I en svartvit värld blev MFF näst bäst

Mats Weman skrev boken 1979 – när Malmö FF var näst bäst i Europa. En fantastisk och inträngande skildring av en smått otrolig fotbollsresa som skåneklubben gjorde då man gick till final i Europacupen för mästarlag.

Han kunde ha skrivit uppföljaren 1980 – när Malmö FF var näst bäst i världen.

Thomas Sjöberg exponeras i foajén hos Club Olimpia i Asunción.

Men MFF har av någon anledning aldrig dragit några växlar på att man faktiskt spelade en inofficiell final om världsmästerskapet för klubblag. Det som kallas Copa Intercontinental i Sydamerika. Vinnarna av Copa Sudamerica (nu Copa Libertadores) och Europacupen möttes i en finalserie om två matcher för att kora ”världsmästarna”.

Den 2 mars för 43 år sedan vann Club Olimpia i Paraguay Copa Intercontinental på sin hemmaplan i Asunción inför 46 000 åskådare. Segersiffrorna skrevs till 2-1. MFF:s mål gjordes av Ingemar Erlandsson. Matchen spelades alltså 1980, men cupen räknas för 1979.

Olimpias värld är så svart och vit att till och Coca-Cola har fått lämna sin röda färg. Estadio Manuel Ferreira.

Dagen firades i Asunción. Nya bilder på klubbens instagramkonto och de spelare som är i livet bjöds på middag. Siempre campeones del mundo, alltid världsmästare.

I november 1979 hade Olimpia vunnit med 1-0 i den första matchen i Malmö.

De svartvita stolarna bildar årtalet 1979. Då blev Malmö näst bäst i världen.

Anledningen till att Malmö FF spelade de båda matcherna var att Nottingham Forest, som besegrat MFF i Europacupfinalen, avstod sin plats till förmån för skåningarna.

– Detta är paraguayansk fotbolls största framgång och klubbens stoltaste ögonblick någonsin, säger Olimpias presschef Joel Barrios.

Ett uttalande som bär syn för sägen. Trofén står exponerad i ett glasskåp i ett hörn av klubbens butik så att alla kan ta en selfie av sig och världsmästarbucklan. På dagens arena, Estadio Manuel Ferreira där allting är i klubbens färger svart och vitt bryts de vita stolsraderna av svarta stolar som avbildar såväl klubbens största troféer (tre gånger vinnare av Copa Libertadores, den sydamerikanska mästarcupen) som årtalen för segrarna.

1979 är för evigt inpräntat i klubbens historia.

När 43-årsjubiléet inträffade överlämnade jag som gåva från MFF två matchtröjor, signerade av kämparna Tore Cervin och Jan-Olov Kindvall som deltog i kampen om världsmästerskapet. Tröjorna får nu en hedersplats i Club Olimpias museum, för även om Thomas Sjöberg fäktar med armarna på en stor bild i entrén till klubbens kontor och cuplokomotivet Olimpia med nummer 1979 tuffar ut en slinga himmelsblå rök, så är Malmö FF förvånansvårt frånvarande i den här ständigt pågående yran. Det har vi nu ändrat på. Jag tror till och med att klubben blev lite glad över uppmärksamheten på 43-årsdagen och för mig blev det ett äventyr i raden.

Presschefen Joel Barrios med Olimpias senaste trofé, en matchtröja signerad av J-O Kindvall och Tore Cervin som båda spelade matchen om världsmästerskapet. Bucklan står tillgänglig i klubbens souvenirshop så att alla kan ta en selfie.

Himmelsblå rök ur cuplokomotivet Olimpia kan vara en passning till Malmö FF. I övrigt är den svenska klubbens roll väldigt anonym.

Rehnfeldt hade tur

Det finns naturligtvis svenska spår i Paraguay också. Till och med i Asunción. I förra inlägget nämner ju Ida Bäckmann att hon bor i den svenska kolonin Villa Elisa.

Den var ju inte bara svensk. Även andra immigranter fick plats där, men en hel del svenskar. Det var Brasiliensvenskar som slog sig väg hitupp via Misiones och Argentina. Det finns till och med en skola i det som idag är en stadsdel i Asunción som kallar sig Kungariket Sverige, Reino de Suecia. SR:s Lotten Collin har varit där och hälsat på.

En av svenskfamiljerna som satt avtryck i Paraguay fram till idag är Rehnfeldt’arna.

Urfadern till den paraguayanska grenen hette Karl Gustaf Rehnfeldt och var östgöte. Han kom till Paraguay 1885 där han gifte sig med Helena. K G var ingenjör och byggmästare och han hade tur.

Vicepresidentens kansli och kanske till och med hem i Asunción. Byggmästare: Karl Gustaf Rehnfeldt.

I en gammal diktators residensstad finns det alltid en uppsjö vackra byggnader som inte alltid är så representativa för omgivningen och de skjul som resten av befolkningen bor i. De inflytelserika, de rika, kan bygga både storslaget och i vissa fall storvulet.

Rehnfeldt hade kontakterna och kunskapen. Han byggde en rad vackra byggnader. Bland annat till familjerna Torres och Vargas. Han hade tur. De byggnaderna har övertagits av staten och idag hyser Torres kåk Inrikesministeriet och Vargas vicepresidentens officin.

Många andra stolta byggnader har lämnats därhän, förfallit och sjunkit ned i den sörja av rivningsobjekt som utgör en alldeles för stor del av dagens Asunción.

Rehnfeldt var nog själv en maktfaktor och i hans kommande släktled dök det bland annat upp en skönhetsdrottning, Maria Victoria Rehnfeldt som blev Miss Paraguay 1960. Hon avled i Neuquén i Argentina för tre år sedan. En annan är publishern och tidningsdirektören, den firade grävande journalisten Mabel Rehnfeldt på tidningen ABC.

Henne skulle jag ju naturligtvis kunna ringa, men ibland tar man en paus som pensionär och bjuder på skåpmat. Alla uppgifter är hämtade från Wikipedia. Bilderna har jag tagit själv.

Inrikesministeriet i Asunción. Byggmästare: Karl Gustaf Rehnfeldt.

Även den brasilianska ambassadens stolta boning har KG satt sin prägel på. Det finns en större tillbyggnad av modernare tid, en fyrkantig koloss i mörkt tegel som skulle fått arkitektupproret att agera. Det är Pelé som hedras.

Palacio de López

Störningsjouren är ute.

Det är troligen inte revolution på gång även om det är mycket militär på gatorna i centrala Asunción torsdagen den 2 mars 2023. Antidisturbiosenheterna har parkerat sina pansarbilar med vattenkanoner på strategiska platser. Några soldater står uppställda inför en typisk sergeant, andra chillar med matekoppen i skuggan.

Efter empanadaslunch i tant Matildas uteservering slinker jag in i Casa de Independencia, ett av stans äldsta hus som ligger alldeles mitt emot Matildas hak och får en alldeles gratis genomgång av Paraguays historia.

Matildas empanadas tog slut. Hon visste mycket väl var Sverige låg.

Väl ute igen lokaliserar jag vägen till El palacio de López. Det är han som är the king i Paraguays historia även om han också var den som i full hybris drog igång kriget mot trippelalliansen (1864-1870) vilket blev hans död. Trippelalliansen var Brasilien, Uruguay och Argentina, en till synes övermäktig fiende men Paraguays soldater var betydligt flinkare med sina vapen och det dröjde alltså ganska länge innan Asunción föll. Efter kriget har Paraguays roll i världspolitiken varit i det närmaste obefintlig.

López palats togs över av brassarna, förföll och renoverades och är idag ett stolt landmärke i Asunción.

López har ju svenska förbindelser då hans brors dotter gifte sig med ingenjören Pedro Blomberg, som jag skrivit om ganska nyligen. López själv var gift med Madame Lynch, av brittisk härkomst, och om henne skrev Pedros son Héctor en roman ”La dama del Paraguay”. Dessutom blev ju Ida Bäckmann kompis med López son Enrique.

El Palacio de Francisco Solano de López.

Ur Den falske ingenjören:

”I sin bok, som heter just Blodiga dagar i Paraguay, förklarar hon aldrig varför hon 1908 ger sig iväg, från Buenos Aires, uppför Paranáfloden, för ett besök i Paraguay. Det handlar sannolikt om ren äventyrslusta. Väl framme skämtar hon däremot om att hon inte får missa revolutionen. Mycket riktigt hinner orden knappt uttalas förrän det brakar loss. Då befinner hon sig i den svenska kolonin Eliza, en bit från huvudstaden Asunción.

Hon skriver:

”Harm och missräkning jäste inom mig. När ändtligen en revolution här i Sydamerika kom till stånd, då ville mitt öde, att jag skulle bli utestängd från den.”

Men fröken Bäckmann är fast besluten att betrakta revolutionen på närmare håll. Hon rider tillbaka till huvudstaden, och ser till att hon finns med på gatorna, redo att följa revolutionen på nära håll.

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.

Ida Bäckmann sitter på första parkett när utländska diplomater hjälper till att förhandla fram revolutionsfreden. Efter ett lyckat regimskifte skriver hon, om hur läget förändrades i huvudstaden:

”Redan samma dag började kött och mjölk torgföras, och på hotellet hade vi ett festligt samkväm, där den franske ministern, som ägde en sällsynt musikalisk begåfning, föredrog åtskilliga af sina egna kompositioner och slutligen överraskade oss skandinaver med att på oklanderlig svenska sjunga Värmlandsvisan.”

Dagen efter ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en rond genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.

Efter revolutionen far den oförskräckta fröken Bäckmann vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina.”

The Malmö connection

För en tid sedan skrev jag om den argentinske filmregissören Leopoldo Torre Nilsson som har en stjärna på Buenos Aires Walk of fame på Avenida Corrientes. Det kan du läsa här.

Där var jag skeptisk till källor som ville göra Leopoldos mor Clara May Nilsson till – född av engelska föräldrar med svensk bakgrund. Det stämmer inte alls.

I min hand har jag sonen Pablo Torres bok La ensoñación del biógrafo som inleder med att skriva om farmor så här:

”Varje söndag, i det lilla Malmö, gick min gammelmorfar Sven den isiga stigen från sitt hus till kyrkan, praktiskt taget med hela familjen på sina axlar…”

Pablo Torre är tredje generationen filmare i släkten Torre Nilsson och hans båda barn har gått samma bana. Av boken som han gav ut 1999 har han också gjort en film med titeln La mirada de Clara där han speglar sin berömde farfar och far ur farmors perspektiv.

Just nu är Pablo och filmar i Salta.

Hemliga destinationer

Det blev en bra resa till Buenos Aires från Ystad. Den tog en månad. Jag lämnade Ystad den 18:e november. En natt hos sonen med familj i Malmö, tåg Köpenhamn-Hamburg till Amsterdam och där en natt på vandrarhem.

Den 20:e november take-off mot Willemstad på Curaçao. Där: pirater, flamingos och värme.

Via Bogotá till Panama City. Där: grodor, nya vänskaper och Panamerican Highway.

Till Cartagena, Colombia. Där: historia knuten till Bolívar, god mat och leenden.

Via Bogotá på nytt, nu mot Quito. Där: flera härliga möten, konst och vyer.

Panamá, december 2022.

Sen Buenos Aires. Damp ned strax före jul. Vänner. Återseenden. Nyupptäckter och igenkänningar. Ett vattenhål. Ett tvåmånaders hem. Utflykter till San Martín de los Andes i Patagonien och Porto Alegre i Brasilien.

Nu sitter jag där med hemresan. Buenos Aires – Ystad. Uppbrott tisdag. I stora stycken oplanerad. Jag tar bussen norrut. Jag har bokat hotell fram till 10 mars. Resten tar jag efterhand. Det är den stora bilden som ännu saknas.

Planer är skrinlagda. Jag söker attraktiva alternativ. Har flera på gång. Vet inte när jag kommer hem. Vet bara att det är lite tuffare att vara på luffen i min ålder.

Den judiske filosofen Marin Buber hävdade att alla resor har hemliga destinationer som den resande inte alltid är medveten om. Det låter troligt men om man inte är medveten om dem, vilket syfte fyller de då, eller vilket nöje/nytta har man av dem?

Jag googlar, söker, vänder och vrider på stenar, buss- och flygbolag. Jag vill i mesta möjliga mån undvika flygandet men det är omöjligt att komma undan helt.

Det finns ingen oro. Det finns resvana.

Varför jag alltid får till så himla bra resor? Det finns en stor hemlighet: glöm missarna eller gör dem till roliga minnen, glöm alternativen som skulle ha varit bättre/roligare/billigare och njut av det du åstadkommer. Skit i de som vet bättre.

Var inte så pk. Sök upp det du själv är intresserad av. Inte det någon annan (tripadvisor, turistmyndigheter etc.) säger att du ska se som turist. Läs på. Prata med folk.

Det finns en anledning till att jag alltid haft sol på semestern.

Chau Buenos Aires, y gracias.

Med Pedro i underjorden

Bara några kvarter bort mot Plaza de Mayo ligger San Ignacio de Loyolakyrkan. Jag har gått förbi hur många gånger som helst. Tisdagar och söndagar är det rundtur och tisdag var det idag.

När golvet kollapsade i skolsalen på fakulteten för arkitektur vid Universidad de Buenos Aires 1912 återupptäckte man de gamla tunnlarna som jesuiterna grävde ut i slutet av 1700-talet. Klosterkyrkan San Ignacio de Loyola ruvar på tunnlarnas hemligheter och det är därinne som det också finns en dörr som leder ned i underjorden.

Jag går dit som en annan turist. Inte bara för att det är roligt med tunnlar som grävts ut av jesuiter för flera hundra år sedan, utan därför att jag har sett en uppgift att Pedro Blomberg var en av ingenjörerna som hjälpte till att restaurera tunnlarna för ungefär hundra år sedan.

Pedro Blomberg är den förlorade länken som länge gäckade mig. Han var son till sjömannen Mauritz Blomberg från Stockholm som gick iland i Buenos Aires och blev snickare och han var far till författaren och tangopoeten Héctor Pedro Blomberg vars gata jag för en tid sedan upptäckte i en av stans mer bekymmersamma förorter.

Ingenjör Pedro Blomberg var också den som gjorde kapet och gifte sig med damen från Paraguay, Ercilia López, journalist som såväl hade en farfar som var president som en farbror som var diktatorn Francisco Solano López.

Det kan man tänka på när man traskar ned i tunneln.

Man vet inte särskilt mycket om tunnlarna mer än att de troligen förband San Ignaciokyrkan med stadshuset, el cabildo, och presidentpalatset, la casa rosada. Det kan ha varit kilometervis av tunnlar som försvunnit. Det finns berättelser om flera ras när det byggts hus i kvarteren omkring.

I dag är det bara en liten del som är renoverad och möjlig att trängas i.

Så det tar bara tio minuter att utforska. Resten av rundturen tar kring två timmar. Den kvinnliga guiden är troligen väldigt påläst, rolig och detaljrik. Hon berättar ingående om kyrkan och jesuiterna. Jag tycker det är roligast med tajmingen att klockorna börjar ringa så fort vi stegar upp i tornen.

Det är ett imponerande stort gäng på den här rundturen men kanske bara jag och ett ryskt par med en någon vecka gammal bebis som inte fattar så mycket. Det kan vara kul ändå och jag har ju sällskap av Pedro Blomberg.

Man kommer en bit upp och hade inte byggnaderna runt om varit så höga hade man kunnat se Martín García, säger guiden förtröstansfullt. Martín García är en ö i La Plataviken.

Svenska fiaskon i Tigre

Smäckra flodbåtar kör turister i Tigredeltat i det inre av La Plataviken.

Att åka ut till Tigredeltat är ett sommar- och helgnöje i Buenos Aires. Så det gör jag. Eftersom jag redan för tretton år sedan for med de fernissade träbåtarna i kanalerna och bland öarna och glodde på hägrar och campare så avstår jag den här gången och äter istället gott på en restaurang som inte riktigt hinner med.

Sjöhjälte nummer ett, amiral Brown.

När den stackars tösabiten som serverar slutligen presterat öl och mat och nota till mig så ursäktar hon sig flera gånger att det har tagit tid.

Jag ger henne tipset att se till att ölen snabbt är på bordet för sen är gästens tidsbegrepp annorlunda, veknar och ger henne en extra dusör då hon berättar att det är bara hennes andra dag på jobbet och jag förstår att det är mest ovett hon fått höra.

Sen går jag på museum.

Det nationella sjöfartsmuseet ligger i Tigre och heter Museo Naval de la Nación.

Sjöfart, flyg och radiokommunikation är de museer jag gillar mest. Historiska museer blir ofta överambitiösa och svåröverskådliga. Det här museet är populärhistoria till sjöss.

Jag lär mig vem Argentinas stora sjöhjälte, amiralen William Brown var. Född nordirländare. Och jag får mig till livs en lagom dos av det tragiska Malvinaskriget med modeller av kryssaren Belgrano som britterna sänkte. En frälsarkrans berättar sin sorgliga historia.

Tre svenska beröringspunkter finns det. Naturligtvis avhandlas den misslyckade, eller ja, expeditionen i alla fall till Antarktis 1901-03 under ledning av polarforskaren Otto Nordenskjöld. Det finns en rasande intressant utställning ombord på korvetten Uruguay som räddade Nordenskjöld och hans mannar från Antarktis sedan de tvingats övervintra där. Korvetten Uruguay ligger i hamnen i Puerto Madero, men lite grejor har spillt över till Tigre där såväl Nordenskjölds sextant som hans väckarklocka exponeras.

Otto Nordenskjölds väckarklocka. Wow.

Ett annat svenskt debacle som får uppmärksamhet är regalskeppet Vasa. En modell av fiaskot står i en monter och min skånska identitet är aldrig så stark som när det handlar om svenska misslyckanden före 1658.

Slutligen finns det en segelbåt mitt i utställningslokalen. Det är Legh II och med den gjorde den argentinske ensamseglaren Vito Dumas en jordenruntsegling mitt under brinnande världskrig. Med sig hade han en grej, ett viktigt instrument, som jag inte riktigt fattar vad det är men som är tillverkad av G W Lyth i Stockholm. Vackert så.

Nordenskjöldsexpeditionen och korvetten Uruguay avverkade jag i boken Den falske ingenjören. Kort utdrag:

”I manskapsmässen under fördäck på Uruguay visas en del av José Maria Sobrals utrustning upp. En snaggad tysk turist nickar gillande åt mausergeväret modell 1898, och levererar på bruten engelska en nationalistisk kommentar om vapnets förträfflighet, för dem som är intresserade.

Men vi är likadana allihop. Ombord på korvetten ligger utställningens fokus på argentinaren Sobrals mod, utrustning och utmärkelser, medan jag gottar mig åt brevet på svenska, adresserat till expeditionens meteorolog Gösta Bodman, från dennes syster. Gulnat och lätt vattenskadat sitter det uppskruvat på skottet inom glas och ram. Ett rörande privat tidsdokument.

”…ibland blir jag en smula ängslig för mammas skull, men Gud har hjälpt henne i så många prövningar förut, ty en prövning för henne är din resa, så han hjälper henne nog nu med och låter henne återfå sin gosse. – Du må tro, jag tycker det rent av är litet storartat att vara syster till en sydpolfarare, alla här är förresten så intresserade och fråga efter dig…”

Korvetten Uruguay i Puerto Madero är ju liksom the real thing och i första hand den du ska besöka för att lära dig om ännu ett svenskt ishavsfiasko. Eller ja…

Ortelius, vem fan var det?

Som självutnämnd kosmopolit är det rätt kass att man inte har en susning om vem Abraham Ortelius var utan tvingas till en googling.

Jag tar lördagen i vacker hand och ger mig ut på Costaneran, den fina bioparken som anlagts utanför hamnen, spanar på kolibris, kardinalfåglar och cyklande, joggande, solbadande porteños.

Även sjötrafiken får sig en flukt. Precis som hemma dundrar katamaranen fram, fast den här vänder inte i Rönne utan i Montevideo eller Colonia i Uruguay. Har tänkt åka över en dag för en stunds ro, men det blir nog inte av.

Även handelsfartyg och andra flytetyg rör sig, om än makligare än Buquebufärjans, i La Plataviken. Ett av dem ser lite annorlunda ut. Jag förstår inte vad det är för en sorts båt. Jag tar en bild, förstorar och ser namnet Ortelius. Det låter näst intill svenskt, så jag googlar hemma en stund senare.

Det är ett mudderverk och alls inte svenskt. Flaggan är Luxemburgs och då kan man ju undra vilken som är dess hemmahamn. Jag är inte helt orienterad i Centraleuropas kanalsystem men ifrågasätter att Ortelius någonsin kan navigera upp till sitt eget hemland. Så det är säkert som vanligt, money talks.

Något lite skäms jag som kosmopolit att avslöja att jag inte visste att Abraham Ortelius var nederländsk kartritare från Antwerpen (alltså egentligen belgare idag) och anses vara den moderna atlasens fader.

Han var kompis med Mercator, som ju alla känner till för sin projektion, levde mellan 1527 och 1598 och familjen kom flyttande till spanska Nederländerna undan religiös förföljelse. Något som vi hört talas om både förr och senare i världen. Religiös förföljelse lär vara världens största folkrörelse. Ortelius föräldrar var protestanter i det katolska Augsburg.

Ortelius var en oförtröttlig resenär och reste kors och tvärs i Europa.

Han tjänade pengar på att färglägga gamla kartor och sälja dem och han var kanske den förste som satte fingret i vädret och sa med viss förnumstighet att världsdelarna nog hade suttit ihop en gång i tiden.

På hans världskarta är Sydamerika dock bara en oformlig klump och med endast den på bryggan hade kapten ombord haft marigt hitta in till Buenos Aires idag.

Luxemburgreggade mudderverket Ortelius stävar in för fulla knop mot hamnen i Buenos Aires.

Poco loco

Och nu blir det reklam:

Piraten på Curaçao

Resan som pågår inleddes på Curaçao för snart tre månader sen. Då tog jag tillfället i akt att flanera i Piratens fotspår, eller möjligen sitta i hans rumpavtryck. Artikeln har varit publicerad i flera tidningar.

Pirate Bay heter en flott resort på den västindiska ön Curaçao. Kapten Krook står utanför en pub och på sjöfartsmuseet kan man läsa om kaparna som bedrev pirateri i Karibien.

Ingenstans nämns den pirat från Kivik, döpt Nils Fritiof Adam Nilsson, som med hustrun Tora gav sig iväg på en äventyrlig sjöresa till den lilla då nederländska kolonin 1949.

Ändå tillbringade han några veckor här, satt på verandan till Hotel Americano och studerade den berömda pontonbron Emma som svänger fram och tillbaka ett trettiotal gånger om dagen för att låta fartygen passera in i Schottegatt, den lagunartade hamnen.

Bron kallas The swinging old lady och Piraten fann det avkopplande att sitta där och studera livet i hamnen. Han drack lemonad.

Fritiof hade lovat Tora att vara nykter under hela resan. Ett löfte han höll. Tora var mycket betänksam inför resan eftersom deras äktenskap inte var bra. Piraten söp en hel del och de hade grälat mycket.

Han kan ju inte låta bli att nämna den kända blå curaçaolikören, men dricker den troligen aldrig. Någon öl släcker han törsten med vid något middagstillfälle. Inte mer.

Om resan skrev han en artikelserie som publicerades i Svenska Dagbladet. Reseberättelsen har senare ställts samman i en årsbok hos Piratensällskapet som gavs ut första gången 1998 med en ny upplaga 2018 som innehöll en del kompletteringar.

Hotel Americano låg vid Briónplatsen i Otrabanda, den ena av de båda stadsdelarna som binds samman av Emmabron. Den andra heter Punda. Brión var Felipe Luis Brión, en sjöofficer i Bolívars tjänst under 1800-talets frihetskrig.

Idag ligger det vackra hus med holländskinspirerade fasader i flera färger längs Briónplatsen. Av Hotel Americano finns inte ett spår. Det brann ned 1969 då en stor del av Willemstad ödelades.

Ungefär vänster om det gavelprydda huset med namnet Brion stod gamla Hotel Americano.

Det var ingen vanlig orkan som drog fram över ön den 30 maj 1969. Det var ett folkligt uppror mot oljebolagen som totalt dominerade ön den här tiden. Oljekrisen knackade på dörren och usla löner och arbetslöshet satte känslorna i svall. Ett antal byggnader sattes i brand men det blev lyckligtvis bara ett fåtal dödsoffer trots kravaller i flera dagar.

Bovarna var samma oljebolag som städslat Piraten, betalt hans resa och uppehälle för att han skulle skriva något trevligt om oljeindustrin. Det gjorde han också och i efterhand betraktade han själv skriverierna som en bagatell.

Visst glimtar det till av några små roligheter i reportaget men lika ofta kliver tidens nedsättande syn på folk och fä fram och gör läsningen besvärande. Avsnitten om oljeindustrin är ointressanta fakta som enbart kunde tillfredsställa oljedirektörerna.

Roligast är nog berättelsen från sjöresan ned med Malmrostankern Lillöhus och de personligheter han där mejslar fram som den Mr Seaberg (Sjöberg?) som Piraten beskriver ”med sjöben i ordning och kardansk hängning i knäskålarna”.

Även när han spekulerar kring språket papiamento som talas på Curaçao får berättandet mer färg. Han ger sig ut i vimlet och frågar på ren skånska efter vägen till Teckomatorp och får en rad olika svar. Gissa om förvåningen då han får svar på svenska från Lily Norfelt som bosatt sig på ön.

Det klassiska Hotel Americano försvann i upproret och det så totalt att jag får en handfull helt olika vägvisningar om var hotellet stod av olika personer som jag frågar, trots att jag inte frågar på svenska. Först på Sjöfartsmuseet tar en av de anställda hand om saken och googlar fram en position i närheten av var jag själv hade gissat mig fram till att det var enligt Piratens eget skrivande.

Nu bodde inte Fritiof och Tora där särskilt länge innan de flyttade till ett sjömanshem en bit in i stan. Americano blev för dyrt, skriver Piraten, men hustrun Tora som också berättat en del om resan till Curaçao i sin bok Högsta vinsten som handlar om livet med Fritiof skriver att maken helt enkelt behövde mer lugn och ro för att vila.

Tora är inte särskilt närvarande i Piratens skrivande. Hon nämns som hastigast men får i alla fall cred för att hon lyckas få med en motsträvig Fritiof på en flygresa till grannön Bonaire. I efterhand är han dock nöjd med utflykten.

När han bjuds på middag hos sin frisör är inte Tora med. Jag undrar vad hon sysslar med under tiden.

Tora skriver:

”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”

Det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.

Tora skriver:

”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”

Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte med ett ord berör han stormen.

Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin tandläkarpraktik under några år och Piraten är mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.

Tora och Fritiof försonas småningom och han slutar dricka. Kanske trots allt en sorts lyckligt slut. Däremot är hans litterära produktion blygsam efter resan till Curaçao.

Willemstad idag är en liten modern stad som i stor utsträckning lever på turisterna. Den ena kryssningsjätten efter den andra lägger till och passagerarna kryssar snabbt iväg mot kaféer och souvenirbutiker i den gamla stadsdelen Punda som utnämnts till världsarv.

Inte långt bortom den radie på någon kilometer som är kryssningsrobotarnas räckvidd är livet enklare och fattigare.

En och annan rastafarifarfar med långa grå flätor och marijuana i blick drar omkring men jag ser inga uteliggare.

I den inre hamnen finns fortfarande oljecisterner men hamnen har förlorat sin stora betydelse.

Du som läst så här långt har säkert haft tonerna av Povel Ramels Måste vägen till Curaçao gynga så i huvudet under hela läsningen. Det ligger nära till hands att tro att Povels Curaçaoresa tio år senare inspirerades av Piratens skriverier, men så är det inte. Povel reste med Salénrederiernas San Blas, vilken han ju också nämner i visan och det var en direkt bjudresa från redaren Sven Salén som gärna såg sig själv som en konstens och kulturens mecenat. Det här var en tidsålder då svensk handelssjöfart stod på topp.

Måste vägen till Curaçao gynga så?
Kapten, ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.

San Blas chibidarra (Uh!) Kränga hit!
San Blas chibidarra (Uh!) Slänga dit!
Banan inte vänta så skynda på,
Mot Curaçao! Låta gyngan gå!

Den klassiska Emmabron i Willemstad samlar fortfarande nyfikna.