Exp. På vägen tillbaka: Willemstad morgontur

Jetlaggad stiger jag upp vid halvfem, kör lite fläkt och väntar på att solen ska ta fram ljuset, fåglarna i grannarnas trädgårdar och promenera till Willemstad city. Två kilometer.

Frukostkaffe bland knegarna i Willemstad.

Frukostkaffet inte ens sju på morgonen i basaren hos en dam som fixar till en baguette med salami, avocado och chiliröra. Extremt gott kaffe. Trevliga människor i kvarteren bortom kryssningsfartygens angöringar. Klart billigare.

Fregattfåglarna sveper över hamnområdet liksom rödgladorna hemma i Fyledalen. Parakiterna glor misstänksamt. Jag skrämmer en natthäger så håret reser sig på huvudet på honom. Men den pyttelilla kolibrin hinner jag inte fota, den här gången heller.

Håret reste sig på natthägern då en viking närmade sig.

Mer spanska än engelska. Brukar en hemmasnickrad papiamento som nästan funkar. Tror jag i alla fall. Lär tjejen i husvagnen att pastechi heter empanadas på spanska. Köper en med ost. Keshi (queso). Spanar fiskaren som fjällar av en nyfångad meter barracuda.

Slår mig i slang med grabbarna som sköter Willemstads främsta attraktion – Emmabron. En pontonbro som binder samman de båda stadsdelarna Punda med Otrabanda. Trettio gånger om dan eller så manövrerar de bron fram och tillbaka för att släppa fram båttrafiken.

Emmabron – the bro!

Jag frågar efter Hotel Americano. Det var där som Piraten från Kivik satt på verandan och studerade brons rörelser i slutet av 40-talet. Your years late, sade killarna på bron. Men det dröjde tills nya Maritime Museum som jag fick en kompis som började googla för att hitta det riktiga Hotel Americano.

Hans föräldrar hade alltid tagit med honom på semestrar till länder som var lite svalare. Flera gånger till Danmark och en gång hade de åkt ända till Dalarna. Han mindes sin t-shirt med reklam för Falu rödfärg.

Willemstad, Curacao 2022.

När jag irrat in i regeringskvarteren kommer en Honda Accord med tonade rutor och registreringsskylten C1. Jag frågar säkerhetsvakten. Jo, det var presidenten säger han och pekar att jag kan springa efter för att hälsa på honom och ta en selfie. Jag älskar oskyldiga karibiska småstater.

Hur det gick? Det var bara chauffören och han skrattade gott.

Nu siesta.

Presidentens bil? Dock utan president…

Exp. På vägen tillbaka: i farmors hus

Home away from home, Curacao.

Efter nästan tio timmar i luften damp jag ned med TUI:s Dreamliner i Willemstad på Curaçao när det redan blivit mörkt. På planet från Schiphol hamnade jag vid sidan av en ung malaysier, som bodde i Nederländerna ”sort of” och som bara skulle vara två dygn på Curaçao innan han återvände norrut. Varför? Jo, det var begravning. På andra sidan satt en ung mörk tjej som också var på väg till Willemstad för släktträff. Hon bodde annars i Groningen. På frågan om vad jag skulle kunna göra på Curaçao tänkte hon länge och sa sen att det var fem år sedan hon var där senast och då var hon fem år yngre och det var mycket party. Jag var ju ännu äldre konstaterade hon och kanske inte var lika partysugen…

Dayenne mötte mig med sin vita Toyota på flygplatsen och så körde vi till en supermarket så jag kunde skaffa en öl, Cerveza Zulia från Venezuela, några kex och lite frukt så jag klarar kvällen. På gatan utanför butiken var grillen igång. Folk stod i grupper. Musik från någon bilstereo.

Jag har inte sett nått av ön än. Jag har bara fått känslan av Karibien. Det är mörkt om än stjärnklart. Det blir till att utforska Willemstad i morgon. Folk pratar papiamento, nederländska, engelska och spanska. Papiamento är en blandning av dem allihop med mycket spanska inslag.

Farmor Nene

Dayenne o Kennedy driver Studio Nene. Ett pyttelitet hus som Kennedys mor bodde i en gång i tiden. Här finns en stor säng, kyl&frys och kök samt dusch o toalett. Ovanför dörren hänger porträttet av Nene själv. De har 8,2 på TripAdvisor, står det på flera anslag.

Fläkten går för fullt. 29 grader var det när vi landade strax efter 18oo lokal tid. Därute skäller hundarna. Det ska ta trettio minuter att gå till stan.

Papiamento är ett lite kul språk med spanska inslag som kan ge så här roliga skyltar.

Exp. På vägen tillbaka: kommandogruppen

Köbenhavns Hovedbangaard i morse.

Att inleda Expedition På vägen tillbaka med att ta tåget till Amsterdam där jag tillbringade knappt tre pandemimånader i fjol kändes rätt.

Nu blir det bara en natt på ett ungdomligt vandrarhem i Amsterdam Noord. Anlände kl 2015.

Det var en tuff tur hit från väckarklockans 0515 i Malmö.

Det gick som på räls, tyst och tankeinbjudande, meditativt och med tysk sekundprecision, fram till Osnabrück.

Där sprack spegeln från kant till kant. Istället för ICE-tåg direkt till Amsterdam Centraal tuffade ett regionaltåg oss till Bad Blentheim, och – no more!

Dessutom var den tyska tågvärden inte flerspråkig. I vagnen satt i stort sett bara resenärer som hade andra modersmål än tyska. Och damen tog sats och rabblade upp byten, spår, plattformar och tider så vi alla var vimmelkantiga.

Då bildade vi en kommandogrupp för att reda upp alltihop. Det var en kanadensare från Edmonton, en polack från Gdynia, två danska piger, en kvinna från, möjligen Syrien, och så jag och efter en stund hade vi värvat en ung tyska som bodde i Amsterdam. Lyckodraget.

Så vi fixade byte i Bad Blentheim, i Hengelo och i Amersfoort innan vi kunde rulla in i Amsterdam.

Trots en försening på en timme så var det vår gemensamma problemlösning som tog oss fram. Det är bara tillsammans vi är unika. Vi hade nästan svårt att skiljas när vi väl var framme.

I morgon åter en långtur. 20 minuter till Schiphol och sen hoppet över oceanen. Willemstad nästa!

På vägen tillbaka: ön

På söndag reser jag till en ö i Karibien. Curaçao. I andra änden av expeditionen På vägen tillbaka finns minst ytterligare en ö. Vilken får framtiden utvisa.

Det finns de som samlar på öar. Vill resa till så många som möjligt. Skriver listor. Det är ju något speciellt med öar.

Vid närmare eftertanke har jag inte besökt särskilt många öar. Aldrig siktat in mig just på dem. Saknar många som var och varannan varit på; Tenerife, Mallorca, Cypern, Sardinien, Gran Canaria, Kreta, Madeira…och många fler.

Jag samlar inte på öar. Jag skriver inte listor.

Så här kommer en lista på tio utvalda öar, utan inbördes rangordning:

ST KILDA

Husrester längs den gamla bygatan. Får med gener från vikingatiden vandrar fritt omkring överallt tills de lägger sig och dör i någon skreva. Fågellivet är intensivt med de vackra havssulorna i formation, lunnefåglarna och de aggressiva storlabbarna som anfaller likt störtbombare.

Roland Svensson har skrivit om St Kilda. Harry Martinson också. I Resor utan mål avslutar han ett kort kapitel:

”St Kilda, miljoner fåglar, storm, köld, torvbrist, fågelflykt, nöd. 170 ord.”

Förklaring: det sägs att St Kildaborna pratade en uråldig gaeliska som bara hade 170 ord.

GRENADA

Ungdomarna spelar kricket, en höna springer över vägen och reggaemusik eller predikan hörs från taxibilarna.

Desmond som varit en av männen kring den mördade presidenten Maurice Bishop och jag byter historier. Han berättar om kuppen och jag ger honom Ove Allanssons skröna om rastabröderna som byggde en raket för att med skrattets kraft lämna Grenada för Etiopien. Finns i Gud är amerikan.

Jag hyr moppe på Maitlands skrotupplag och far till muskotodlingarna.

ST PIERRE

Ett veritabelt smuggelnäste. Kanadensisk whisky importeras under förbudstiden i sådana mängder att hela befolkningen borde ha raderats ut av skrumplever. Istället gör de sig en hacka genom att sälja den vidare till amerikanska spritpirater. Utan momsredovisning.

Hotel Robert, ett vitt trähus i flera etager, skryter med att Al Capone bodde här då han slöt sina fördrag med de franska smugglarna. I och för sig bara under en natt.

Jag äter middag på Hotel Robert. Franskt.

BORNHOLM

Bergsklättring, romprovning, 80-talsdisko i Rönne, hyra familjestuga vid Dueodde och vandra kring Hammershus.

Bornholm står emot svenskarna när Karl X Gustav erövrar Skåne men ockuperas av ryssarna när andra världskriget tar slut. De har sin alldeles egen historia och egna hjältar. Jens Kofoed var en. Villum Clausen en annan. Bägge slog ihjäl svenskar efter bästa förmåga.

JERSEY

Tony Pike leder Channel Island Occupation Society och bevarar minnet av den tyska ockupationen och vi tillbringar en pubkväll med några Jerseybor i 90-årsåldern som minns de svåra åren.

Inte minst kommer de ihåg den svenska båten Vega som kom med Röda Korsets nödpaket då svälten slog till i slutet av 1944.

John Nettles (Bergerac och Barnaby i Midsomer) har skrivit flera böcker om Jersey.

ILE ROYALE

Papillon, originalet med Steve McQueen och Dustin Hoffman eller den urvattnade remaken som kom för en handfull år sedan.

Jag hittade inte svensk straffånge men väl en dansk, Ove Möller-Frohm, som inte alls omöjligt skulle kunna vara Papillons källa till mycket av det han skriver om. Möller-Frohms historia har getts ut av spökskrivare.

Man flyger inrikes från Paris till Franska Guyana.

KORSIKA

En fransk ö till.

En fransk öl till. Den här heter Pietrá och är smaksatt av Korsikas nationalträd kastanjen. Ur Läsa, resa, dö:

”Kastanj, liksom myrten, används också till en srot inhemsk produktion av så vitt skilda saker som till exempel marmelader och likörer. Kastanj växer överallt medan myrten plockas på macchian, den frodiga täta vegetation av allehanda buskar, växter och örter som ligger som en matta över det korsikanska bergslandskapet.”

MONTSERRAT

”Rök stiger fortfarande ur vulkanen Soufrières inre på Montserrat i Västindien. På avstånd är det svårt att avgöra om det bara är vattenånga eller innehåller något mer. När man kommer nära är svaveldoften, ungefär som den av ruttna ägg, däremot påtaglig.

– Så länge det ryker är det lugnt. Det är vulkanens säkerhetsventil, säger Sam Sword, som tar tillfället i akt att guida de få turister som idag kommer till ön som kallats Karibiens gröna smaragd.”

Sam kör den smala vägen upp till George Martins studio som idag är en ruin efter en av många orkaner som dragit fram över Karibien.

MYKINES

Ur Djävulens kök:

”Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.”

Det står inget i boken att jag förälskar mig i en vacker madrileña på färjan till Mykines. Att inte Färöarna är större än att vi sedan springer på varandra ytterligare några gånger och blir bekanta – ren bonus.

HISPANIOLA

”En stund senare pratar jag med krögaren, Chris Wollacott. På danska. Han kommer från Nya Zeeland. Varför då driva en tysk restaurang i Puerto Plata? Hans förklaring är ganska enkel. Han köpte krogen billigt och ville inte ändra ett fungerande koncept. Kocken hade tysk kokbok.

Och danska? Jo, han hade varit gift i Köpenhamn knappt tio år. Världen är full av expats, folk som flackar klotet runt och bor överallt utom hemma. Hur länge den dansktalande nyazeeländaren stannar på sin tyska krog i Dominikanska republiken är osäkert. Han pratar redan om Sydafrika.

På vägen tillbaka: Blomberg

Det börjar bli trångt i huvudet. Jag förbereder mig så gott jag kan inför vägen tillbaka. Läser, tittar på film, googlar och pratar med folk. Vännen Michael T tittade in häromdagen och vi hamnade i Ecuador efter en vända i Argentina.

Michael har strövat i Rolf Blombergs spår i Ecuador och skrivit flera fina artiklar om denne särling, forskningsluffaren som hans polare Walter Repo för några år sedan skrev en fantastisk bok om.

Blomberg, allas vår gemensamme husgud på något sätt.

När jag slutade mellanstadiet på Magnus Stenbocksskolan 1968 fick jag Blombergs bok Latitud 0° som premium. Så när Michael åkt hem tog jag fram boken och friskade upp minnet. Jag undrar vad jag tänkte när jag läste den som tolvåring. Jag minns inte. Men här finns en sagolik blandning av historier och möten med sannolika och mindre sannolika typer i Ecuador och på Galápagosöarna. Skattsökare, nordiska migranter och märkliga existenser som Johnny Love Wisdom som bor i en vulkankrater och försöker överleva på det lilla han kan odla. En dag möter Blomberg honom i Quito. Johnny är på väg hem till USA för Gud har gett honom kallet att samla människorna till en ny och bättre värld.

Det dricks en del whisky och förekommer lite man-till-man-skvaller. En amerikan som lämnat sitt inrutade liv i USA och slagit sig ned på Galápagos, lever enkelt och sitter och täljer träfigurer som han säljer. Han berättar om livet och hur han bland annat haft en flickvän från Malmö.

”Jag var betuttad i en svenska också i min ungdom. Hon var från Malmö. Blond och rund och skrattade jämt. Hon begrep inte ett ord engelska, och jag ingen svenska, men vi förstod varann ändå!”

Jag har ytterligare två av hans böcker i bokhyllan.

Sex dagar i Quito om några veckor. Det blir tid för Blomberg. Artikeln nedan av Michael från Månads-Journalen.

Läs själv:

Blomberg, Rolf: Latitud 0°

Blomberg, Rolf: Tropisk urskog (handlar om hans tid i Sydostasien)

Blomberg, Rolf: Tropisk utsikt

Repo, Walter: Folkhemmets äventyrare, en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg

På vägen tillbaka: invasionen 89

Det var kanske inte så konstigt att åtminstone vi häruppe i norra Europas tassemarker inte på allvar kunde engagera oss i den amerikanska invasionen i Panama.

Det hade bara gått några veckor sedan Berlinmuren föll och den politiska scenen i hela Europa höll på att byggas om. I mångt och mycket i ren eufori. Det var snart jul. 1989.

Panama var långt borta.

Nu när det är nära, bara två veckor bort, så bryter jag mig långsamt in bakom förhängena för att kasta en glimt av ljus över Panamas moderna historia. Ikväll såg jag dokumentären Invasión, (från 2014) av den panamanske regissören Abner Benaim.

I slutet av filmen berättar Manuel Noriega själv från fängelset i Panama hur minnet av invasionen bleknar bort i samhället. Ingen känner snart till vad som hände. Man hör bitterheten i hans röst även om man aldrig får se honom. Han vill inte synas i bild. Ananasfejset kallas han elakt på grund av sitt koppärriga ansikte.

Frihetens stamort på jorden. Har ju inga bilder från Panama ännu…

Det är inte en film som försvarar varken Noriega eller Bush den gamles USA som stod bakom invasionen. Det är en film som låter folk berätta hur de upplevde det som hände. Mamman som får en missil rakt genom vardagsrummet, läkaren som skrev journal över de döda, gatans killar som deltog i plundringen av butikerna i Panama City när helikoptrarna hovrade och den välbeställda som bjöd in en amerikansk soldat på middag, lycklig över att bli fri från Noriega.

Det är du som tittar eller läser som får ta ställning. Abner Benaim ger dig bara minnena från de som var där. Han säger själv att han inte vet om de berättar sanningen eller ljuger.

Den fråga som kvarstår är: hur många fick sätta livet till? Frågan hänger kvar i filmens slutscener när en pickup lastar liksäckar på flaket och kör genom huvudstaden.

Var det 36 personer eller 7 000?

Filmen kom 2014. I fjol, läser jag i en panamansk internettidning, grävdes liksäckar upp på en kyrkogård i staden Colón. Man hittade flera massgravar. Kropparna låg i plastsäckar som var märkta US Army.

Invasionen handlade om Manuel Noriega. Tillsatt och utbildad av CIA, tillräckligt insyltad i nordamerikansk utrikespolitik (vi pratar Nicaragua, Honduras, contras m.m.) för att bli ett hot den dan då han valde sin egen väg. Den narkotikatrafik han byggde upp tillsammans med amerikanerna blev sedan ursäkten för invasionen.

Då hade USA redan, enligt flera källor, mördat hans företrädare Omar Torrijo, Graham Greenes och Fidel Castros vän.

I dag fick jag också Confessions of an economic hit man av visselblåsaren John Perkins som säger att en bomb smugglades ombord på planet som Torrijos störtade med. I slutorden av sin bok Generalen är också Greene övertygad om att han mördades.

Omar Torrijos var liksom Noriega en styrande general i bakgrunden av en marionettregering. Där upphör likheterna. John Perkins berättar hur han i förhandlingar med Torrijos aldrig lyckades muta denne för personlig vinning.

Med Abner Benaim, Graham Greene och John Perkins hjälp har jag börjat lysa in i skuggorna som hänger kring Panamakanalen. Det blir mera på vägen tillbaka. Panama om två veckor.

Bilden från the Capitol, Salt Lake City, UT.

Kristallnatten

Så här under Kristallnatten kan man alltid fundera på om… om det där hade inträffat som satt stopp för Hitler.

Jag har tidigare sett Oliver Hirschbiegels film om den modige Georg Elser som var så nära att sätta stopp för Adolf Hitler i ett attentat i München redan den 8 november 1939. Han missade på tretton minuter och om jag minns rätt tillbringade han resten av kriget under tortyr i fängelse och först strax innan krigsslutet arkebuserades han.

Elser var en av flera som försökte ta livet av diktatorn.

Mest känd är översten Claus von Stauffenberg som efter vansinnet under Kristallnatten 1938 insåg att det hela höll på att löpa käpprakt åt helsike i Tyskland. Trots det dröjde möjligheten till att komma Hitler nära till en sommardag 1944 då han skulle delta i ett möte med Hitler vid ”Varglyan” i östra Polen, dåvarande tyska Ostpommern. Attentatet misslyckades, Hitler blev mest omskakad och von Stauffenberg avrättades strax efter sedan han fångats in av Gestapo.

Hans hustru Nina internerades för resten av kriget tillsammans med barnen. Enligt uppgifter i ett läger i Frankfurt-an-der-Oder, men då jag tillsammans med kompisen Pelle passerade Rottweil i Baden-Württemberg på väg till Pamplona såg jag anslag på statsfängelset att frau von Stauffenberg även suttit där en tid alldeles efter att hon arresterats.

Minnestavla på fängelset i Rottweil.
Fängelset i Rottweil.

Ett tredje attentat som rann ut i sanden hittar jag en helt ny uppgift om i National Geographics septembernummer 1991. Det är i en artikel om inkorporerandet av DDR i Förbundsrepubliken av William S Ellis som det berättas om ett, åtminstone för mig, okänt försök till attentat.

Ellis har mött Axel von dem Bussche som berättar hur han rekryterades av von Stauffenberg för att utföra ett självmordssuppdrag och bära en bomb i närheten av Hitler då denne skulle inspektera nya uniformer. Han skulle själv dö i explosionen. Det var han införstådd med.

Uniformerna kom emellertid aldrig fram. Det blev ingen inspektion. Allierade bombplan hade nämligen attackerat och slagit ut transporten av de nya uniformerna och Hitler lade om planerna. Om de hade vetat…

Von dem Bussche överlevde, flyttades till ostfronten, och blev av med ett ben i striderna.

– Det hade varit värt riskera en mans liv för att komma åt Hitler, sade von dem Bussche till Ellis.

En tidig reseskribent

I min bok GUYANA, rapport från ett falnande eldorado söker jag bland annat spåren efter de svenska plantage- och slavägarna Filéen i Demerara och Dahlberg i Surinam. Hos John Gabriel Stedman hittade jag ett möte med Dahlberg. Boken kan du köpa i internetbokhandeln eller direkt från mig. Mejla!

Nedan ett utdrag:


Den kanske främsta källan som berättar om 1700-talets Surinam och dess slaveri, krig och vardagsliv är den engelske kaptenen i nederländsk tjänst, John Gabriel Stedman, som skrivit boken med den extrema titeln Narrative, of a Five Years’ Expedition, Against the Revolted Negroes of Surinam, in Guiana, On the Wild Coast of South America; From the Year 1772, to 1777.

Han umgås stundtals med Dahlberg och återger flera möten i sin bok, där han ibland kallar honom d’Ahlberg, vilket ju onekligen ser flottare ut i skrift. Även formen d’Halberg förekommer. Han beskriver ett ögonblick då Dahlberg blir personlig och tar fram sin snusdosa.

…vid sidan av den guldpläterade snusdosan med briljanter, värd omkring sexhundra pounds sterling visade han mig två små silverslantar, placerade i ett guldstycke och omgivet av diamanter med den här inskriptionen: Soli dei gloria. Fortuna beaticum etc.

När jag gav utrop för min förvåning över den här egendomliga betydelsen av två småmynt, berättade han att det var de enda pengar han hade med sig då han anlände till Surinam från sitt eget land, Sverige. Hade du arbete, undrade jag. Nej. Tiggde du? Nej. Men du stal väl ändå inte, sir? Nej. Men oss emellan, jag vände kappan efter vinden, vilket ibland är väldigt nödvändigt och något jag föredrog framför de båda andra två alternativen du gav.”

Den nyfikne och iakttagande Stedman generaliserar troligen en del när han i sin bok ingående beskriver och raljerar över den vita plantageägarens vardag. Ett illa dolt förakt lyser mellan raderna när han presenterar dem över flera sidor.

Monumentet över slavperioden i de nederländska kolonierna. I Oosterpark i Amsterdam.

Metoo-kungen?

Idag, den 6 november, minns vi Gustav II Adolf, den ende svenska kung som fått tillägget ”den store”. Han rövade, slogs, våldtog och brände i Skåne, Polen och Tyskland tills han föll av hästen i Lützen den 6 november 1632. Men han hade också andra sidor. Här ett utdrag ur min bok Djävulens kök:


Härjandet var inte bara död, plundringar och elände för de inblandade. Nils Ahnlund berättar i sin bok Gustav Adolf den store om charmören Gustav Adolf. Om dans och fester i Frankfurt och Nürnberg, om hur kungen klädde ut sig till värdshuspojke på en maskerad i Mainz och på en bal i Augsburg den 30 maj 1632 gång på gång dansade med den vackraste flickan, jungfrun Anna Maria Bresler:

Då han nådigast smekte den unga sköna, rev hon i sin blyghet några hål i kragen, varpå han skänkte den åt henne som ett minne jämte några smycken.”

Gustav Adolfs dotter, sedermera drottning Kristina, lär vid tillfälle ha uttryckt om sin far att han älskade kvinnorna, kanske för mycket. Även mat älskade han och blev med tiden rätt fet. Dock lär han ha varit mindre benägen på alkohol. Kristina sade att ”han drack, ej av egen böjelse utan av statsskäl”.

På vägen tillbaka

På vägen tillbaka.

När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.

Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.

De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.

Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.

Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.

På vägen tillbaka.

Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.

Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.

Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:

Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.

Därefter flyg:

Amsterdam-Willemstad, Curacao,

Willemstad-Panama City (via Bogotá)

Panama City-Cartagena

Cartagena-Quito (via Bogotá)

Quito-Buenos Aires.

Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.

Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.

Nu börjar det. 14 dagar kvar.