Tut-tut

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 8.

Vänder. Sitter på Zvartnots, flygplatsen i Yerevan, och väntar på fakirflyget tillbaka till Istanbul.
Några reflektioner:
Trafiksituationen i Yerevan är ohållbar. Avgaserna är säkert renare än förr men det är långt ifrån bra.
Taxin till Zvartnots var billigare än en slät kopp på flygplatsen.
En liter regular kostar 11 kronor. Det lär vara omöjligt att både ta ut lön och tanka bilen för en taxichaufför.
Ovanligt många bilar är högerstyrda trots högertrafik. Det lär bero på stor import av japanska begagnade bilar. Har sett fenomenet förr, hur vissa länder dumpar begagnade bilar i fattiga områden.
Bussar rullar i Yerevan från rostiga gamla trådbussvrak från Stalins tid till nya moderna kinesiska Zhong Tong.

Världsarv, spjut och fåglar

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 7.

Dags för utfärd. Lämna stan. For på råd till Garni Canyon för att skåda fågel. Övertygades att också åka vidare till bergsklostret Geghard en bit längre bort.

Chauffören blev väl instruerad av hotellets receptionist Emma. Kostnaden var klar. Hans order var att vänta när jag gjorde egna expeditioner. Men han pratade bara armeniska och ryska. Så det var ganska tyst i bilen.

Varmt. Riktigt varmt.

En smal väg ledde ned i klyftan där ån Goght slingrar sig fram. Höga bergväggar omsluter och alldeles vid byn Garni har berget stansat ut perfekta kvadratiska pelare som ställer nordirländska Giant’s Causeway i skuggan. Makalöst spektakulärt och som alltid då, näst intill omöjligt göra rättvisa i bild. Det kallas Symphony of rocks, stenarnas symfoni.

Några hundra meter ned är det stenlagt och de inhemska turisterna föredrar att ta bilen ända fram. Jag parkerade taxi och chaufför och gav mig iväg nedåt för att utforska klyftan.

Fågelskådandet blev sådär. Fick väl till slut fram en tre-fyra oidentifierade rovfåglar, som seglade högt däruppe. De som tjirrade i buskarna gick inte att se.

En vacker fjäril poserade. Många fler slöt sina blad eller dansade bara ystert runt.

När jag passerat tiotusen steg, gjort slut på vattnet och masat mig upp ur den stekheta klyftan i sjöblöt skjorta for vi vidare. Klostret insprängt i berget i Geghard är ännu ett av Unescos världsarv. Grundat på 300-talet av Gregorius Upplysaren byggdes det ut med riktigt kapell 1215.

Det kallas spjutklostret då det spjut som någon illvilling stötte i Jesus kropp då han hängde försvarslös på korset fördes hit. Spjutet har nu flyttats till en annan kyrka i en annan stad i en annan del av Armenien, men lär finnas kvar.

Det är inte bara en turistattraktion; månglarna utkörda och man kunde hitta ost, korvar och kylskåpsmagneter på gårdsplan vid parkeringen, det är också en levande kyrka. I sakta mak rörde sig folkmassan i kryptans dunkel, planterade sina böneljus och kom slutligen fram till den svartklädde figuren vid altarringen. Någon föll på knä, andra lät Fader Gregorius efterträdare uttala välsignelser och svänga sitt kors över dem. Armenien kallar sig det första kristna landet.

Jag smög ut, siktade en fink i en buske, och letade upp min chaufför. Seansen var över.

Armenian Premier League

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 6.

Killarna och bucklan. All Soviet Cup 1973!

År 1973 vann FC Ararat den all-sovjetiska cupen. Man slog giganterna Dynamo Kiev med 2-1 i finalen inför 60 000 personer på Leninstadion i Moskva. Det var tider. Det var stort. Så stort att man var tvungna att modellera en skulpturgrupp med hela laget.

Den står utanför nationalarenan inte särskilt långt från Inga Hotel.

I andra änden av stan, strax norr om botaniska trädgården, ligger Akademin och det är hemmaplan för FC Ararat-Armenia, som inte är samma lag som FC Ararat (det finns f.ö. ett FC Noah också, men ingen FC Arken vad jag vet). Detta FC Ararat-Armenia slog faktiskt AIK från Solna på hemmaplan i första kvalomgången till Champions League 2019, men slogs ut på Friends.

I går kväll spelade FC Ararat-Armenia hemma mot FC Van. Hemmalaget ligger tvåa i Armenian Premier League, bortakillarna längre ned i tabellen.

FC Van i rött. FC Ararat-Armenia i vitt.

Det var gratis entré till matchen. Det är det alltid. Ändå var det inte särskilt mycket folk.

Bäst var nummer tio i bortalaget. Han hette Benik Hovhannisiyan. Rätt, samma efternamn som konstnären vars vernissage jag deltog i. Sedan jag räknat in ett antal andra Hovhannisiyan misstänker jag att det är Johansson på armeniska.

Nummer 10, Benik Hovhannisiyan är lika oförstående som de andra hur de kunde förlora matchen.

Hemmalaget vann med 1-0. Målet gjordes i den 70:e matchminuten av ukrainaren Vakulenko. Då hade jag gått hem.

Stockholmsmotiv

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 5.

I en park invid Franska platsen har Yerevan sin egen Place du Tertre. Där ställer de lokala konstnärerna ut sina verk och hoppas få sålt ett eller annat.

Det är mest samma sak. Landskap med Ararat i bakgrunden, dansande flickor och en och annan åsna. Har någon gjort nått bra så dyker motivet upp hos kollegor och konkurrenter.

Längst upp i parken finns något annorlunda. Stora expressionistiska dukar. Flera i abstrakt måleri men också två med motiv som inte går att ta miste på. Det är Sverige.

Stockholmsmotiv i armeniska parken.

Jodå, bekräftar Vladimir Shahinyan, som målat dem. Dotter med man bor i Stockholm. Han är där med jämna mellanrum. Det ena motivet är Kungsholmstorg, om jag inte minns fel, det andra typiska svenska fisketrålare.

Vladimir berättar sin historia om hur han sålde sin första tavla för ett trettiotal år sedan. En dam köpte en duk för femtio dollar. han var plötsligt rik. Så dagen efter brydde han sig inte om att gå till parken ens. Då ringde en av kollegorna och sade att samma dam varit där och frågat efter honom. Hon ville köpa en till. Kontakt togs och med hjärtat i halsgropen höjde han priset till 80 dollar. Och fick det.

I dag kostar hans oljor mellan 3 och 8 000 dollar styck. Och han förväntar sig nog inte heller att sälja något i parken.

Konst, politik, folk och liv i Yerevan

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 4.

Istanbul må vara ett praktfullt kaos. Yerevan är ett magnifikt.

Den storvulna sovjetiska arkitekturen i kombination med den kaukausiskorientaliska mystik som inte minst återspeglas i alfabetets runda och sirliga sagobokstäver som är som tagna ur Tolkiens fantasi.

Det syntes inte från taxin tidigt i går morse. Mikhal körde till hotellet på Leningradgatan. Den heter så. Leningradyan. Hotellet heter Inga efter ägarens dotter.

Mikhal hade en bil som gick igång med möda på flygplatsen och som sett sina bästa dagar. Fotboll var hans intresse och med tanke på språkproblemen är jag inte helt säker på att han försökte övertyga mig om att han faktiskt hade spelat i Spartak Moskva och armeniska landslaget, eller om han bara var supporter.

Förre fotbollsstjärnan Mikhail från Spartak Moskva.

En annan taxichaufför pratade engelska tills han kom av sig och blandade in franska och sen var han fast i det nya språket. Han var i femtioårsåldern och hade börjat studera franska för sig själv.

Det kostar ungefär som en liter bensin i Sverige att ta taxi till city från Leningradyan. En kvarts körning.

Fredagen den 13 maj minglar jag Yerevans centrum. Möter dess invånare i sol och leenden. Alla är lättpratade. Ingen påträngande. Stannar till i tältlägret som etablerats på Franska platsen efter den 1 maj då protesterna emot premiärministern och hans regering drog igång.

I korthet: det handlar om Artsakh eller det som ibland kallas Nagorno-Karabach. En armenisk enklav omgärdad av Azerbajdzjan och omtvistad i åratal. Efter Sovjetunionens fall 1992 utspelades kort krig mellan de båda grannländerna om det lilla bergsriket. Armenerna behöll kontrollen. Nu menar man att premiärministern säljer ut Artsakh till fienden. Det ska stoppas.

Arturo sitter med sina vänner vid ett av tälten och samtalar. De är krigsveteraner. Kanske därför kan de tälta mitt på torget som omringas av enorma polisiära styrkor, eller sakta köra i processioner på de livligast trafikerade lederna i krypfart, i bredd, vifta med armeniska flaggan och spela nationalistiska sånger. Minst en polisbil kör först och flera följer.

Arturo bjuder på en slät bulle och berättar att de bor kvar på torget tills premiärministern avgår.

Vi är kvar till segern!

Stannar till i respektfull beundran över ett verk av ett lejon med full man som är utfört av kasserade bildäck. En fantastisk skapelse och jag ångrar att namnet på konstnären fallit bort.

En regummerad Aslan från Narnia.

Här är Kaskaden, trappan upp mot en byggnad närmast liknande ett mayatempel som smyckats med skulpturer av konstnärer från hela världen. En madonna på mage ser jag direkt är ett verk av colombianen Botero. Personerna på knä på höga pelare pryder ju shoppingstritan i Nice, glaskonst för tankarna till Kosta…

Kaskaden – närmast ett mayatempel i Yerevans offentliga konstvärld.

Det är 555 steg upp mot toppen berättar Arabalas, en man några år äldre än mig själv, som stretchar sedan han nått toppen.

555 trappsteg upp. Arabalas räknade dem.

Roman, som egentligen heter något annat, är en ung ryss som lämnat sitt land, bedrövad över utvecklingen och förtvivlad över de äldres oförmåga att se Rysslands rätta ansikte. Han är musiker och nu på väg mot Turkiet för att turnera. Han tänker inte återvända till Ryssland och han applåderar Sveriges tänkta medlemskap i Nato. Där håller jag inte riktigt med honom.

Kanske är jag lika konservativ som hans föräldrageneration är i sin tro när jag vill hålla fast vid principen om alliansfrihet i fred, neutralitet i krig. Tycker jag prövat argumenten och finner ett nej till Nato som det enda förnuftiga.

Rädslan skördar framgångar. Trist i ett land som borde ha stake att stå upp för sig själv.

I skuggan av sorlet från demokratins förkämpar som försöker göra sina röster hörda på Franska torget alldeles bakom oss dricker vi armenisk pilsner och konstaterar att det lilla fönster mot demokrati som Boris Jeltsin gläntade på efter Sovjetunionens fall dragits igen med en smäll av efterträdaren Putin.

Jag önskar Roman all lycka i livet, rundar hörnet och är på vernissage. Yerevan är ett levande samhälle. Jag stiger in och deltar i den armeniske konstnären Arthur Hovhannisyans femton minuter av fame. Han gratuleras av distinkta män och väldoftande damer som svassar runt med ett glas vin och läser av hans målningar och varandra.

Utställningen heter ”Through the noise” och är i allra högsta grad målande för motiven. Det är vardagshändelser han dragit fram, uttrycksfullt i grova penseldrag och bjärta färger. Även jag gratulerar Arthur till framgångarna innan jag smiter ut igen.

Konstnären Arthur Hovhannisyan.

Två gånger blir jag själv motiv för gatufotografer som smyger runt med systemkameror och teleobjektiv. Om de ser trendsettern i mig med min keps från Santa Barbara, jeansjacka från Nordstan och jeans från Langes i Virestad eller bara en apart och förvirrad gammal man låter jag vara osagt. Tillräckligt många vackra armeniskor ler då vi möts att självförtroendet ska växa och trivseln öka i Yerevan.

Jag äter ishkran till middag. En fisk, endemisk enligt en av mina taxichaufförer, som lever i Sevansjön, en djup, klar bergssjö högt däruppe i Kaukausien.

Ett annat berg som man inte kommer undan i Yerevan är Ararat. Det är en anomali, typisk för armenierna, att det ger staden sin alldeles egna och närmast majestätiska fond – samtidigt som det ligger i Turkiet. Och dit är gränsen stängd.

50 dram för en krona

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 3.

Inte Chesterfieldfåtöljer men bra nära på Esperanto Foodcourt på Zvartnots, flygplatsen i Jerevan. Hittade en inbjudande en bakom en pelare, sögs dit som en magnet, sjönk djupt men upptäcktes av Madame Esperanto som lite lagom uppfordrande klockan tre på morgonen sträckte fram matsedeln.

För några timmar sedan åt jag en stor tallrik kyckling på Sabiha Gökcen i Istanbul men nu hade jag bestämt mig. Den fyrkantiga skinnfåtöljen skulle bli min för ett par timmar, innan taxi till stan för väcka upp hotellet.

Knappast sova men slipper spetsiga knän i ryggen som fanns ombord på Pegasus 737:a.

Noggranna studier av matsedeln, maska som en fotbollsmålvakt på stopptid, tillbakalutat letande mellan raderna efter något som var möjligt att förstå.

När Madame Esperanto dök upp igen beställde jag en omelett och ett glas apelsinjuice. Det blev en stunds palaver huruvida jag önskade juicen som juice – eller fresh. Hon förmådde inte reda ut skillnaden förrän hon visade hur hon pressade apelsiner till fresh.

Sen var det ju det där med betalning. Njae, Mastercard ville hon inte ta emot, euro kunde hon efter en stund tänka sig men när jag förstod att hon i så fall skulle behöva gå och växla så föll jag till föga och masade mig ur fåtöljen och släntrade de trettiosju stegen till bankomaten.

När maskinen slök kortet slog det mig. Jag visste inget om den armeniska valutan. Jag tillhör inte dom som knäpper igång mobilen (den är avstängd under flygning) det första dom gör efter landning. Anade svagt att det handlade om stora siffror.

Jag glodde fånigt på bankomatens olika förslag. Sen klämde jag i med 50 000 pengar och höll tummarna för att kontot inte skulle övertrasseras. Jag fick två tjugotusen och två femtusen. I fåtöljen startade jag mobilen, köpte surf och loggade in på flygplats-wifit. Jag hade länsat kontot på drygt en tusenlapp. Den armeniska drammen står i 50 ggr kronan.

Det kunde varit värre. Pengarna lär räcka ett tag.

Omeletten var superb och juicen färskpressad. Jag tror vi har en tyst överenskommelse nu, Madame Esperanto och jag. Dessutom har hon inte fått nån tusenlapp än. Alla andra körs bort med matsedeln som främsta vapen.

Jag beställde kaffe också. Klockan är fyra. Nästan frukost. I Yerevan, Armenien.

Det nappar

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 2.

Jag checkade ut i förmiddags. Sitter ändå i hotellets lobby efter en tur på stan. Vila. Väntan.

Färjan har blivit min led. Slow travel. Pratade med fiskarna i Üsküdar innan båten lade ut. Har sett många fiskare i vadarbyxor och full utrustning längs skånska sydkusten, men ingen som fått napp. Här slängde gubbarna ut reven med tio-tolv krokar på och halade in. Det var inte ovanligt med fullsatt. Sill.

Igenkänning, glada ögon och fist bump från personalen när jag slår mig ned för lunchpilsnern på kaféet i Sultanahmed som jag gjort till mitt och inte vet vad det heter.

Känner mig som den stillsamme amerikanen i Greenes roman även om det här är en annan tid, en annan plats och bara jag och inte Michael Caine. Gillar uttrycket den stillsamme amerikanen. Det är så motsägelsefullt och har man väl funnet en sådan titel är det bara att skriva romanen.

Ägnat dagen åt planera och boka biljetter. Ska inte strandsättas de närmaste dagarna. Avslöjar:

Midnatt flyger jag till Yerevan i Armenien. Stannar till tisdag morgon då jag åker tillbaka till Istanbul. Samma kväll äntrar jag nattåget till Sofia – och då handlar det om Bulgariens huvudstad. Min egen Orient Express.

Därefter? Time will tell, says Tell.

Ett praktfullt kaos

Bildning- och inspirationsresa i öst. Del 1

Kvart över åtta kommer första böneutropet. Sedan sover jag gott.

Jag är i Istanbul. Kadiköy på asiatiska sidan. Det tog längre tid att ta sig från flygplatsen till hotellet än att flyga från Köpenhamn och hit.

Bilkön sögs upp i samtal med ett ungt tyskt och ett mexikanskt par som jag delade shuttlebus med. Det blev ett utbyte om allt från Bayern München till knarkkarteller.

Hotellet är bra. Nära kommunikationer och rent och snyggt och vänligt.

Ett praktfullt kaos i Kadiköy.

Ibrahim för befälet i hotellets restaurang. Han förstår absolut noll engelska. Upprepar sig trots det envist tills man ger upp. Varje gång han serverar deklarerar han: ”sorry”, med en röst så man undrar om han verkligen är ledsen över det han sätter fram. En person under hans befäl, en ung hen med ljus röst och antydan till såväl bröst som mustasch, sopar, plockar och blir ständigt tillrättavisad i matsalen av Ibrahim som far fram och tillbaka, visar, pekar och domderar.

Utanför Ibrahims domäner är Istanbul ett praktfullt kaos även om jag blir glatt överraskad över att jag faktiskt hittar rätt bra i Sultanahmed sedan jag stigit upp ur underjorden från tåget som tagit mig under Marmarasjön till det Gyllene Hornet. Det har inte hänt så mycket på de tre år som gått sedan jag var här sist. Kanske någon mer Starbucks, någon mer Burger King, att undvika.

En öl på ett kafè utanför Hagia Sofia där jag suttit förr. Flanerar till den stora basaren, inte för basarens skull utan för promenadens, passerar mausoléet över mannen som erövrade Yemen och Tunisien, och går en runda i Gülhaneparken. Samma papegojor och hägrar som för tre år sedan.

Spårvagnarna rasslar förbi i evig intensitet. Ena vagnen är målad med reklam för någon sorts bitcoin, nästa för brustabletter. Är det bara jag som finner det absurt?

Erdogan har ånyo gjort Hagia Sofia till moské. Jag ser ingen skillnad. Folkflödet är detsamma, glassen och de rostade kastanjerna också. Men varför i hela friden står det en sån där bilsimulator som man för en slant kan få volta i, bredvid köerna till helgedomen?

Anar Orientexpressens mystik på järnvägsmuseum på Sirkecistationen.

Färjar tillbaka till Üsküdar. Spårvagnskortet funkar. Luften är bättre på havet.

Eftermiddagen ägnas åt Kadiköy. Trånga marknadsgator. Äter en köftetallrik och följer folklivet. I Istanbul finns dom ännu, männen som drar runt en vagn med symaskin för att snitsa till skjortan eller nått, han som säljer nykläckta kycklingar ur en papplåda och de som sorterar sopor direkt på gatan.

Det är inte madame som säljer kycklingar ur en papplåda utanför Sögütlücesmestationen. Hon är en uzbekisk turist som agerar fotomodell. Ett tips: ansiktsmasken funkar bra på dubbelhakor.

Några kvarter från hotellet ligger Fenerbahces hemmaarena, Ülker stadium. Turkiets modernaste. I shoppen stryker jag med fingrarna över ett blågulrandigt linne och hade jag varit yngre och inte tyngre…

Ülker stadion. Türkiska ür ett künstigt sprük.

En natt till väntar i Istanbul men planerna för fortsättningen är redan ur spel, rättare: ur spår. Det blir inget nattåg över Anatolien, tyvärr. Det är fullt. Det är fullt. Resan går ändå vidare i morgon. Startar vid midnatt.

I Halvdans spår

Möt våren på Bosporen.

I morgon ger jag mig iväg på en ny bildnings- och inspirationsresa. First stop: Istanbul. Det här är lite om Istanbul som är planerat för min kommande bok Djävulens kök.


Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.

Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.

Halvdan was here.

Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.

I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände nordiske hjälte.

Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.

Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.

Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.

Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.

Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:

– Salomo, jag har överträffat dig!

Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:

Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”

Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.

Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.

Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.

Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.

Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.

Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod, Sven Estridsens pojk, som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).

Fast Erik Ejegod nådde aldrig Israel. Han avled 1102 på Cypern. Hustrun Bodil fortsatte däremot och nådde Oljeberget året därpå, där hon dog.

Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.

Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.

Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.

Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.

Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.

Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet. Då blev det museum. Sommaren 2020 backades historien igen och president Erdogan förvandlade åter Hagia Sofia till en moské.

Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter, som ger stan en särpräglad siluett. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:

”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”

Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Turistguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:

Halvdan var här!

Det var för övrigt James Bond också. Redan i den andra Bondfilmen, Agent 007 ser rött från 1963, med Sean Connery utspelas scener i Hagia Sofia. Filmen bygger på Ian Flemings roman Kamrat mördare där Bond äter kebab, smyger i katakomber, röker Diplomate och efter äventyret sätter iväg hemåt ombord på Orientexpressen tillsammans med ryska skönheten Tatjana Romanova.

Transnistr…igen

Den här krönikan publicerades på kultursidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda i förra veckan. Nu inväntar vi Putins drag.


När glasnost och perestrojka fick järnridån att vittra sönder skingrades de gamla vännerna för att satsa på sig själv.

Därför finns det leninistiska sagolandet Transnistrien. Fast det inte finns.

Det är en del av Moldavien. Det som skiljer ut Moldavien från f.d. Sovjetunionen är språket (närmast en rumänsk dialekt), men i Transnistrien pratar man ryska och vill inte alls kopplas ihop med rumänerna. Tre månader efter Moldaviens frihet från den sönderfallande unionen eklaterade Transnistrien sin självständighet från Moldavien. Katten på råttan på repet…

Det blev bråk. Skottlossning och tanks.

Med hjälp av ryska vännerna förvandlades Transnistrien till en autonom region i Moldavien, med egen byråkrati, valuta (rubler) och ryssar som håller ordning. Ryska pratar dom och stavar med kyrilliska alfabetet. I den rödgrönröda flaggan och statsvapnet lyser kommunismens besudlade symboler, hammaren och skäran. Mer av nostalgi än övertygelse.

Efter kriget har man hållit sams. Transnistrierna har till synes varit rätt nöjda med friheten inom Moldavien och huvudstaden Tiraspols fotbollslag Sheriff sopar banan med sina motståndare i den moldaviska ligan och överraskar i Champions League.

Näst största staden heter Bender. Torghandeln visar att livet går vidare i ett av Europas ovanligaste samhälle, balanserande mellan öst och väst, då och nu.

På Frihetstorget påminner informationstavlor om befrielsekriget mot Moldavien 1992. Väggen på rådhuset är perforerad av skotthål. Också en sorts monument.

Transnistriens och Rysslands flaggor vajar på rådhuset i Bender.

På ett bortglömt avsnitt av Frihetstorget i Bender står ett minnesmärke av Karl XII i svartmålad plåt. Den Jarl Kullefagra kung vi vant oss vid är fjärran.

Under fyra år, 1709-13, satt krigarkungen och diktatorn Karl XII som en självinbjuden snyltare utanför Fort Bender efter att ha besegrats av ryssen i ukrainska Poltava. Gjort sig till sultanens gäst. Sveriges huvudstad låg i det osmanska rikets utkant. Efter kalabaliken kördes han ut och fortsatte mot nya krig.

En historisk pinsamhet.

Dagen då ryssarna kastade ut turkarna firas när jag är här. Alla är på Fort Bender. Ryska flaggor smattrar. Man hyr kostym och klär sig tidstypiskt. Vi pratar 1878.

Bilderna från mitt besök ger tanken om hur mycket svårare det är att navigera i nutid än i historien, och hur snabbt kostymleken kan förvandlas till blodigt allvar.

Om Putin nu erkänner Transnistrien som en självständig stat i likhet med Donbasregionen i Ukraina kan det bli starten på en ny och betydligt allvarligare kalabalik.