På vägen tillbaka – andra hållet

För att göra det enklare för er så att ni inte behöver följa hela min resa här på bloggen så ska jag nu sammanfatta den hemresa som jag står inför.

Alla övernattningar är inte bokade men några hållpunkter måste iakttas då jag ännu inte lärt mig köpa om- eller avbokningsbart och biljetter är inhandlade.

Upplevelsekontot är med råge fyllt. Därför har jag i det här sista planeringsstadiet annullerat en del självklara besöksmål. Killed my darlings. Saltöknen i Uyuni lämnar jag därhän, Cochabamba har jag pratat om i tre år – det ryker. Arequipa likaså. Det blir ingen Titicacasjö och inget Macchu Picchu (vilket aldrig heller varit aktuellt). Påskön får ligga kvar och vänta.

Vad bidde det istället då?

Det vet vi inte med säkerhet, men så här är det tänkt:

I morgon lämnar jag Salta. Tar bussen till gränsen mot Bolivia. Bor sista natten i Argentina i La Quiaca. Dagen efter flanerar jag över gränsbron (tänk dig scenen med John Wayne spelande mig, kisande mot den obarmhärtiga solen, hatten i nacken, kanske ett grässtrå i mungipan och handen på kolven) till Villazon i Bolivia och stannar en natt på ett hotell som jag uppgraderade i sista stund till 12 dollar för en natt och – fick eget badrum! Stans enda hotell.

Gränsstäder är speciella. Skyddsväst och stiff upper lip gäller.

Onsdag far jag med tåget från Villazón till gruvstaden Oruro. Till 3 700 meters, flämt, höjd. Genom saltöknen. Uppför slingrande bergsspår. Mitt i natten.

Sen är inte allt finplanerat längre men från Oruro åker jag till Arica i Chile – såg i går kväll filmen Arica om rättegången mot Boliden för hur det svenska bolaget dumpat gifter i Arica och medverkat till sjukdomar och död i de fattiga stadsdelarna. Har ju följt skådespelet tidigare men blir ändå upprörd över hur lite andras liv, ofta de fattigas, betyder för storkapitalet.

Jag alternerar mellan Arica och Tacna i Perú i den gamle Kristianstadsöversten Ekdahls fotspår. Han red fram och tillbaka och utkämpade sina strider. Nu går det en järnväg mellan städerna. Jag åker där ett tag innan jag flyger till Santiago.

Santiago är en bra hub att flyga vidare från. Så när jag traskat fram och tillbaka på calle Ekdahl några gånger, lättar jag mot Sao Paulo för vidare befordran till Manaus djupast i det brasilianska Amazonas.

Här sover jag gott någon natt innan jag bordar Amazon Star som under fyra dygn tar mig på floden till Belém vid Atlantkusten. Den 11 april stiger jag ombord på en Airbus, riktning Lissabon, där jag landar den 12 april.

Sen vet jag inte mer. Är jag vid gott mod köper jag interrailbiljett och drar hemåt över stäpper, åkerfält och skogar. Fast först vill jag nog se Porto också. Och kanske stanna någon dag i Bordeaux, eller göra en avstickare till Boulogne-sur-mère där Argentinas frihetshjälte San Martín trivdes så bra. Och ta en bira i Köln, och…

För den här itinerarions samstämmighet med hur det verkligen blir ansvaras ej. Det kan vara en Boeing till Lissabon. Inte kollat.

På en bänk i Salta

Livskvalitet är att kunna sitta med en licuado och två medialunas på en uteservering mitt i turisthärden Salta och
känna att man inte behöver bry sig om att turista i omgivningen.

Eller på en poetiskt välklottrad bänk i San Martínparken. Det gör jag nu. Läser Boken om Yousef.
Hisnar, hänförs och häpnar.
Jag blottar min egen sinande ordbrunn i att försöka recensera det genomsäkra språk som bygger, leder vidare och kryddar handlingen i den här fantastiska romanen. Men måste berätta. Fylld av fantasi och bildning får läsaren i sig massor av nytt samtidigt som hen kan nicka igenkännande åt detaljer som en gång i tiden var rubriker i tidningarna, svartvita filmsnuttar i Aktuellt. Sånt som gör läsaren intresserad, klokare och stundtals stolt över en gång egna inhämtade kunskaper. Jag kan nicka: just, så var det.
Som droppar av arrak ligger humorn befriande öppet inpetad i våldet, sorgen och eländet som ramar in berättelsen om Yousef.
Ger dig ett citat av hundratals möjliga:
”Det var som om han slogs för att förändra historien, inte framtiden, precis som idioterna på gatan gjorde, men istället med en jävla skakig penna.”
Storartat Linus de Faire!
Läs!

Jag lyfter blicken från berättelsen bara en gång då en nordargentinsk trädkrypare pockar på uppmärksamhet.

Stilla dagar i Salta

Så flyter det på med stilla dagar i Salta. De senaste veckorna har haft med sig massor av möten och upplevelser, bussresor och nya platser. Det tär på en pensionär.

Skämt åsido. Jag behöver lite mental uppladdning och därför lade jag in fem nätter i Salta, inte för att studera saltöknar och de färggranna bergen runtomkring på dagsutflykter i små vans med andra pensionärer, utan för att ta det cool.

Jag är city slicker, drar runt stan, kollar i butiker och på marknader. Mercado San Miguel är en strålande gammaldags saluhallsmarknad, där inte bara Adidaskopior saluförs. Kryddor, frukt och grönt, halva oxar och matställen insprängda i alltihop. Lätt att gå vilse.

Annars är det lätt att se att turisterna är en stor inkomstkälla. De flesta butikerna i centrum här säljer artesanal – alltså hantverk, och massor av boka-din-tripp-här-byråer kantar gatorna. I hörnen sitter damer från byarna runtomkring, virkar och stickar och saluför sina färggranna mössor, vantar, dukar och babydressar. Staden drar ryggsäcksturister. Gamla hippies som stannat kvar säljer halsband eller jonglerar i gatukorsningarna.

Salta har röda taxibilar. De har också en 35 år gammal téléferico som på tio minuter segar sig upp till en kafeteria på Cerro San Bernardo 1.454 meter över havet. De har pensionärsbiljett och det ska ju killa lite i magen under en äventyrsresa så jag slår till. Jag köpte en duk på toppen av Cerro San Bernardo. Mörkröd. Det heter araguayo – lätt att komma ihåg sa butiksinnehavaren. Som paraguayo, men utan p. Så det kommer jag ihåg.

Efteråt går jag till Plaza 9 de Julio och sätter i mig en cucurucho med två bochas. Hemma skulle jag ha sagt en strut med två kulor.

Det finns flera kyrkor och här pratar vi inte sån bondkyrka som Posadas hade klämt fram utan det är katedraler och basilikor i katolskt överdåd, som ger rysningar då jag tänker tillbaka på inkvisitionens palats i Cartagena.

Överst av överdådet.

Juan Pablo II står staty utanför en kyrkobyggnad, inte min förlorade taxichaufför från Iguazú utan den riktige. Runt hörnet har någon skrivit på kyrkans vägg:

Niñas – no madres

Aborta la iglesia

Det är ett faktum att mödrarna är väldigt unga i det här landet, framförallt i de fattigare landsbygdsdelarna. Och grafittikern skjuter skulden på katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel och aborter.

Efter alla möten tidigare har jag känt mig lite ensam här. Känslan kom överraskande. Kanske är det också det att jag satt mig ned och planerat resten av min resrutt. Det är lätt att få hemlängtan då det inte längre är en hemlighet ens för en själv när man ska komma hem.

Jag landar i Lissabon den 12 april. Europa. Hur jag tar mig därifrån och norrut är oklart, men undersöker interrail för att minska mitt flygkonto och fortsätta uppleva resandets glädje och möda. Stärka min själ och ande.

Helt utan mänsklig kontakt har jag inte varit. I linbanevagnen på väg ned hade jag sällskap av tre unga män från Formosa (den argentinska delstaten, inte Taiwan) och vi hade ett trevligt samtal om resor och drömmar. I går satte jag mig hos Manuel de la Plaza och åt en ryggbiff dränkt i malbec. Då fick jag excellera i spanska och hjälpa ett polskt par översätta menyn. De slog sig ned hos mig och vi hade en mycket trevlig kväll. De älskar Latinamerika och driver hotell på Bonaire och sådan vänskap ska man vårda

Det var San Patricios dag, en procession gick runt torget och påträngande böner och predikan följde genom megafon som fick Gud att eka över hela Plaza 9 de Julio.

På väg hem såg jag i ett skyltfönster för en ekologisk butik att de sålde mate från Cuatro Caminos. Det är den secadera i Oberá som min vän Klas Björklund drev och nu hans son Rúben driver vidare. Det blev jag glad över.

Cuatro caminos ekologiska mate säljs i Salta.

En dag vid plazan

Sitter på Café Vitrage vid Plaza 9 Julio i Posadas och dricker agua con gas och ett glas Malbec. Den digitala termometern snett över gatan hoppar mellan 40 och 41 grader. Folk går förbi. Många har den obligatoriska termosen i handen. Idag ofta en 1,5 liters. Mate måste los misioneros dra i sig med jämna mellanrum.

På plazan finns ett minnesmärke över en trumpetare som spelade jazz. Det är ett litet torn med en sorts landgång, en planka, som går ut i tomma intet. Jag fattar inte symboliken men kan uppskatta myndigheternas nit att uppmärksamma folkets idoler.
Kyrkan där bakom är ful.

Några guaranítöser som inte är gamla försöker kränga limefrukter och nån sorts mobil med snäckor. Jag är rätt lack på cash.
Studerar mina skor. Sulan är helt utsliten. De läcker. Det är andra paret sedan Curaçao (köpta i Porto Alegre, då karibiendojorna sprack i sömmarna i hälen). Jag ångrar att jag satte mina Meindl från Lüneburg i Buenos Aires. Men Conversekopiorna är billiga i Posadas också. Paraguay är bara över bron och där gäller andra (inga?) regler för handeln.

Det känns som kvinnoöverskott i Posadas och någon gång dyker Robbans hit upp i bakhuvudet, men jag hejdar mig och sippar på vinet som en annan farbror.
Folk hälsar om man tittar på dem.

Jag summerar en felsatsning när jag for iväg med lokalbuss mot Botaniska trädgården. Lyckades slutligen haffa colectivo tillbaka till city och Plaza 9 de Julio. Ändå 16ooo steg och dan är inte slut än.
Tre beväpnade poliser (soldater?) med skyddsväst och ljusblå basker patrullerar på andra sidan gatan.

Polis är mycket närvarande i Argentina. Diskreta, hjälpsamma och stiliga. Jag tänker på henne, hon som sköts till döds på Retiro i Buenos Aires för några veckor sen. Med sitt eget vapen. En dåre löpte amok. Så sorgligt.
Ovan träden på plazan mörknar himlen. För några dagar sen, sådana som försvinner utan att räknas, drog ett tropiskt oväder in över Oberá och en åskknall höll på att välta Hotell De fyra pinorna. Marina i receptionen såg vettskrämd ut. Jag då?
Nu åter 41 grader. Smäller snart.

Posadas är huvudstad i Misionesprovinsen, kilen av Argentina som skjuter in mellan Paraguay och Brasilien. Tropiskt. Grönt. Fuktigt. Varmt.
Förmiddagen tillbringade jag med svenskättade Viviana (släkten kom från Norrbotten) som leder delstatens kamp mot klimatförändringar, skogsbolag och tjuvskyttar. En institution vars mål bland annat är att rädda den hotade jaguaren, harpyjaörnen och upprätthålla den artrikedom som är unik för Argentina. Samtidigt som man lär folket ta vara på det som bjuds av frukt och bär. Misiones är ett rikt land. Viviana kan några svenska fraser.

Det mesta är rätt konstigt och i morse gick mina solglasögon sönder.
Nu är det bara 39 grader. Vinet är slut. Jag går till skoaffären.

I morgon tar jag 24-timmarsbussen till Salta. 

En dag i parken

Upplevelsen av vattenriket och naturparken Iguazú var bättre än väntat. Jag visste att det skulle vara ett stort inflöde av turister, jag hade hört att det skulle vara ett stort flöde av vatten. Det var det.

Är det torka kan vattenfall bli ynkliga.
Detta var storslaget

Mest imponerades jag nog ändå av hur man löst det logistiska utan att hemfalla till ett sorts vildmarks-Skansen. Det var justa gångar och spångar genom allt det gröna. Det fanns små näringsställen och sanitarios med jämna mellanrum. Det var rent och snyggt och inte överexploaterat utan någorlunda i samklang med naturen. Näsbjörnarna drog runt i flockar och uppvaktade turisterna som spillde pålägg från medhavda mackor.

Ett smalspårigt lok drog vagnar med de 98,2 procent besökare som inte kunde, orkade eller ville traska kilometern till Djävulshålan, den mest spektakulära utsiktsplatsen på argentinska sidan.

Låt mig säga det först som sist: jag besökte INTE fallen från den brasilianska sidan, vilken många säger är den häftigaste.
Jag kollade lika mycket bort från fallen som på dem. Sökte förgäves urskogens fåglar, kanske en tukan. Det ynkliga resultatet blev en djungelskata i gult o svart med blå ögonbryn och nacke (urraca criolla sägs det, eller till och med kreolskata).

Däremot var det ett veritabelt fjärilsparadis och jag har hundratals suddiga bilder och några bra, på dessa fladdrande flygfän med sina expressionistiskt tecknade vingar, smått psykedeliskt, för att avskräcka de som eventuellt kan tänka sig en mariposa till lunch.
Den allra största och vackraste, den blå morphon, fladdrade förbi någon gång men den sätter sig aldrig poserande inför porträttfotografen. Jag såg min första i Saramacca i Surinam, den senaste i Sverres trädgård, men accepterar att jag aldrig får någon bild.
Håller till godo med de här.

Det var stekande sol, minst 35 grader och jag åt det sista på buffén i parkens restaurang, helt ok förutom de kalla, torra och sega pommesarna. Ensam i restaurangen.
Köpte en liten snidad trösttukan av en guaranípåg och väntade förgäves på Juan Pablo, taxichauffören som skulle hämta mig klockan 17. Efter en halvtimme var förtroendet förverkat och jag städslade istället Emilio.
Så gick en dag i paradiset.

En sista reflektion: selfievansinnet är nu så utbrett att de psykologiska effekterna av fenomenet tveklöst hotar mänsklighetens framtid. 

Vännerna i Oberá 2

Efter alla dessa år har Sverre Kleiven hunnit bli 89. Det är hans fötter som traskar över den röda jorden på omslaget av Den falske ingenjören. Det tyckte han var roligt att se.

För tretton år sedan då vi sågs senast var Sverre en spänstig ung man på 76 år. Nu är han inte lika snabb i rörelserna men han guidar oss på lätta fötter i trädgården på chacran Kleivlandia i Oberá som om han inte åldrats ett dugg. Och minnet har han kvar. Vi är hos honom och hans danska hustru Anna för att prata lite om hur det var förr i kolonin och han berättar om sin far Henry som var på väg till Australien men fartyget började brinna så han strandsattes på Kanarieöarna innan han hittade en ny båt. Som gick till Argentina.

I Buenos Aires fick Henry en peso av prästen och med den köpte han en tågbiljett till Misiones.

Sverre har många historier från förr. Han minns hur han erbjöds att hämta ett paket i Buenos Aires en gång åt en granne, Arthur Grönheim. Den som hade paketet var Hans-Caspar Krüger. Båda kända SS-män.

– Paketet vägde nog fyra-fem kilo fast det inte var särskilt stort. Det var guld, säger han och avslutar:

– Jag undrade vad som skulle hända om jag tappade bort det, så jag ville inte vara kurir åt dem.

Vi dricker Annas goda citronlemonad innan vi går ut i trädgården, studerar fallna paltas (avocados), inte färdigmogna grapefrukter och faller i trance inför hans tjeckiska Zetor traktor från 1954. Som han själv mekar med. För även om traktorn är en trotjänare har den sina nycker.

– Jag får byta topplock ibland, säger han.

Sverre Kleiven och hans Zetor ’54.

UFO:t på bild är sannolikt en cikada. Även en fjäril syns på bilden.

Det gör han själv. Sonen har en veritabel verkstad på gården och det mesta tar man hand om själv.

Innan vi lämnar Kleivlandia kan jag inte låta bli att klättra upp i Kleivens vattentorn. Det är väl en 20 meter högt och svajar betänkligt på toppen. Jag ser dock inte över trädtopparna vilket jag hade hoppats. På en av bilderna ser jag dock i efterhand ett UFO. Kan vara en cikada.

Ruth Maria Veira Sand tar hand om svenskbesöket som är jag och Linus de Faire och har kört oss ut till Kleivlandia. Nu far vi in till stan igen för på Confiteria Alemán väntar Dick Barney och hans hustru Maria Rosa, som kommit in från chacran Anna Park.

Dick kommer ihåg mig mycket väl. Säger han. Och det tror jag faktiskt. För tretton år sedan satt jag en hel kväll på Anna Park och pratade med honom. Om vindkraft och turbiner, om planerna på att göra olja av avocadon, om hans höjdhopparkarriär och vänskap med Fernando Pino Solanas, politikern och filmaren som gick bort i covid i Frankrike för något år sedan.

Utsikt från Sverres vattentorn. Linus de Faire och Ruth Maria Veira Sand.

Jag såg biblioteket som hans pappa Eric och mamma Annabell samlat ihop till. Annabell skrev själv två böcker och svenska författare som Artur Lundkvist och Harry Martinson var deras vänner.

Dick har hunnit bli 81 år, men pigg och glimten i ögat är kvar. Utan att tveka läser han snabbt in ett meddelande till Clas i Buenos Aires som han förr haft mycket kontakt med.

Det som stört honom i alla år är att han inte får svenskt medborgarskap, trots att både far och mor var svenskar.

Det var roligt att träffa Dick och Sverre igen. Det var precis lika roligt att få nya vänner, Linus och Ruth Maria, under de här få dagarna i Oberá som annars skulle ha varit trista med tanke på vännen Rolfs bortgång i februari.

Nu har jag klämt i mig en pizza på hotellrummet i Puerto Iguazú. I morgon blir det fallen. Bussresan hit var förfärlig. Den glömmer vi. Taxichauffören körde vilse från bussterminalen. Mörkret i urskogen utanför hotellfönstret är kompakt.

I morgon äventyr.

Förre stavhoppsstjärnan Dick Barney och hans Maria Rosa.

Våra guider i Oberá, Gianluca och Ruth Maria Veira Sand.

Vännerna i Oberá

Den svenska kyrkogården, Villa Svea, Oberá, Misiones, Argentina

Tanken var att resa tillbaka till Oberá i Misionesprovinsen i nordöstra Argentina för att spendera någon vecka hemma hos vännen Rolf.

Det blev aldrig så. Han dog i sviterna av covid för bara några veckor sedan. Jag åkte trots det tillbaka till Oberá. Delvis för att det är på vägen mot Iguazúfallen, som jag vill se, jaga fjärilar stora som dassalock eller äntligen spana in en livs levande tucan där uppe i någon trädtopp.

Delvis handlar det också om att jag stämde möte med författaren Linus de Faire som åkt hit för att researcha lite kring en kommande bok.

Vi tas väl omhand av Ruth Maria Veira Sand, svensk- och finskättling som vill hålla den svenska kulturen levande i denna tynande svenska koloni. Linus och jag traskar den långa vägen från Hotel Cuatro Pinos ut mot Villa Svea, Oberás ursprung och där de svenska kolonisterna slog sig ned. Där ligger den svenska kyrkogården.

Där ute finns mina vänner från besöken 2009 och 2010.

Det var dåvarande konsuln Leonardo Andersson som tog hand om mig då jag först anlände till Oberá. Han var tredje generationens invandrare. Hans svenska var oklanderlig.

I min bok Den falske ingenjören skriver jag om Leonardo:

”Jag kan inte annat än beundra konsul Anderssons perfekta svenska. Det var hans farfar, Henning Andersson, som 1890 utvandrade från värmländska Kristinehamn, till Rio Grande do Sul i Brasilien, och senare tog sig till Argentina, över Uruguayfloden. Den gängse vägen för Misionessvenskarna.”

Hans grav ligger alldeles innanför grindarna till den svemska kyrkogården.

Jag letar också efter bröderna Klas och Hjalmar Björklund som jag träffade och blev god vän med. Hjalmar som var äldst var en fena på att hålla mateseanser och vi satt några kvällar på hans altan, sippade mate och drog skabrösa historier.

Ur Den falske ingenjören:

”Jag sitter några kvällar hemma hos Hjalmar Björklund och dricker mate med honom, hans bror Klas, och vännen Rolf. Vi pratar, skvallrar och skämtar, och ljugarbänksstämningen bäddar in oss i den ljumma kvällen. Hjalmar hejar på Racing de Avellaneda, ett fotbollslag i förstadivisionen vars resultat inte gör någon lycklig, men Hjalmar sägs vara en hejare på att brygga mate. Koppen fylls på och går laget runt, varv efter varv.

– Ni får ursäkta att det är lite ostökigt, säger Hjalmar, plötsligt i röran, och vi skrattar alla gott åt den roliga felsägningen.”

Klas Björklund dog bara något år efter att jag reste hem från Argentina. Klas som varit i Sverige och fått en flagga av den svenske kungen. Något han var omåttligt stolt över.

Först hittar jag inte Klas grav. Jag går runt en god stund. Så börjar vi prata om honom och över axeln på Ruth Maria ser jag namnet på stenen.

”Klas Björklund är pensionerad yerbaodlare och bjuder till asado på secaderan – den torkanläggning där yerban tas omhand, torkas och finfördelas för att packas i säckar och säljas vidare. Firman drivs idag av sonen Rúben, och maten säljs under varunamnet Cuatro caminos. Ekologiskt för den amerikanska marknaden, påpekar Rúben, som dock inte pratar svenska, som far och farbror.

Klas finns alltid i närheten, för att språka lite, när det kommer svenskar till Oberá. Hans standardtur är att bjuda på en runda längs Uruguayfloden i pickupen.”

Hotel del Lago – tredje delen

Först som sist kan jag lika bra erkänna. Det var en kvinna som drog mig till Paraguay. Men det var inte Greta Garbo eller Marlene Dietrich.

Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay

Det var Ida Bäckmann.

Författarinnan som startade karriären som småskollärarinna i Åmål och Åhus innan hon tackade för sig, lade pedagogiken åt sidan och blev en av Sveriges första kvinnliga resande journalister.

Våra spår har korsats i bland annat Odessa och Baku. När jag satt och spanade på La Prensahuset för en dryg vecka sedan i Buenos Aires tänkte jag på Ida. Där hade hon suttit med sin skrivmaskin i ett lånerum för resande journalister och knackat ned boken med den mastiga titeln:

”El desarrollo de la Argentina en el primer siglo de su independencia y los Suecos allí durante este período = Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarne därstädes under denna period”

Boken är en veritabel odyssé över de svenska intressena i Argentina vid förra sekelskiftet och interfolieras av massor av ankedoter och spännande möten med människor. Hon var stundtals riktigt rolig.

Efter det for hon till Paraguay, mötte svenskar i kolonin Villa Elisa, och red in till Asunción för att uppleva revolutionen som hon beskriver i sin bok Blodiga dagar i Paraguay.

Hon tar sig till San Bernardino och bor en kortare tid på Hotel del Lago. Detta får Oswaldo Coda nys på och när han tar över rörelsen viger han ett av rummen, nummer 24, åt Ida Bäckmann. Oswaldo är fascinerad av hennes vänskap med Selma Lagerlöf och rummet är dekorerat av bilder både på Ida och Selma.

Utanför rum nummer 24 sitter den här skylten. Uppgiften att hon skulle ha suttit och skrivit till Selma härifrån får man ta med en nypa salt.

Så, ja, det var därför jag tog en taxi till San Bernardino. Greta Garbo och de andra historierna som Oswaldo försåg mig med var mer grädde på moset.

I sin bok avslöjar hon att hon faktiskt inte bor i själva hotelldelen på Hotel del Lago, utan:

”vid stranden af denna sägenomsusade sjö (Ypicaray, min anmärkning) ägde kurortens främsta hotell en liten stuga, omgifven af palmer och fikonträd samt inbäddad i klängväxter, och denna uppläts som bostad åt mig.”

Den lilla stugan finns inte kvar. Oswaldo har gjort en några hundra kvadratmeter stor botanisk trädgård, eller snarare djungel med en stig man kan vandra i den omfattande växtligheten. Det finns också en bana för den som vill testa balansen på rep mellan träden en bit högre upp.

– Ornitologer har konstaterat att trädgården hyser 42 olika fågelarter, säger Oswaldo, som också satt upp en informationstavla om vad man kan förväntas få se.

Ida Bäckmann sitter vid verandan och ser kolibrierna gnistra och den hon kallar bichou-fou-fågeln (troligen den ganska vanliga horneron, min anm.) hoppa omkring. Hon skriver vidare:

”här kretsade skarorna af papegojor öfver mitt hufvud, och härifrån kunde jag höra apornas skrik i träden. Mina landsmän besökte mig alltsom oftast, och en ständigt utökad krets af bekanta utfyllde de stunder, jag ej önskade vara ensam…”

Här får hon legenden om sjön Ypicarai berättad för sig. Den ska jag inte trötta er med. Den är ganska lik andra legender om andra sjöar och naturiga platser med själar. Namnet Ypicarai lär betyda Herrens sjö, eller den Heliga sjön.

Mycket mer skriver hon inte om vistelsen på Hotel del Lago, men det räckte för att Oswaldo skulle döpa ett rum efter henne, göra henne mer känd i Paraguay än i Sverige och locka dit mig.

Oswaldo Coda säljer ut inventarierna på Hotel del Lago. Tysktalande San Bernardinare står på kö för ett litet minne av ett av Sydamerikas mest legendariska hotell.

Nu slår hotellet igen i mars och när Oswaldo lämnar, skruvar ner alla tavlor och skyltar och säljer ut lösöret, är frågan om det betyder slutet på en av Sydamerikas mest legendomspunna hotellrörelser någonsin.

Jag har gjort flera reportage om Ida Bäckmann och hennes resor. Hon är i Sverige mest uppmärksammad för sin relation till den sinnessjuke Gustaf Fröding som hon ville gifta sig med och brevväxlingen med Selma Lagerlöf. Svenska litteraturvetare har först fördömt henne men under senare år har man gett Ida Bäckmann upprättelse och både boken om Fröding och den om Lagerlöf räknas nu som betydande verk.

Som resande kvinnlig skribent har hon få, om ens någon, motsvarighet under förra sekelskiftet och hennes böcker är guldgruvor för sådana som mig som gärna reser både i geografi och historia.

Ida Charlotta Bäckmann (1867-1950) levde slutet av sitt liv i en enslig stuga i Närke, trött och besviken på kulturparnassens avståndstagande från hennes livsverk.

En annan intressant gäst på Hotel del Lago var postflygaren Antoine de Saint-Exupéry. Även han drogs dit av en kvinna…

I måndags morse fanns det bara en gäst på hotellet. Ett bord var dukat för frukost i den matsalen. Mitt.

Palacio de López

Störningsjouren är ute.

Det är troligen inte revolution på gång även om det är mycket militär på gatorna i centrala Asunción torsdagen den 2 mars 2023. Antidisturbiosenheterna har parkerat sina pansarbilar med vattenkanoner på strategiska platser. Några soldater står uppställda inför en typisk sergeant, andra chillar med matekoppen i skuggan.

Efter empanadaslunch i tant Matildas uteservering slinker jag in i Casa de Independencia, ett av stans äldsta hus som ligger alldeles mitt emot Matildas hak och får en alldeles gratis genomgång av Paraguays historia.

Matildas empanadas tog slut. Hon visste mycket väl var Sverige låg.

Väl ute igen lokaliserar jag vägen till El palacio de López. Det är han som är the king i Paraguays historia även om han också var den som i full hybris drog igång kriget mot trippelalliansen (1864-1870) vilket blev hans död. Trippelalliansen var Brasilien, Uruguay och Argentina, en till synes övermäktig fiende men Paraguays soldater var betydligt flinkare med sina vapen och det dröjde alltså ganska länge innan Asunción föll. Efter kriget har Paraguays roll i världspolitiken varit i det närmaste obefintlig.

López palats togs över av brassarna, förföll och renoverades och är idag ett stolt landmärke i Asunción.

López har ju svenska förbindelser då hans brors dotter gifte sig med ingenjören Pedro Blomberg, som jag skrivit om ganska nyligen. López själv var gift med Madame Lynch, av brittisk härkomst, och om henne skrev Pedros son Héctor en roman ”La dama del Paraguay”. Dessutom blev ju Ida Bäckmann kompis med López son Enrique.

El Palacio de Francisco Solano de López.

Ur Den falske ingenjören:

”I sin bok, som heter just Blodiga dagar i Paraguay, förklarar hon aldrig varför hon 1908 ger sig iväg, från Buenos Aires, uppför Paranáfloden, för ett besök i Paraguay. Det handlar sannolikt om ren äventyrslusta. Väl framme skämtar hon däremot om att hon inte får missa revolutionen. Mycket riktigt hinner orden knappt uttalas förrän det brakar loss. Då befinner hon sig i den svenska kolonin Eliza, en bit från huvudstaden Asunción.

Hon skriver:

”Harm och missräkning jäste inom mig. När ändtligen en revolution här i Sydamerika kom till stånd, då ville mitt öde, att jag skulle bli utestängd från den.”

Men fröken Bäckmann är fast besluten att betrakta revolutionen på närmare håll. Hon rider tillbaka till huvudstaden, och ser till att hon finns med på gatorna, redo att följa revolutionen på nära håll.

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.

Ida Bäckmann sitter på första parkett när utländska diplomater hjälper till att förhandla fram revolutionsfreden. Efter ett lyckat regimskifte skriver hon, om hur läget förändrades i huvudstaden:

”Redan samma dag började kött och mjölk torgföras, och på hotellet hade vi ett festligt samkväm, där den franske ministern, som ägde en sällsynt musikalisk begåfning, föredrog åtskilliga af sina egna kompositioner och slutligen överraskade oss skandinaver med att på oklanderlig svenska sjunga Värmlandsvisan.”

Dagen efter ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en rond genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.

Efter revolutionen far den oförskräckta fröken Bäckmann vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina.”

The Malmö connection

För en tid sedan skrev jag om den argentinske filmregissören Leopoldo Torre Nilsson som har en stjärna på Buenos Aires Walk of fame på Avenida Corrientes. Det kan du läsa här.

Där var jag skeptisk till källor som ville göra Leopoldos mor Clara May Nilsson till – född av engelska föräldrar med svensk bakgrund. Det stämmer inte alls.

I min hand har jag sonen Pablo Torres bok La ensoñación del biógrafo som inleder med att skriva om farmor så här:

”Varje söndag, i det lilla Malmö, gick min gammelmorfar Sven den isiga stigen från sitt hus till kyrkan, praktiskt taget med hela familjen på sina axlar…”

Pablo Torre är tredje generationen filmare i släkten Torre Nilsson och hans båda barn har gått samma bana. Av boken som han gav ut 1999 har han också gjort en film med titeln La mirada de Clara där han speglar sin berömde farfar och far ur farmors perspektiv.

Just nu är Pablo och filmar i Salta.