Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Inte Chesterfieldfåtöljer men bra nära på Esperanto Foodcourt på Zvartnots, flygplatsen i Jerevan. Hittade en inbjudande en bakom en pelare, sögs dit som en magnet, sjönk djupt men upptäcktes av Madame Esperanto som lite lagom uppfordrande klockan tre på morgonen sträckte fram matsedeln.
För några timmar sedan åt jag en stor tallrik kyckling på Sabiha Gökcen i Istanbul men nu hade jag bestämt mig. Den fyrkantiga skinnfåtöljen skulle bli min för ett par timmar, innan taxi till stan för väcka upp hotellet.
Knappast sova men slipper spetsiga knän i ryggen som fanns ombord på Pegasus 737:a.
Noggranna studier av matsedeln, maska som en fotbollsmålvakt på stopptid, tillbakalutat letande mellan raderna efter något som var möjligt att förstå.
När Madame Esperanto dök upp igen beställde jag en omelett och ett glas apelsinjuice. Det blev en stunds palaver huruvida jag önskade juicen som juice – eller fresh. Hon förmådde inte reda ut skillnaden förrän hon visade hur hon pressade apelsiner till fresh.
Sen var det ju det där med betalning. Njae, Mastercard ville hon inte ta emot, euro kunde hon efter en stund tänka sig men när jag förstod att hon i så fall skulle behöva gå och växla så föll jag till föga och masade mig ur fåtöljen och släntrade de trettiosju stegen till bankomaten.
När maskinen slök kortet slog det mig. Jag visste inget om den armeniska valutan. Jag tillhör inte dom som knäpper igång mobilen (den är avstängd under flygning) det första dom gör efter landning. Anade svagt att det handlade om stora siffror.
Jag glodde fånigt på bankomatens olika förslag. Sen klämde jag i med 50 000 pengar och höll tummarna för att kontot inte skulle övertrasseras. Jag fick två tjugotusen och två femtusen. I fåtöljen startade jag mobilen, köpte surf och loggade in på flygplats-wifit. Jag hade länsat kontot på drygt en tusenlapp. Den armeniska drammen står i 50 ggr kronan.
Det kunde varit värre. Pengarna lär räcka ett tag.
Omeletten var superb och juicen färskpressad. Jag tror vi har en tyst överenskommelse nu, Madame Esperanto och jag. Dessutom har hon inte fått nån tusenlapp än. Alla andra körs bort med matsedeln som främsta vapen.
Jag beställde kaffe också. Klockan är fyra. Nästan frukost. I Yerevan, Armenien.
Jag checkade ut i förmiddags. Sitter ändå i hotellets lobby efter en tur på stan. Vila. Väntan.
Färjan har blivit min led. Slow travel. Pratade med fiskarna i Üsküdar innan båten lade ut. Har sett många fiskare i vadarbyxor och full utrustning längs skånska sydkusten, men ingen som fått napp. Här slängde gubbarna ut reven med tio-tolv krokar på och halade in. Det var inte ovanligt med fullsatt. Sill.
Igenkänning, glada ögon och fist bump från personalen när jag slår mig ned för lunchpilsnern på kaféet i Sultanahmed som jag gjort till mitt och inte vet vad det heter.
Känner mig som den stillsamme amerikanen i Greenes roman även om det här är en annan tid, en annan plats och bara jag och inte Michael Caine. Gillar uttrycket den stillsamme amerikanen. Det är så motsägelsefullt och har man väl funnet en sådan titel är det bara att skriva romanen.
Ägnat dagen åt planera och boka biljetter. Ska inte strandsättas de närmaste dagarna. Avslöjar:
Midnatt flyger jag till Yerevan i Armenien. Stannar till tisdag morgon då jag åker tillbaka till Istanbul. Samma kväll äntrar jag nattåget till Sofia – och då handlar det om Bulgariens huvudstad. Min egen Orient Express.
Kvart över åtta kommer första böneutropet. Sedan sover jag gott.
Jag är i Istanbul. Kadiköy på asiatiska sidan. Det tog längre tid att ta sig från flygplatsen till hotellet än att flyga från Köpenhamn och hit.
Bilkön sögs upp i samtal med ett ungt tyskt och ett mexikanskt par som jag delade shuttlebus med. Det blev ett utbyte om allt från Bayern München till knarkkarteller.
Hotellet är bra. Nära kommunikationer och rent och snyggt och vänligt.
Ett praktfullt kaos i Kadiköy.
Ibrahim för befälet i hotellets restaurang. Han förstår absolut noll engelska. Upprepar sig trots det envist tills man ger upp. Varje gång han serverar deklarerar han: ”sorry”, med en röst så man undrar om han verkligen är ledsen över det han sätter fram. En person under hans befäl, en ung hen med ljus röst och antydan till såväl bröst som mustasch, sopar, plockar och blir ständigt tillrättavisad i matsalen av Ibrahim som far fram och tillbaka, visar, pekar och domderar.
Utanför Ibrahims domäner är Istanbul ett praktfullt kaos även om jag blir glatt överraskad över att jag faktiskt hittar rätt bra i Sultanahmed sedan jag stigit upp ur underjorden från tåget som tagit mig under Marmarasjön till det Gyllene Hornet. Det har inte hänt så mycket på de tre år som gått sedan jag var här sist. Kanske någon mer Starbucks, någon mer Burger King, att undvika.
En öl på ett kafè utanför Hagia Sofia där jag suttit förr. Flanerar till den stora basaren, inte för basarens skull utan för promenadens, passerar mausoléet över mannen som erövrade Yemen och Tunisien, och går en runda i Gülhaneparken. Samma papegojor och hägrar som för tre år sedan.
Spårvagnarna rasslar förbi i evig intensitet. Ena vagnen är målad med reklam för någon sorts bitcoin, nästa för brustabletter. Är det bara jag som finner det absurt?
Erdogan har ånyo gjort Hagia Sofia till moské. Jag ser ingen skillnad. Folkflödet är detsamma, glassen och de rostade kastanjerna också. Men varför i hela friden står det en sån där bilsimulator som man för en slant kan få volta i, bredvid köerna till helgedomen?
Anar Orientexpressens mystik på järnvägsmuseum på Sirkecistationen.
Färjar tillbaka till Üsküdar. Spårvagnskortet funkar. Luften är bättre på havet.
Eftermiddagen ägnas åt Kadiköy. Trånga marknadsgator. Äter en köftetallrik och följer folklivet. I Istanbul finns dom ännu, männen som drar runt en vagn med symaskin för att snitsa till skjortan eller nått, han som säljer nykläckta kycklingar ur en papplåda och de som sorterar sopor direkt på gatan.
Det är inte madame som säljer kycklingar ur en papplåda utanför Sögütlücesmestationen. Hon är en uzbekisk turist som agerar fotomodell. Ett tips: ansiktsmasken funkar bra på dubbelhakor.
Några kvarter från hotellet ligger Fenerbahces hemmaarena, Ülker stadium. Turkiets modernaste. I shoppen stryker jag med fingrarna över ett blågulrandigt linne och hade jag varit yngre och inte tyngre…
Ülker stadion. Türkiska ür ett künstigt sprük.
En natt till väntar i Istanbul men planerna för fortsättningen är redan ur spel, rättare: ur spår. Det blir inget nattåg över Anatolien, tyvärr. Det är fullt. Det är fullt. Resan går ändå vidare i morgon. Startar vid midnatt.
I morgon ger jag mig iväg på en ny bildnings- och inspirationsresa. First stop: Istanbul. Det här är lite om Istanbul som är planerat för min kommande bok Djävulens kök.
Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.
Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.
Halvdan was here.
Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.
I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände nordiske hjälte.
Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.
Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.
Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.
Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.
Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:
– Salomo, jag har överträffat dig!
Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:
”Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”
Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.
Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.
Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.
Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.
Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.
Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod, Sven Estridsens pojk, som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).
Fast Erik Ejegod nådde aldrig Israel. Han avled 1102 på Cypern. Hustrun Bodil fortsatte däremot och nådde Oljeberget året därpå, där hon dog.
Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.
Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.
Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.
Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.
Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.
Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet. Då blev det museum. Sommaren 2020 backades historien igen och president Erdogan förvandlade åter Hagia Sofia till en moské.
Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter, som ger stan en särpräglad siluett. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:
”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”
Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Turistguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:
Halvdan var här!
Det var för övrigt James Bond också. Redan i den andra Bondfilmen, Agent 007 ser rött från 1963, med Sean Connery utspelas scener i Hagia Sofia. Filmen bygger på Ian Flemings roman Kamrat mördare där Bond äter kebab, smyger i katakomber, röker Diplomate och efter äventyret sätter iväg hemåt ombord på Orientexpressen tillsammans med ryska skönheten Tatjana Romanova.
Den här krönikan publicerades på kultursidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda i förra veckan. Nu inväntar vi Putins drag.
När glasnost och perestrojka fick järnridån att vittra sönder skingrades de gamla vännerna för att satsa på sig själv.
Därför finns det leninistiska sagolandet Transnistrien. Fast det inte finns.
Det är en del av Moldavien. Det som skiljer ut Moldavien från f.d. Sovjetunionen är språket (närmast en rumänsk dialekt), men i Transnistrien pratar man ryska och vill inte alls kopplas ihop med rumänerna. Tre månader efter Moldaviens frihet från den sönderfallande unionen eklaterade Transnistrien sin självständighet från Moldavien. Katten på råttan på repet…
Det blev bråk. Skottlossning och tanks.
Med hjälp av ryska vännerna förvandlades Transnistrien till en autonom region i Moldavien, med egen byråkrati, valuta (rubler) och ryssar som håller ordning. Ryska pratar dom och stavar med kyrilliska alfabetet. I den rödgrönröda flaggan och statsvapnet lyser kommunismens besudlade symboler, hammaren och skäran. Mer av nostalgi än övertygelse.
Efter kriget har man hållit sams. Transnistrierna har till synes varit rätt nöjda med friheten inom Moldavien och huvudstaden Tiraspols fotbollslag Sheriff sopar banan med sina motståndare i den moldaviska ligan och överraskar i Champions League.
Näst största staden heter Bender. Torghandeln visar att livet går vidare i ett av Europas ovanligaste samhälle, balanserande mellan öst och väst, då och nu.
På Frihetstorget påminner informationstavlor om befrielsekriget mot Moldavien 1992. Väggen på rådhuset är perforerad av skotthål. Också en sorts monument.
Transnistriens och Rysslands flaggor vajar på rådhuset i Bender.
På ett bortglömt avsnitt av Frihetstorget i Bender står ett minnesmärke av Karl XII i svartmålad plåt. Den Jarl Kullefagra kung vi vant oss vid är fjärran.
Under fyra år, 1709-13, satt krigarkungen och diktatorn Karl XII som en självinbjuden snyltare utanför Fort Bender efter att ha besegrats av ryssen i ukrainska Poltava. Gjort sig till sultanens gäst. Sveriges huvudstad låg i det osmanska rikets utkant. Efter kalabaliken kördes han ut och fortsatte mot nya krig.
En historisk pinsamhet.
Dagen då ryssarna kastade ut turkarna firas när jag är här. Alla är på Fort Bender. Ryska flaggor smattrar. Man hyr kostym och klär sig tidstypiskt. Vi pratar 1878.
Bilderna från mitt besök ger tanken om hur mycket svårare det är att navigera i nutid än i historien, och hur snabbt kostymleken kan förvandlas till blodigt allvar.
Om Putin nu erkänner Transnistrien som en självständig stat i likhet med Donbasregionen i Ukraina kan det bli starten på en ny och betydligt allvarligare kalabalik.
Det här reportaget var det första i min serie om kyrkorna i nordöstra Skåne som publicerades i Kristianstads Journalen. Det handlar om Lyngsjö kyrka.
En mil sydväst om Kristianstad, mitt ute i det öppna landskapet och bara ett stenkast från riksväg 19, lyser den vitkalkade Lyngsjö kyrka i solskenet. En ensam liten bykyrka där byn till synes har dragit sig undan.
Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är detta en av nordöstra Skånes absolut mest intressanta kyrkor.
I fjol fick den världsrykte. Då ställdes kyrkans dopfunt ut på British Museum i London i flera månader. Den var utställningens bländverk och uppmärksammades i en lång artikel i The Guardian.
Det var ett blodigt biskopsmord i England år 1170 som gav Lyngsjö kyrka sitt världsrykte 850 år senare. Det kunde nog inte ens Tove Stenmästare fantisera om när han knackade fram det som närmast kan jämföras med en seriestrip om mordet på ärkebiskop Thomas Becket av Canterbury på kyrkans nya dopfunt någon gång i slutet av 1100-talet, som först grovskissats av en tysk mästare.
Kung Henrik II som anstiftade mordet pekas ut med namn och allt.
Frågan är varför just den berättelsen valdes som motiv på dopfunten, men visar det sig, det finns en koppling mellan Lyngsjö och Henrik II.
– Det kan ha med drottning Gertrud att göra, berättar Christina Martinsson, som varit kyrkvärd i Lyngsjö under många år och dessutom guidat i kyrkan. Hon är väl förtrogen med kyrkans alla hemligheter.
Drottning Gertrud hade ett påbrå som skulle platsat i vilken skvallerspalt som helst. Hennes pappa hette Henrik Lejonet och var hertig av Sachsen och Bayern. Hennes mor, eventuellt styvmor, hette Mathilde och var dotter till just Henrik II som beordrade mordet på ärkebiskopen av Canterbury.
Här pekas han ut – Henrik II
Det var den klassiska motsättningen mellan kyrka och stat som ledde till ärkebiskopens död. Thomas Becket såg påven som sin högste ledare och menade att kyrkan stod över den politiska makten.
Efter mordet fick kungen kalla fötter och ångrade sig djupt. Ett led i botgöringen var att berätta om mordet. Det gjorde såväl hans barn som barnbarn. Gertrud lär ha hållit till en del i Lyngsjö, som var en gård under Vä där hon också sägs ligga begravd. Lyngsjö låg längs den gamla pilgrimsleden och historien om mordet på den helgonförklarade Thomas skulle nå många just här.
Det kan ha varit drottning Gertrud som byggde kyrkan.
Det är inte bara dopfunten som Lyngsjö kyrka kan skryta med.
Framför altaret i koret finns ett antemensale, ett förstycke, som också har ett högt kulturhistoriskt värde. Eftersom det just nu är på restauration hos experter i Köpenhamn får Christina Martinsson beskriva det:
– Detta gyllene altare är det enda bevarade i Skåne. Ett enastående arbete i förgylld koppar och Maria med Jesusbarnet omges av bibliska figurer som Moses och Salomo och flera andra.
Konstverket är troligen tillverkat på 1150-talet av en tysk eller italiensk mästare som samtidigt arbetat med domkyrkan i Lund. Det kan ha varit en del i drottning Gertruds hemgift och på den vägen hamnat i Lyngsjö.
Antemensalet ställdes ut på Baltiska utställningen i Malmö 1914 och fick stor uppmärksamhet.
Ovanför altaret sitter kung Carl XI:s och drottning Ulrika Eleonoras namnchiffer. Tidigare satt danska kungars namn på platsen. Oscar II:s sigill hänger på läktaren.
När vi står vid altarringen i koret lyfter Christina Martinsson blicken mot taket. Väggarna är vitkalkade, men bakom det vita framskymtar det målningar som tros vara lika gamla som kyrkan. En del av dem ser man inte då ett nytt innertak döljer delar av målningar. Allt har varit överkalkat men fragment har försiktigt lockats fram igen.
– Det var först på 1950-talet som man upptäckte de här målningarna som sannolikt är gjorda av Finjamästaren, säger Christina Martinsson och pekar särskilt på bilden av en ängel som sitter över triumfbågen mellan kor och långhus.
Man vet egentligen inte vem Finjamästaren var, en dansk eller tysk kyrkomålare. Ett av hans främsta verk finns i Finja kyrka och av det har han fått sitt tillnamn. Finjamästaren levde under andra halvan av 1100-talet.
I norrväggen i koret finns en nisch i storlek av en garderobsdörr. Det är Dödens port som numera är igenmurad. En gång var Lyngsjö tingsort i Gärds härad och 800 meter norr om kyrkan, strax söder om stärkelsefabriken låg galgbacken. När den dödsdömde fått sista nattvarden leddes han ut genom Dödens port och vidare till galgbacken.
Den sista avrättningen i Lyngsjö skedde så sent som 1836. Det kan ha varit 19-årige Nils Månsson från Östra Sönnarslöv som hängdes efter rånmord.
Christina Martinsson berättar att kyrkan har haft en absid också tidigare, men att den är borta. En absid är en halvrund tillbyggnad av koret.
Kyrkovaktmästaren Henrik Kalling tar med mig på en guidad tur upp i kyrktornet. Jag vill se de båda klockorna. Framförallt den mindre av dem.
På väg uppför skrangliga och branta trätrappor stannar Henrik Kalling och visar mig var det en gång i tiden fanns en liten loge där förnäma kyrkobesökare, kanske ett kungapar eller någon storman, kunde sitta och följa mässan. Det är ett bevis på att kyrkan är en så kallad patronatskyrka. En storman kunde i princip hålla kyrkan som sin egendom, tillsätta prästen själv och kanske till och med få en liten inkomst.
Kanske var det ingen storman. Kanske var det drottning Gertrud.
Den stora klockan högst däruppe är ganska anonym och utan inskriptioner. Den lilla klockan är betydligt yngre. Den har skänkts av Pehr Peterson från Hommentorp som for till Amerika och blev en riktigt rik man i Chicago. Klockan lät han gjuta i New York och skeppa till det gamla landet.
Med inskriptionen:
”Åt Lyngby kyrka af Peher S. Peterson, Chicago, A.D. 1889”.
När Kristianstadsbladet uppmärksammade den storstilade donationen låtsades man inte om felskrivningen utan refererade inskriptionen, troligen medvetet, att klockan dedikerats åt Lyngsjö kyrka.
Så fel det blev käre Peher…
Lyngby, öster om Everöd, har ingen kyrka. Förargligt, men mänskligt och få ser felskrivningen där klockan hänger i tornet. Stavningen av Pehr är också förvillad.
I vapenhuset, alltså alldeles innanför entrén till kyrkan, hänger sju träskovlar på den södra väggen. De är platta och vittnar om en gammal tradition som innebar att de anhöriga själva skyfflade jord över kistan i samband med en begravning. Sista gången skovlarna användes i Lyngsjö var 1923.
Här, alldeles vid porten, sitter också några minnesstenar inmurade i väggen. En av dem är gravstenen för häradsdomaren Rasmus Thomeson som begravdes inne i kyrkan 1690 och hans hustru Anna, som dog redan 1684. Rasmus far, Thomas Rasmusson, var anfader till den skånska släkten Trägårdh.
Där finns också en sten över en kunglig befallningsman som om jag tolkar det korrekt heter Anthoni Perment och dennes dotter som avled bara tolv veckor gammal i slutet av 1600-talet.
Står man ute, väster om kyrkan och spejar mot tornet ser man att det sitter tre siffror på väggen. 767. På den norra väggen, runt hörnet, sitter ettan.
– Det var en renovering av kyrkan 1767 då tornet förstärktes, det höll på att rasa, men jag vet inte varför årtalet har delats upp på det sättet som det har gjorts, säger Christina Martinsson.
Det ser en aning märkligt ut.
Kyrkan omges av kyrkogård med en del gravar. Från kyrkogården går det grindar ut, inte bara österut mot parkeringen, utan också i andra riktningar. Utgångar som bara leder ut på åkrar och fält.
– Det är så att byn Lyngsjö har legat med hus runt kyrkan tidigare, men att dessa försvann i samband med skiftet, berättar Christina Martinsson.
Kanske ledde till och med den västra entrén till vägen mot Hommentorps station.
I dag ligger byn Lyngsjö istället öster om riksväg 19.
Du kan hålla dig uppdaterad och läsa på krj.se. Just nu är tre kulturreportage om nordöstra Skånes kyrkor publicerade. De är Lyngsjö, Norra Ströö och Ivö.
I fjol våras då jag bodde i Tyskland gjorde jag lite utflykter i närområdet och for bland annat iväg till Leipzig. Det här är ett kort utdrag ur kommande bok Djävulens kök, en del som handlar om Lützen och kung Gösta – den store.
När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i Leipzigs södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Krostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta.
Krostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det slår på två år. Alla vet att kungen dog 1632 även om man inte vet något annat. Då hade inte bryggarna fått ordning på jäskaren.
På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor med ekivoka konstböcker, en knalle marknadsför leverpastej, ”sådan som på DDR-tiden” och allting är precis som vanligt förutom att alla bär ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Krostritzern.
Från Lieberwolkwitz är det inte särskilt långt till Lützen, platsen för ett svenskt militärt trauma som i modern tid gett upphov till en ökad omsättning på svenska konditorier den 6 november varje år då bagaren snitsar till bakelser för att minnas den ende kung Sverige haft som fått tillägget ”den store”.
Fortfarande trygg och imposant står kung Gustav II Adolf och blickar ut över glasskiosken på torget i Lützen från sin position, en avsats på rådhuset. Nedanför honom skär väg 87 genom byn. Den börjar som Göteborger Strasse och övergår längre fram i Gustav-Adolf-Strasse.
Trygg och imposant. Dessutom en god dansare, sägs det.
Den moldaviska utbrytarstaten Transnistrien är nu på allas läppar. Jag, Micke och Sigge passerade en solig augustidag 2017.
På väg in mot Tiraspol, huvudstad i Transnistrien.
I pass- och tullkontrollen på väg från Ukraina till Transnistrien blev det en stunds palaver och papper som skulle fyllas i innan vi kunde köra vidare.
Ett anslag vid passpolisens sida förkunnade att man riskerade åtal om tjänstemannen hittade en sedel i passet. Det skulle betraktas som muta och Transnistrien hade hård koll på korruptionen. Ärligt talat vet jag inte om det istället var en omvänd uppmaning att diskret skjuta in en dollar i passet. Men jag undvek det.
När jag fyllt i pappren om Sigge Lill-Cittra konstaterade damen i luckan att jag skrivit fel på raden där motorvolymen skulle noteras (varför den nu skulle det).
Enligt registreringsbeviset var Sigges trecylindriga motor på strax under litern, eller exakt 998 kubikcentimeter.
Damen trodde mig inte så jag fick peka ut Sigge för henne, där han stod parkerad utanför. Då fick hon ett skrattanfall. Att någon kunde få för sig att köra så långt i en så liten bil var henne fullkomligt främmande.
Resultatet blev att jag och Micke fick en dags uppehållstillstånd i Transnistrien. Sigge Lill-Cittra fick en hel vecka!
Sigge parkerar franskt i Transnistrien.
Vi tillbringade dagen i Fort Bender där man firade årsdagen av när ryssarna kastade ut turkarna ur landet. Utbrytarstaten Transnistrien ses som den sista kvarvarande Sovjetrepubliken, har hammaren och skäran i flagga och ”statsvapen” och ryska soldater på gatorna.
Bender var ju ett antal år svensk huvudstad i början av 1700-talet då Karl XII satt som oinbjuden gäst hos den turkiske sultanen, tills kalabaliken fick honom att dra hemåt.
Minnestavlan över Karl XII på torget i Bender är inte till kungens fördel.
Karl XII i Bender, föga bildskön.Fort Bender.Ryssar och turkar i duell.
Förslaget om att åter igen börja hänga medaljer om halsen på samhällsmedborgare som gör sig förtjänta av särskild uppmärksamhet är det mest korkade jag har läst. Om jag förstått det rätt funderar regeringen på det och förslaget kommer ursprungligen från Miljöpartiets Carl Schlyter.
Gärna medalj men först en rejäl pension, hette det en gång i tiden. I dag får man ändra önskan om en rejäl pension till åtminstone en anständig.
När jag skrev boken GUYANA – rapport från ett falnande eldorado gick jag igenom matrikeln över riddarna av Svärdsorden på jakt efter slavägaren C G Dahlberg i Surinam. Om man tidigare tvivlat på var Sverige stod i andra världskrigets inledande fas så finns där tillräckliga bevis.
Följande är ett kort utdrag ur min bok som du enklast köper hos Bokus.
Dahlberg och hustrun reser samma år som plantagen avyttras till Amsterdam för att stanna en tid och han sänder än en gång en stor samling naturalier i flaskor med sprit vidare till Stockholm och slottet, men nu heter kungen Gustav III och han har andra intressen än sin pappa.
Det hindrar inte att Dahlberg blir riddare av Svärdsorden i november 1775. Kanske får han upprättelse för sin insats vid Dalupproret många år tidigare. Svärdsorden delas ut till militärer. I matrikeln över alla de som utsetts till riddare av Svärdsorden hittar jag Carl Gustaf Dahlbergs namn på en lös lapp som lagts in i den handskrivna liggaren.
Där står det att läsa:
”Förbigången riddare av Svärdsorden. 1775 den 27 november, emellan No 1770-1771.
Carl Gustaf Dahlberg, öfverste luitenant i Holländsk tjenst och Justitie råd i Surinam. Död 1781 den 6/9.”
Den kungliga svenska utmärkelsen Svärdsorden har många fina proselyter i matrikeln. Slagskeppet Bismarcks fartygschef Ernst Lindemann är en. Hermann Göring en annan.
Den handskrivna lappen som lagts in i matrikeln över riddarna av Svärdsorden och som bevisar att slavägaren CG Dahlberg mottagit medaljen.
Överhuvudtaget är matrikeln för Svärdsorden fullklottrad med tyskar under 1930- och inledningen av 1940-talet. Först därefter dyker enstaka namn för britter och amerikaner upp. Hittas hos Riksarkivet.
Man blir förtvivlad då man hör nyheterna att ryssarna skickar missiler och granater mot den ukrainska Svarta Havsstaden Odessa. Några bilder från 2017. Måtte kriget snart vara över. Ledsen och förbannad.
Kosmopoliten 