roslund och Thorbjörn Ahlström vid Uppåkra.

Uppåkra var mer än en bosättning. Det var ett maktcentrum under tusen år, från 100-talet före Kristus till Harald Blåtands tid i slutet av 900-talet, då Lund etablerades i samband med kristendomens inträde.

En rik och spännande epok var över. En ny var på väg.

Källorna är få om den förkristna tiden. Nu ska mer kunskap grävas fram. I september startar utgrävningarna. Mats och Torbjörn, båda professorer i Lund, leder arbetet och deras optimism över vad de ska komma att hitta är stor, trots att tusentals fynd redan avslöjats i Uppåkra.

– Ändå är 99 procent av platsen ännu inte kartlagd, säger Mats Roslund.

Det unika med Uppåkra är storleken, fyra gånger större än Birka, och den långa period den spelade en roll.

Mats Roslund sveper med armen över det solblänkande platta och öppna landskapet och beskriver Uppåkras naturliga gränser med Gullåkra mosse och sedan utlöparen av Romeleåsen i söder och sydost, Höje å i norr och öster och Sege i västsydväst.

När arbetet drar igång på allvar är det kanske ändå inte de rent fysiska fynden man ser mest fram emot att kunna kartlägga. Det handlar om att få jorden att berätta.

– Genom jorden kan vi få DNA, virus och bakterier att kasta nytt ljus över historien, berättar de.

Osteologen Torbjörn Ahlström:

– Förr har man alltid gått på ben och benrester. Nu tar vi ut en jordpelare och går igenom lager för lager. Lagren tidsbestäms med C14-metoden och sedan undersöker man den närmare i mikroskop och gör analyser.

– Det är ett pionjärprojekt. Vi kan avgöra vilka människor som var på besök, kanske till och med ta reda på vad det var för någon som satt och spottade öl på golvet på vintern år 463, ler Mats Roslund.

Förr sållades kulturjorden bort. Nu kan man utnyttja den guldgruva för forskningen som den i verkligheten är. Torbjörn Ahlström kallar det inget mindre än en naturvetenskaplig revolution.

Det går förhoppningsvis att hitta aska från något av de stora vulkanutbrotten i Europa på 500-talet, eller att följa spåren av den Justinianska pesten i mitten av 500-talet som också drabbade Norden.

Frågorna man hoppas få svar på är många. Vad åt man? Vad drack man? Var kom man ifrån?

Mikroarkeologiska metoder i kombination med synkontronljus i forskningsanläggningen Max IV i Lund kan ge nya oförutsägbara avslöjanden om byggnaderna, som man idag bara hittar stolphål av.

Mats och Torbjörn har en smittande entusiasm för projektet. Två män i mogen ålder med upptäckarglädjen kvar för vad de kan komma att hitta.

De vet en hel del redan.

De vet att Uppåkra var en hednisk plats där det fanns ett kulthus under många sekler. Under 2000-talets början grävdes det tempelliknande huset ut och det konstaterades att religiösa ritualer ägt rum där under flera hundra år.

På Historiska museet i Lund finns en hel utställningssal där man förutom många andra fynd hittar de kända små guldplaketterna som troligen föreställde gudar och hade flera religiösa innebörder. Nästan en sorts forntida samlarbilder.

– Kulthuset har etablerats under romersk järnålder och Uppåkras dominans över landskapet startade kring år 2-300 efter Kristus, säger Mats Roslund.

Han tillägger:

– Det är extremt ovanligt att en bosättning med konstant makt har funnits på ett och samma ställe under så lång sammanhängande tid. Under både äldre och yngre järnålder.

En förklaring till ett månghundraårig samhälles överlevnad stavas korv och öl. Här fanns mat. Och en möjlighet att försvara sig. Öltillverkning och en större vapendepå har hittats i Uppåkra.

– Betydelsen av god mat och vältalighet är belagt med inskriptioner på åtskilliga runstenar, berättar Mats Roslund.

Nu riktar forskarna sitt fokus på det stora huset. Det man kallar för hövdingahallen. Ett 40 meter långt residenshus som ligger på en hög punkt med milsvid utsikt över slätten. Här hölls gillen och samråd bara ett tiotal meter bort från gudarnas hus. Här flödade ölet och korvarna. Här spanns nätverk och koalitioner, sprängdes vänskapsband och knöts nya.

Fynd visar på vidsträckta kontakter.

Uppåkra var inte i första hand en handelsplats utan snarast ett slott med ett slottskapell. Här bjöds andlig och lekamlig spis.

– Det här sambandet mellan gudar och människor och kontinuiteten i kulturlagren ger oss unika möjligheter att studera förändringar i ekonomi, ritualer och social samvaro under hela järnåldern, säger Mats Roslund.

Roslund poängterar att det inte bara handlar om att gräva ut inne i byggnaderna, utan att marken utanför husgrunden kan vara minst lika rik på hemligheter.

– Hur gjorde man med sopor och skräp? Jo, man bar helt enkelt ut dem och dumpade runt knuten. I soporna kan man spåra mycket intressant, säger Roslund.

Det var redan 1934 som arkeologen Bror-Magnus Vifot satte spaden i jorden vid Uppåkra. När beredskapsarbetare på 1930-talet tog markprover och sökte bästa jorden för sockerbetsodling hittade man här ett stort sammanhängande område rikt på fosfater. Det kunde bara betyda att det varit bebott under många år.

Vifot visste inte att han då tog de första spadtagen i ett gigantiskt jordagods..

En undersökning av forskare från Bornholm med metalldetektorer långt senare avslöjade ungefär 28 000 föremål från förromersk och romersk järnålder.

Det finns också spår ännu längre tillbaka. Vid bårhuset intill Uppåkra kyrka finns en stenåldersgrav. Det finns också några andra tydliga forntida gravhögar inom området. De äldsta fynden härrör från 13 – 11 000 år före Kristus.

Tusentals skånska skolbarn i elvaårsåldern kommer varje termin till Uppåkra och får lära sig om platsen och historien på Uppåkra Arkeologiska Centrum. Och de får prova på att vara arkeolog. Ibland med uppseendeväckande resultat:

– Vi hade en elev för något år sedan som hittade en mjölktand från ungefär år 100 före Kristus, berättar guiden Sofia Winge, och naturligtvis är inget samhälle, eller by, komplett utan att barnens stoj och lek har sin plats. Så var det också här för 2 000 år sedan.

Om fyra år vet vi ännu mycket mer om livet i Uppåkra.

På paradisets baksida

Det är drygt två år sedan jag besökte St Maarten men Freegan Food Foundation har bara utvecklat sin verksamhet sedan dess.


När orkanen Irma drog in över Karibien i september 2017 satt DJ Jansen-de Jong och hans make Joost i soffan hemma i Amsterdam i Nederländerna och blev omskakade av nyhetsrapporterna och TV-bilderna från katastrofen.

De hade bott på St Maarten några år tidigare och visste hur sårbart samhället var. De hade vänner och bekanta kvar på ön. St Maarten var den ö som fick mest stryk av Irma.

– Vi kunde inte bara se det som hände utan att göra någonting, berättar DJ, som egentligen är skådespelare, men också har jobbat mycket med mat.

Han och Joost satte igång att samla in pengar. Sedan for de till St Maarten och omsatte sin idé. Idag driver de välgörenhetsorganisationen Freegan Food Foundation som varje månad förser över 800 familjer med färsk frukt, grönsaker och ris och pasta, men också kläder, möbler, böcker och leksaker.

Vi följde med då DJ Jansen-de Jong hämtade varor i den stora livsmedelshallen Fairway Markt i Philipsburg på den holländska delen av ön och körde till den kommunala soptippen för att leverera till familjer som bor där.

Det är så det ser ut på paradisöns baksida. Det bor folk på soptippen.

DJ uppskattar det till omkring 6-700 personer, familjer med barn, i sophögarna eller i alla fall i direkt anslutning till tippen. Efter orkanen Irma flerdubblades invånarantalet här.

Många är illegala immigranter. De vi träffar kommer från Dominikanska Republiken och Haiti. De allra flesta som bor vid tippen rör sig under myndigheternas radar. Andra betalar faktiskt hyra.

– Det finns högt uppsatta myndighetspersoner som äger mark här och som tar ut hyra, säger DJ, men det är känsligt för honom att kommentera det mer än så. Den holländsktalande delen av ön är idag självständig från Nederländerna och den lokala politiken anses både korrupt och oförmögen till handling.

Inte minst vad det gäller den växande soptippen, centralt belägen i huvudstaden Philipsburg på Salt Pond Island, har politikerna misslyckats med att ta tag i problemen.

Det brinner ofta på tippen. Giftig rök och gaser lägger sig över området och en del når in till Philipsburg. Till skolor, idrottsplatser och även regeringsbyggnader. Ibland når röken över bergen till turistområdet och marinan i Simpsons Bay. Den nederländska staten har gett flyttbidrag till nederländska medborgare som därmed kunnat lämna det utsatta området.

Många har astma och luftrörsbesvär.

I lokaltidningen St Maarten News skriver redaktören Terrence Ray om att problemen kring soptippen med allt dess osorterade avfall, de ständiga bränderna och de fattiga som bor där, är ett hot mot hela nationens överlevnad.

DJ och Joost startade sin organisation ur ett gräsrotsperspektiv men har idag blivit en professionellt arbetande stiftelse med styrelse och fasta ramar.

När de väl hade kommit på att de ville göra en insats samlade de in 100 000 kronor. Sedan satte de sig på planet till St Maarten och drog igång sitt arbete.

I början lagade de färdig mat, 100-150 portioner per dag, till främst de orkandrabbade. Sedan kom de på att försöka få livsmedelsbutikerna att ställa upp.

– Vi hade bestämt att pengarna skulle gå till verksamheten, inte till oss, säger DJ och berättar hur han och Joost inte hade råd till eget boende utan under lång tid ägnade sig åt så kallad house-sitting. Det betyder att man bor och tar hand om ett hus eller en lägenhet åt dess ägare då denne är bortrest. Vattnar blommor, tar eventuellt hand om husdjur och trädgård. Då bor man gratis.

– Vi flyttade ofta, men det gick, och vi kunde dra igång vår verksamhet.

I dag har de en handfull butiker som de regelbundet besöker och hämtar mat hos. DJ säger att mellan 30 och 40 procent av all mat som finns i butikerna annars slängs.

– Titta här, säger han och håller upp en blänkande aubergin. Den här är det absolut inget fel på.

Han bär den ena lådan med tomater och paprikor och andra grönsaker ut i bilen. Några har fått lite skrynkligt skinn som enligt butiken gör det osäljbart. Det är dock fortfarande utmärkt att laga mat på.

DJ och Joost är veganer och livsmedel ur djurriket ratar de.

Innan han lämnar butiken skickar han ett sms till de familjer som han ska leverera till, så att de vet att han kommer. Han svänger vänster när vi kommit ut vid soptippen. Till höger om oss ligger det ständigt växande sopberget. En caterpillar försöker jämna ut skräpet så gott det går. Det syns ingen som helst sortering.

Till vänster löper vägen genom en kåkstad kantad av skrotbilar och annat skrot. Det sitter män och skruvar på saker som kanske kan tas tillvara. Någon bygger möbler, andra fixar till bilar i en parallellvärld som turisterna aldrig får se. Barn leker bland bråten och när vi stannar bilen blir den praktiskt taget överfallen.

Alla vill vara med och bära lådorna. Teresa tar kommandot och när bilen väl är urlastad sorterar hon upp grönsakerna och frukten i ett antal olika lådor. Det ska solidariskt delas mellan flera familjer.

Farmor Cecilia kommer ut och inspekterar. Hon får tag i ett fång färska kryddor och ler brett. Hon vet hur hon ska få maten att smaka.

Glädjen lyser om dem allihop. De är tacksamma för hjälpen de får. De har bott på St Maarten sedan före Irma. Några hade riktiga hus som de blev av med i orkanen.

– Det är detta jag är rik på. Att få möta tacksamheten hos dem vi kan hjälpa. Det är den största rikedom jag kan tänka mig, säger DJ, när han pustar ut i värmen vid bilen.

Det luktar från soptippen, men just nu ryker det i alla fall inte. Solen steker fortfarande. I skymningen om några timmar kommer myggen. Men några har fått mat för några dagar.

DJ berättar att Freegan Food Foundation också har samarbete med andra organisationer, även på den franska sidan av ön.

På radiostationen Island 92 sitter programledaren Charlie i sändning. Under tiden han spelar Eagles och Paul McCartney berättar han om när orkanen Irma drog in.

– Vi var ett gäng som fanns i byggnaden hela tiden och vi sände radio med orkaninformation så länge vi kunde. Det vill säga tills antennen blåste omkull och strömmen försvann, säger han.

På Island 92 finns det ett förråd av förnödenheter så att man ska kunna finnas på plats flera dygn i sträck. Maten byts ut vartannat år. Då hämtas det utgångna av Röda Korset och delas ut som matpaket till behövande. Behovet är fortfarande stort.

Direkt efter Irma försvann kryssningsfartygen från hamnen i Philipsburg. Nu återvänder de, men när det i början av mars konstaterades att coronaviruset brutit ut på ett av dessa flytande lyxhotell så flögs de smittade passagerarna hem medan deras kontaminerade tillhörigheter kördes till tippen. Det är inte långsökt att gissa att ett och annat där fick nya ägare.

Trots att St Maarten åter är ett slagnummer på kryssningsfartygens angöringslista, den amerikanske presidenten Donald J Trump har en strandvilla på västra delen av ön och det turkosa havet, drinkarna och strandhänget ger sken av ett paradis så finns det en baksida som inte är lika känd, men som orkanen Irma lyfte fram då hon skalade taken av husen.

Det är den som DJ och Joost Jansen-de Jong tagit sig an.


Vill du stötta Freegan Food Foundation hittar du all info här:

https://www.freeganfoodfoundation.com/

Ut ur Djävulens kök

Har just tagit bort ett kapitel ur min kommande bok Djävulens kök. Det kallas ”kill your darlings” och man får gråta en skvätt. Kapitlet handlade om Kumasi i Ghana.

För att fira och torka tårarna blev det Kumasibiffar till lunch.

När jag för några år sedan var i Kumasi, Ghanas näst största stad, besökte jag marknaden som sägs vara Västafrikas största utomhusmarknad med 12 000 knallar.

Jag minns hur min kontakt i Kumasi, Bryan Abubakari, bror till fotbollsspelaren Mohammed Abubakari (Åtvid, Häcken, HIF, Mariehamn), inte ville att jag skulle gå där själv. Han ringde dessutom någon gång för att kolla så att allt var väl. Jag blir fortfarande rörd av omtänksamheten flera år efter.

Det enda jag köpte var en påse med peppar. Det blev Kumasipeppar till det tellska hushållet. Stark som vore den tillredd i just Djävulens kök.

Jag var i Kumasi för att skriva om Mohammed Abubakaris initiativ att driva en fotbollsakademi för unga grabbar i Helsingborgs IF:s anda. Det blev ett uppmärksammat reportage för Kvällsposten.

Dessutom besöktes militärmuseet och jag förtrollades av guiden, den unga miss Ellie, såg Ashantikungens palats och kollade in svärdet i stenen som sitter som berget så länge det gamla kungariket hålls ihop.

Ja, tackar som frågar, lunchbiffarna smakade utmärkt.

Gratis är gott

På Bokfestivalen i Kristianstad den 10 september finns Börje Berglund och jag vid bokbord på gågatorna. Denna gången med ”special guest star” – Simrishamns- och Hollywoodförfattaren Reidar Jönsson, känd för inte minst boken Mitt liv som hund som filmades och Oscarsnominerades. Reidar är delvis uppväxt i Kristianstad.

Börje och jag skänker bort Brokiga Blad ur Kristianstads Historia alldeles gratis, Reidar säljer sina humoristiska och tankeväckande romaner till löjligt låga priser och jag försöker kompensera och sälja mina reseberättelser så dyrt jag kan för att få råd åka iväg igen.

Den 10 september kl 10-15 i Kristianstad centrum. Be there!

Utdrag ur Brokiga Blad ur Kristianstads historia. Kommissarie 100%, Per-Åke Åkesson som klarade upp alla mordfall han sattes som spaningsledare för.