Jag säger bara: Suárez!

Gremio Arena 2023.

Jag går på fotboll. Utan rockajävel. Det är nämligen fortfarande över 30 grader när det blir avspark på Gremio arena klockan 21.30. Gremio är på väg att skaffa sig en position igen i brasiliansk fotboll. Orsaken heter Luis Suárez.

Uruguayaren värvades för att göra mål. Det gör han även i den här matchen.

Klass möter ambition. Lite för mycket jävlar anamma, lite för mycket uppdragen fjäder i speleverket. Luis Suárez håller huvudet kallt in i 90:e minuten och gör 1-0 för Gremio mot Brasil de Pelotas. Det sitter långt inne men blir en befrielse för 28 000 fans.

Sedan spelade man av tolv minuters tillägg på grund av alla dramaqueens på planen. Främst var det bortalagets spelare som hade svårt att stå på benen. Domartrion har poliseskort ut i pausen och efter matchen.

Porto Alegres fixare såg till att jag fick plats i publiken.

Rååååger i receptionen på Hotel Erechim fixar med hjälp av vännen Marcos en übertaxi till arenan för biljettköp sedan vi samstämmigt studerat lagets websida och trott oss förstå att biljetter går att införskaffa nånstans vid arenan. Tyvärr oklart var.

Mitt livs första über. En godmodig karl som kör alldeles för billigt. Och jag som inte vet hur man gör ger chauffören en tia i dricks. Det är 50 % av avgiften.

Über är ett sätt att sysselsätta fattiglappar för snålpengar. Kommer aldrig installera appen även om jag medger att det är ett smart och servicevänligt sätt för resenären.

Heter det Über förresten eller Uber?

Det är dagen före match och jag driver biljettlös runt arenan och funderar på hur jag ska ta mig tillbaka till stan i den 35-gradiga hettan (43 säger skylten vid hotellet, men den är inte i skuggan) och funderar vidare över hur jag ska komma över en sittplats till i morgon kväll.

Fernandos mor är från Montevideo så han pratar flytande spanska. Ingen av de andra grabbarna på arenans parkering begriper mig, eller tvärtom, trots att jag pratar min allra bästa spanska när ingen annan gör det. Fernando erbjuder sig att knalla iväg och hämta en gammal Renault så han kan köra mig tillbaka till city.

Under tiden går ryktet om gringon som vill ha biljett och fixare två (glömt hans namn så vi kan väl kalla honom Edison efter ett annat ljushuvud) uppenbarar sig på scenen med ett knippe biljetter i näven. Guldbiljetter. Gold är hans totala engelska ordförråd. Används flitigt.

Sedan vi enats om, eller i alla fall jag, att jag inte behöver den allra dyraste goldplatsen så kommer vi överens om biljett och pris.

När jag tvekar över om jag har cash hämtar Edison en kortläsare i sin gamla Renault. Jag är egentligen inte förvånad, men räknar upp kontanta pengar. Jag begriper inte så mycket men ser åtminstone att biljetten gäller morgondagens match. Min kommentar att det står med fetstil att den inte får säljas vidare viftar Edison självklart bort.

När Fernando hittat sin Renault och kommer för att hämta mig är affären klar och han blir smått överraskad. På väg tillbaka till stan småpratar vi om Zlatan, Henke och Fredrik Ljungberg. Ser jag ett misstroende i hans getöga då han får en glimt av biljetten i en rondell?

Fernando är en fixare.

Det är emellertid inga problem. Idag tittar ingen på din biljett. En korkad maskin läser av en kod.

Jag är i god tid, köper en sorts choripan – här ungefär hackad falukorv i ett korvbröd där man fyllt på med majskorn, lök och ovanpå en sorts strimlad potatischips som hamnar överallt.

Bara alkoholfri öl inne på arenan.

Jag pratar fotboll med Flávio som imponerar med sin engelska. Han är insatt, känner till Malmö FF och Zlatan. Han är Gremiosupporter sen barnsben och spår en ljusnande framtid. Samtidigt tycker han att jag ska gå på match på lördag också. Då spelar lokala rivalen Internacional.

Flávio, till vänster, och hans gäng var säkra på seger. Flávio bär Gremios hemmatröja. Originalet.

– Men då får du skaffa en annan tröja, tillägger han.

Han avslöjar att han höll på Argentina i VM. De spelade bättre än Brasilien och i Rio Grande do Sul har man känsla för sina grannar, Argentina och Uruguay.

Taxichauffören tillbaka till stan slutar inte fistbumpa mig sedan han förstått att Suárez avgjorde i 90:e.

Oh happy days

På en lyssnarnatt i Klagstorp hör jag i tidiga tonåren Rádio Bandeirantes från Sao Paulo som blir den första radiostationen från Brasilien jag lyckas pejla in på kortvåg.
Frekvensen var 11925 kHz. Jag minns dem alla. Rádio Globo i Rio var vanligast. 11805 kHz.
Rádio Inconfidencia i Belo Horizonte, Rádio América och så Rádio Guaíba i Porto Alegre som brukade höras fint på 11785 kHz, liksom grannen Rádio Gaúcha på 11915.

Kortvåg – oh, happy days!

Det var ungefär i den vevan som Nils Olsson lämnade jobbet på Bildeve i Klippan, flyttade till Uberlandia i Brasilien, gifte sig med tjejen han hört på radio och startade en skivaffär. Han är nog fortfarande kvar där.


Jag har varit på kommunikationsmuseet och glott lite förstrött på det som samlats ihop. En gammal TV-kamera, ett rum med en rotationspress, några radioapparater och lite montrar som kopplar ihop kommunikation och demokrati. På en bild om nyhetsvärlden, fighting face Greta Thunberg. Det är egentligen en ganska påver utställning, men också gulligt på något sätt.
I kvarteret bredvid ligger ett slitet gråbrunt hus som en gång varit ståtligt. Ur den anonyma entrén stiger en man med hörlurar och svart pikétröja. Han blir lite förvånad då jag frågar om jag får ta en bild av loggan på hans tröja, men grinar generat upp sig.
Här huserar resterna av Rádio Guaíba. Inte ens en skylt på huset. De är borta från kortvågen liksom de flesta andra brasilianska radiostationerna. Man kan höra dem på webben men det är långt ifrån charmen under den tidiga tonårstiden då man hukade vid mottagaren och kunde höra sportreferenten på Rádio Record ta i från tåspetsarna, fylla lungorna och slunga ut ett 42 sekunders Goooooooooooooooool i etern tvärs jordklotet.

Typisk radio guy på Rádio Guaíba.


Det är en bit till Rádio Gaúcha. Får se om jag går dit.
Fotboll på riktigt var det igår.

I den här byggnaden ligger Rádio Guaíba. I huset bakom finns kommunikationsmuseet.

I Augusta Perssons spår

Museerna är gratis i Porto Alegre. Ofta också lite svalare, så jag slinker in på det antropologiska museet i det vackra sandgula sekelskifteshuset som förr var post & telegraf.


Det är bara tomma lokaler eller avspärrat. Jag förstår inte och vakten bara ler. Slutligen har jag snokat in mig på historiska arkivet där det sitter några snubbar och försöker tyda snirkliga handskrivna texter. Jag hasplar ur mig en sorts fråga om var immigrantångarna från Hamburg la till, måste ju säga något och hamnen är bara ett kvarter bort. Han säger att det finns inga bilder men om jag har ett namn så kan han söka i sin databas.


Jag förstår inte helt svängen i samtalet men kommer upp med min svågers mormorsfar som anlände med ångaren Kap Roger från Hamburg 1911.


Han hette Lars-Erik Nyström och med familjen blev han del i den ömkliga gruppen emigranter som kom att kallas Brasiliensvenskarna. Familjen placerades i Erechim en bra bit in i Rio Grande do Sul men återvände till malmfälten efter något år.
I min bok Den falske ingenjören finns historien om Nyströmarnas äventyr, berättad av dottern Augusta.
Arkivarien hittar honom emellertid inte, men kuriöst nog en annan Lars Nyström som kom från Storbritannien 1929.
Vi byter epostadresser. I morgon hyr jag bil och kör till det svenska kulturhuset i Farroupilha. Innan dess flanerar jag vidare till Museet för kommunikation…

Ur Augusta Perssons berättelse i Den falske ingenjören:

Så var vi framme i Brasilien i Rio Grande. Mamma for med Henning, Torsten och Tekla till sjukhuset. Dom hade fått mässlingen. På sjukhuset fick de stanna en eller två veckor. I Rio Grande, blommornas ö som man kallade platsen, bodde vi till en början i barack. Här fanns en stor tvättbassäng, där alla tvättade sina kläder. Vattnet var fullt av löss. Vi tvättade därför våra kläder först när vi kom fram till Erexim, platsen där vi bodde den första tiden. Måltiderna, i Rio Grande, åt vi på en större bespisning tillsammans med flera hundra emigranter. Bord stod i långa rader. Vi åt ut emaljerade tallrikar. Maten var god. Det var kött, bönor, ris, makaroner… Nog fick man äta sig riktigt mätt.

I eftermiddags tog jag turistbåten Cisne Branco och for ut förbi Ilha das Flores där Augusta fick äta sig mätt.

Tangopoeten Blomberg igen

Jodå, Héctor Pedro Blomberg (1890-1955) ska nog betraktas som svensk. Åtminstone svenskättling. Och slutligen tror jag mig rett ut hur det ligger till. Då har alltså tre svenskar gator uppkallade efter sig i Buenos Aires. Förutom Blomberg också Arengrehn, den gamle artilleristen, och så Olof Palme.

Den gamle UD-tjänstemannen Axel Paulin gav oss monumentalverket Svenska öden i Sydamerika (Norstedts 1951) och som avhandlar i stort sett alla svenskar som rest söderut från 1700-talet och fram till, nästan, våra dagar.

Paulin skriver om Blomberg: ”på dess svenska ursprung kan man näppeligen misstaga sig”. Den förste Blomberg var Johan Mauritz, född 1820 och anlände som sjöman 25 år senare, blev snickare och gifte sig med en engelsk-argentinska och fick flera barn, varav alltså tangopoeten Héctor var en av dem. Enligt Paulin.

Wikipedia envisas med att hävda att Héctor Blomberg var son till Ercilia López de Blomberg, paraguayansk författarinna och brorsdotter till marskalken Francisco Solano López. Det nordiska styr man till att farfar var en norsk sjöman.

På hemsidan todotango.com nämns också den paraguayanska mamman som hans stora inspirationskälla. Och att Blomberg for iväg med en norsk båt för att vistas två år i Norge. Det är något som skaver här. Inte minst det att Héctor föddes 1890 (en uppgift säger 1889) vilket torde ha inneburit att pappa Johan Mauritz skulle ha varit 70 år. Inte omöjligt alls, men känns som en osäker faktor.

Johan Mauritz. Blombergs far, eller farfar?

När jag hittar uppgiften att Héctor Blomberg skrev biografin La dama del Paraguay (1942) som handlar om hans mors farbrors kvinna, den engelska Elisa Alicia Lynch, och letar mer efter den paraguyanska mamman inser jag den felande länken. Ercilia López de Blomberg, gifte sig mycket riktigt med en Blomberg, ingenjören Pedro Blomberg, vilken alltså sannolikt var son till snickaren från Stockholm.

Minst två fel. Johan Mauritz var inte norrman. Héctor Pedro var inte hans son utan sonson. Ercilia var alltså brorsdotter till Fransisco Solano de López. Lite coolt att ha en argentinsk tangopoet med en paraguayansk diktator som mors farbror i de svenska, om än något uttunnade, leden. Ett sista frågetecken: varför for Héctor till Norge?

Gatan calle Blomberg ligger långt ut mot den internationella flygplatsen till dit inte tunnelbanan når.

Senast i juli 2022 skrev jag om mysteriet Héctor Blomberg.

På tal om ål

Ålen är ju på allas läppar just nu i Sverige. På latin heter den anguilla anguilla. Och Anguilla heter ön som ligger alldeles i utkanten av Saregassohavet. Där var jag för några år sedan och studerade folklivet. Tyvärr har jag inga bilder från Anguilla tillgängliga här i Buenos Aires. Utdrag ur eventuellt någon gång kommande bok om Karibien.

Ön ligger längst i norr i de små antillerna, öarna i lä, the Leeward Islands. Trots namnet ett utsatt läge där Atlanten står på och inget som helst skydd finns mot oceanens krafter. Ön sträcker i riktning nordost-sydväst och på det sättet kanske den skär vågorna som en kanot. Det hade rimligen varit värre om ön legat med bredsidan mot passadvinden som stadigt blåser in från Västafrika.

Anguilla har ändå fått sina törnar av Irma och andra orkaner.

Det här är Västindien när det är som bäst, skriver reseföretaget Västindienspecialisten på sin hemsida. Det är något jag läser först sedan jag är hemma i Onslunda och har fått några veckors distans till min dagstur till Anguilla. Hit har inte massturismen nått och här möts man av en genuin värme hos befolkningen, heter det vidare.

Sant är att massturismen inte nått ön. Alternativt kan det vara så att massturismen helt enkelt har valt bort den.

Befolkningens genuina värme går på sparlåga hos de uniformsklädda immigrationstjänstemännen. Vår kommunikation hänger upp sig då jag inte minns adressen till mitt tillfälliga boende på St Maarten, de holländsktalande dele av St Martin. När jag istället redovisar min adress i Onslunda och lovar ta kvällsfärjan tillbaka till St Martin är det slutjiddrat, passet stämplas och jag välkomnas till Anguilla.

Taxichaufförerna och alla de andra som ser sin chans att tjäna en slant på en båtlast nyanlända väller fram. Jag har alltid tyckt illa om och haft svårt att hantera sådana situationer och innan jag vet var jag är, hur det ser ut och vilka alternativen är vill jag inte göra business med någon. Den här envisa, lite fåniga, inställningen har gett mig en del udda upplevelser världen över.

Vi förflyttar oss från terminalområdet och traskar iväg hundra meter på landsvägen. Lämnar immigration, souvenirshop och taxichaufförer bakom oss.

Snart inser vi att det faktiskt inte finns något alls här på den här delen av ön. Bussarna till huvudstaden The Valley lyser med sin frånvaro. Det gör ärligt talat det mesta. Tvärs över gatan ligger Osvaldo Car Rental. På gården står några väl demolerade bilvrak. På dörren hänger den missvisande skylten OPEN. Det är stängt. Osvaldo är i alla fall inte där.

Det är en fredag förmiddag i slutet av februari. Högsäsong.

Invid Osvaldos ligger en kafeteria, eller bar, uppsmällt i rosafärgade plank. En smal bardisk och två stolar. På dåligt uppvärmd spanska konverserar vi de glada migranterna från Dominikanska Republiken som driver haket och dricker en Presidente i väntan på Osvaldo.

Förstår jag rätt är det Osvaldos familj som driver baren. Osvaldo är en fixare. Han är ute och fixar.

När han dyker upp förklarar han att han bara har en bil och den behöver han själv. Någon att hyra ut har han inte, oavsett vad firman heter.

Istället för Osvaldos krockade Nissan Micra hyr vi en 2,5 liters sexcylindrig Toyota Progrès av Susan på D & D biluthyrning vid färjeterminalen och far iväg mot Shoal Bay på nordkusten. I fickan har jag ett tredagars Anguillakörkort med stämpel och namnteckning som kostat sju dollar.

Toyota Progrès är en bilmodell jag aldrig hört talas om. Lite efterforskningar visar att den tillverkades 1998-2007, betraktades som lyxbil och hade närmare 200 hästkrafter under huven. Tydligen ämnades bilen enbart för den inhemska marknaden i Japan. Hur det här exemplaret hamnat på Anguilla har jag ingen aning om, men jag förstår att uttjänta bilar i västvärlden, dit också Japan och Korea räknas, dumpas billigt i Västindien där de körs tills de kollapsar, parkeras och tillåts brytas ned under evinnerlig framtid.

Karibien är en bländande blandning av soptipp, bilskrot och paradis.

Passa dig López!

När hjärtat stannade och Jorge Rafael Videla föll av wc-stolen den 17 maj för tio år sedan i Marcos Pazfängelset blev det inte som man kunde tro ett problem mindre för de argentinska myndigheterna – utan ett problem mer.

Vart skulle man göra av honom?

Videla var född i Mercedes som ligger drygt tio mil västnordväst om huvudstaden. Där sa invånarna blankt nej. De kunde inte göra något åt att han föddes på orten, men begravas där? Nix.

Så, han som så många under hans regims förtryck, försvann.

I San Telmo hittar man här och där minnesplattor i trottoaren över försvunna personer, oftast ungdomar som betecknas som folkets soldater. På Plaza de Mayo går mödrarna varje torsdag eftermiddag för att hålla liv i frågan: vart tog våra barn vägen? Längs Paseo Colón, under motorvägen autopista 25 mayo har man grävt ut en av militärens tortyrcenter, en ”club atletico”.

Nunca más – aldrig mer, står det i betongen.

Aldrig mer. På Paseo Colón har utgrävningarna av ett av militärens ”club atletico” pågått under en rad år.

Det kan ha varit 30 000 personer som försvann under diktaturens år i Argentina.

En journalist, José Ignacio Lopez, tog upp just den frågan på en presskonferens i Casa Rosada och frågade Videla rakt ut efter ett besök av påven Johannes Paulus II.

– Jag skulle vilja veta om ni under era samtal med påven besvarade de uttryck för oro han haft om försvunna och fängslade utan åtal och kunde säga något om ifall regeringen utreder frågan.

José Ignacio López var modig som tog upp frågan som Videla inte besvarade med mer än att påven hade talat om försvunna i världen i allmänhet, inte om Argentina specifikt. Han avslutade också med det något kryptiska budskapet att berätta att en försvunnen var just det, försvunnen, och därför inte kunde få något särskild uppmärksamhet, han var varken död eller levande, han var försvunnen…

Åter till diktatorn som själv försvann. Vart tog han vägen?

Hur det gick till är det ingen som vill berätta men det tros att han ligger nedgrävd under en ganska anonym sten på kyrkogården Parque Memorial i Pilar utanför Buenos Aires.

Tidningen Clarín har utrett hur de tror att det har gått till. Där fanns på området T1 en grav med en sten för Familia Olmos. Man köper sin gravplats och markerar den med en sten. Det gjorde Olmos.

Men Olmos hamnade aldrig i gropen.

Vem var han då?

Florencio Alberto Olmos var major i armén och en av de 18 personer som skrev den första dödsnotisen över Videla i La Nación.

– Jag kände honom genom armén. Han var min chef på skolan, försvarade Olmos sig med.

Inte bara det. Olmos var en av Videlas män och Clarín skriver att Olmos karriär hade alla skäl i världen att visa tacksamhet mot Videla.

– Om han ligger här, svarade Olmos på en direkt fråga, det vet jag inte. Inte med mitt tillstånd, men det kan hända mycket från det tuppen gol till solen går ned. Och skulle det vara så, så må det vara hänt. De döda förtjänar respekt oavsett ideologi, fortsatte han.

I dag ligger det ingen stenplatta med namnet Familia Olmos längre på gravplats T1.15.68. Stenplattan som ligger där har bara q.e.p.d (que en paz descanse – vila i frid) plus namnen, eller smeknamnen:

ABABO

YALAN

ALELA

Det ser ut som en rebus. Från början fanns bara de två översta namnen. När Videlas änka, Alicia Hartridge de Videla, dött kom det sista namnet ALELA till. Paret hade dessutom en 19-årig son, Alejandro som dog ung, vilket skulle kunna vara YALAN. Kvar finns då ABABO – vilket bör vara diktatorn Jorge Rafael Videla.

När hela Argentina är fullt av minnesmärken, statyer, gator och torg uppkallade efter allsköns generaler, presidenter och diktatorer så är det här under den anonyma stenplattan i Pilar som Videla ligger. Varde utrett.

Ingen bryr sig.

Journalisten José Ignacio Lopez överlevde diktaturen även om han några år innan den försåtliga frågan fått garaget urblåst av en bomb och strax efter presskonferensen fick ett samtal från en annan av de uniformsklädda figurerna som senare blev juntans president, generalen Roberto Viola med budskapet:

– Passa dig Lopez!

Leif Panduro – den galne tandläkaren i Osby

I dag för 46 år sedan avled den danske författaren Leif Panduro i en hjärtattack. Jag har läst en del av honom och för tidningen Ikoner skrev jag för ett antal år sedan det här reportaget om hans tid som tandläkare i Osby.

På gårdsplanen utanför huset på Industrigatan i Osby står en engelsk Triumph Mayflower. Lille Ole pillar i gruset.
Den svartvita bilden tar pappa Leif någon gång i början eller mitten av 1950-talet.

Leif är till vardags tandläkare på Folktandvården i Osby. Han garanterar skolbarnen att det inte ska göra ont när han borrar så därför bedövar han gärna och är frikostig med lustgasen. I tankarna är han däremot långt från kliniken. Bara en handfull år senare har han också lämnat den karakteristiska doften av mottagningens antiseptikum, det skärande ljudet av borren, skramlet av instrumenten mot den rostfria brickan och de spottande och sköljande patienterna.

Leif Panduro vid tandläkarstolen på Folktandvården i Osby. (Foto: privat)

Han hette Leif Panduro och blev en av Danmarks mest uppmärksammade och definitivt mest älskade författare.
Leif Panduro kallades en ”välfärdens clown”. Han häcklade i sina böcker, och i den stora produktionen av TV-dramatik, den vilsna danska borgerligheten i det samhälle som snabbt ställde om från krigets torftighet och små omständigheter till den nya sköna, expansiva och trygga värld som växte fram under 1960-talet. Trygg men ändå otrygg.


När förhållandena runt omkring snabbt utvecklades materiellt hann människorna inte med. Är det galenskap att inte orka med sig själv? Att inte förstå och förmå anpassa sig i den nya rollen? Frågorna blev centrala i Panduros produktion. Och det var också essensen i Panduros eget liv.

Galenskap i olika former var hans följeslagare sedan han som Leif Thormod Petersen föddes av mor Anne Johanne i april 1923. Pappa hette Aage Petersen och när Anne Johanne kom hem från BB hade han redan en ny käresta. Han lämnade familjen för gott. Skilsmässan tog Anne Johanne hårt och hon togs in för vård på en psykiatrisk klinik.
Två år senare bytte Anne Johanne tillbaka till sitt flicknamn och Leif Thormod Petersen blev Leif Panduro. Som treåring hamnade han på barnhem.
Namnet Panduro härstammade från en spansk dragon, Isidoro Panduro, som akterseglades på Jylland när Napoleons spanska trupper skeppades hem till Spanien av engelsmännen 1808.
Panduro betyder hårt bröd.


Efter barnhemstiden växte Leif Panduro upp hos sin stränge morbror Gregers.
Under andra världskrigets slutfas gick Leif Panduro in i den danska motståndsrörelsen. Hans pappa Aage Petersen avrättades 1944 av samma motståndsrörelse för samröre med nazisterna. Leif själv blev vådaskjuten i magen den 6 maj 1945 och han hade livet igenom svårt att tala om kriget.
– Jag hade hela tiden känslan av att ha varit skyldig, sade han 1976, när han för första gången offentligt berättade om sin hållning till kriget och ockupationen.
Sin egen skottskada upplevde han som ett straff.

Redan tidigt hade han skrivardrömmar. Han ville bli journalist, men onkel Gregers pekade med hela handen ut vägen till Tandläkarhögskolan. Och så fick det bli. Där träffade han Esther Larsen, de gifte sig, och i november 1949 reste paret Panduro tillsammans med kollegan Eiler Steffensen till Borås för att tjäna pengar. Den svenska folktandvården hade stort behov av utbildade tandläkare.
I åtta månader kamperade de tre danska tandläkarna ihop i Borås. De levde gott. Gick på Elfsborgs hemmamatcher på Ryavallen, skaffade sig oljefärger och började måla och Panduro köpte sig en motorcykel.
Det var också här i Borås som Panduro trevande inledde sin författarkarriär. Han skickade ett manus utan titel till Wivels förlag i Danmark som emellertid refuserade det. Manuset är borta för alltid men Panduro har i efterhand beskrivit historien som ”en anemisk version” av det som senare skulle bli en av hans stora succéer – romanen ”En galen man”.
Efter Boråstiden tog Esther och Leif över en klinik i Söborg i Danmark, men det gick aldrig särskilt bra. Det var svårt att få rörelsen lönsam och Panduros intresse för tandläkeriet var minimalt.


Redan 1952 vände paret, nu med nyfödde sonen Ole  tillbaka till Sverige och folktandvårdens fasta avlöning. De hamnade i Osby i norra Skåne.
Med till Sverige följde barnpigan Käthe Andersen.
Hon berättar hur Leif Panduro en kväll kom ned till henne i kollektivhuset de bodde i och frågade om hon ville följa med till utlandet. Hon hade då i perioder suttit barnvakt åt Ole.
– Han tyckte jag hade så god hand om barn, säger Käthe, som följde med till Sverige och det stora äventyret.
När jag mer än 50 år senare träffar henne i hennes lägenhet i Osby heter hon Svensson. När Panduros flyttade hem stannade hon kvar, gifte sig och skapade sin egen framtid i den göingska köpingen.

Hennes minnesbilder från tiden hos det ovanliga tandläkarparet är många och skarpa. Hon berättar hur Leif skulle möta henne vid järnvägsstationen i Osby men när hon steg av tåget fanns inte en skymt av honom.
– Han satt på järnvägshotellet och drack. Så han hade glömt tåget, berättar hon.   
Leif och Esther Panduro etablerade sig snabbt i Osby. De trivdes förträffligt och tandläkaren passade som en träkloss från Brio in i ortens societet tillsammans med bland annat bankdirektören, möbelhandlaren och hotellägaren.
Sällskapslivet i Osby fick en kick av den annorlunda, runde, lille tandläkaren och författaren in spe. Varje onsdag eftermiddag var det badminton. Och trots sin kroppsliga otymplighet sopade Leif Panduro banan med sina motspelare. När det blev Osbymästerskap gick han till semifinal.

Efter badmintonmatcherna blev det fest.
Esther Panduro minns festerna mycket väl. Hon och damerna fick förbereda bjudningen under tiden som herrarna slogs om fjäderbollen. Leif var glad i sprit och det gick minst en trettisjua per man varje onsdag.
– Jag förstår fortfarande inte idag hur de kunde ta sig till jobbet dagen efter. Men det var aldrig någon som inte gjorde det, berättar hon när jag träffar henne i huset i Asserbo dit de flyttade några år innan Leif Panduro gick bort.
Det dracks groggar i ölglas. Panduro älskade att vara i centrum. Han dansade ”balett”och flirtade med damerna, som såg honom som kramgo. Misstankar fanns ibland om att inte allt var så oskyldigt som det såg ut.
Käthe Svensson minns också festerna. Och hur hon fick ta plats i baksätet på Mayflowern när Leif  körde till Hässleholm och Systembolaget för att bunkra sprit till bjudningarna.
– Han var ingen van bilförare. Jag åkte med för att sitta i baksätet och tända hans cigaretter. Han vågade inte släppa ratten med händerna, berättar hon.

Panduro älskade att chockera. Att fylla ut den pajaskostym som han så gärna axlade när han deltog i Osbys småborgerliga värld. John Christian Jörgensen som skrivit en tjock biografi om Leif Panduro kallar honom till och med en sensation på den lilla orten.
Han hade inte bara udda, radikala åsikter utan uppförde sig också så att han förblev ett samtalsämne i Osby för många år framåt.

Esther Panduro:
– Det fanns mycket plats i Osby för stollerier.
Hans barnuppfostran, förutom sonen Ole föddes nu också Morten, var milt sagt liberal. Panduros vän, bankdirekör Pär Hagström, fick till exempel höra att ”om pojkarna vill kissa i skrivbordslådan, ja, då får de också kissa i skrivbordslådan”.
Men alla gillade inte Panduro. Slampen till exempel. Han avslutade oftast kvällarna med att sätta tänderna i byxbenet på den hundrädde Panduro. Kollegan Gunnar Hall var Slampens husse och han har berättat för mig hur Leif Panduro slutligen trodde sig kunna betvinga Slampen. Han studerade Konrad Lorenz  ”Hundpsykologi” och gladde sig sedan en hel kväll åt det bedrägliga lugnet. Tills Slampen fick ett återfall och gav tandläkaren ett rejält blåmärke i akterpartiet.
– Hvad fanden hjälper det att jag läste Lorenz när inte Slampen har läst den, sa Panduro, enligt Gunnar Hall.

Panduro skapade sig en roll i Osby. En roll som sedan i olika skepnader återkommer i hans romaner.
I breven hem till kusinen Ole Gottschau i Danmark drog han sig inte för att driva med livet i den lilla landsortsköpingen. Han skrev:
”Här i Osby står tiden stilla. Prästen har fått en ny underprotes och en lastbil körde i nattens mörker genom järnvägsbommarna. Det har vi nu pratat om det senaste kvartalet…”
I breven till Danmark anar man förstudier till det som senare blev debutromanen ”Aj min guldtand” som handlar om en tandläkare i en liten dansk provinsstad. En skildring som balanserar på gränsen mellan idyll och satir.
John Christian Jörgensen kallar debuten för ”en besynnerlig blandning av filosofi och kåseri med utgångspunkt i novellens grundidé om livets irrationalitet”. Men han poängterar samtidigt det märkliga faktum att romanen som verkar skriven av en gammal mysfarbror i verkligheten författats av en människa i djup kris.
Boken, som kom ut 1957 då Panduros flyttat tillbaka till Danmark och Esbjerg, blev också ett genombrott för Panduro. Men han hade publicerat sig redan under Osbytiden genom novellen ”Regalierna” som togs in av Politikens Magasinet i september 1952.

‘När Esther var gravid med den andra sonen Morten skrev Panduro en samling noveller ”Min lille dreng” om sin samvaro med sonen Ole. Novellerna publicerades först tio år senare i en veckotidning.
Han delade sin tid i Osby mellan kliniken – han trivdes aldrig som tandläkare, säger Esther Panduro – och skrivbordet. Han skrev och skrev och skrev. Skrivmaskinen krånglade så att han vägrade göra slutbetalning på den.
För vännerna påstod han att det inte var något som skulle publiceras. Han slätade över. Men hemma på Infartsvägen var det blodigt allvar.
– Ros. Han ville alltid ha ros och bekräftelse på att det han skrev var bra, berättar Esther Panduro.

Blev det inte som han hade tänkt så var han snar till att leva ut sin ilska. Käthe Svensson minns hur han kunde springa ned för trapporna i huset och ut och sparka på bilen i sitt raseri.
– En gång satt han och skrev, men skulle gå ut på balkongen och hämta luft. Då fastnade gardinen på hans axel. Han blev så arg att han drog ned gardinstången och knäckte den över knäet. Esther och jag blev så rädda att vi flydde in på mitt rum, säger hon.
Käthe Svensson var inte helt glad över den blivande författarens uppträdande.
– Han sov aldrig. Han rökte stora feta cigarrer som låg överallt. Han skällde, gormade och svor. Han var en buse, säger hon.
Ole Panduro, som bara var fem-sex år under Osbytiden, säger idag att han mindes sin pappa som rastlös.

Leif och Esther Panduro tillbringade två omgångar på folktandvården i Osby. I mellantiden försökte han sig än en gång på en egen klinik i Esbjerg. Det gick inte nu heller. Hans intresse för tandläkeriet var så svalt att han bokade av patienterna för att istället gå på fotboll eller spela golf med kollegor.
Räddningen blev när vännen i Osby, möbelhandlaren Holger Tufvesson, ringde och sa att de ville ha makarna Panduro tillbaka till Osby. Två kommuner gick samman och finansierade deras bostad.
Så Panduros återvände till Göinge.

Det fanns också en allvarligare baksida på den glamorösa tillvaron i borgerlighetens Osby. Den kluvenhet som han senare så väl beskriver i sina böcker red honom som en mara. Hans krav på bekräftelse var enorma. Samtidigt som hans vänner upplevde honom som en frisk fläkt och en gamäng var han i själv verket både desorienterad och olycklig. Han reste regelbundet till sin psykoterapeut i Köpenhamn, Sigurd Naesgaard, som med lika portioner faderliga samtal och antabus försökte bryta detta olyckliga mönster som han såg som ett klart hot mot både Panduros hälsa och äktenskap.

Under en påskhelg i mitten av femtiotalet reste han ensam till Köpenhamn och gömde sig i en lägenhet. Här hittades han av värdinnan omgiven av en mängd spritflaskor och till synes berusad intill medvetslöshet.

Den bästa terapi som Leif Panduro kunde få var i sitt skrivande. 1965 skriver han själv i Politiken inför lanseringen av sin kanske mest omtalade roman ”En galen man” att ”det verkar som om man är uppdelad i två halvor, varav den snälle i stort sett håller styr på den elake tills DET SKER NÅGOT! Det är samma Old Story – det nya består bara i att den ska formuleras igen och igen, så nutida som möjligt…”
Han påpekar också att den nya boken i stort sett handlar om samma sak som föregående, och den dessförinnan.
Panduros produktion, allt som allt tolv romaner och ett stort antal radio- och TV-teater, har oftast denna kluvenhet i det moderna samhället som tema. Människor som inte passar in.

1957 lämnade Leif Panduro Osby för gott och flyttade tillbaka till Esbjerg. Samma år kom den första romanen. Men inte förrän i mitten av sextiotalet blev den galne tandläkaren från Osby författare på heltid.
– Även när det gick bra för honom var han ängslig över att framgångarna skulle ta slut, säger Esther Panduro.
Han behöll livet ut kontakten med vännerna i Osby och minnena från tiden där. I ett brev till Pär Hagström, bara några år före sin död 1977, skriver han att de ofta tänker på de glada dagarna ”då Holger flyttade norra järnvägsporten en dryg meter söderut med sin Chevrolet och då vi dansade modernt hos Sundins med groggar i den ene handen och sköna kvinnor i den andre…då en man var en man och en butelj innehöll 100 centiliter”.

Leif Panduro avled av en hjärtattack i januari 1977, bara 53 år gammal.

Folk man möter

Det är folk man möter, människorna, som är livet. Det kommer Paul och jag överens om när vi ses igen en torsdag förmiddag över en kopp kaffe på Café Poesía.

Det är tretton år sedan vi sågs senast. Han är numera en 87-årig gentleman som delar boende mellan Buenos Aires och Washington D.C. Då, för tretton år sedan bodde han i Yosemite i de kaliforniska bergen och hade just upptäckt tangon.

I dag dansar han inte längre. Men han är gift med Laura som han hade träffat just då för tretton år sedan när vi bodde grannar i San Telmo.

Paul är en av de här grabbarna som alltid har projekt på gång. Då var han i full gång med att filma och spela in en språkkurs på spanska med motiv från tangovärlden. (Inom parentes sagt lyckades han få en förvirrad svensk att bidra med svensk text också i språkkursen).

Sedan dess har han skrivit tre böcker. Förutom en självbiografi har han skrivit två romaner – en om kampen mot tobaken, den andra om klimatet.

Han säger att han bor alldeles i skuggan av Pentagon och JP Morgan Chase Bank i Washington och att han har suttit, som en annan Greta, utanför banken med ett plakat om att det är självmord att göra affärer med Chase, som är en av de riktigt stora finansiärerna av den fossila industrin.

Paul – the demonstrator!

Han drivs av sin övertygelse.

Efter mina nio månader i Argentina (2009-2010) gjorde jag som avslutning på den bloggen ett collage med porträtt av människor vi mötte på ett eller annat sätt. Paul finns här och många andra. Känner du igen någon? Är du också är med? I morgon träffar jag Erik. Han är inte med. På söndag Clas och Anneli. De kan du hitta om du söker…

Semester i Patagonien

Det är 158 mil från Buenos Aires till San Martín de los Andes i norra Patagonien, vid Andernas östra utlöpare. Det är på några mil när lika långt som från Smyge till Treriksröset.

Provinsen Neuquén, Patagonien. På väg.

Bara så ni vet att jag visste vad jag gav mig in på. 22 timmar ned blev 25 med bussen från Via Bariloche och bara någon timme kortare hem. Det är ganska mastigt. Jag erkänner. Inte minst då man kollar klockan, ser att den är 17.45 – planerad ankomsttid och samtidigt tittar ut och ser en vägskylt som förkunnar att det är 187 km kvar.

Då är det tur att landskapet är så vansinnigt vackert. Långa rakor, svindlande serpentiner, öde som en västernfilm och ibland, om man har tur, en guanaco – en patagonsk lama – eller en choiquepappa som är ute med ungarna. Choiquen är en liten struts där det faktiskt är pappan som står för barnuppfostran.

Guanacon hann över vägen framför bussen.

De vidsträckta öde vidderna gör att man tvivlar på att det ska finnas något liv alls härute. Det gör det. Först rundar bussen de grusiga gathörnen i Junín de los Andes, där jag bodde några dagar 2010, och fem mil senare rullar man in i San Martín de los Andes.

Det är en stad som ligger i en dalgång som öppnar sig mot väster och sjön Lago Lácar. Här bor knappt 25 ooo invånare men det är en populär turistort. Sommar som vinter, vilket visas av alla skyltar om att man kan hyra skidor, pjäxor eller kajak, allt efter tycke och smak.

San Martín de los Andes.

Jag har fyra dagar här. Ägnar tre av dem åt att vandra till tre olika miradores, utsiktsplatser, som ligger på bergen runt stan. Den första är det riktig vandringsstig genom ursprungsbefolkningens territorium och sedan jag praktiskt taget kravlat sista biten fram, får man lösa en biljett på 400 pesos för sista sträckan av en mapucheflicka.

Dag två går jag söderut, viker av landsvägen och fortsätter uppåt till utsiktsplatsen som ger en skön vy. Vid Lago Lácar ligger en liten badstrand med tydligt badliv. En skylt förkunnar att det är 18,7 grader i vattnet. Tredje dagen heter utsiktsplatsen, som ligger i öster El balcón, balkongen. Den är lättast att nå.

Fjärde dagen är benen lite stumma och när jag upptäcker att samma kort som jag använder på tunnelbanan i Buenos Aires funkar på lokalbussen åker jag iväg en bit ut från stan.

Naturreservatet jag siktat på, med fågelstig, är tyvärr stängt så jag promenerar sakta tillbaka till stan. Varje gång bussen passerar är jag mellan två hållplatser och efter någon timme är jag tillbaka i centrum, svettig och hungrig. Det blir ändå mellan 22 och 25 ooo steg varje dag.

San Martín de los Andes är en oerhört välordnad liten stad om man jämför med BA. Rent och snyggt OCH imponerad blir jag av att alla bilar stannar och släpper fram fotgängare i korsningarna. Det är en lokal regel som gäller.

Det finns en del känsla av europeisk alparkitektur, om det nu finns någon sådan. Mycket i trä, ljus och hårdfernissad furu, höga gavlar och lummigt, med träd, rosenträdgårdar och plazor där bänkarna står i skuggan.

Det är 25-28 grader och molnfritt under mina dagar. Vilket inte säger så mycket om man vet att jag alltid har sol på min semester. Och mycket riktigt, enligt väderrapporten är det 12 grader och regn idag i San Martín de los Andes.

Jag bor i en liten lägenhet. Det finns dusch, kök och kyl och allt som behövs. Jag undviker sovloftet då trappan upp är i enklaste laget och en gammal man ofta behöver upp nån gång på natten. Då är det bra att inte vakna för mycket och att fixa stegen halvtre med ett lass grus i ögonen är utanför min säkerhetszon.

Huset ligger i utkanten av villakvarteren. Det är sju-åtta kvarter till centrum. Jag passerar en bro över en liten å som ringlar sig fram. Stannar och tittar och tänker:

– Det här är ju perfekt biotop för kungsfiskaren.

Men det syns inte till någon fågel alls. Ingen fisk heller. Jag stannar emellertid till varje gång jag passerar bäcken, glor ett tag, och på tredje dagen ser jag hoppande fiskar en 50-60 meter bort. Lyfter blicken och där sitter den – kungsfiskaren. Den låter sig villigt fotograferas och senare på eftermiddagen har den också en kompis på plats.

Den bara satt där, kungsfiskaren.

Det blir kanske min största fågelupplevelse sedan euforin kring den andinska ibisen lagt sig. Första morgonen står det nämligen en ibis i motljus på taket till skolan i kvarteret bredvid och gapar för full hals. Jag blir oerhört glad även om bilderna blir kass. Efter fyra dagar inser jag att den andinska ibisen i San Martín näst intill är att betrakta som ett plågoris. Överallt dyker den upp. Gärna i flockar. De sliter i soporna i en illa stängd soptunna, de struttar runt på badstranden utan att bekymra sig om turisterna eller kommer inflygande över taken i formation ivrigt skrikande och tjoande.

Den andinska ibisen. Exempel på ”city birding”.

I övrigt domineras fågellivet av chimangon, eller chimangocaracaran, en falkliknande rovfågel. Inte så stor, inte så skygg och den finns överallt i stadsmiljön.

Cirkus på torget.

Varje kväll är det hantverksmarknad vid Plaza San Martín. Barnen leker, några killar sparkar boll, han i Messitröja allra mest. Några tjejer cyklar och en ung tonåring tar de första kliven upp på rullbrädan. Ett gäng cirkusartister kommer ännu lite senare och det blir både lindans, påldans och jonglering inför tindrande småungar.

Det finns ett museum där Che Guevara lär ha övernattat då han gjorde sin berömda mc-tur genom Sydamerika och blev radikal. Jag bryr mig inte om att gå dit. Men Ruta 40 som riksvägen heter som löper genom Argentina och är landets svar på Route 66 samlar massor av knuttar och kanske här är den som allra mest berömd.

Livet är gott i San Martín de los Andes och innan man vet ordet av sitter man på bussen igen.

Frukosten på Tío Pacos rekommenderar jag gärna.