Försenade Nils egen stol

Artikelserien om nordöstra Skånes kyrkor i Kristianstads Journalen rullar vidare i höst. Här är ett utdrag ur berättelsen om Norra Ströö kyrka som publicerades i aprilnumret. Hela reportaget kan du läsa här.


På 1600-talet var det viktigt att komma i tid till gudstjänsten. Inte minst efter den svenska ockupationen 1658.

Nils Tuesen i Övarp hade mycket att stå i och kom ofta för sent. Då var det redan fullt i kyrkan i Norra Ströö och han fick ingen sittplats. Nils löste det på sitt eget sätt – han snickrade till en stol som bara var hans.

Han ristade in följande i stolen.

”DENNE STOL HÖRER MIG NELS TUSEN TIL MET RET. DER MA INGEN MET MIG OM HANEM TRETE MEN LADE MIG DEN BEHOLD SEL MENS IEG GUDS ORD HÖRE VEL OC MIG DEREFTER AT SKIKE SA AT IEG DET EVIGE LIF KAN FA AMEN. ANNO 1665 NILS TUSÖN I ÖFVEREP”.

– Stolen var på väg att hamna i vedkorgen på 1930-talet då den räddades av fröknarna Tufvesson i Övarp, berättar Olof Westerdahl, som guidar Journalen i Norra Ströö kyrka.

I dag står den fullkomligt unika stolen i koret i kyrkan och minner om Nils Tuesens senfärdighet och problemlösningsförmåga. 1600-talsskåningarna var troligen ganska småväxta med dagens mått mätt.

Och Blomberg då?

Jag läser i Nathan Shachars bok Till jaguarernas land och hamnar i ett avsnitt om tango.

Plötsligt ruskas min världsbild om.

När jag föreläser om svenskar i Argentina brukar jag ta upp Johan Ahrengren. Den svenske artilleristen från Närke som förutom att tåga med San Martín i befrielsekriget gav sig in i inbördeskriget mellan unionister och federalister och fick huvudet bortskjutet 1831 i slaget vid Ciudadela.

Ahrengrens gata i Caballito i Buenos Aires.

Ahrengren är en av två svenskar som har en gata uppkallad efter sig i Buenos Aires. Sedan brukar jag fråga om någon vet vem den andre är?

Gissningarna hamnar mellan Astrid Lindgren, Evert Taube och Raoul Wallenberg. Fel!

Det är naturligtvis Olof Palme vars internationella rykte känns bortglömt i vårt eget land. Så faller ridån och avslöjar också Calle Blomberg. Jag brukar avfärda honom lätt rapsodiskt med att han var barnbarn till en namnlös norsk sjöman, enligt argentinska källor, som till exempel Néstor Pinsóns biografi över Héctor Pedro Blomberg på websidan Todo Tango (www.todotango.com).

Héctors mor Cecilia López sägs dessutom vara brorsdotter till Paraguays diktator Francisco Solano López. Hon var journalist och översättare och blev 97 år gammal och tros, enligt argentinarna, vara lille Héctors främsta inspiration i tangopoesins värld.

Då är vi framme vid Shachars bok där han citerar Blombergs konst med några strofer ur tango La que murió en Paris (Hon som dog i Paris):

”Así una noche que fuiste

por el frío bulevar.

Como un tango viejo y triste

que ha nadie ha de cantar….”

Milonga på Confitería Ideal, Buenos Aires.

Nathan Shachtar refererar tangokännaren Carl-Gunnar Åhléns bok Det mesta om tango som berättar att Blomberg var son till möbelsnickaren Johan Mauritz Blomberg som dök upp i Buenos Aires 1845.

Shachtar drar slutsatsen (eller om det är Åhlén som gör det) att Héctor Pedro som föddes 1890 hade lika goda möjligheter ta åt sig tangons innersta väsen som någon annan, därför att:

Buenos Aires öppna hamnkultur, vars fjättrar till kolonialtidens sociala, litterära och musikaliska stilkonventioner hade slitits loss, var alla invandrarnas gemensamma skapelse. (…) och sonen till en svensk snickare var minst lika hemmastadd i det ombytliga elementet som en kreolsk godsägarson från någon av det argentinska inlandets traditionsbundna provinser.”

Vackert formulerat, men vem har rätt om diktarens anfäder?

Hade Blombergs mor, Doña Cecilia från en mäktig paraguayansk familj, ihop det med en svensk snickare, som om han kom till Buenos Aires 1845 var tämligen överårig då han blev far till lille Héctor 1890.

Det sägs att Johan Mauritz avlade tro- och huldhetsed till den svenske kungen på konsulatet i Buenos Aires fjorton år senare vilket man gjorde för att bli svensk medborgare. Kanske var han född i Argentina (med en svensk, eller norsk, sjöman till far?).

Ena källan refererar till mor och farfar, den andra till far. Båda har således tydliga luckor. Jag föreläser om svenskar i Argentina nästa gång den 6 september i Kristianstad. Tills dess måste frågan vara utredd.

Canterburymordet i Lyngsjö kyrka

Till tidningen Kristianstads-Journalen skriver jag varje månad ett reportage om någon av kyrkorna i nordöstra Skåne. Serien inleddes med Lyngsjö kyrka som bland annat har en mycket intressant dopfunt. Detta är ett utdrag ur artikeln om Lyngsjö kyrka. Läs den i sin helhet här.


En mil sydväst om Kristianstad, mitt ute i det öppna landskapet och bara ett stenkast från riksväg 19, lyser den vitkalkade Lyngsjö kyrka i solskenet. En ensam liten bykyrka där byn till synes har dragit sig undan.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är detta en av nordöstra Skånes absolut mest intressanta kyrkor.

I fjol fick den världsrykte. Då ställdes kyrkans dopfunt ut på British Museum i London i flera månader. Den var utställningens bländverk och uppmärksammades i en lång artikel i The Guardian.

Det var ett blodigt biskopsmord i England år 1170 som gav Lyngsjö kyrka sitt världsrykte 850 år senare. Det kunde nog inte ens Tove Stenmästare fantisera om när han knackade fram det som närmast kan jämföras med en seriestrip om mordet på ärkebiskop Thomas Becket av Canterbury på kyrkans nya dopfunt någon gång i slutet av 1100-talet, som först grovskissats av en tysk mästare.

Kung Henrik II som anstiftade mordet pekas ut med namn och allt.

Frågan är varför just den berättelsen valdes som motiv på dopfunten, men visar det sig, det finns en koppling mellan Lyngsjö och Henrik II.

– Det kan ha med drottning Gertrud att göra, berättar Christina Martinsson, som varit kyrkvärd i Lyngsjö under många år och dessutom guidat i kyrkan. Hon är väl förtrogen med kyrkans alla hemligheter.

Drottning Gertrud hade ett påbrå som skulle platsat i vilken skvallerspalt som helst. Hennes pappa hette Henrik Lejonet och var hertig av Sachsen och Bayern. Hennes mor, eventuellt styvmor, hette Mathilde och var dotter till just Henrik II som beordrade mordet på ärkebiskopen av Canterbury.

Det var den klassiska motsättningen mellan kyrka och stat som ledde till ärkebiskopens död. Thomas Becket såg påven som sin högste ledare och menade att kyrkan stod över den politiska makten.

Efter mordet fick kungen kalla fötter och ångrade sig djupt. Ett led i botgöringen var att berätta om mordet. Det gjorde såväl hans barn som barnbarn. Gertrud lär ha hållit till en del i Lyngsjö, som var en gård under Vä där hon också sägs ligga begravd. Lyngsjö låg längs den gamla pilgrimsleden och historien om mordet på den helgonförklarade Thomas skulle nå många just här.

Det kan ha varit drottning Gertrud som byggde kyrkan.

Ett helt annat Sommarland

För några år sedan reste jag i Kalifornien. Jag hade en vän som jobbade i yogastudion i The Big Yellow House i Summerland, strax söder om Santa Barbara. Huset byggdes en gång för spiritisterna som hade sitt centrum just där. Summerland är spiritismens svar på Nirvana. Full story i kommande bok Djävulens kök.


Summerland kallades under några år i slutet av 1800-talet för Spookville av resenärer som hastade förbi i tåg och diligenser.

När oljefyndigheter upptäcktes i havet utanför kusten 1894, lämnade många spiritister Summerland. Kuststräckan, från Ventura i söder till Santa Barbara i norr, invaderades av icke-troende som ville tjäna en hacka i ett område som för en tid fick en oljeboom.

Församlingen omgrupperade till Santa Barbara och templet var i bruk så sent som 1950. Än idag har kyrkan, Spiritualist Church of the Comforter, som grundades i Summerland, regelbundna gudstjänster och healingträffar.

Kända spiritister har varit Victor Hugo, Sir Arthur Conan Doyle och Harry Houdini. Den sistnämnde ägnade emellertid så mycket kraft åt att avslöja bedrägerier att Conan Doyle sa upp bekantskapen med honom.

I boken Andra Amerikaresan skriver Conan Doyle om en resa i spiritismens anda. Den tar honom också till Kalifornien och han sitter med på en rad seanser.

Vid ett sådant tillfälle träffar han den döda flickan Chrystal Dahlgren från Syd-Dakota ”en rar liten flicka i vit klänning och brokigt skärp”. De har ett långt samtal då flickan tar upp fenomenet älvor som Conan Doyle är så fascinerad av. Slutligen relateras följande dialog:

– Är du nära stjärnorna?

– Jag kommer dem nära.

– Finns det folk på månen?

– Små, svaga, mörka varelser, ty det är så kallt. De växa inte.

När flickan lämnade seansen fick hon en ask karameller av en av deltagarna. Strax därpå får Conan Doyle ett kort besök av sin mor i rummet.

Tokigheterna fortsätter över 238 sidor.

Vad är väl en bal på slottet?

Ett par år har gått sedan jag och vännen Mike for från Skåne till Sicilien i en Toyota med en enda övernattning, på campingen i Lindau. Programmet var inte mer stressat än att vi kunde svänga av och turista vid slottet Neuschwanstein i södra Tyskland. Detta är ett avsnitt ur ett kapitel i den kommande boken Djävulens kök som förhoppningsvis kommer ut i höst.


När vi för några dagar sen for söderut upptäckte vi under frukostplaneringen på campingen i Lindau att slottet Neuschwanstein låg hyfsat nära. Neuschwanstein är troligen världens mest berömda slott och finns på tusentals pussel. Det lär ha inspirerat Disney till Törnrosas slott i filmen.

Vi tog alltså vägen förbi slottet. När världssamfundet röstade om världens nya underverk föll Neuschwanstein alldeles före finalen och får nöja sig med titeln nominerad till underverk.

Det var den ovanlige bayerske kejsaren Ludwig II som byggde slottet 1869. Ludwig föddes i ett slott med det lätt ekivoka namnet Nymphenburg men hans karriär avslutades just här i Neuschwanstein där han greps en morgon i sängen i juni 1886 för att avsättas. Ministrarna och storgubbarna hade tröttnat på honom.

Hans psykiater förde iväg honom och några dagar senare hittades de båda två drunknade under mystiska omständigheter i Starnbergsjön.

Ludwig II stödde Bismarck i arbetet med att ena de tyska staterna till en nation.

Han svärmade för Wagner, var homosexuell, utvecklade så småningom en social fobi och höll sig undan folk. Hans bror Otto I efterträdde honom, men han var i sin tur förklarad sinnessjuk sedan tio år tillbaka, så farbror Luitpold fick regera Bayern.

Vi traskade runt i slottets environger en stund, tog en massa bilder, såg en huggorm och drog i oss en pilsner innan vi for vilse mellan alptopparna.

Siempre

Texten skrevs som förord till en fotobok om Buenos Aires som jag faktiskt inte vet om den getts ut. Jag läser den ibland och minns en lycklig tid. Den återfinns i boken Läsa, resa, dö. Mer om Argentina hittar du i Den falske ingenjören som bara handlar om Argentina. Båda kan du köpa hos Bokus eller andra nätbokhandlare.


Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.

Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande, tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.

På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño – en av alla de som Borges skrev, ”kom någon annanstans ifrån”.

Det kan vara den 1 oktober 1924.

Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.

Det blir enklare att leva.

Än enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.

När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.

När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.

Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.

Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.

Sjömannen som, likt Martinson i Resor utan mål, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren, ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.

Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, flärd och elegans. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmanns klassiska Radio Splendid.

Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss. Kanske var det också Borges.

Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:

– Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.

En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.

Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den blå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte längre fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningarna. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.

Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.

Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.

Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.

Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.

Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.

Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.

Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.

Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.

Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder – de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.

Siempre – alltid.

Djävulens kök

Tanken är att det ska komma en bok i höst med titeln Djävulens kök. Detta är en del av det kapitel som handlar om just Djävulens kök. Publiceras nu då jag ser att Vattenfall planerar bygga två minireaktorer. Hoppas bolagets direktörer tar hand om avfallet i sina egna garderober de kommande 10 000 åren…


Kärnkraftverket i Krümmel stängde 2011. Tyskland ska fasa ut kärnkraften och svenska staten står där med skägget i brevlådan. Vattenfall äger anläggningen och svenska skattebetalare får ta på sig misslyckandet. Kronorna tickar.

I skogsbacken alldeles bakom det stora verket ligger spridda ruiner i röd tegel, inhägnade bakom stängsel med dödskalleprydda förbudsskyltar.

Några mil öster om Hamburg vid Elbes norra strand ligger resterna av Djävulens kök.

Så kallades den fabrik som Alfred Nobel etablerade på 1860-talet och som blev platsen där dynamiten fick sin slutliga utformning. Det var här dynamitgubben uppfanns och grunden lades till Nobels förmögenhet, svensk försvarsindustri, Nobelpriset och en massa annat.

Anläggningen flög i luften med man och allt vid ett flertal tillfällen och slutligen importerade Nobel svensk arbetskraft då lokalbefolkningen tvekade över att jobba där.

Därför finns det ännu idag ett antal Svensson, Olsson, Bengtsson och Lindberg i telefonkatalogerna för de närbelägna samhällena Geesthacht och Lauenburg. En emigrantspillra av en föga omskriven svensk arbetskraftsutvandring.

Det kan tyckas vara en ödets ironi att svenskar rört ihop ännu en dödlig soppa här i Krümmel för kärnkraftverkets placering just vid dynamitfabrikens ruiner har inte gjort Sverige populärare hos byborna.

2007 blev det brand i en av de två transformatorerna på verket och när det startades igen blev det kortslutning i en av reaktorerna.

Under åren 1989-2003 när elproduktionen pågick konstaterades femton fall av barnleukemi i det absoluta närområdet, inom en radie av fem kilometer från verket.

Sedan kärnkraftverket slutade producera el 2007 och fram till i alla fall 2018 har enbart två nya fall av barnleukemi konstaterats i samma område.

Tankeväckande, skriver det svenska Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer i en rapport 2018, men drar ändå med ytterligare statistik slutsatsen att det inte går att peka ut kärnkraften som ensam och uppenbar orsak till cancerfallen.

Bergspredikan

Reportaget har varit publicerat i tidningen Sändaren.


Det är fyra kilometer vandring till en av Norges största turistattraktioner, Preikestolen (svenska: predikstolen), den hisnande bergsplatån ovanför Lysefjorden en bit från Stavanger i Rogaland i västra Norge.

I turistbroschyren klassas vandringen dit upp som krävande. Den är inte tekniskt svår men jobbig för den otränade och hjärtat får pumpa lite extra i några branter. Det tar ungefär två timmar.

Med mer än 300 000 årliga besökare är det Norges mest besökta vandringsled.

De som tar sig upp får njuta av en hänförande utsikt och utmana sin höjdrädsla. De mest oförskräckta, eller dummaste, går fram till kanten, sätter sig och dinglar med benen över stupet.

Andra håller ett respektfullt avstånd. Några ålar sig med med darr i knäna och hjärtat i halsgropen fram för att titta. Det är 604 svindlande meter rakt ned. Det finns inga räcken, staket eller ens varningsskyltar.

Mobilkameror sträcks på raka armar, leenden fixeras och det klickas för selfiesar.

Senaste somrarna har tillströmningen av vandrare och turister stundtals varit så stor att vakter fått släppa på lagom antal besökare i taget. Samma fenomen som drabbat många svenska nationalparker och turistattraktioner då pandemin dirigerat turistströmmarna till besöksmål i vår egen natur.

Själva vandringsleden är förhållandevis lättforcerad. Där stigningen är som brantast har stenar formerats som trappsteg. I den officiella turistbroschyren berättas hur nepalesiska sherpas med erfarenhet från Himalaya hjälpt till med den praktiska utformningen.

Stigningen på den fyra kilometer långa leden är ungefär 350 meter.

Preikestolen är en nästan helt vågrätt platt yta på cirka 25 gånger 25 meter. Bergväggen går lodrätt ned mot fjorden. Många av vandrarna har lunchpaket och termos med sig, slår sig ned och njuter utsikt och skådespel.

Trots bristen på säkerhetsarrangemang är det förvånansvärt få som faller från Preikestolen. Vilket emellertid händer. Liksom att någon begår självmord på platsen. Fortfarande mest uppmärksammat är ett fall för drygt tjugo år sedan då en ung norrman via ett chatforum gjorde en självmordspakt med en österrikisk tjej. De träffades, vandrade upp, tog varann i hand och hoppade.

För ett par år sedan genomförde amerikanska National Library of Medicine världens första studie om selfierelaterade dödsfall, där turister ansträngt sig till den grad att få till den bästa, eller värsta, selfien att de omkommit på kuppen. Då, 2018, hittade man inte mindre än 259 selfierelaterade dödsfall. De allra flesta var män under 30 år. Från Preikestolen finns dokumenterat två dödsfall i samband med selfie. En man från Spanien 2013 och två år senare en ung kvinna från Australien. Även 2020 inträffade ett dödsfall men det oklart om det var i samband med en selfie.

Det har diskuterats ett selfieförbud men det lär vara svårt att genomföra. Däremot är det förbjudet att flyga drönare för att fotografera över Preikestolen. Det anses för riskabelt.

I en trailer för filmen Mission Impossible Fallout, som hade premiär sommaren 2018 hänger skådespelaren Tom Cruise över klippan med ett krampaktigt grepp om kanten. Dock valde filmbolaget att i filmen placera den norska turistattraktionen i Indien (!). Trots att de amerikanska filmmakarna fått drygt 6 miljoner kronor i filmstöd av det norska filminstitutets fond för att promota norsk kultur, historia och natur.

– Alla vet ändå att det är i Norge, säger Visit Norways Elisabeth Saupstad i Stavanger till tidningen Dagbladet.

Det sägs också att den storslagna naturen kring Lysefjorden har inspirerat producenterna av de storsäljande animerade Frostfilmerna med Anna och Elsa.

Klippformationen Preikestolen är som i så många andra naturformationer en rest från istiden. Sprickor i berget fungerade tryckavlastande och då glaciären i fjordbassängen för tiotusen år sedan smälte undan försvann trycket från isen och ras skar ut de skarpa fjällsidorna.

Det är till och med så att det idag löper en spricka uppe på toppen. En spricka som på sina ställen är 45-50 centimeter bred. Den har till och med vidgats, om än med bara någon millimeter de senaste åren.

– Det finns ingen grund att skrämma upp folk, sade Audun Rake i Stiftelsen Preikestolen för några år sedan i Arbeiderbladet då man konstaterat att sprickan vidgats någon millimeter. Att klippan skulle störta i fjorden inom den närmaste tiden är däremot osannolikt. Det behöver man inte frukta.

Utgångspunkt för vandringen till toppen kallas lite skämtsamt för Preikestolen Base Camp. Här finns restaurang, souvenirshop, turistinformation, toaletter och parkering.

Stiftelsen Preikestolen grundades av de lokala kommunerna i området tillsammans med lokala markägare, turistföretag och Stavanger Trekking Association. Närmaste samhälle heter Jörpeland och det tar ungefär en timme med buss från Stavanger. Man kan också resa med färja upp i Lysefjorden.

VM-Jonny 1943-2022

I dag kom beskedet att skridskovärldsmästaren Jonny Nilsson avlidit efter en tids sjukdom. Han var en av Sveriges riktigt stora idrottsmän och jag skulle gärna sätta honom jämte Stenmark och Borg. Jag fick förmånen träffa honom vårvintern 2005 i Göteborg för ett reportage till tidskriften Britannia Magazine. Fantastisk idrottsman och berättare. Intervjun publicerades på norska men den svenska originalversionen ger jag dig här. Oavkortad.


Jag var oerhört stolt över min tunna stickade grå mössa med röd fartrand, som en sorts mittbena, när jag var liten. Den satt som slickad över huvudet, med en liten spets längst fram och ned över öronen.

Det var nämligen en sådan som skridskoåkaren och idolen Jonny Nilsson hade.

När jag drog ned mössan och glattade runt i gummistövlarna förvandlades de tillfrusna vattenpölarna i södra Skåne till Bisletts enorma skridskooval. Klas, Lillebror och Beben blev den mångtusenhövdade jublande publik som hurrade när världsrekorden rök sin väg.

Jag var fyra-fem år.

Omåttligt stolt i Jonny Nilssonmössan, om än annorlunda stuk än idolen. På bönpallen till trehjulingen syrran Karin.

Ungefär lika gammal var den blivande världsmästaren och folkhjälten Jonny Nilsson i Forshyttan när han cyklade jämsides med maratonlöparen Gustav Jansson som varje dag sprang 2,5 mil från hembyn till Hagfors i Värmland för att köpa Expressen och hem igen med tidningen under armen.

Gustav Jansson kom trea i maraton i OS i Helsingfors 1952, efter fantastiske Emil Zatopek. Sedan dröjde de svenska friidrottsmedaljerna mer än tjugo år tills Anders Gärderud tog guld i Montreal 1976.

Men 1952 hade Jonny Nilsson fått en annan idol. Vinter-OS hölls i Oslo och Jonny slukade allt om de olympiska spelen och Mora-Nisse Karlsson var den store förebilden.

Jonny Nilsson satsade på skidåkning.

– Och backhoppning, berättar han lite överraskande, när vi träffas över en lunch i centrala Göteborg.

Han har fyllt 62 år, är elegant klädd i vinröd kostym och slips, och ser fortfarande mycket vältränad ut. Han är själva sinnebilden av en estet.

Därför känns det föga förvånande när han berättar att han tröttnade på skidåkningen.

– Skidorna var ett evigt rännande i ensamma skogar och över ödsliga marker med enbuskar och tallbuskar och sedan slaskade man blåbärssoppa över hela ansiktet och spillde över tröjan, säger han och skrattar.

Då, 1955, vann Sigge Eriksson skridsko-VM i Moskva.

– Jag tyckte det var oerhört tjusigt och stiligt med skridsko, och genom Sigges VM-guld ökade intresset lavinartat för sporten. Jag bestämde mig för att satsa på skridsko, säger han.

Tränat hade han redan börjat med.

– Jag sprang över myrarna i Värmland med gummistövlar. Det var tungt, men jag läste Rekord-Magasinet och drömde om kommande framgångar, som gjorde det lättare att stå ut.

1957 flyttade lantbrukarsonen Jonny Nilsson från Forshyttan till Flipstad, fick jobb på Vägverket och började skridskoträningen på allvar.

– Jag pratade in mig hos vaktmästaren på idrottsplatsen och fick tillåtelse att träna på bandyplanen på kvällarna. Efter det att grindarna låsts klockan nio, berättar han.

Så varje dag, som startat hos Vägverket halv sju, avslutades halv tio på kvällen med att Jonny kastade skridskorna över stängslet som inhägnade idrottsplatsen, klättrade själv över, och sedan sopade han isen innan han kunde ägna en timme åt sin åkning.

Det var långt kvar tills han skulle sopa banan med motståndarna.

– Jag höll på i två år utan större framgång.

Vilket inte innebar att han gav upp. Tvärtom. Han gick in i tyngdlyftarklubben och satte igång med skivstångsträning. Och inte måttligt heller.

– Jag tog i så mycket det gick. Körde lätt 125 kilo i bänkpress och över tvåhundra i knäböjningar. Det var hårdaste möjliga träning.

Dessutom levde han asketiskt. Han vispade råa äggulor, käkade vetegroddar och drack en sorts chokladpulver som importerats från Australien.

– Mor varnade mig och sa att jag skulle förstöra mig. Men vem lyssnar på sådant? Det var långt till ålderdomen.

Han skaffade racercykel och cyklade och simmade under sommaren för att hålla sig i trim.

Sedan kom också resultaten.

Hela tiden hade han en träningskamrat som hette Göran Johansson. De var jämngoda i allting, men när det blev allvar var alltid Jonny den bäste.

– Jag har nog alltid haft förmågan att ta det spontant och inte tänka för mycket, säger han.

– Jag var heller aldrig någon supertalang, trots att alla i efterhand har sagt att jag var ett unikum, men jag var bara en produkt av stenhård träning.

Bara?

– Du måste också ha en fanatisk brinnande låga att vilja bli bäst.

Det hade Jonny Nilsson.

Och han blev bäst.

I en sport som var oerhört stor. Så stor att det är smått ofattbart idag att höra berättas om en publikskara på 25.000 personer när SM avverkades på Ullevi i Göteborg.

Det här var i en tid långt före det att dokusåporna parkerade svenskarna i TV-soffan.

– Efter en tävling i Bergen i Norge 1966 satt 22.000 personer kvar på läktarna efter tävlingarna för att se på när jag fortsatte med mina träningsvarv efteråt.

I Norge älskade man Jonny Nilsson, som utmanat och slagit flera av de egna åkarna som norrmännen betraktade som bäst i världen. Namnen flimrar förbi, Fred Anton Maier, Knut ”Kuppern” Johannesson och nye supertränaren Stein Johnsen, är bara några av dem.

Jonny har besvarat den norska kärleken. Flera gånger i vårt samtal tänds en alldeles speciell glimt i blicken och så citerar han en norsk ledare eller journalist på ren och klingande norska.

– Jag tror att norrmännen gillade mig för att jag aldrig var uppkäftig, utan bara uppriktig. Jag hymlade inte med någonting, säger han.

Så tar han till sin hemsnickrade norska med värmländsk brytning när han avslöjar hur en norsk starter vid tävlingar på Bislett 1965 lutade sig fram till Jonny och viskade:

– Gör dig redo Jonny, och sedan sticker du iväg som en raket när vinden är den rätta för dig. När du åker så skjuter jag.

Men ”fusket” kom av sig. Jonnys parkamrat i loppet, holländaren Kees Verkerk, tjuvstartade, och Jonny kom i otakt med de tjuriga vindarna.

Framgångssagan Jonny Nilsson började med VM på Leninstadion i Moskva 1962.

Men det var nära att han aldrig kom dit. Ledarna ansåg honom visst kvalificerad, men han var i yngsta laget. Han var bara 19 år.

Norrmännen storsatsade. De kom i en helt revolutionerande dräkt – i nylontrikå. De kallades ”Fantomgänget”.

På 5.000 meter lottades Jonny i sista par, som startade strax före klockan tolv på natten. Han gick i mål dagen efter (!), några minuter efter tolv. Och Jonny ledde överraskande fram till och med sista varvet. Vann gjorde en annan svensk, Ivar Nilsson.

Nästa dag var det dags för den långa distansen, 10.000 meter.

Jonny Nilsson vann distansen och det var inledningen på en makalös karriär. Ivar Nilsson kom tvåa. Under fem år var det sedan ingen som slog Jonny Nilsson på 10.000 meter.

Men de norska trikåerna hade satt fart på utvecklingen. Alla insåg att de skulle ha en dräkt som släppte igenom luften och gav minsta möjliga luftmotstånd.

– Jag gick in i en dambutik och köpte kalasbyxor. Jag såg ut som en strippa, med sömmen i rumpan, berättar Jonny och skrattar åt minnet.

Nu var det liv i luckan inför VM i Japan 1963. En norsk fabrik sydde nylontrikåer för glatta livet och det norska fantomgänget vässade formen för att utmana den svenske uppkomlingen.

Jonny gillade uppmärksamheten.

När han steg ombord på planet på Arlanda som skulle ta honom till Tokyo sa han till TV-reportrarna att ”nu ska jag åka till Japan och knyta upp svansen på norrmännen”.

Med på planet fanns en norsk journalist som ansåg att Jonny inte hade en chans mot Knut Kuppern Johannesen.

– Vinner du ska jag putta en ärta uppför vulkanen med näsan, säger Jonny på sin norsk-värmländska och citerar den norske journalisten.

I EM före OS hade norrmännen varit outstanding. De gjorde rent hus med konkurrenterna och kom etta, tvåa, trea och fyra.

Japan-VM blev Jonnys verkliga genombrott.

Han satte tre världsrekord. Vann 5.000 meter och på 10.000 meter satte han nytt världsrekord med tretton (!) sekunder, trots ett ymnigt snöfall.

Det blev den mest spännande VM-avslutningen någonsin. Efter de första tre distanserna ledde Jonny hela VM med bara 1,2 sekunder före norrmannen ”Kuppern” Johannesen.

På 10.000 meter, stod de sida vid sida, redo för 25 varv runt ovalen. Men Jonny Nilsson slog norrmannen med 200 meter efter ett fantastiskt åk.

Den norske journalisten bör rimligen fortfarande trilla ärta med näsan uppför den japanska vulkanen.

Året därpå var det OS i Innsbruck i Österrike.

Då blev det storbråk med norrmännen.

Men en sak i taget. Redan i november 1963 var Jonny i kanonform.

– Jag trodde jag skulle vara i form hela året. Men en vecka före EM försvann formen totalt. Jag hade inget flyt på grejorna, säger han, och vet än idag inte riktigt vad det var som hände.

På 10.000 meter i OS lottades Jonny i första par på morgonen.

– Först tyckte jag att det var otur att köra först, men det gick bra. ”Kuppern” skulle köra i sjunde par, men efter sjätte par blev det paus och ismaskinen körde ut för att förbättra isen. Så långt var allt gott och väl. Förhållandena för de båda antagonisterna borde vara jämngoda.

Men ”Kuppern” gjorde ett dåligt lopp.

– Norrmännen blev stenförbannade. Och när Kuppern väl kom i mål visade det sig att han hade en tid som var 15-16 sekunder sämre än min.

Eftersom det var en svensk tävlingsledare, Sven Låftman, som stod bakom beslutet med ismaskinen vädrade alla norrmän en kupp mot Kuppern.

– Efter fyrtio år är detta fortfarande infekterat i Norge, säger Jonny och skrattar.

1965 flyttade Jonny Nilsson till Göteborg och började arbeta hos en fastighetsmäklare. Han var 21 år gammal och hade redan börjat ifrågasätta om det var det här livet han drömde om. Skulle han fortsätta hårdsatsningen och sitta kvar i ett svettigt omklädningsrum tills han var 35?

Men det var först efter OS i Grenoble 1968 som han bestämde sig för att sluta.

1966 kom han trea sammanlagt i VM. 1967 var ett rätt dåligt år och EM gick i Lahtis i Finland. I 35 minusgrader. Det var stora sprickor i isen av kylan och ögonen frös igen. Men en reporter på Expressen gav Jonny ett tips.

– Jag lyckades komma över den enda mopedtratt jag kunde hitta i hela Lahtis. En sådan där plasttratt som skulle skydda mot kylan. Jag ville inte förstöra synen.

Han skrattar mycket under vårt samtal. I efterhand är det mesta roligt.

Jonny Nilsson (1943-2022)

Men mopedtratten blev inte helt lyckad. Det blev möjligen lite mildare för ögonen, men syret byttes inte ut tillräckligt, och tratten blev en stor isklump.

– Jag såg ut som en foxterrier och fick sprängande huvudvärk, säger han och tillägger:

– Alltihop i direktsändning i TV!

Han förberedde nu sin sista satsning inför Grenoble.

– Jag tränade stenhårt. Sprang tre mil om dagen. Men på ett träningsläger en tid före OS fick Johnny Höglin influensan och strax efter slog den till mot mig.

Huvudvärk, matthet och 40 graders feber.

På 5.000 meter skulle Jonny åka sist, utan parkamrat. Så han tog det lugnt på hotellet, åt en rejäl middag och satt och smälte den när en ledare kom instormande och sa att han hade blivit flyttad, på grund av en tysk, Zimmerman, som utgått ur tävlingen.

– Jag var proppmätt. Jag kände mig som en boaorm som just fått ett skrovmål.

Men det var bara att hänga med. In efter grejorna och iväg i en polisbil till arenan.

– Någon uppvärmning blev det inte tal om. Polisbilen körde fram till en öppning vid ena kortsidan. Där togs överdragsjackan av och sen skrinnade jag fram till startplatsen, där startern väntade.

Det säger sig själv att det inte gick så bra. Svenskarna Johnny Höglin, Örjan Sandler och Jonny Nilsson kom femma, sexa och sjua. Fred Anton Maier vann.

När Jonny Nilsson bestämde sig för att sluta var intresset för skridskosporten på topp i Sverige. OS-laget i Grenoble bestod av 21 personer. Det största någonsin.

– Ur denna moras växte en ny idé fram. Jag såg publikintresset och insåg att det här var en fin arenaidrott.

Jonny Nilsson ville dra igång en proffscirkus inom skridskosporten. Han fixade en finansiär i Atlanta, Georgia och samarbetade med stjärnadvokaten Henning Sjöström. De sexton främsta av världens bästa åkare kontrakterades.

Under två år kördes tävlingr i Norge, Holland och en gång även i Rättvik.

Men sedan sprack det.

VM-Jonny 2005.

– De höga herrarna i idrottens styrelserum slog bakut och anklagade mig för att privatisera idrotten. Jag blev en paria och förbjöds att beträda en idrottsarena i fortsättningen. Och när de dörrarna stängdes hoppade åkarna av. Så plötsligt stod jag helt ensam.

Visst har Jonny Nilsson en del bitterhet att skopa över hycklande idrottsledare som inte ville välsigna projektet som kunde gett skridskosporten en ytterligare skjuts.

Men han fick åtminstone ett erkännande i efterhand. På ett internationellt toppmöte i Davos flera år senare, där också OS-generalen Juan Antonio Samaranch deltog, togs Jonny avsides, och fick en ursäkt. Då hade amatörismen redan spelat ut sin roll i världsidrotten. Men då var det så dags för skridskosporten.

Tamtaratamtaratamtam

Det sägs i alla filmresuméer att Oskar Mazerath stannar i växten i protest mot världens ondska.
Jag har inte läst Günther Grass roman och i kväll var första gången jag såg filmen från 1979 av Volker Schlöndorff. Blecktrumman.
Jag håller inte med. Antingen är målet för hans protest så subtilt uttalad att min neanderthalhjärna inte uppfattar det eller också protesterar Oskar emot något annat.


Min teori: Det är dumheten som Oskar värjer sig emot. Inte ondskan som är en följd av dumheten.
Filmen utspelar sig i Danzig, nu polska Gdansk, under åren före och under kriget. Det var här det började.
Hänger ondska och dumhet samman? Ja, i många fall är det väl så. Ondska är ju ett sätt att kompensera sina brister och att vara korkad är en rätt klar nackdel i ett sofistikerat samhälle.
Däremot behöver det inte vara så. Inga likhetstecken.
Den judiske leksakshandlaren Sigismund Markus som olyckligt förälskat sig i Oskars mamma Agnes och gång efter annan (varje torsdag?) förser den ständige treåringen med nya blecktrummor och till min överraskning spelas av sångaren Charles Aznavour är ju lite dum men alls icke ond.


Så då byter vi spår.
Längst upp vid Kaskaden i Armeniens huvudstad ligger ett hus med en magnifik vy över Yerevan och dess fond med berget Ararat.

Det är Charles Aznavour Centre. Förutom att det är Armeniens ojämförligt bästa läge för en bostad där Charles och Ulla ibland bodde så är det museum och ett fransk-armeniskt kulturcentrum.
Tyvärr missade jag dess öppettider. Aznavour var armenier vars föräldrar flydde undan folkmordet 1915.
Charles Aznavour levde själv 1924-2018. Ulla hette Thorssell och de gifte sig i Las Vegas 1967.
På flygplatsen Zvartnots rear de t-shirts med Aznavourmotiv. Jag köper en. Den är alldeles för liten.
Dumt. Tamtaratamtaratam. 

En timme och tio minuter Aznavour på Youtube!