
I det ena hörnet av trädgården hos konstnären Oswaldo Guayasamín (1919-1999), högt uppe på de andinska sluttningarna med en fantastisk utsikt över Quito står livets träd, ett pinjeträd.
Därunder vilar askan av konstnären själv. Strax ovanför sig har han det vidunderliga hus han själv ritade och bodde i och strax under, en rätt trist fyrkantig låda som är konstmuseet La Capilla del hombre där en stor samling av hans egen konst exponeras.

De människor som växer mest är de som bara är sig själva. Oswaldo Guayasamín var en sådan. Han försökte aldrig bli någon annan utan valde sin egen väg. En andlig broder till Gabo i Cartagena, kanske till Torrijos i Panamá, definitivt en kompis med Fidel på Kuba. Och en vän till Rolf Blomberg.
Boken jag fick på Blombergarkivet En djungeltripp av Rolfs hustru Emma Robinson är till delar illustrerad av Guayasamín.
Det finns en värdegemenskap mellan Blomberg och Guayasamín som baserar sig på kärleken till, och förståelsen för, den fattiga ursprungsbefolkningen i Ecuador. Att se de fattiga. Liksom Che Guevara gav sig ut på en resa som förändrade hans liv så reste Oswaldo ut över Latinamerika och såg hur hans värld såg ut. Oswaldo hade själv kichwablod.
Det är den världen han i mångt och mycket illustrerade livet igenom. Starka oljemålningar och akvareller med förtrycket, fattigdomen och utsattheten i fokus. Lika uttrycksfulla som någonsin García Márquez romaner.

Ett av hans största arbeten är en väggmålning över Ecuadors historia i det ecuadorianska parlamentet. En målning som kritiserades av USA då Oswaldo ritade dit CIA på en nazihjälm.
Guayamasín var sedan barndomen en intensiv samlare också av precolumbiansk konst och artefakter och har också en förnämlig samling krucifix och kyrklig konst, vilket guiden nogsamt poängterar inte berodde på egen religiositet, han var ateist, utan på en uppskattning av konsten.
Det är många parametrar som gör att jag sorterar in Oswaldo i vänkretsen.

