Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Alldeles invid Nerudaporträttet i bokhyllan står Ärtan Lundkvists Vulkanisk kontinent, från 1960. Jag är tvungen att bläddra lite förstrött i den och jomen visst, självklart, har Artur från Perstorp varit hos Neruda i Bellavista i Santiago, till skillnad från mig. Läs om dundermissen.
Inte bara det. Han umgicks några dar med den chilenske poeten. Både där och på Isla Negra.
Huset håller Neruda på att förvandla från ett ”förfallet utkantshus” till ”poetiskt paradishörn” som Lundkvist uttrycker det.
”Varje detalj är anlagd för att tala till sinnena, att väcka förnimmelser av smak, doft, beröring. Förnimmelser framför allt av själva materialet: sten, trä, smidesjärn, glasskivor.”
Politisk gatukonst i Pablos kvarter i Bellavista 2023.
De ger sig ut på en bilfärd med Nerudas skrangliga bil. Han kör inte själv utan har chaufför. Bilen är det inte mycket bevänt med enligt Artur Lundkvist, men så möter de en av poetens vänner i en, som Artur beskriver det ”pampig” bil. De flyttar över i den och Neruda undrar försynt hur mycket en sådan fin bil kan kosta.
– Minst ett halvt nobelpris, flinar vännen.
Det dröjde elva år innan han fick Nobelpriset i litteratur. Då hade Artur Lundkvist suttit tre år i akademien där det sades att han hade stort inflytande på var priset skulle hamna. Kanske mindes han att Pablo behövde ny bil…
Neruda var kommunist. Lundkvist aktiv i Förbundet Sverige-DDR och tog emot Leninpriset 1950. Han kallade sig dock aldrig kommunist utan fri socialist med den tankeväckande maximen:
”…jag är med revolutionärerna så länge de inte uppnått sina mål.”
När jag sätter tillbaka Artur i hyllan faller Lukten av guayaba ned. Samtal med Gabriel Garcia Marquez. Första sidan jag slår upp, alldeles på måfå, visar en bild på Gabo tillsammans med vem då? Jo, Pablo Neruda i Normandie.
Varför får inte jag vara med?
Garcia Marquez till vänster och Pablo Neruda till höger. Okänd skönhet i Normandie i mitten. Bilden stulen ur bilduppslag i boken Lukten av guayaba, samtal med Gabriel Garcia Marquez.
Det blev lördagsutfärd till Torups slott och en guidad tur i slottsbiblioteket á 100 kronor.
Torups slott, ett mischmasch av byggnadsstilar från olika epoker.
Vi var fem besökare förutom den unga guiden och en äldre dam med Stasitouch vars hökögon från en plats långt bak i rummet övervakade så att vi inte tafsade på böckerna eller råkade sätta oss någon annanstans än möjligen på de små plåtpallar som är fria för gästerna.
Som sydost-, nordost- och i någon mån nordvästskåning har jag aldrig varit vid Torups slott eller slottsskog/park vilket är sydvästskåningarnas strövområde i bokskogen mellan Tygelsjö och Bara.
Det blev en premiär som inte heller gav det jag hade hoppats på.
Slottsbiblioteket. Var det allt, var jag näsvis att fråga. Ja, det var det.
Så här var det; preludium:
Johan Lindgren i St Olof som alltid har intressanta inlägg på Facebook med små märkvärdigheter och fynd han gjort på Österlen skrev ett inlägg om Claes Kurck, baron och geolog och författare till en rad tunna skrifter. En av dem med titel Min gamle jaktkamrat Tell.
Då blev jag naturligtvis nyfiken eftersom mors farfar, Carl Tell, var nära Kurck såväl geografiskt som tidsmässigt. Denne Carl försvann till Chicago 1895. Samma år avslutade Kurck arrendet på Petersborg vid Tunby mellan Onslunda och Smedstorp.
Handlade boken om mors farfar?
Boken finns varken på Bokbörsen eller Antikvariat.net men enligt Libris på KB i Stockholm (enbart läsesalsex) och på Torups slottsbibliotek.
Google gav vid handen att det var visning i Torup för 100 kronor varje lördag klockan tolv. Jag bokade in mig och dottern som är skolbibliotekarie.
Postludium:
Sigge Grubbe som inte dolde sanningen om kungens fylleresa till Lofoten 1599.
Vi fick se några gamla böcker, en förstaupplaga av Nils Holgersson dedikerad till slottsfrun Henriette Coyet som tillhörde Selma Lagerlöfs svans av beundrarinnor, en annan bok som omöjligen kunde vara från 1300-talet, men kanske i alla fall var det och en del annat, där guiden som var konstvetare lade tonvikten på böckernas skönhet och inbindning, franska och klotband o.s.v., och ganska tydligt inte visste särskilt mycket vad de handlade om eller vilka böcker som fanns där.
Hon hade heller ingen aning om Kurcks bok eller hur man möjligen skulle kunna hitta den, fick inte beträda trappstegen som krävdes för att nå de högre hyllorna och såg mest villrådig ut.
Behållningen blev den fina eldstaden som Sivert Grubbe hade byggt under sin tid. Grubbes dagbok som bland annat berättar om Christian IV:s famösa fylleresa längs den norska kusten som ung kung fanns också i någon upplaga i biblioteket. Grubbe, med anor från Hovdala, ägde en rad slott och herresäten i det unga 1600-talets Danmark, varav alltså Torup var ett.
Min jaktkamrat Tell får jag fortsätta söka. Hade jag kollat Libris först hade jag kunnat peka ut hyllan för guiden, men ibland tror man att guiderna vet mer än en själv. Böckerna är katalogiserade, men hon visste inget om det.
Skogspromenaden, de smarriga mackorna och kaffet gav tröst åt det föga givande slottsbesöket.
En 1700-talsupplaga av Leonore Christinas jämmerliga biografi med ett för tiden vågat träsnitt på henne i knäet på sin man, dubble förrädaren Corfitz Ulfelt.
Nietzsche himself vid graven i Röcken, Sachsen-Anhalt. Del av monument av konstnär Messerschmidt.
”Att göra upp planer och projekt är förenat med många angenäma känslor, och den som hade styrkan att bara smida planer livet igenom skulle vara en mycket lycklig människa; ibland måste hon dock avbryta denna verksamhet för att genomföra en plan – och då kommer bekymren och tillnyktringen.”
Friedrich Nietzsche – stulet ur boken Sökandet efter Elisabeth Nietzsche av Ben Macintyre.
Där läser jag vidare; citat:
”Övervinnen, I högre människor, de små dygderna, de små klokheterna, sandkornshänsynen, myrstacksbeskäftigheten, den usla tillfredsställelsen, ‘de flestas lycka’ -!”
Myrstacksbeskäftigheten var det ja. Bara att planera vidare.
Jag läste mer om Carsten Jensen som reste vidare från Santiago med buss och mellan Iquique och Arica, i Atacamaöknen, gluttade han på gardinen i bussfönstret och fick se geoglyfer.
Geoglyfer är ett roligt ord. Det handlar om stora bilder och budskap som gjorts i öknen av mänsklig hand. Geoglyfer behöver inte vara tusenåriga utan det finns moderna konstnärer som arbetar med denna jordkonst också. Som dock är minst sagt utrymmeskrävande.
Mest kända är ju Nazcalinjerna i Perú. Och den mest kända förklaringen till dem står ju Erich von Däniken för: det var landningsbanor för utomjordingar.
Erich von Däniken, född 1935, lever än trots tobaken. En googling visar att den blå kostymen, den skiljs han inte från.
I sin bok Olösta gåtor slår han fast (översättning Roland Adlerberth):
”På många håll i Perú finner man överdimensionerade ristningar på bergväggar, som utan tvekan måste vara avsedda som signaler för en i luften fritt svävande varelse. Såvida de inte faktiskt är helt meningslösa.”
På det kortlivade upplevelsecentrum Mystery Park som von Däniken drev i Interlaken i Schweiz under några år i början av 2000-talet fanns ett rum där man kunde gå på ett glasgolv över Nazcalinjerna.
Han var noga med att poängtera att han inte hade svar, han ställde bara frågor, som han sade då jag och Clas Svahn träffade honom hösten 2005.
Von Dänikens fantasi togs emellertid av daga, parken gick i konkurs och numera vågar ingen längre säga att Jesus var astronaut.
Carsten Jensen glor på geoglyferna norr om Iquique och konstaterar:
”På Sierra Unida, en stor höjd mitt i Atacamaöknen, fanns en så kallad geoglyf. Geoglyfen var en gigantisk bild eller ett tecken som använde själva landskapet som bakgrund och duk och bestod av svarta vulkaniska stenar utlagda i linjer och rader på den grå ökensanden. Ingen visste vem som skapat geoglyfen på Sierra Unida, när eller varför, bara att den fanns där långt innan spanjorerna kom till Sydamerika.
Geoglyfen var en mänsklig figur med en krans av strålar kring huvudet…”
Ser du den? En mänsklig figur med en krans av strålar kring huvudet.
Den såg jag av en händelse från bussen och fick en bild. Även när bussen närmade sig Chizo en liten bit längre norrut hann jag med, då det i god tid skyltades om utsiktsplats.
Det var den som Jensen fångade i ögonvrån:
”Cuesta-Chizo-geoglyferna såg jag en halv sekund genom en springa i gardinen i en buss mellan Iquique och Arica, människofigurer på en röd bergssluttning….”
Om det är som Wille Crafoord sjunger att det är missarna man minns så har jag nu skaffat mig ett nytt minne, för när jag bläddrar och läser i Carsten Jensens reseskildring Jag har hört ett stjärnskott så kan jag räkna in en dundermiss under min resa.
Konstnären i Santiago som brände in sina motiv i masonitskivor hette Omar. Jag köpte även kondoren, en aymarasymbol.
Jag befann mig två kvarter från poeten och Nobelpristagaren Pablo Nerudas hem och museum i Bellavista i Santiago de Chile utan att ha en aning. Ändå, som en ödets knack på axeln, köpte jag en tavla med Nerudas porträtt just där.
Ändå inte en tanke. Omedvetenheten drev mig istället till calle Ekdahl som fått sitt namn efter Wilhelm Ekdahl, en militär från Kristianstad. Det kan du läsa om här.
I brist på väggutrymme har porträttet av Neruda tills vidare stuckits in i Chilehyllan.
Carsten Jensen skriver om Nerudas hem La Chascona:
”Rummen var små och intima, närmast fullproppade. Neruda hade varit en stor samlare. I biblioteket fanns en förstautgåva av den berömda franska encyklopedin från 1700-talet, redigerad av Diderot, som Neruda dock inte hade haft råd att skaffa sig förrän han två år före sin död fick Nobelpriset. Men böcker var inte det enda som Neruda samlade på. Han samlade också på glas, brevvågar, speldosor, spelkort och snäckor….
(…)
Neruda hade själv ritat husen och eftersom han älskade havet hade han lagt in många maritima drag i arkitekturen. Trappräckena var vågformade, det var hjöga trösklar mellan rummen som på ett fartyg, en galjonsfigur bar upp en bordsskiva, baren i mattslipad zink kom från en fartygssalong…
(…)
En annan av Nerudas passioner var lönndörrar, en lämplig lidelse för en författare…”
Jag läser i Nerudas Jag bekänner att jag levat, Minnen och där berättar han mer om sin samlarmani. Han nämner sin samling av just galjonsfigurer, sköna madammer i trä som suttit under bogspröt och hur vännen Salvador Allende flera gånger försökte snatta till sig flickgestalten som han kallade Marie Céleste.
När jag tar fram boken faller en artikel från DN ut, signerad Lars Palmgren. Den tar upp till diskussion huruvida Neruda mördades av Pinochetregimen eller om han verkligen dog av sjukdom, mindre än två veckor efter kuppen i september 1973.
Så sent som i februari i år kom nya uppgifter att Neruda förgiftades.
Det var den 1 april jag traskade runt i hans hemkvarter i Santiago utan styrsel.
Wille Crafoord:
”Det är missarna som gör det Missarna man minns Och nu när de ju ändå finns Vad kan man göra åt det? Det må väl va’ förlåtet Om segern inte alltid vinns…”
I det gentrifierade och hippa Bellavista, kvarter från Nerudas hem är gatukonsten explosiv, expressiv.
Det är två veckor sedan jag kom hem från resan. Exakt. Landade på Kastrup strax före 23, frös, tog Öresundståget till Triangeln i Malmö, möttes av sonen och fick sovplats för natten. Frös igen på morgonen.
Efter fem månader. Så när som på en vecka. Jag har gjort långresor förr. Hemkomst; komma hem är svårt. Jag har läst Mia Kankimäkis bok om kvinnorna hon tänker på om natten och jag har läst en hel del annat. Jag är inte ensam. Nu läser jag i Postflyg Syd av Antoine de St Exupéry. Han skriver:
”…Jag berättar inte om min hemkomst. Jag tror mig vara herre över förhållandena när jag känner känslorna svara inom mig. Men de väcktes inte. Jag var som en pilgrim som kommer en minut för sent till Jerusalem. Hans längtan och tro är döda, han finner bara stenar. Staden är här som en vägg. Jag vill fara igen.”
Ungefär.
Kvällssol över Anderna, kort efter start från Santiago de Chile. Snö i skrevor och på sluttningar. I öster blixtar från ett åskväder. På väg från Stilla Havet och Atacamaöknens grus till Amazonas, flod och regnskog, gräs.
Kanske var de tidens ponnyexpressryttare, postflygarna som i flygets ungdom såg air mail som framtiden. Som i regn och rusk, åskväder och virvelstormar pressade sina små maskiner vidare med brev, småpaket och allehanda försändelser.
Det finns säkert hur många frimärken som helst som uppmärksammar postflyget. Jag hittade bara det här.
En tid när postverksamhet ansågs viktig och postkontoren var palats i de stora städerna.
Varken posten eller postflyget har samma nimbus idag och det är väl bara i samband med olyckor som rubrikerna avslöjar att det fortfarande finns. Som i januari 2016 då ett postflyg från svenska (?) bolaget West Atlantic försvann i fjällen på en tur från Oslo till Tromsö i Norge. Ombord det kanadensiska Bombardierplanet fanns en spansk flygkapten och en fransk styrman.
När en av världens mest kända piloter, Ola Månsson i Smedstorps barnbarn, Charles Lindbergh, planerade sin ensamflygning från New York till Paris var han anställd som postflygare på sträckan St. Louis – Chicago, med mellanlandningar på dåligt upplysta fält i småstäderna (allt är relativt) Peoria och Springfield.
Det var i september 1926 och postflyget hade en allt annat än grandios start.
Lindbergh skriver i sin bok Spirit of St Louis:
”…efter den första dagens tunga last av brev från entusiaster och samlare hade intresset mattats. Folk återvände till vardagstillvaron; luftposten inbesparade i bästa fall ett par timmar och var sällan värd den extra kostnaden per brev. Vecka efter vecka har vi transporterat sladdriga och nästan tomma säckar fram och tillbaka med en regelbundenhet som vi är mycket stolta över. Om postfacket innehåller tio brev eller tiotusen hör inte till saken. Vi tror på framtiden. Vi vet att en vacker dag skall säckarna vara fyllda.”
”Robertson Aircraft Corporation får betalt efter hur många kilo post vi befordrar och ofta väger säckarna mer än breven inuti. Våra driftskostnader är otroligt låga; men förtjänsten är ännu lägre…”
Det var heller inte riskfritt på den tiden:
”När motorn stannade för andra gången var jag på 1500 meters höjd. Jag spände loss säkerhetsbältet, hävde mig över högra sidan av flygkroppen och drog efter ett par sekunder i utlösningslinan. Fallskärmen öppnade sig genast. Medan jag lyste med ficklampan neråt taket på dimbanken fick jag plötsligt till min häpnad höra ljudet av ett flygplan på avstånd. Det var på väg mot mig. Efter några sekunder skymtade jag otydligt mitt eget DH-plan (de Havilland-typ, min anm.) mindre än fyrahundra meter bort och ungefär i jämnhöjd med mig. Det cirklade runt åt mitt håll med vänstra vingen neråt. Eftersom jag hade trott att bensinen var alldeles slut, hade jag försummat att slå av motorn innan jag hoppade….
(…)
Det passerade gott och väl trettio meter ifrån mig på tryggt avstånd från fallskärmens bana. Motordånet dog bort och ökade sedan på nytt i styrka tills planet åter dök upp, fortfarande i jämnhöjd med mig. Flygplanets och fallskärmens fallhastighet var ungefär densamma. jag räknade till fem spiraler, var och en lite längre bort än den senaste. Sedan sjönk jag ned i dimbanken…”
Avslöjar bara att det gick bra. Han kom ned, min morfarsfarsmormorskusinssonson.
Legendariska Hotel del Lago i San Bernardino, Paraguay.
I januari 1929 föddes mor. Samma månad landade den franske postflygaren, filosofen och poeten Antoine St Exupéry i Paraguay med några postsäckar och ett helt annat mål i blick.
Han for till Hotel del Lago i San Bernardino vid sjön Ypacaraís strand. I rum nummer fjorton bodde Mathilde Berta Emma Ingenohl, mer känd som La Tigresa för sin förkärlek att jaga stora kattdjur.
Hilda Ingenohl var en av många äventyrliga kvinnor sprungna ur mellankrigstiden då allt blev möjligt och tillgängligt, om man hade pengar. Den moderna tiden rusade fram över världen. Bilen satte fart på lokalsamhället och flyget förvandlade Jorden runt på 80 dagar till en oförarglig och omodern saga.
Det sägs att Hilda Ingenohl som utbildade sig till pilot var den första kvinna som försökte sig på en världsomflygning. Vilken dock misslyckades.
Hilda Ingenohl föddes i Paris 1889 av rika tyska föräldrar. Hon var gift två gånger i Tyskland innan hon lättade ankar och for via Rosario i Argentina till Paraguay där hennes farbror Wilhelm Weiler ägde och drev Hotel del Lago.
Antoine St Exupéry hade träffat Hilda på en flygskola i Paris. Nu var han i Paraguay som en följd av att hans arbetsgivare postflyget Societá Aeropostal från Buenos Aires i Argentina sträckte ut sina tentakler över hela kontinenten. Asunción i Paraguay blev en av anhalterna.
Jag är osäker på om bilden föreställer Hilda Ingenohl OCH Antoine de St Exupéry och vem som är vem av dem.
Han var 29, en fransk gentleman. Hon var 40, sensuell, fri och äventyrlig, berättar förre hotelldirektören Osvaldo Codas, som gjort sin research och är övertygad om att paret hade heta kärleksnätter på rum nummer fjorton.
Postflygaren var livet igenom känd för sina amorösa eskapader.
I Buenos Aires hittade den franske postflygaren senare sin maka Consuelo Suncín de Sandoval, själv skribent och dotter till en rik kaffeplantageägare i El Salvador. När jag läser om Consuelo finner jag ett annat märkvärdigt livsöde i skuggan av postflygaren och greven St Exupéry. Ett stormigt äktenskap.
Hilda Ingenohl gifte sig för tredje gången och lade till Roger i efternamnet. Det sägs att hon blev anhängare av nazismen, Paraguay var det andra landet i världen som fick ett etablerat naziparti. Hon avled 1952.
Osvaldo Codas har hittat citat som han tror speglar kärlekshistorien på rum nummer fjorton:
”Una noche tibia nos conocimos…” (vi träffades en varm natt)
”Lo esencial es invisible a los ojos…” (det väsentliga syns inte i ögonen)
Hotel del Lago i San Bernardino har troligen fortsatt sin verksamhet, om än lågintensivt, trots att driftige arrendatorn Osvaldo Codas i mars 2023 lämnat etablissemanget och sålt ut inventarierna. Familjen Weiler som ägt hotellet sedan dess start tar över driften.
Osvaldo Codas.
Jag har berättat om rum 24, Ida Bäckmannrummet, och om rum nummer 19 där Bernhard Förster tog livet av sig redan 1889 då hans storstilade projekt Nueva Germania floppade.
Risken är nu att spåren efter Ida Bäckmann, Greta Garbo, Bernhard Förster och Hilda Ingenohl med flera sopas igen. Som en historiebok som slår igen pärmarna. Osvaldo Codas var lika mycket museiman som hotelldirektör.
Kunskaperna han förvärvat genom åren tar han med sig.
Förutom att haft Postflyg Syd i bokhyllan har jag sett en föreställning av Lille prinsen på Observatoriet i Buenos Aires och filosoferat en stund vid minnesstenen över St Exupérys sista flygning från Bastia på Korsika. Hans plan försvann ut över Medelhavet 1944 och ingen vet var färden slutade.
Nu har jag köpt hem Postflyg Syd igen.
Minnesstenen över Antoine de St Exupéry vid flygplatsen i Bastia, Korsika.
Föredrag i höst eller till våren? Det är bara att höra av sig. Jag har hållit uppemot ett hundratal föredrag de senaste åren och flera av föreningarna har varit så förtjusta att de återkommit, som de kända föreläsningsföreningarna i Tommarp och i Billinge eller biblioteket i Trelleborg och det är alltid lika roligt.
Nu för hösten satsar jag på de här båda programmen:
Sista stoppet på min fem månader långa odyssé i Sydamerika tog mig till Belém i norra Brasilien. Delstatshuvudstad i Pará och rätt gissat, det är där som julens paranötter fått sitt namn, även om de marknadsförs som Brazil nuts.
Det sitter kvinnor på gatorna, hackar paranötter och säljer. Jag minns mors förmaningar att de kan vara farliga för allergiker.
Det är påsk när jag angör Belém från floden. Staden ligger inomskärs i Marajóviken med nacken mot Atlanten och har fått sitt namn av staden med samma namn i Portugal, men det är bara en portugisisk omskrivning av Betlehem. Belém har ett tropiskt klimat, vilket i princip betyder 28 grader, regn och hög luftfuktighet. Alltid.
Det är en gammal stad med byggnader från 1600-talets början här och där. En del renoverat. Andra väntar än på att tas omhand, för några byggnader är det i senaste laget.
Docas i Belém. Långt i bakgrunden skymtar Amazon Star som tog mig hit.
I foajén på Teatro da Paz. Notera parkettens något tvivelaktiga mönster.
Stor marknad i gamla fiskehamnen. Docas – längs kajen med restauranger och bryggeri (Amazonas Beer) i en renoverad magasinslänga, så likt Puerto Madero i Buenos Aires. Jag och mitt sällskap de här dagarna, soldaten från Cayenne, äter gott, fisk i Docas och en annan kväll en köttbit på en restaurang där man själv väljer köttet i kyldisken och sedan har koll på kocken som tillagar den. Det är vällagat och gott. Inte överdrivet dyrt.
Teatro da Paz, en de sköna konsternas byggnad inspirerad av La Scala i Milano. Kyrkor, katedraler och basilika. Vackra hus. Men också slitet och med råttor i gathörnen och åtminstone för några år sedan den brasilianska delstatshuvudstad med flest mord. En grupp aggressiva gathundar gillar inte att jag söker mig hem till hotellet vid 22-tiden på kvällen, när folk gått till vila i dörrnischer och på trappor.
Hotellet är bara tre kvarter från huvudgatan Avenida Getúlio Vargas, har tre stjärnor om jag minns rätt, och är ett av de bättre rent standardmässigt som jag bott på under min resa. Ändå kostar det bara ca 220 kronor per natt inklusive en rejäl frukostbuffé. Ruffigheten runt omkring drar ned priset. Överlever man dem har man sparat en slant.
Jag märker ingenting av kriminaliteten mer än att jag blir rådd lägga ned kameran i väskan av en ung kvinna. Rör mig ändå i stadsdelar och på platser där man kanske inte alltid är välkommen.
Basilikan. Framför hänger församlingsbornas påskönskningar.
Sydamerika är den förfinade gatukonstens förlovade land. Mer konst än klotter och kladd.
Kosmopoliten 