Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Hade Valdemar Atterdag inte brandskattat Visby hade ingen brytt sig om honom idag.
Ändå blir jag lite fascinerad då jag står framför den oansenliga blysarkofagen bakom altaret i Sorö klosterkyrka och glor. Där ligger han – Valdemar Atterdag. Valdemar IV.
Här ligger Valdemar Atterdag.
Kistan är rak, rektangulär och utan krusiduller. Den är inte alls märkvärdig. Det som är märkvärdigt är ju snarast att han ligger där inne i lådan. En nästan 700-årig förtorkad gubbe, om han har haft tur och torrt omkring sig. Jag kan inte låta bli att fundera på varför vi förvarar folk på det här sättet, århundrade efter århundrade. Ändå är jag lite starstruck.
Det finns två gravar till bakom altaret.
Mest iögonfallande är en upphöjd stensarkofag med tre vilande bronsfigurer på topp. Det är kungen, drottningen och alldeles uppenbarligen en liten prinsessa. Både kungen och drottningen har krona. De tre statyerna vilar med huvudet på kuddar och bakom deras huvuden står väktarna. Ett lejon bakom kungens huvud och en, tja, kanske en sorts häst bakom drottningens.
Kungen saknar en högerhand! Är den stulen eller bara på manikyr?
Det är Valdemar Atterdags föräldrar, kung Kristoffer II och hans hustru Eufemia av Pommern. Tösen dem emellan skulle kunna vara prinsessan Agnes. Märkligt nog uppges kungen på Wikipedia bara haft tre äkta barn med Eufemia och två andra med en jungfru.
Samtidigt som Wikipedia uppger att Eufemia hade sex barn.
Kristoffer, Eufemia och kanske lilla Agnes.
Den sista gravplatsen bakom altaret är den äldsta. En bildrik platta ligger direkt på golvet. Därunder ligger resterna av biskop Absalon som satte skräck i skåningarna under 1100-talets sista hälft samtidigt som han byggde kyrkor i Skåne för glatta livet, där han dock aldrig blev särskilt poppis. Absalon engagerade en duktig skriftställare, Saxo Grammaticus, som gav honom ett föredömligt eftermäle. Absalon anses också vara den som grundade Köpenhamn.
Absalon Hvide (1128-1201).
Absalons ande har jag tidigare stött på i kyrkorna i Norra Åsum och Gumlösa.
Det är sarkofager överallt i Sorö, svarta med silverbeslag, och man kan spana in i gravkamrar där kistorna snarast ger intrycket av sovsal i ett vandrarhem med sina våningssängar.
Författaren Ludvig Holberg som skrev om Jeppe och blev baron har fått en överdådig viloplats här.
Även Margareta I, unionsdrottningen och Valdemar Atterdags dotter, begravdes en gång här i Sorö, men hon flyttades senare till domkyrkan i Roskilde där hon blev publikmagnet.
Jag for till grannbyn Thale. Det var loppmarknad och alla var där. Gubbarna med knävelborrar sålde militaria och Ossiegrejor, järnkors, hjälmar och DDR-flaggor. Tanterna textilier och glas. Spännvidd från rena antikviteter till mög.
Det enda jag granskade en gång extra var minnesmedaljerna från fotbolls-VM 1970 o Mexiko. Uwe Seeler kostade tre euro, övriga gick för en euro – även Berti Vogts.
Jag hade planerat in Thale för tredje dagens vandring i Harz. Här finns ravinen Bodetal med en rejäl långtur på 18 km. Turen startar i rena tivolienvirongerna. Hexetanzplatz. Här är det klätterbanor för barnen, minigolf och ziplines och linbana till toppen. För vandrare är det bara att streta vidare in i ravinen.
Lätt i början och efter knappt två kilometer kommer en biergarten där du hänger av många av de som stretat så långt. Jag fortsatte styvt sex kilometer innan jag vände. Det var brant ibland, tungt ibland och uppför och nedför. Jag tror det är en riktigt fin led allt som allt men två dagar satt i benhinnorna. Väl trafikerat blir det inte särskilt många möten med skogens andra invånare. Men hisnande vackert och en bra avslutning på tre dagar i Harz.
Idag, fredag, for jag iväg mot Brocken som är den högsta punkten i Harz. På kartan hade jag hittat en bra utgångspunkt mitt i det som kallades för vogelschutzgebiet, fågelskyddsområde, några kilometer från toppen. Det lät lovande och jag såg skrikörnar och bivråkar i mängder segla kring vandringsleden.
I Elend skulle jag svänga upp mot Schierke. Fan heller. Vägen var avstängd. Elände.
Det var skogsbrand. Jag hittade ett ställe att parkera Sigge, traskade Djävulsstigen, Teufelstieg, upp mot Schierke och sedan vidare mot Brockentoppen. Första biten var grön och grann i Elendsdalen. Sen bredde det ut sig som hade varit skog. Det som hade varit Harz. Det var en död skog. Fullkomligt uttorkad och död. Orsak ingenting annat än de klimatförändringar vi bygger vårt välstånd på.
I den sista lilla lilla stugan vid vägens slut satt en farbror och vi pratades vid. Han bekräftade att det var torkan som hade tagit skogen. Det fanns inte ens humlor och bin längre.
– Och nu brinner det, poängterade han och och pekade sydostvart, där räddningstjänstens helikopter forslade den ena vattenkassunen efter den andra. – Når det hit så säger det bara svisch bland de här torra träden, suckade han.
Jag höll med. Det var bedrövligt att se hur döden slagit klorna i häxornas skog. En svart rödstjärt var allt som visade upp sig i fågelskyddsområdet.
Trettiogradig värme, stekande sol och med ett ständigt helikoptersurr var det inte läge att fortsätta hela vägen till toppen av Brocken. Gubben därnere hade rätt. Även om röklukten var svag och bara ibland nådde fram var det knas att vandra ensam i en knastertorr skog.
Det blev ändå 15 km i tuff terräng.
Trots vägspärren körde åtskilliga turister förbi och upp. Vid dammen i Königshütter stod bilarna parkerade längs vägen och först när jag körde förbi insåg jag att här låg dammen där helikoptern tankade. Det var fredagsnöjet. På avstånd såg jag rökpelaren från skogsbranden.
I morgon blir det loppmarknad och en några runda i ravinerna vid Bodetal kring Thale
I torsdags, första vandringsdagen i Harz, blev det dramatik då jag för första gången kom i närkontakt med en skogsmård. Jag gick på stigen från Bad Suderode mot utsiktsplatsen Wolfsbergblick när jag överraskade en ouppmärksam figur i dikeskanten. Han for runt som ett jehu, skrämd från sans och vett, och rakt upp i ett träd där han satte sig och plirade mot mig under någon minut innan han fortsatte och försvann. Jag visste inte riktigt vad jag hade sett men hann slänga iväg några bildrutor mot platsen där jag fick för mig att han satt. Jodå. Visst var det en skogsmård. Det tyckte jag var roligt, första krysset, samtidigt som jag funderade ett varv över om det möjligen också fanns björn eller varg i närheten. Det var bara jag på tre fjärdedelar av turen.
Det blev en milarunda och avslutningen tog sin tid för jag passerade välansade trädgårdar med blommor och fjärilsbuskar. Pärlemorfjärilar och andra oidentifierade flygande fän. Hade grannarna varit hemma hade jag polisanmälts för att smyga runt trädgårdarna med ett 400 mm teleobjektiv.
Fast här i Harz, gamla DDR, är man ändå något mer avslappnade. Inte lika mycket vaktbolag, kameror och hundar som i väst. Istället fler nedgångna gamla ruckel, ödetomter och stängda restauranger.
Eftermiddagen ägnades åt Quedlinburg. Jag tog tåget in. En klassisk gammal rälsbuss på smalspår. Jag och en äldre man steg på i Bad Suderode, där jag bor. Endast tågföraren fanns ombord. Ingen konduktör. Ingen biljett. Bussen tillbaka kostade inte heller något. Det är återbäringen på turistskatten som jag fick betala på hotellet.
Quedlinburg är en av många medeltida tyska korsvirkeseldoradon som lever hårt på gamla hus och vackra vyer. Svenska prinsessan Sophia Albertina, Gustav III:s syster var statschef här under några år kring sekelskiftet 1800. Turistinformationen hade inte en aning och slottsmuseet var stängt på grund av renovering. Kass.
Åt istället en riktigt god tagliatelli med laxbitar och njöt en pilsner.
Kvällen före, i onsdags, tillbringades på ortens krog. Ett gasthaus en kilometer söder om byn med en servitör som antingen var amatörrevyskådis eller också verkligen en mix av Mr Bean och Basil Fawlty.
Det näst kortaste avsnittet i den kommande boken Djävulens kök presenteras här. I sin helhet.
En taxichaufför i Aten frågar på bruten engelska hur det går för Åtvidaberg i fotbollsallsvenskan. En annan blir störd då vi undrar om han är ledig. Han läser en rysk klassiker på mobiltelefonen. På originalspråket.
Nu har jag skickat manus till förlaget på min bok Djävulens kök som ska komma ut under hösten, eller i alla fall inför jul.
Jag har en del kvar av tidigare titlar och rear nu ut följande böcker för 100 kr/st + frakt.
GUYANA – rapport från ett falnande Eldorado (kanske min bästa bok med berättelser från de tre Guyanaländerna på Sydamerikas vilda kust med kopplingar till Ystad, Papillon och sengångare).
Den falske ingenjören – svenska spår i Argentina (upplaga 2, förstaupplagan slutsåld – ja, vad gjorde jag i Buenos Aires egentligen?)
Till fots genom Europa – två namnsdagsbarns promenad i parken från Abbekås till Pamplona (först nu börjar jag se det som en bedrift, fast ändå mest kul).
Beställer du någon av böckerna nu så har du 20 % rabatt på den kommande Djävulens kök som kan bli avkoppling till årets julstök.
Vad väntar du på? Skicka epost och beställ. p.e.i.tell(at)gmail.com
Min inställning till det militära har alltid varit tveeggad. Trots det har jag gjort försvarets kanske snabbaste karriär.
Vi tar det från början.
Eftersom jag körde i telegrafistprovet var jag tvungen hitta något annat lättsamt sätt att tillbringa värnpliktsåret. Jag blev kryptör. Efter utbildning på stabs- och sambandsskolan i Uppsala, (vilken fullträff för en ung beväring istället för att hamna i Skövde eller Sollefteå), fick jag tjänstgöra på milostaben i Kristianstad.
Efter en handfull år blev jag inkallad för repmånad.
– Jaha, här kommer vår nye lastbilschaufför, sade dom. Det var logistik i klass med Röda Armén. Två veckor i lingonriset i Sörmland alldeles veckorna efter Tjernobylsmällen gav heller ingen mersmak. Jag höll mig mest undan.
Det här tänkte jag inte upprepa så en god vän rekommenderade mig till informationsplutonen och nästa repmånad, då det var dags för storövningen Sydfront i Blekinge, steg jag in på P6 som menig av absolut lägsta rang för att utrustas och hämtade ut fältuniform och gradbeteckningar med tvenne stjärnor. Nu var jag officer och gentleman, löjtnant och reporter på Radio Sydfront. Gradbeteckningen limmades på skjortan minns jag. Olyckligtvis hamnade min uppochned.
Radio Sydfront gjorde ett så starkt intryck på byråkratin att det aldrig kom att upprepas. Vi var en svensk version av Forces Broadcasting Service, av Good Morning Vietnam, en hela den fria världens uniformerade röst. Framförallt var vi den vanlige soldatens sällskap, någonstans i Blekinge.
Det var ett litet gäng med bred erfarenhet av radio. Här mötte jag den radiomänniska som jag än idag sätter som den främste och jag har stött på ett antal. Proffset heter Bengt Grafström.
Han var vår programledare under veckorna vi sände Radio Sydfront. Tre programtider hade vi. Morgon, middag och kväll. Han sände allt. Utom en då han fick sovmorgon och jag vikarierade.
Vi var helt analoga. Hade inte ens CD-spelare. Bengt hade singelskivor i vinyl i en stor låda och två grammofoner. Under varje låt lyssnade han in och klockade introns sekunder till nästa som han sedan pratade in, perfekt tajmat. Jag var och är än idag imponerad.
Vi gjorde reportage om allt. Sånt majorerna propsade på och sånt de inte ville höra. Vi hade med villaägare som klagade på militärer som pallade deras äpplen, gjorde fula avtryck i naturen med tanksen, miljövänner och så vidare. I studion intervjuades militärbefälhavaren och andra. Det hälsades och önskades skivor. Det sköts och svors.
Vi närmade oss höjdpunkten, crescendot, då landets högste soldat skulle komma. Kungen.
Bengt och jag slog vad om en flaska whisky att jag skulle få kungen att berätta ett lumparminne i radio. Nu gick jakten på mitt största villebråd hittills i karriären.
Mångkonstnären Ove var min chaufför, tekniker och påhejare. Första kontakten togs i ett skogsparti nånstans i den blekingska ekskogen. Det var dukat till fest med långbord och vita dukar. Säkert vin och konjak också. Jag närmade mig kungens adjutant, Lennart Ljung, som tidigare varit ÖB men nu förvandlats till passopp. Jag presenterade mig och begärde intervjutid.
Han tittade lite konstigt på mig. Vilket kan bero på att jag stod i bara fältskjortan. Vi var inte inbjudna till festen, åt med mannarna och jag hade tömt snuskburken uppochned över vapenrocken med sås, potatis, köttbullar och lingonsylt. Möjligen även inlagd gurka. Därför trotsade jag de kyliga vindarna i bara fältskjorta.
På skjortan satt gradbeteckningen, två löjtnantsstjärnor och en pil. Och du vet redan hur den satt.
– Det finns ingen intervjutid. Gå bara fram och presentera dig. Han är juste. Det funkar, sade Ljung och kom undan merarbetet.
När alla hade dragit ut stolarna och satt sig ned dök löjtnant Tell upp i bara skjortärmarna vid kungens sida, drog igång bandaren, höll fram mikrofonen och mumlade:
– Jo, kungen, jag undrar….
– Inte nu. Jag ska äta nu.
Sa majestätet. Som efter maten for iväg i nån pansarvagn. Ove och jag efter i en hyr-Saab. Kungen leddes runt tills de hamnade framför nån sorts bandvagn och det blev en stunds stiltje i verksamheten. Jag drog igång bandaren igen.
– Inte nu, vi ska åka nu, sade majestätet och klev in i vagnen.
Löjtnant Tell borde naturligtvis ha klättrat bakefter, men fick onda ögat av nån som utrustats med fler stjärnor på bröstet. Samtidigt bestämde jag mig för att fortsätta. Jag kunde alltid klippa ihop och redovisa kungens dag i fält:
Jag ska äta nu. Jag ska åka nu. O.s.v. Lite stackato kanske men i huvudsak korrekt.
Tredje gången däremot. I väntan på en helikopter som skulle ta hem majestätet till Silvia kom han inte undan. Någon lumparhistoria lyckades han dock inte prestera under några minuters samtal.
Bild: Peter Åklundh
Grafis och jag delade whiskyn solidariskt om jag minns rätt. Tyvärr har jag inga bilder på varken honom eller det andra gänget.
Radio Sydfront var unikt inte bara för att vi agerade totalt fritt från överheten utan också för att vi sände över hela Blekinge då armén köpt tid hos närradioföreningarna och kopplade samman Radio Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona. Ledningen för LRAB och Radio Blekinge blev gramse på försvaret och gjorde en anmälan då förfarandet bröt mot radiolagar. Mest var de nog bara avundsjuka.
Det kan finnas flera skäl till att det bara blev en Radio Sydfront men med det hade löjtnant Tell gjort sitt i rikets försvar.
I efterhand kan det tyckas som en självklarhet att karriären tog mig till radion. Så var det inte. Jag var näringslivs- och arbetsmarknadsreporter på Kristianstadsbladet då jag en ledig söndag mötte en kollega på lokalradion, Radio Kristianstad, och spontant frågade om det inte fanns något jobb på radion.
Kristianstadsbladet var min tredje nyhetsredaktion efter Smålänningen och Gefle Dagblad. KB var ingen inspirerande arbetsplats de åren.
Två dagar senare hade jag lunchat med facket, träffat kanalchefen Åke Lind, förhandlat om lön med personalchefen i Stockholm och skrivit på kontraktet. Det var 1986 och jag var radioreporter.
Då var Radio Kristianstad en del av LRAB, Sveriges Lokalradio AB. Ett dotterbolag till SR med fullständig integritet. Nio år efter starten fanns det fortfarande en pionjäranda inom företaget. En vi-anda, optimism och självsäkerhet som genomsyrade företaget från ledningen med den blygsamma byråkratin på Kungsholmen i Stockholm till oss på stationsgolvet.
Något år senare lämnade LRAB-stationerna P3:s fönstergluggar och korta sändningstider och fick egna kanaler. Det blev närmast eufori och varje station profilerade sig på eget sätt. Radio Kristianstad blev småningom Guldstationen med fokus på 50- och 60-talsmusik och spelade Elvis en gång i timmen.
Jag var reporter och sände morgonnyheterna på måndagar.
Vi kånkade runt med Nagra rullbandspelare som vägde några modiga kilon, klippte och klistrade i banden för att redigera till färdiga inslag. Eller sände hf, alltså live med sändare i bilen eller i en mes på ryggen.
Det hade sina sidor då tekniken spelade spratt, kommunikationen med studion försvann eller intervjuobjektet körde iväg sedan antennen för att sända signalen till studion väl var monterad.
Statusmässigt var det ett snäpp uppåt att bli radioreporter. Det märkte man hos intervjuobjekten. Kommunpolitiker och makthavare var mer välvilligt inställda och vanliga människor hade större respekt för mediet. Folk ville gärna vara med i radio. Man blev trevligare bemött än som murvel för lokaltidningen.
Det var mycket roligare vara radiojournalist. Det var fortfarande den tiden då man kunde köpa en påse wienerbröd, åka ut till Fackens Hus, fika med ombudsmännen och få reda på vad som hände på företagen i området. Nyheter som aldrig hamnade i pressmeddelanden eller filtrerades av kommunikatörer.
Roligast i efterhand var nog den februaridag som jag sände direkt för eftermiddagsprogrammet från damernas vinklubb på äldrevården i Tyringe. Läkaren Christer Glader tyckte det var en bra idé med vinklubb på hemmet. Det tyckte damerna också. Om detta skulle rapporteras.
Åtta äldre töser var samlade hos 84-åriga Matilda. Rummet var tolv kvadratmeter. Det var 26 grader kallt utomhus. Det var 28 grader varmt i Matildas rum. Jag hade sticksiga långkalsonger och fick vänta alldeles för länge innan den legendariske programledaren Bosse Klaar introducerade det kommande inslaget så här:
– Jaha, Per Erik Tell, du känner dig väl som tuppen i hönsgården där du befinner dig…
Redan där sattes ribban för programmet som sedan urartade. Eftersom det dröjt hade damerna hunnit klämma dagens vinare, blivit fnittriga och hade omåttligt skoj åt hela radiopåhittet. Jag blev näst intill klappad i rumpan och kommentaren om dagens vin blev:
– Det var lite surt, men vi tar en skopa socker i för vi tycker om sånt som är sött. Därför tycker vi om dig.
Något klassiskt Perrolf till kaffet-program blev detta inte och när jag sjöblöt längs benen av genans, värme och långkalsonger rundade av med att sträcka fram en flaska vitt vin från vännerna på Radio Kristianstad får en överraskad dam som inte riktigt hajat vad som hänt slutrepliken i introt som Bosse Klaar tonar upp från studion:
– Var kom den ifrån?
Direktsändning på den analoga tiden hade den fördelen att det var tämligen besvärligt att få lyssna på inslaget i efterhand då det väl sänts. En lisa för mig ibland men ofta kom frågan:
– Jaha, när sänds det här?
Man kunde bara torrt konstatera att om de inte riktigt hängt med under intervjun så hade de precis missat den…
När Sveriges Radio insåg att lokalradion var succé strukturerades radioscenen om i Sverige och P4 var ett faktum. LRAB:s chefer fick nya jobb inom SR-koncernen och själv accepterade jag något motvilligt ett treårigt förordnande som nyhetschef.
Det var tufft ur många aspekter. Ett stort uppdrag i en ny organisation. Jag förhäver mig inte då jag säger att P4 Radio Kristianstad under några år var en av landets ledande lokala nyhetsredaktioner då vi hade otroligt många skickliga och erfarna reportrar och vikarier som idag gjort sig namn i Radiohuset på Gärdet och andra håll. En av dem är idag koncernchef på SVT, flera andra hörs dagligen i Ekot.
Vi skulle satsa på egen journalistik och inte räddhågat spana på konkurrenter och kollegor. Våra nyheter skulle vara så intressanta att lyssnarna inte saknade det som tidningarna eventuellt skrev om.
Efter tre år med magkatarr, koleriska utfall och synrubbningar klev jag ur nyhetschefskostymen och blev radiopratare på riktigt när vi drog igång nöjes-och kulturmagasinet Kaskad.
Finansminister Kjell-Olof Feldt intervjuas.(Bild: Ronnie Smith)
Jag vet inte om det fortfarande är möjligt att turistklättra i radiomasten på Bondebacka i Motala. Jag gjorde det för ett reportage i tidningen Kupé 2007.
RADIOMINNEN 5
Hallå Stockholm – Motala!
Det klassiska anropet går ut i etern från långvågsstationen på Bondebacka i Motala för första gången 1927.
Jämnt åttio år senare står jag och tittar respektfullt upp mot toppen på det ena av de 120 meter höga tvillingtornen. Säkerhetsselen sitter tajt runt låren och sakta börjar det klarna för mig vad jag har gett mig in på.
– Nu klättrar ni upp till första plattformen, där ni säkrar er med kabinhaken och inväntar mig, säger mastguiden eller klätterledaren Mikael Falkner.
Turism har blivit en upplevelseindustri. Varje kommun letar efter något unikt att marknadsföra. De turistansvariga i Motala behövde inte leta länge. Tvillingmasterna har varit en del av Motalas silhuett under många år.
Mellan de båda masterna har antennen hängt – som en jättelik kräftbur.
Sedan en handfull år tillbaka finns nu också möjligheten att klättra upp i den ena av de båda masterna.
Det är det jag ska göra.
Före klättringen fyller vi i en ansvarsförsäkran att vi är över 18 år, inte är hjärtsjuka, har epilepsi eller någon annan fysisk åkomma som skulle kunna orsaka problem under klättringen.
Svindel eller höjdskräck pratar vi inte om.
Vi är två klättrare den här dagen. Det är jag och Helene som fått klättringen i födelsedagspresent av sina systrar. Det kunde varit värre, säger hon. Det kunde ha varit bungyjump. Systrarna ler när vi kränger på oss säkerhetsselen som består av bland annat en kabinhake för att säkra oss och en vajerbroms som ska löpa i en stålvajer hela vägen upp.
– Den bromsar omedelbart om ni försöker backa, berättar Mikael Falkner.
Jag vet inte hur lugnande hans ord är. Men spänner hakbandet på den blå byggjobbarhjälmen i plast och tar första steget på den rejält svajande aluminiumstege som utgör den allra första delen av de 440 pinnsteg som bär upp mot toppen.
Klättringen sker på utsidan av ett av de fyra ben som masten utgörs av.
Aluminiumstegen, av helt ordinär villamodell, följs av en riktig trappa upp till den första plattformen. Där stiger jag ut, lätt darrig och andfådd, och säkrar med kabinhaken. Med nöd och näppe vågar jag mig fram till räcket och tittar ned när Mikael Falkner, som står kvar på marken, uppmanar till det.
Det känns högt. Mycket högt. Hjärnan förmedlar bilder som magen reagerar på. Vi är bara blygsamma 16 meter över marken.
Vi har alltså ungefär 104 meter kvar!
– Det är här vi skiljer agnarna från vetet, säger Mikael Falkner med ett leende när han strax efteråt kommer upp på plattformen.
– Om någon inte vill fullfölja klättringen är det här det bästa stället att avbryta på, fortsätter han.
Klättringsledaren använder också den här första lilla delen av vår höjdartripp till att studera gruppens beteende. Hur säkra, eller rättare sagt osäkra, verkar vi? Hur ska vi grupperas?
Mikael Falkner klättrar alltid sist och den långsammaste klättraren går först, så att gruppen hålls väl samlad. Det är maximalt sju personer i varje grupp.
– Det får inte plats många fler på toppen, säger han.
Vi stannar en liten stund extra på plattformen. Meteorologerna har nämnt regnskurar och eventuellt åska och vi vill först se var det där blågrå molnet som ligger strax söder om masten tar vägen.
I bildens vänsterkant syns stegen vi följde uppför mastbenet.
– Det här är ju Motalas bästa åskledare. Det är ingen fara om det slår ned under vår klättring, men det kan kännas lite otäckt, säger Mikael och ler när han berättar hur det fräst i stolpen och han blivit varm om kinden vid ett åskväder.
Vi håller med om att det är onödigt.
Han bekräftar att det inte är helt ovanligt att nerverna sviker redan på första plattformen. Nästan tio procent av klättrarna väljer att avbryta här.
– De allra flesta som ångrar sig gör det för att de är osäkra och inte vill ställa till besvär för de andra klättrarna, för om de skulle vilja avbryta senare måste hela gruppen återvända till första plattformen, säger Mikael Falkner.
– Någon som flippat ut helt har vi aldrig haft, tillägger han.
Man är i gott sällskap om man bryter här. Det går en historia om hur TV-gladiatorn Atlas skulle fotograferas i masten och efter uppdraget i det närmaste fick hämtas ned kallsvettig, darrig i knäna och blek från just första plattformen. Längre kom han aldrig.
Kallast var istället en 87-årig schweizare, den hittills äldste mastklättraren.
– Det bara visslade till så var han uppe, skrattar Falkner.
Det visslar inte direkt om oss. Men vajerbromsen fästs vid den stålvajer som löper mitt i stegen och nu finns det bara en väg – uppåt!
Nu klättrar vi nästan helt lodrätt upp längs mastbenet. Stegen utgörs av små pinnar på drygt 30 cm avstånd och det kräver en del kraft i armarna att sega sig upp.
Ganska tysta och koncentrerade fortsätter vi klättringen ytterligare ett dussintal meter. Mikael Falkner pratar på och vi svarar enstavigt.
– Det är ett tecken på oro och rädsla när det är tyst, säger han och babblar på om allt möjligt.
Vi pratar mer och mer.
Tittar ut över trädtopparna. Och när vi kommit ytterligare en liten bit på väg – kanske 30-35 meter upp – så försvinner den där känslan i magen. Hjärnan har släppt taget om avståndet till marken och en sorts lugn och frid infinner sig ju närmare himlen vi kommer.
Hela klätterleden upp är man ”inburad”. Med cirka 20 cm mellanrum sitter en stålring vilket gör att man klättrar som i en väldigt luftig tunnel. Och när man vill vila från klättringen är det bara att ta spjärn och luta ryggen mot ringarna. Det känns hur bra som helst.
Nu börjar man också intressera sig mer för omgivningarna och spanar in Motalas landmärken.
En kaskad skjuter ur ett vattenspel på Motala ström. Där ligger Motala Verkstad där stålmasterna en gång svetsades och nitades samman och där är Luxorfabriken som tillsammans med rundradiostationen gjorde Motala till Sveriges radiocentrum nummer ett en gång i tiden.
Det var redan 1923 som Axel Holstensson tillsammans med sin bror Karl satte igång och pillade ihop radioapparater hemma på vinden i Motala. En framgångssaga under många decennier som tog slut 2002 då fabriken slutligen lades ned. Då av Space Craft Incorporation som tillverkade digitala TV-boxar.
Det är en fantastisk känsla, en höjdare i alla bemärkelser, när man slutligen står högst upp på den knappt tre kvadratmeter stora plattformen. Vi är säkrade med kabinhaken i räcket och klart mycket lugnare än på första plattform långt därnere.
Tvillingtornet, lite grann från ovan.
Mikael Falkner pekar ut domkyrkotornet i Linköping ungefär 50 kilometer bort, Vadstena, Omberg och fästningen i Karlsborg på andra sidan Vättern. I klart höstväder ser man industrierna i Norrköping, nästan 100 kilometer iväg.
Solen tittar växelvis fram. Molnen är behagliga cirrusar och endorfinerna av klättringen hoppar och puffar i kroppen och man är lycklig, både över de fantastiska vyerna och över att man faktiskt övervann all höjdrädsla och tog sig ända upp. Det blåser lite och tornet svajar en aning, men vad gör det?
Väl på marken igen serverar Marianne från Lasses Turistservice ett glas cider och vi får diplom för ”visat mod, kraft och uthållighet vid klättring i Motala radiomaster”.
Kosmopoliten 