En prinsessa från förr

I Dársena Sur, söder om Puerto Madero, söder om Costanera Sur, ligger ett stort casino. I hamnbassängen strax bakom ligger ett förfärligt kitschbygge till båt.

Den heter Princess och är del av casinot.

Men under namnet syns båtens gamla namn från den tiden då den var en stolt turare över Öresund. En av de blåvita LB-färjorna på HH-leden, Helsingborg-Helsingör. Nummer tre. Efter Betula kom Primula kom Carola.

Vi pratar 60- och 70-tal. Med Betula satt vi fast i isen i sex timmar 1963. Alldeles utanför Parapeten. Färjan efter kom inte in på hela natten. Vi åt kex och drack citronvand. Varje vecka reste mor och storhandlade på Irma i Helsingör. Vi fick en lite påse fläskeknas och en is med piskeflöde och syltetöj om vi hjälpte till att bära smör och ost och kött och allt det nu var som fördes hem till Tågaborg.

Det är Carola som ligger i Puerto Madero i Buenos Aires hamn sedan drygt tjugo år tillbaka. Utstyrd som någon sorts blandning av nöjesfält och hjulångare.

Kramporna efter bokstäverna som bildade namnet CAROLA syns fortfarande. Liksom namnet under det nuvarande PRINCESS.

Carola som uttalades Cárola med betoning på första stavelsen.

På Buque Princess finns både enarmade banditer och pokerrum upplyser Casino Buenos Aires på sin hemsida. Jag går aldrig ombord trots att jag skulle kunna ha gjort det. Pratar lite med en José som håller till på nedre däck. Han vet mycket väl att det är den gamla färjan Carola han jobbar på men konstaterar att inte mycket är kvar från den gamla epoken. Ankaret pekar han på. Bryggan tycker jag det ser ut som.

Liksom en gång piratradion sände från fartyg för att undgå myndigheterna startade casinon på båtar i hamnen i Buenos Aires. Det var förbjudet bedriva casino på argentinsk mark, sade lagen.

Lång näsa, sade casinoentreprenörerna.

Carola byggdes på Öresundsvarvet i Landskrona och stod klar 1964. Den tog 75 bilar och 700 passagerare och gjorde 14 knop.

Det ligger en casinobåt till bakom Carola. Den heter Estrella de la fortuna och är rätt ointressant i sammanhanget.

Ankaret och bryggan är kvar från gamla turartiden på Öresund. I övrigt ser hon rätt förfärlig ut, gamla Carola med sina balustrader.

I Minnesparken

Dagarna före jul dömdes förre polisen Mario Sandoval till 15 års fängelse för att ha varit ansvarig för 24-årige studenten Hernán Abriatas försvinnande och troliga död efter en kidnappning den 30 oktober 1976.

Detta är ett i raden av exempel på hur den nuvarande argentinska regimen fortsätter att dra diktaturens ansvariga inför rätta. Enligt BA Times har redan tusen domar fallit för brott mot mänskligheten under åren 1976-83.

69-årige Sandoval tog sin tillflykt till Frankrike 1985 bara något år efter diktaturens fall och hade fått franskt medborgarskap innan rättvisan hann ifatt honom. Flera hundra åtal hade väckts emot honom, men det var bara i fallet med Hernán Abriata som Frankrike accepterade utlämning.

Sandoval kallades ”churrasco” vilket ungefär betyder grillbit på svenska och anledningen till det var att han gärna lade sina fångar på en metallskiva som han sedan kopplade ström till.

Det kan man fundera på när man flanerar i minnesparken längs havet, strax utanför Jorge Newberryflygplatsen. Med ungefär tre minuters mellanrum lyfter det ett plan på väg någonstans i världen. Dånet och den tunga flygkroppen som far förbi däruppe blir en symbol för friheten.

Någon minns ännu ett av diktaturens offer från 1976.

Minnesparken är en skulpturpark. Här finns den numera obligatoriska muren med alla namnen ingraverade på de försvunna och döda. De som kastades ut i La Plataviken för att dö, de som grillades av El Churrasco eller de som bara försvann.

Konstnären Roberto Gómez har gjort Minnenas torn, ett verk som sägs format av allehanda tortyrredskap och medeltida vapen som ska få folk att reflektera över hur våld och grymheter följt människan genom seklerna.

En annan är mannen i havet av Claudia Fontes. Det heter Rekonstruktion av ett porträtt av Pablo Míguez. Denne Pablo kidnappades och försvann redan som fjortonåring. Troligen dumpades hans kropp som så många andra i La Plataviken.

Det finns också en rad vägmärken som gjorts om till olika terrorsymboler.

Självklart finns inte Videlas grav i Minnesparken. Lusten att hitta den är inte heller stor.

Det finns en ny argentinsk film, 1985, med min favoritskådespelare Ricardo Darín (från bl.a. Oscarsvinnaren El secreto de sus ojos) som handlar just om hur man drar diktaturens förbannade mördare inför rätta. Den vill jag se.

Vapen och tortyrredskap från seklers gång på en stång.

Han var bara fjorton år då han försvann, Pablo Míguez.

Cambio, cambio, cambio…

Även utan den sifferanalfabetism som är ett av mina mer framträdande handikapp så är den argentinska penningekonomin svår att begripa. Nu har jag insett att jag begriper ännu mindre.

För tolv år sedan kostade peson cirka två svenska kronor. I dag är det runt sju öre. Inflationen harvar kring en årssiffra på 100 procent. För att inte bli ruinerad får man se till att ha fasta tillgångar – eller en stabil valuta som dollar i lomman att då och då pytsa ut och förvandla till en allt större summa pesos.

På turistgatan Florida står svartabörshajarna på armlängdsavstånd och hojtar:

– Cambio, cambio, cambio – dólares….

Om och om igen.

Jag fick rådet att ta med dollar hit och växla. Kursen på gatan var näst intill dubbel den officiella. Så växla och fyll börsen full av skrynkliga pesossedlar och du kommer undan med ungefär halva priset.

Tusenpesossedeln har jag hållit hårt i. Med inofficiella kursen är den värd knappt trettio spänn.

Använder du betalkortet riskerar du alltså få betala officiell kurs och alla vill vi ju komma undan så billigt som möjligt. Trots det har jag halat upp mitt Mastercard ett par gånger, bitit i det jag trodde var det sura äpplet.

Döm då om min förvåning när jag noterar i kontoutdraget att pengar har dragits och sedan har exakt 43 procent av summan återförts till mig. Det här begrep jag inte alls tills jag i eftermiddags läste BA Times.

I ett försök att få fart på korthandeln som senaste året dalat kraftigt så har den argentinska regeringen beslutat sig för en ny valutakurs som gäller för de som handlar med utländska betalkort. Argentina har sedan tidigare olika valutakurs för export, musikkonserter och för argentinare som reser utomlands.

Det här infördes redan i november och börjar nu ge resultat att korttransaktionerna ökar igen. Mastercard och Visa har accepterat nya kursen. American Express har inte gått med.

Det har inte varit jättedyrt här men plötsligt är allting ännu mycket billigare.

Al campo!

Al campo!

Vi for till landet för en kulturtur på juldagens förmiddag. Vi skulle uppleva en riktig gauchoargentinsk pulpería. Ett mellanting mellan lanthandel och pub, en gammal kvarleva från tiden då cowboysarna red in till byn från pampas för att proviantera, berätta skabrösa historier och svinga en bägare.

Vi for till Mercedes, cirka tio mil nordväst om huvudstaden. Där finns La Pulpería de Cacho som är en av de mest kända som fortfarande finns kvar i någorlunda original från 1800-talet. Inte sällan välkänd miljö i argentinska filmer.

Det var stängt.

Mina guider i Mercedes, los gauchos Erik och Clas Henriksson.

Men vi fick studera exteriören som var så lovande att vi troligen återkommer.

Strax invid låg en liten park. Rader av nyplanterade träd med gula stjärnor och band (yellow ribbons) stod längs åbrinken. Det var en minnespark över de som förolyckats i trafiken i området. Riksfemman som drar förbi Mercedes lär vara riktigt farlig. Vid varje träd fanns en skylt med namn och årtal.

Under djup begrundan kunde vi också konstatera att Mercedes fött en av landets diktatorer. Jorge Videla, arméchefen som Isabella Perón utsåg och som sedan tog över i en militärjunta föddes här 1925.

Videla dömdes till livstids fängelse så sent som 2010 för sina brott under diktaturen. Han satt tre år innan han dog under ett toalettbesök. Innan dess hann han utan att skämmas erkänna för en journalist att ingenting hände under hans regim som han inte hade vetskap om, att han nog kunde hållas ansvarig för åtminstone 7-8 000 människors död och en hel del babykidnapping.

I Mercedes finns ett fängelse med anor från 1886. Det var inte där Videla satt sina sista år.

När budet om hans död kom 2013 opponerade folket i Mercedes sig emot att han skulle gravsättas där. Det lär han inte heller ha gjort. En uppgift på nätet gör gällande att han begravts vid Minnesparken i Buenos Aires. Det är en park snarast ägnad diktaturens offer så det låter som fake news.

Jag återkommer i ärendet.

Fängelseenhet no 5 i Mercedes.

En lillejulaftonsflanör

Det är på skuggsidan det är folk och aktivitet.

Det är fortfarande ljust halv åtta på lillejulaftonskvällen i Buenos Aires. Solen ligger snett över de gamla hamnkvarteren Puerto Madero, ena sidan i behaglig skugga, den andra badar i sol.

Jag bär min tjocka skjorta. Vinden svalkar, 24 grader, men jag svettas ändå så jag slår mig ned på ett ställe och beställer en Quilmes. En liten en. Hostar torrt och tänker på Harry Martinson som också hostade sig fram här. Han efter en lång Atlantfärd i eldarens lungsotiga miljö. Hamnen såg annorlunda ut på Harrys tid. Några dåligt underhållna kranar ska ge stämning. Pollare på kajkanten, gjutna i Cardiff skvallrar också om en annan tid.

Calatravas bro lyser i kvällssolen. Några av vårens allra sista blå jakarandablommorna trotsar sommarvärmen, flämtande färgglimtar i träden.

Några jakarandablommor har inte gett upp.

Hard Rock Café har flyttat hit efter att ha varit grannar med kyrkogården i Recoleta. Det är krogar, pubar och barer som inte skäms för att ta betalt.

I hamnbassängen ligger skolfartyget Sarmiento och korvetten Uruguay som argentinarna skickade ut för att rädda Nordenskjölds expedition i början av förra seklet. Båda skutorna ser ut att behöva en rejäl översyn.

Fortsätter upp mot presidentpalatset, Casa Rosada. Utanför finansdepartementet står en patinerad Ford Falcon, symbolen för de paramilitära grupperna under diktaturens smutsiga år. Parakiter skriker i trädgården till palatset men det är förvånansvärt lugnt denna lillejul på Plaza Mayo. Cartoneras drar för överlevnad runt sina vagnar med papp, kartong och sopor på bakgatorna. Någon har bäddat på madrasser invid en vägg, en annan sover tungt på en frigolitskiva i parken.

En Ford Falcon minner om svunna tider.

Ett udda sällskap rabblar i en megafon riktad mot presidentens arbetsrum. De sticker åt mig en lapp som förklarar hur världens folk förgiftas i en global vaccinkomplott.

Det närmaste området kring ryttarstatyn av general Belgrano är avspärrat. Därinnanför ligger stenar med namn. Det är minnesstenar med namn på alla dem som dött i covid de senaste två åren i Argentina.

De som coviden tog.

Jag svänger runt hörnet vid calle Bolívar. Kafé Pertutti hette Victoria för tolv år sedan. Jag satt ofta här med en kopp kaffe. Kaféernas kaffe i Buenos Aires är så mycket bättre än i de producerande Colombia och Ecuador.

Utanför Empanadas Express (120 pesos – spenaten är bäst) står en ung man och halsar ur en burk öl. På benet har han tatuerat ett krucifix. I morgon är det julafton.

Har det hänt nåt?

När man återvänder efter tolv år – är det hur allting har förändrats som man ser, eller är det tvärtom så att man omedelbart känner igen sig. Som om ingenting har hänt.

Min första känsla är just att ingenting har förändrats.

Bortsett från det att peson kostade två kronor för tolv år sedan idag är värd sju öre. Ungefär. Det är ju en rätt stor förändring som dock mest drabbar argentinarna.

Jag bor bara några kvarter från adressen vi först bodde på under några månader 2009. Värden hette Emilio. Han sysslade med frigörande dans, hade två synnerligen skrotfärdiga Volvo 245:or på gatan utanför och fick slutligen på käften av en hyresgäst, så han är numera avpolletterad av firman jag hyr av. Jag känner väl till historien om slagsmålet och även han som stod för uppercuten.

Jag gick förbi i går. Emilio har kvar åtminstone en av sina Volvo. Om du tror att den changserat så har du fel. Den ser snarare ut att vara i bättre skick än för tolv år sedan.

Jo, Emilios Volvo ser ut att vara i bättre skick än för tolv år sen., Tro’t om du vill.

Jag traskar hela avenida Santa Fé upp mot Palermo. Jag dyker in på samma antikvariat som jag köpte så många Todo es Historia (en argentinsk version av Populär Historia, men betydligt mycket mer djupgående) som jag fick lämna då jag reste. Hem tog jag bara numret som handlade om Butch Cassidy och Sundance Kid i Patagonien.

Tummade mycket på dem men köpte ingen. Idag.

Så mycket bokhandlare det finns. Så mycket klassiker du kan skaffa dig. I en liten boklåda köpte jag tre tunna böcker med historier av Stevenson, Dickens och Conrad. Vänstersidan var på engelska och högersidan på spanska. Folkbildning. Korta versioner så klart men just nu ryser jag med Dr Jekyll och Mr Hyde. De kostade nio kronor styck (9).

Runt hörnet ligger Valhalla – vikingabaren. Får gå dit nån kväll och dra en tunna mjöd och berätta historier om Harald Blåtand (och möjligen Guldtand också som jag ju träffade i Panama).

Ett par kvarter bort ligger Mercado San Telmo. Det som var en underbar loppis-antikmarknad har gentrifierats och blivit mer eller mindre en saluhall med krogar, vinbarer och slikt. Trist. I stort sett hela grönsaksmarknaden är borta. En knapp fjärdedel är loppisbodar idag.

Och jag hittar inte antikhandlaren som 2010 hade en grön telefonautomat från Skinnskatteberg bland sina varor. Har den sålts, eller? Jag kommer aldrig fatta hur en mynttelefonautomat från Skinnskatteberg hamnade i Buenos Aires.

Visst har det förändrats. Lite sådär under ytan.

Pers Julbrev 2022

Mitt första år som pensionär etablerade sig inte i topp tre på världshistoriens lista över de allra roligaste men i min egen lilla ankdamm har jag paddlat på tämligen bekymmersfritt och carpediemat med fokus på glädjeämnena.

Inledningen var inte så rolig då mor gick bort i januari, men hennes sista år var inget värdigt liv, så övergången till nästa tillvaro var en befrielse. Inte minst för henne själv. Hon hann fylla 93.

Gertrud Persson (Thell) 1929-2022

Familjen fylldes istället på i maj då Malmöpågen Sixten Stig Villy gjorde entré på scenen. Barnen, deras partners och barnbarnen har alla ett driv, en nyfikenhet och bildning som är en ständig källa till glädje och stolthet.

Själv har jag utnyttjat att den värsta cirkusen kring pandemin lagt sig och gjort det både möjligt och mer njutbart att resa igen och lära mer om världen och oss som bor här.

I april tog jag Sigge o for iväg till Northumberland i England för att besöka Lindisfarne och traska en bit längs Hadrianus mur. Historiska vingslag och brittiska oväder.

Månaden efter tog jag mig slutligen till Armenien. Det var mycket intressant. Varmt och skönt och härliga möten med människor. Från Istanbul for jag hem landvägen med tåg och buss, via Sofia, Belgrad, Budapest, Berlin och Sassnitz till Ystad.

I augusti for Sigge och jag till Harz för att vandra i bergen där. Det fina vädrets baksida slog mig i magen när jag såg hur torkan hade tagit stora delar av skogen. Under min vandring ackompanjerades jag av helikoptrar som arbetade med att släcka en mindre skogsbrand. Vad gör vi med vårt klot?

Alltså borde man avstå från att sätta sig i flygplan igen. Det har jag inte gjort. Men när jag bestämde mig för att göra en långresa igen så tog jag i alla fall först tåget till Amsterdam. En klen kompensation i klimatkampen men även små steg i rätt riktning gills.

Sedan blev det stopp på Curacao, i Panama, Cartagena och Quito innan jag för någon dag sedan gick i mål i världsmästarlandet Argentina och trängdes med rusiga porteños i euforin på paradgatan 9 de julio i firandet av tredje titeln.

Jag känner mig hemma här. Bara några kvarter från där jag och Hjalmar bodde för tolv år sedan. Nu ska jag chilla och njuta av värme, vänner och folkliv för en tid.

Under första året som pensionär har ändå en del reportage yxats ihop. Boken Djävulens kök med berättelser från världens vimmel gavs ut under hösten och sedan kom Ruts revansch som ljudbok. En historia jag skrev för en handfull år sedan tillsammans med vännen Bill Hugg.

Gamla vänner värmer, som Clas och Anneli i Buenos Aires. Nya dyker upp i jordens alla hörn. Staša i Belgrad, Christer i Panama City, Marcela och Mayo i Quito, för att nämna några. Hemma i Ystad har jag syrran, hela kultur/biogänget, yoga-Jullan, Shifteh och Emil i Lund, Micke och lockerroomkompisen på gymmet, Patrik, och alla ni på facebook, att stötta mig på när åskan går.

Om allt det tråkiga med elpriser, inflation och räntehöjningar, krig och högerextrema som försöker ta över den politiska estraden så citerar jag den ecuadorianske konstnären Oswaldo Guayasamín som jag ”lärde känna” under mina dagar i Quito. Han sade:

”Du tycker det är för jävligt att du inte har några skor tills du möter den som inte har några fötter.”

God Jul & Gott Nytt År!

Mess i väntan på Messi

Att vara del i en uppståndelse har också ett nyhetsvärde. Bland nästan fem miljoner argentinare och andra fotbollsfans i Buenos Aires i går, då världsmästarna skulle färdas i kortege genom huvudstaden fanns åtminstone en ystadsbo.

Honom hittade YA-sporten.

Kortegen fick ett snöpligt slut. Fansen bordade bussen efter någon timmes körning och spelarna var tvungna att övergå till att kortega sig per helikopter. Jag var själv vid obelisken på paradgatan 9 de Julio, åt hamburgare som grillades direkt på gatan och drack en öl. Folk klättrade i gatstolpar, klängde upp på taken till busskurerna och sjöng, skrålade och hade allmänt roligt. Man vadade i skräp på gatan för ingen hade tänkt på att sätta upp skräpcontainrar i den omfattningen som skulle ha krävts. Jag tror dock att detta är bortsopat idag.

Det verkade inte som om så särskilt många bara väntade på fotbollsspelarna. Det var festen och umgänget, avbrottet i vardagslunken de sökte.

Ja, jag såg helikoptern men kunde inte urskilja Messi.

Baksidan är ju det som BA Times skriver om idag. Hur några personer bröt sig in i obelisken och tog sig allra högst upp och hur de sedan inte gav sig därifrån på polisens uppmaning utan det tunga artilleriet kallades in. Det hände vid åttatiden i går kväll. Då var jag hemma för länge sen. Det sägs att 31 personer skadades under dagen och 13 blev arresterade. Vilket kanske är en rätt låg siffra om nu fem miljoner var ute på gatorna.

---

---

---

---

---

Exp. På vägen tillbaka: från Vinslöv till Beatles

Det är ju liksom ett måste att ta sig till marknaden i Otavalo om man nu är i Quito i Ecuador. Inte minst då den marknaden för snart tjugofem år sedan blev indirekt orsak till att jag under fyra år drev Vinslövs framgångsrikaste och mest berömda kafé tillsammans med kära Tinna.

Lite minnesnostalgisk över plötsliga händelser i Vinslöv bokades en sån där turisttour i liten vit van.

Sen hände följande: Ronny, en gammal radiovän och fb-kompis hade noterat att jag var i Quito och tyckte att jag skulle hälsa på hos Ron O’Quinn, som bor i Cotacachi.

Det visade sig att Cotacachi är ungefär en kvarts taxiresa från Otavalo. Han var hemma och tog gärna emot besök.

På väg mot Otavalo blev det ett antal stopp. Ekvatorlinjen skulle synas vid Cayambe där vi också åt biscocho, vi glodde på Ecuadors största sjö, Lago San Pablo och traskade till vattenfallen vid Peguche, synade en textilkonstnär i sömmarna. Sen var det full fart mot marknaden.

Två grönskimrande nakna herrar bugar åt varandra från vardera halvklotet. Så kan man också illustrera ekvatorn.

Fallen vid Peguche.

Där jag grep första bästa taxi och for iväg mot Cotacachi.

Ron O’Quinn är en 79-årig gentleman från sydstaterna. Han har varit radio guy i 63 år räknade han ut. Efter att ha inlett karriären hemma i Georgia flyttade han till Miami. Där headhuntades han av en rik Texasmiljonär som hade intressen i piratradiostationen Swinging Radio England, som sände från ett fartyg i Nordsjön. Vi pratar 1966. BBC:s radiomonopol var lika kompakt som nånsin Sveriges Radios.

Han blir programchef på Swinging Radio England och tar på sig hedersuppdraget att följa The Beatles på deras tre veckors tour i USA samma år.

Det är Ron som hostar i introt på Taxman.

Efter resan med Beatles vänder han tillbaka till England och, tror han, jobbet på båten som sänder radio. Men njet. De brittiska myndigheterna hade bestämt sig för att att avlöva piratradion och beviljar honom inget visum. Så var den karriären över.

Men Ron O’Quinn fortsätter sända radio. Varje vecka producerar han ett tvåtimmarsprogram med musik från 60,70 och 80-talet. Och gissa om han har egna minnen att ösa ur i programmen som han producerar i villan i Cotacachi, i skuggan av vulkanen Imbabura.

Du kan höra Ron O’Quinns show över hela världen.

Ron O’Quinns radiokarriär sträcker sig över 63 år. Nu sänder han hemifrån Cotacachi över hela världen.

Marknaden i Otavalo blev för min del 20 minuters rusande upp och ned en rad med stånd, inhandla några små souvenirer och återta sätet i tourbussen, där jag hade några trevliga timmar i bussens baksäte med Sonja och Nadja, två tyska globetrottrar på väg mot Galápagos. Själv far jag till Buenos Aires.

Exp. På vägen tillbaka: el mirador

Utsikt från Mirador Humboldt över Quito.

Han heter José och kommer från Chimborazodistriktet. Lite söderut. Nu kör han taxi i Quito.

Vid El mirador de Humboldt har han aldrig varit förr. Han knåpar med gps’n, mumlar arriba, arriba o så bär det åstad. Uppåt. Uppåt.

Jag har kikat en del på Teleferiqon, den imponerande linbanan som under tjugo minuter segar sig uppför Pichincha, en av de utslocknade vulkaner som omger Quito.

Vädret är mulet, soligt, mulet och när jag läser om hur kallt det kan vara däruppe och hur tunn luften är och hur lång kö det kan vara för att få åka ned så faller jag för alternativet Humboldts utkiksplats, som jag får fingret på kartan på.

Det är då jag haffar José, strax utanför parlamentet.

Uppåt är bara förnamnet. Sigge hade aldrig orkat. Brant, brant, brant. Lite yr i huvudet också av stigning eller inbillning. Peligroso, säger José om grannskapet, och vevar upp rutan på taxin. Peligroso, farligt, det är fattigt i översättning.

Vilken sanslös grundkondition de som bor här måtte ha. De farliga sover nog. Bara nyfikna men blasérade blickar på den vrålande taxin som kränger vidare. Uppåt. Otroligt nog går det bussar högt upp. På slutet serpentiner, om än knappt väg.

José från Chimborazo kom upp sig.

Utsikten, där vägen upphör, är som en kärlekshistoria, den ska upplevas och njutas, carpediemas för fullt. Inte återberättas.
José från Chimborazo plåtar med mobilen, tar flera selfiesar och gör tummen upp. Sen brakar vi ned i dalen igen är.

Humboldt kan vi återkomma till.