Arnolds Kannibalmuseum

Ska jag rekommendera ett besöksmål i Skåne i sommar, så åk till Arnolds Kannibalmuseum i Önneköp. Och köp hans bok. Det här reportaget publicerades i KristianstadsJournalen för några år sedan och sedan dess har han hunnit med Syd-Sudan också. Och säkert ännu fler nya länder. Hälsa från mig!

Minnen från vår förtrollande planet.

Det är underrubriken till Arnold Wernerssons nya bok där han berättar om några utvalda episoder och äventyr från sina många resor, från Önneköp till världen utanför.

När Arnold Äventyraren höll releaseparty en helg i mitten av november vid sitt Kannibalmuseum flödade historierna och minnena till kaminens knastrande värme, i sällskap av vänner och familj. Berättelserna tar aldrig slut. Så har Arnold också till dags dato hunnit besöka 164 av världens länder.

Full fart hos Arnold Äventyraren i Önneköp.

– Nästa resa blir till Haiti, svarar han, när jag frågar vart det bär härnäst.

Det är inte de lättaste resmålen som Arnold väljer. Haiti, ett av världens fattigaste länder, är hårt drabbat. En förödande jordbävning 2010 som landet inte hann resa sig från när nästa knock kom, orkanen Matthew, i oktober i år.

Arnold är ingen vanlig turist. Han reser med ett engagemang och ett öppet sinne, möter människor med vänlighet och en genuin nyfikenhet som släpper in honom i deras värld.

– Jag älskar möten med människor, och att få höras deras historier. Jag är genuint intresserad och delar både deras glädje och smärta, säger han.

– Man måste ha ett positivt tänkande, tillägger han.

Arnold Wernersson, kannibalmuseiintendent.

Samtidigt är han en mycket medveten resenär och berättar hur regnskogsskövlingen förändrar världen, hur de rika länderna köper upp enorma landområden i Afrika, förgiftar markerna och tar ut ansenliga vinster innan de lämnar ett område som inte kan användas till någonting längre.

– Holländarna har jättestora växthus, som härifrån till Huaröd, där de enbart odlar rosor.

– Rovfisket i Malawisjön och Victoriasjön leder till utfiskning. Listan kan bli hur lång som helst.

Arnold är övertygad om att dricksvatten är nästa råvara som de stora multinationella företagen och de rika länderna kommer att lägga sina vantar på. Det har redan börjat. Dricksvatten är en begränsad resurs på vår lilla planet.

Senaste resan gick till just Afrika. Han har många historier om hur han träffade prinsen, Prins David i Uganda, och blev hans vän, fick höra rysliga historier om den gamle diktatorn Idi Amin, och berättar med inlevelse om whiskyflaskan som försvann som skulle varit hans introduktion till prinsen. Arnold har en medfödd förmåga att hamna i annorlunda och spännande situationer.

Samtidigt är han uppmärksam på omvärlden, tolkar dess tecken, och berättar.

– Jag klappade de två sista noshörningarna som finns kvar i Uganda. Det skjuts en elefant var femtonde minut i Afrika. Det ser mycket svart ut för de vilda djuren.

Innan han ger sig iväg på någon av sina stora resor, som kan vara kring en månad eller ibland mer, så förbereder han sig genom att läsa in sig på landet. När han väl kommer fram är han mest öppen för vad som kan bjudas, samtidigt som han vet vad han vill se och uppleva.

Arnold säger själv att han inspirerades av Sten Bergmans berättelser då han var mycket liten. Det var hans berättelser som fick honom att längta ut i världen.

Sten Bergman var upptäcktsresande och författare som ofta hördes berätta i radio om sina äventyr. Han skrev böcker som till exempel ”Min far är kannibal” och Arnold har rest mycket i just Bergmans fotspår bland annat till öarna öster om Indonesien, Trobrianderna. där ursprungsbefolkningen bär långa penisskydd och för inte så länge sedan faktiskt också var kannibaler. Arnold har träffat flera.

Hans egna berättelser bli livfulla skildringar om fantastiska möten och intermezzon han hamnar i, ibland helt utan orsak, ibland för att han kanske inte är den vanlige turist som myndigheterna är vana vid.

Ett axplock ur Arnolds minnen:

• När han fyllde år i Tadzjikistan fick han en storväxt kvinna i födelsedagspresent, men hade drabbats av amöbadysenteri och förklarade att han absolut inte kunde ta emot presenten.
• Han vaknade ombord på en båt i Kamerun med en grön mamba alldeles vid ansiktet.
• I Khartoum i Sudan arresterades han av säkerhetspolisen, misstänkt för att ha en död slav i en säck på hotellrummet.

Han förklarar:

– Det där var ett misstag så klart. Det var bara en blodig hajkäke i en säck. När jag kom hem lade jag den i en myrstack vid Tores fälad, så den blev ren på nolltid, men den luktade förfärligt innan dess.

Är du aldrig rädd på dina resor?

– Nej, det är farligare i trafiken på E22:an, säger han lakoniskt.

Trots alla sina resor över hela världen, djungelvandringar och forsfärder, bergsklättringar och flygresor, är Önneköp fast förankrat i hans hjärta. Han bor kvar på gården där han föddes för 59 år sedan, har Kannibalmuseet inrett i hönshuset och 98-åriga mor Carla inom räckhåll. Carla som efter att ha fyllt 67 år och blivit änka själv blev globetrotter och på äldre dagar har rest på långresor både själv och tillsammans med Arnold.

Samtidigt som Arnold Wernersson är grundare till och vice ordförande i 100-klubben för svenska världsresenärer, är han aktiv i ÖRA – Önneköps Revolutionära Armé, vars främsta uppgift är att, under sin kaffegöksfana, jäklas med grannbyn Huaröd.

När nu Huaröd fått stor medial uppmärksamhet efter Lasse Stefanz lansering av melodin ”Huaröd”, tvingas Önneköparna, med Arnold i spetsen möta en taggad grannby och därför har det som moteld naturligtvis diktats en ”Önneköpsvalsen”.

”På fanan tronar en kaffegök,

Vars råvara kokar i vartannat kök.

Var människa är härlig och ingen normal.

Här finns både general och kannibal…”

Arnolds äventyr i ord och bild.

Ryttmästarn’s skandal

När jag knallade uppför den ungefär 200 meter långa gatan calle Gral Ekdhal i stadsdelen Bellavista i Santiago i Chile trodde jag att jag skulle kunna skriva en militär story om denne grabb från Kristianstad som blev en av Chiles största krigsteoretiker.

Felstavade gatan calle Gral Ekdhal i Bellavista i Santiago håller som bäst på att fräschas upp.

Sen googlar jag Wilhelm Emanuel Ekdahl Anglin (född 1853).

Och hittar en skandal!

Kanske var det något så banalt som en olycklig kärlekshistoria som drev den skånske ryttmästaren iväg från hemlandet och att slå följe med en trupp preussiska officerare som lånats ut av kejsar Wilhelm för att lära chilenarna lite hyfs.

Hos Wikipedia står det om Ekdahls privatliv:

”Wilhelm Ekdahls familjeförhållanden är inte fullständigt utredda. De uppgifter som föreligger på Internet är ofullständiga, osäkra och i något fall uppenbart felaktiga.”

I tidningarnas digitala och inte längre fullt så dammiga arkiv kan man med en nypa envishet och träffsäkra sökord hitta de mest oförblommerade skvallerartiklar om gemene man. En officer och en gentleman sågs som ett lovligt byte för redaktörerna. En sådan som Wilhelm Ekdahl, som var son till en kontraktsprost, bror till ingenjören och hamnbyggaren Ossian Ekdahl, löjtnant vid Generalstaben och lärare i krigsvetenskap vid Ridskolan på Strömsholm. Han lär också ha varit adjutant till prins Oscar, Gustav V:s lillebror.

Den svenska militära karriären tog en ände 1895. Då hade han redan året före emigrerat till Amerika.

Dags att möta skandalen.

Den 14 juli 1894 föddes en son i Stockholm av Augusta Ekdahl och hon och maken Wilhelm satte som brukligt in födelsenotis i en rad tidningar. Det är Augustas förste son efter tre döttrar.

I september samma år, då gossen inte ens är två månader gammal färdas en notis från den svenskspråkiga New York-tidningen Nordstjernan över Atlanten till de svenska mediehusen.

Rubriken i Folkets Tidning den 5 september 1894 lyder Låtom oss skiljas!

Med Gustaf Nilsson rann sinnet över för ryttmästar’n.

Då det i artikeln står att paret har tre barn så har antingen ett av barnen avlidit som liten eller också är det nämnde Gustaf Nilsson som är far till den siste.

Karlstadstidningen rullar upp hela storyn några dagar senare. Den unge löjtnanten vid Generalstaben har gruvligt förälskat sig i ”fel sorts” kvinna. Augusta Karolina Ekdahl, född Öhman, var som tidningen skriver ”visserligen ovanligt vacker, men långt ifrån älskvärd och ännu mindre dygdig”.

Ekdahl själv hade emellertid ett briljant huvud och skulle kunnat gå långt på den militära banan trots att han var ofrälse. Tills han träffade Augusta. Hon kom nämligen från gatan.

Ekdahls befäl varnade honom för Augusta när de förlovade sig. Rykten gick att hennes sedeslösa liv fortsatte trots förlovningen. När de till råga på allt gifte sig fick han sparken från Generalstaben och de flyttade till Höganäs.

Karlstadstidningen spär på med:

”Det lif, som denna löjtnantsfru här lefde, kommer antagligen sent att glömmas i det samhället.”

Hon lovade bot och bättring. Han förlät. ”Blott för att nästa dag glömma detta löfte och åter hängifva sig åt dryckenskap och sedeslöshet.”

Till slut gick det inte längre. Paret emigrerade och domare Bartlett vid Supreme Court i Brooklyn deklarerade absolut skilsmässa mellan paret.

Ekdahl for till Chile, blev överste och general, krigsteoretiker och historiker, författare till flera böcker om chilenska krig och fick alltså en felstavad gata uppkallad efter sig.

Han gifte om sig den 4 oktober 1900 med señoritan Nieves Peese, som tydligen hade ett gott öga till svenska gentlemän då hon var änka efter svensken Henrik Arnoldsson som dött på dårhuset i Santiago några år tidigare.

Om denne Don Enrique har jag bara hittat att han framträdde som musiklärare men också att han ingick i ett konsortium som skulle dra igång telegrafen mellan Santiago och Iquique i norra Chile. Känd och aktad för sin intelligens och vinnande personlighet var han, i alla fall tills han hamnade på hispan. Det står i Sydsvenskan 19 november 1888.

Tragiskt blev också Augusta Ekdahls fortsatta öde. I Ystad-Posten av 30 december 1903 berättas hur hon och barnen för tredje gången överlämnats till fattigvården i Allerum. Något år tidigare hade hon kortvarigt skärpt till sig i Stockholm och till och med haft ett ”mycket förmånligt giftermålsanbud… men hennes af naturen galanta lefnadssätt gjorde detta om intet.”

Augusta Karolina Ekdahl, född Öhman, avled bara 44 år gammal 1905.

En av flera böcker av Ekdahl som fortfarande når läsare i Chile.

Wilhelm Emanuel Ekdahl avled i Santiago 1924 och begravdes under militära hedersbetygelser.

Mr Anderson i Chicago

Det var 1943. Mitt under brinnande världskrig. Den amerikanske författaren Sherwood Anderson bars av kryssningsfartyget i hamnen i Colón på Panamás atlantkust med svåra magsmärtor. Hans magsäck och tjocktarm hade perforerats med en mängd små hål.

Sedan hittade man tandpetaren. Då var Sherwood Anderson redan död.

Jag hade aldrig hört talas om Sherwood Anderson förrän jag för några dagar sedan googlade Carl Tell i Chicago, hamnade hos den svenskamerikanske poeten Carl Sandburg och hans dikt Chicago innan jag länkades vidare till Sherwood Anderson.

Sherwood var en i generationen kring Hemingway, Faulkner, Stein och gänget, men utan deras stjärnglans.

Förutom den rätt uppseendeväckande dödsorsaken är också hans entré i författarskapet annorlunda. Med en slarver till far jobbade han på och blev ägare till en färgfabrik i Ohio. Det gick bra tills en dag då han skulle diktera ett affärsbrev, tyckte sig bli våt om fötterna, avbröt, lämnade kontoret och försvann. Några dagar senare dök han upp på en drugstore, köpte en bira och frågade biträdet om denne kunde berätta vem han var.

I fickorna hittade de en kalender, telefonnumret till en affärsbekant och så var Sherwood Anderson identifierad. Han övergav fru, barn och affärsliv och satsade på att bli författare. Framgångarna blev ringa.

Sherwood Anderson är bortglömd. Han kanske skrev alltför tidstypiskt, red på tidens attityder (1910, 20- och 30-tal) och det är få förunnat att hitta orden som överlever.

Samtidigt var det ett allmängiltigt budskap han förkunnade enligt Artur Lundkvist som skrev förordet till novellsamlingen Ur ingenstans in i ingenting (1952):

”Maskiner, fabriker, arbetshets och affärsjäkt skilde människor åt, ödelade gemenskapen, mekaniserade kropparna, förlamade sexualiteten. Sherwood Anderson ställde denna diagnos och predikade därefter återgång till naturen, men främst till naturen i människan, inte till naturen omkring henne. Han ville hela människor i en levande instinktiv, sinnligt fördjupad gemenskap. Han ville bort från det isolerade, fragmentariska, vanställda och blott delvis fungerande. Han pekade på ett utan tvivel centralt tidsproblem, närmast dock ett övergångsfenomen, typiskt för den nuvarande industriepoken. Sedan tyckte han sig också själv skymta en möjlig lösning på problemet: genom en förening av maskinkultur och sexualitet, en sorts mänskligt försinnligande av industrialismen.”

Är det inte där vi är idag? I ett havererande informationssamhälle där vi nu istället tvingas leta en förening av artificiell intelligens och sexualitet, hitta en sorts mänskligt försinnligande av den värld vi googlar runt i. Låta liv och blod möta ettor och nollor.

Men ärligt talat en tandpetare? Hur i all sin dar?

Inledningen till Carl Sandburgs Chicago:

”Hog butcher for the World,

   Tool Maker, Stacker of Wheat,

   Player with Railroads and the Nation’s Freight Handler;

   Stormy, husky, brawling,

   City of the Big Shoulders”

Du behöver inte berätta för mig. Jag vet att detta inte är en bild från Chicago. Jag har själv tagit den. Det är den amerikanska frihetens fana i förgrunden och dess motsats i bakgrunden: ”St Quentin, I hate every inch of you…”

Bilderna som bara fanns

Ska bildsätta ett reportage. Letar bilder och hittar så många som jag inte minns. Snapshots – de som bara tagits i fönstret från bussen på väg någonstans från någonstans. De som så lätt försvinner men som i sig berättar en historia. De som finns utanför turistströmmen.

Som den här. Väntar hon på bussen? Vad kollar hon på mobilen? Hur är det att bo så ensligt? Vilka framtidsplaner har hon?

Wikipedia skriver on Iturbe:

Iturbe är en ort i Argentina.^[1] Den ligger i provinsen Jujuy, i den norra delen av landet, 1 500 km norr om huvudstaden Buenos Aires. Iturbe ligger 3 424 meter över havet^[1] och antalet invånare är 1 285.^[2]

Terrängen runt Iturbe är kuperad.^[a] Den högsta punkten i närheten är 3 727 meter över havet, 2,3 km nordost om Iturbe.^[b] Runt Iturbe är det mycket glesbefolkat, med 4 invånare per kvadratkilometer.^[4]. Det finns inga andra samhällen i närheten.

Omgivningarna runt Iturbe är i huvudsak ett öppet busklandskap.^[5] Ett tropiskt höglandsklimat råder i trakten.^[6] Årsmedeltemperaturen i trakten är 14 °C. Den varmaste månaden är november, då medeltemperaturen är 21 °C, och den kallaste är maj, med 10 °C.^[7] Genomsnittlig årsnederbörd är 787 millimeter. Den regnigaste månaden är februari, med i genomsnitt 182 mm nederbörd, och den torraste är juli, med 3 mm nederbörd.^[8]

Åsneryggar

I Argentina kallas det lomo de burro – åsnerygg. De hatas av bilisterna och älskas av de boende. I Panama kallas de muerte policía – död polisman. Hemma i Sverige kallas de farthinder eller fartgupp, på sin höjd kul om man är engelsman.

Jaktkamrat eller bara jagad?

Jag har varit i Chicago aldrig. En gång var jag där två gånger. Så skulle man kunna travestera Roffe Bengtsson, salig i åminnelse.

Bytt plan två gånger (CPH-LAX via O’Hare respektive SEA-CPH). En dag ska jag åter landa, stiga ut på gatorna och leta upp morfars far Carl, alias Charles, Tell som drog dit 1894 och gick upp i rök.

Ur Lost Springs (2005):

”American Airlines flight från Seattle gör en stor båge ut över Lake Michigan och siktar sedan västerut igen mot O’Hareflygplatsen. MD-80:an kränger och darrar i kastvindarna över det enorma rutmönster på marken som är Chicago.

På grund av trängseln i luftrummet går det oroväckande sakta. Men vingarna bär.

När jag sträcker på mig skär bältet in i magen men jag får i alla fall en sorts Nils Holgerssonglimt av det som för mindre än hundra år sedan var Sveriges näst största stad.

Här försvann morfarsfar, Carl Tell, i vimlet på 1890-talet. Han lämnade fru och två barn, bytte namn till Charles, tog in på ett ungkarlshotell och de sista avtrycken av honom hittade jag i den amerikanska folkräkningen för år 1900.

På frågan om gift eller singel har myndigheterna åstadkommit en oläslig krumelur.”

Ingrid Andersson, Carl Tells hustru som valde Sverige före Amerika. Här förevigad av Ferdinand Ambjörnsson i Tomelilla.

När jag åter studerar en taskig återgivning av folkräkningskortet tolkar jag den oläsliga krumeluren som ett O – vilket skulle kunna betyda omitted, alltså utelämnad uppgift.

Även om han inte ville visa det så var han gift. Hans hustru hette Ingrid Andersson och kom från Örum. År 1900 var han tvåbarnsfar. 1892 föddes sonen Sigfrid, min morfar, och några år senare brodern Hjalmar.

1900 är den enda folkräkning som pekat ut honom. Kanske flyttade han. Kanske dog han.

Efterforskningarna av Carl Nilsson Tell från Komstad på Österlen har skett i spridda skurar, utan riktig styrsel eller mål. Det finns till exempel inga brev bevarade och jag äger ingen släktforskartalang. Om någon gillar utmaningar så lär han vara född 18 maj 1864 i Komstad, Stiby församling. Födelsedatum kan vara fel då samma dag uppges för morfar Sigfrid, om än 1892.

Det finns en bok. Menniskan; Hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse. Ur naturhistorisk synpunkt betraktad av Nils Lilja, femte upplagan från 1889. Lilja var klockare i Billinge där han byggde växthus och lät sitt intresse för botaniken ta överhand. Kanske också för biologin som sådan eftersom han fick sparken på grund av osedligt leverne då han inte gifte sig med fjällan.

Carl Tell har på bokens försättsblad skaldat. Oklart om han själv är upphovsman till poemet.

Boken bidrar självklart till att ge en bild av morfars far som fritänkare. Inte så fast i tidens konventioner eller krav. Visionär eller drömmare, slarver.

Det finns spår efter både den ena eller den andra tolkningen.

Carl Tell är inte ett helt ovanligt namn. Inte Charles Tell heller. Ändå tillräckligt ovanligt för att man ska vara säker då man hittar tidningsnotiser från Österlen kring 1890-talet där han medverkar, med eller mot sin vilja.

Som i tingsnotiser ur lokaltidningarna.

I Ystad-Posten i maj 1886 vittnar Carl Tell om hur han sett två personer, Per Nilsson med hustru, hugga ned träd i trakten av Gyllebo och kånka hem veden. Anders Göransson från Listarum som varit med Carl Tell i skogen kände inte igen personerna.

Var han en golare eller bara rättskaffens?

Sömmerskan Maria Nilsson i Komstad stämde dragonen och åbon Carl Nilsson Tell för en fordran för barnuppfostringsbidrag inför häradsrätten i oktober 1891.

Det bör alltså ha funnits fler bröder till morfar än nämnde Hjalmar. Fler kvinnor än morfarsmor Ingrid.

Än mer spännande blir det då jag läser notisen från 1895, då Carl Tell redan dragit västerut, hur kronolänsman Alfred Leonard Hildegard Zätterström (tvungen skriva ut hela namnet, fint ju), som representant för Ingelstads och Jerrestads härads brandstodsbolag, krävde återbetalning av brandskadeersättning på 700 kronor.

Tydligen hade det ”timat en eldsolycka” natten mellan 30 och 31 juli 1891 då åbyggnader hos Tell brunnit ned. För att bygga upp dessa på nytt hade brandskadeersättning lyfts. Men dessa skulle byggts upp på nytt senast två år efter utbetalningen. Så skedde icke.

När Zätterström slutligen väljer att stämma Carl Tell är denne redan i Amerika och fastigheten exekutivt såld. Häradsrättens utslag blev att ogilla ersättningskravet, inte för att Carl Tell befann sig i Amerika utan för Zätterström inte ägde befogenhet till kärandetalan.

Om Zätterströms jakt på Carl Tell var det som drev honom till Chicago låter jag vara osagt, men målet i häradsrätten ligger väl i tid med emigrationen.

Även Nils Mårtensson i Hammenhög, vilken jag misstänker är en släkting, stämde Carl Tell för en icke betald skuld på 100 kronor jämte ränta. Det var 1893.

Det var således en jagad man som gick i landsflykt 1894.

Ingrid Andersson Tell följde sin man över Atlanten något senare med morfar i handen. Men hennes vistelse blev kortvarig i Amerika och familjesagan säger att hon inte trivdes. Det kan finnas en rad orsaker till det. Hon reste hem gravid, födde ytterligare en son, tog hand om barnen med hjälp av barnlösa svägerskan som drev spettkaksbageri i Östra Vemmerlöv.

Carl Tell var historia.

När jag då får höra talas om boken Min gamle jaktkamrat Tell, skriven av Clas Kurck, som bodde vid Tunbyholm under Carl Tells sturm- und drangperiod i trakten innan han for till Chicago blir jag naturligtvis intresserad och söker boken utan framgång. Först i slottsbiblioteket på Torups slott, där den ska finnas. Därpå får jag kontakt med Kungliga Biblioteket som ganska nyligen digitaliserat den 32-sidiga skriften som ser ut så här:

Clas Kurck: Min gamle jaktkamrat Tell (1929)

Även den gamla SS-mannen Artur Grönheim och hans hustru Britta lär i landsflykt i Argentina ha haft en hund som hette Tell.

Jag vet inte om jag är så förtjust i det heller.

En räd bland klassiker

Mitt bibliotek växer olycksbådande för varje dag. Efter gymmet smet jag in på Öppna Hjärtats secondhand i Ystad för att se om jag kunde finna något till min dotter skolbibliotekarien som fyller år på söndag. Jag vände och vred på prydnadssaker och plåtburkar, drog lite i elastabyxor och fingrade på några hattar innan jag sögs som en magnet åt bokhyllorna längst in. Femtio procent på alla böcker. De kostade en tia styck.

Födelsedagspresenten blev en tegelsten. William Shakespeares samlade verk på originalspråket. Det passar utmärkt en skolbibliotekarie ha framme på desken på en gymnasieskola där en grupp elever på fordonstekniska programmet nyligen fått stipendium för att resa till London och gå på The Globe. Shakespeare är cool sa de i Ystads Allehanda och tog död på myten om kulturlöshet i Epatraktorn.

Mina egna hyllor fylldes på med:

Dikter 1958-1973 av Harry Martinson.

Allting kan brukas förvridet,

sakliga grepp och symboler

såret och svärdet som sargar,

nederlag, segerhuvor.

Spädlammen uppsluka vargar,

lejon bli tagna av duvor.

Allt blir förvridet och värnlöst

i lögnens och missbrukets land.

(Ur Gräsen i Thule 1958)

John Finkelman och Skriet från vildmarken av Jack London.

Farfars favorit. Ska så klart finnas i mitt bibliotekt. Har bara Varg-Larsen sedan tidigare.

Samhällets olycksbarn av Victor Hugo.

Allt sedan jag traska runt som en annan junker en vecka i Besancon har jag önskat mig läsa nått av Victor Hugo vars barndomshem jag besökte då Pelle läkte benhinnor på campingplatsen.

Resor med moster Augusta av Graham Greene.

Har jag ju så klart läst en gång för länge sen, men boken försvunnit längs vägen. Nu har jag själv traskat gatorna i Asunción, läst på en del om historien och ser fram emot att ta mig på resa igen tillsammans med Augusta och Graham. Min GG-titel 23.

Att närma sig Asunción. Så här såg det inte ut när moster Augusta kom flodvägen. Ser ni brobygget som pågår mitt i bild. Ser ut som hårkors i ett kikarsikte, men är ett brobygge.

Lycklig resa av Frans G Bengtsson.

En sorts memoarbok där jag redan nu kunnat läsa att Frans G:s kompis Gunnar Serner (Frank Heller) påstod sig minnas sitt eget barndop. Frank Heller har jag ett antal böcker av och en annan figur jag stött på nyssens, Don Mauricio från Chacon i norra Argentina, har berättat mer om Hellers bedrifter i Monte Carlo. Cirklar knyts samman och berättandet duggar tätt som i regnskogen.

Doften av Cartagena

Gabriel García Márquez är allestädes närvarande i Cartagena.

Läsa på inför en resa är väl tämligen självklart för de flesta. Att veta vart man är på väg och vad man kan förvänta sig. Det är alltid så att man blir bäst på att improvisera om man är förberedd.

Hur många läser på efter resan? Jag gör det.

När jag dessutom plötsligt efter sex månader får ett mail med ett kvitto från hotellet jag bodde på i Cartagena reaktiveras hjärnbarkens minnescentra.

El libertador – Simón Bolívar i Bolívarparken, Cartagena.

Tycker om att plocka fram böcker och återuppleva, läsa, hitta nya förklaringar eller beskrivningar av vad jag har sett. Jag stannade en vecka i Cartagena de indias på den colombianska Karibienkusten i början av december. En stad med mycket självförtroende där vågorna av turister sköljer genom de smala gränderna i gamla stan. Där Bolívar och Garcia Márquez slåss om utrymme och historia, där guiderna drar runt sina sällskap av kryssningspassagerare mellan katedraler och inkvisitionsmuseet och där självsäkra madamer i färggranna klänningar mer eller mindre kräver bli fotograferade med ett fruktfat på huvudet. Mot en dollar.

Cartagena där en enögd, enbent och enarmad gammal general höll stånd mot britterna som redan präglat minnesmedalj över den seger som aldrig kom. Det som blev kapten Groggs aprilskämt 1741.

I Lukten av guayba av Plinio A Mendoza, en intervjubok med Gabriel García Márquez, ges en bild av García Márquez’ Cartagena:

”…I Cartagena, en gammal stad med balkonger och trånga gator från kolonialtiden, omgiven av präktiga murar, mötte han på nytt Karibiens ljus och värme, och han fick arbete på en dagstidnings dammiga redaktion, El Universal, som notisredaktör. Han fick tid över för att skriva noveller och dricka rom med sina vänner på bråkiga hamnkrogar i väntan på gryningstimmen, när smugglarbåtar lastade med horor stävade mot öarna kring Aruba och Curacao.

Egendomligt nog i denna bekymmerslösa, lysande stad som älskar dans, skönhetsdrottningar och baseballmatcher kom som ett blixtnedslag grekerna, särskilt Sofokles, tack vare en supbroder som idag är välbärgad tullfiskal…”

En stad som värnar sina skönhetsdrottningar.

Officinen för El Universal, ett nyare kontor än det Márquez jobbade på men samma tidning, såg jag den tidiga morgonen då jag drev runt för att försöka hitta ett apotek som var öppet klockan sex på morgonen. Jag behövde nässprej. Hade inte kunnat sova på natten, stopp i näsan. Det var veckan i Cartagena som också min hosta – var det lunginflammation? – var som värst.

El Universal i Cartagena.

Njuta melankoli

På nattygsbordet just nu Dorés bibel av Torgny Lindgren. En av våra största berättare och den som öppnat det exotiska Västerbotten för oss sörlänningar.

Jag körde motorcykel från Ystad till Haparanda för tolv år sedan. Fortfarande idag påminns jag om den här turen av lyssnare som hörde mina rapporter i P4 Kristianstad.

I Torgny Lindgrenland.

I min bok Läsa, resa, dö kan du läsa om hela mc-trippen. Här är ett utdrag om dagen då jag for genom Torgny Lindgrenland:

”Efter Täfteå pekar framhjulet mot Burträsk. Torgny Lindgrenland. Västerbottens inre. Pölsan och Hummelhonung.

Den äldre mannen jag möter på cykel på landsvägen kan vara predikanten Olof Helmersson, på väg för att omvända de omvända, återkalla frälsningen från 50-talets väckelse och avkristna Västerbotten.

Regnet ger upp, jag ler och liksom konsumerar ensamheten, berättelserna och den relativa kylan, tio-elva grader, på den raka och glest trafikerade vägen. Njuter melankoli. Mil läggs till mil. Kör förbi Varmvattnet och Lappvattnet. Kommer ihåg veckotidningarnas skriverier om spökerierna på prästgården i Borgvattnet, men det är inte här. Spökar kanske ändå.

Ser en övergiven snödriva i skogens skugga. Börjar känna mig som norrlänning.

I Wien i Österrike finns det ett sällskap för bromsandet av tiden. I Västerbottens inland tycks behovet av sällskapets ansträngningar vara försumbart.”

Köp Läsa, resa, dö.

Förster som sist

Tillbaka till Paraguay. Till San Bernardino och Hotel del Lago. Nyss slutfört en artikel om hotellet till Populär Historia. Håll utkik.

Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay 2023.

Plöjer vidare i Ben Macintyres Sökandet efter Elizabeth Nietzsche och det plingar till när Hotel del Lago kommer upp som fond till historien om denna kvinna som på en websida, vars ursprung jag glömt, kallas för världens mesta onda kvinna.

Det var Elizabeth som förvandlade brodern Friedrich till de tyska nazisternas ledande filosof och sig själv till Mussolinis och Hitlers hora. Friedrich Nietzsche skulle själv ha avskytt den position hon gav honom och tagit klart avstånd från nazister och fascister. Klart större avstånd än den armlängd som idag blivit ett rätt snävt politiskt mått- och rättesnöre i vår egen bananrepublik.

Inom glas och ram är hon en av kändisarna som står på hyllan på Hotel del Lago. Medvetna om hennes bakgrund skriver de bara hennes namn och levnadsår.

Det var också hennes man Bernhard Förster som mest höll till på hotellet där han var god vän med Wilhelm Weiler som grundade och ägde det.

Det var också där, på rum no 19, han tog livet av sig.

Ben Macintyre ägnar en del av boken åt en reseskildring in i Paraguays inre, till Nueva Germania. En rolig och dramatisk färd med många goda iakttagelser av aparta miljöer och personer.

Resten av boken ägnar han åt att avslöja Elizabeth Förster och hur hon tog över och skapade en nazikult kring Nietzsche. Han är väl påläst och gör ett grundligt och spännande jobb.

En svensk anknytning som överraskar är hur mycket pengar Ernst Thiel i Stockholm pytsade in i Elizabeths Nietzschearkiv i Weimar. Thiel som själv var jude.

Det hade jag ingen aning om för några år sedan då jag flanerade runt Thielska palatset på Djurgården.

Åter till Hotel del Lago och dess roll i den paraguayanska nazismens framväxt, enligt Macintyre. Han skriver:

”Det första nazistpartiet utanför Tyskland bildades i Paraguay, och Hotel del Lago i San Bernardino, där Förster tagit livet av sig femtio år tidigare, blev nazistiskt konferenscenter”.

Elizabeth Förster gladde sig åt det som hände i hennes förra ”hemland” där man ägnade sig åt att ge Bernhard Förster närmast helgonstatus, som den förste nazisten.

Macintyre:

”…hans grav i San Bernardino snyggades upp och smyckades med nya blommor. Det var rentav tal om att resa ett minnesmärke över denne martyr i den antisemitiska kampen. Elizabeth började få brev från fullkomligt okända människor som beskrev hennes man som en nationalhjälte.”

”En eftermiddag 1934 samlade lärarna ihop de tyska skolbarnen i San Bernardino och tågade under stor upphetsning till kyrkogården med utsikt över sjön. Från Tyskland hade på Hitlers order kommit ett stort paket med riktig tysk jord, något som mycket få av San Bernardinos invånare någonsin hade väntat sig att få se. Ceremoniellt ströddes den ut över Bernhard Försters grav medan barnen sjöng.”

Jag kan inte svära på det, men tror inte att det var möjligt 1934 att se sjön Ypacaraí från den tyska kyrkogården. Det var någon kilometer bort och 2023 var det omöjligt.

Den tyska kyrkogården i San Bernardino.

… men här kan du se den, sjön Ypacaraí. Ett bedrägligt paradis på flera sätt. Badförbud i sjön pga föroreningar.