På vägen tillbaka

På vägen tillbaka.

När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.

Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.

De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.

Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.

Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.

På vägen tillbaka.

Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.

Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.

Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:

Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.

Därefter flyg:

Amsterdam-Willemstad, Curacao,

Willemstad-Panama City (via Bogotá)

Panama City-Cartagena

Cartagena-Quito (via Bogotá)

Quito-Buenos Aires.

Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.

Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.

Nu börjar det. 14 dagar kvar.

En lilafnasig diktator och hans feta fru

Jag köper en kasse böcker för en hundring på ett pop-up-antikvariat i Lund. Lite Skånelitteratur, lite historia och en del resor.

Bland annat hittar jag en bok som heter Dit näsan pekar och är en reseskildring från en resa i Sydamerika och Mexiko. Den kan jag naturligtvis inte låta bli. Den är skriven av den skånske nationalpoeten Anders Österlings dotter Karin Österling. Jag har bara skummat än så länge men det är en delvis rolig och bitsk skildring av alla dem och det hon och hennes ressällskap möter samtidigt som den andas lite väl mycket von-oben-attityd i mötena med den lokala kulturen. Boken gavs ut av Bonniers 1949.

Hon döljer inte vad hon själv tycker och det är ju hederligt. Så här beskriver hon det när hon ser diktatorsparet Juan Perón och hans Evita, hon som fortfarande älskas så innerligt av argentinarna:

Evita

”…där kom slutligen den öppna, långa, låga bilen med en lilafnasig och ganska sömnsur Perón och hans färgade och uppsminkade Evita, som log bakom amorbågarna och hade placerat sig halvsittande på framsätets ryggstöd med en bukett blommor ömt tryckt till sitt bröst. Hon föreföll fet och ingalunda så parant som det ideligen framhålls överallt i pressen.”

En annan av Peróns vagnar. Från Evitamuseet i Recoleta.

Och Blomberg då?

Jag läser i Nathan Shachars bok Till jaguarernas land och hamnar i ett avsnitt om tango.

Plötsligt ruskas min världsbild om.

När jag föreläser om svenskar i Argentina brukar jag ta upp Johan Ahrengren. Den svenske artilleristen från Närke som förutom att tåga med San Martín i befrielsekriget gav sig in i inbördeskriget mellan unionister och federalister och fick huvudet bortskjutet 1831 i slaget vid Ciudadela.

Ahrengrens gata i Caballito i Buenos Aires.

Ahrengren är en av två svenskar som har en gata uppkallad efter sig i Buenos Aires. Sedan brukar jag fråga om någon vet vem den andre är?

Gissningarna hamnar mellan Astrid Lindgren, Evert Taube och Raoul Wallenberg. Fel!

Det är naturligtvis Olof Palme vars internationella rykte känns bortglömt i vårt eget land. Så faller ridån och avslöjar också Calle Blomberg. Jag brukar avfärda honom lätt rapsodiskt med att han var barnbarn till en namnlös norsk sjöman, enligt argentinska källor, som till exempel Néstor Pinsóns biografi över Héctor Pedro Blomberg på websidan Todo Tango (www.todotango.com).

Héctors mor Cecilia López sägs dessutom vara brorsdotter till Paraguays diktator Francisco Solano López. Hon var journalist och översättare och blev 97 år gammal och tros, enligt argentinarna, vara lille Héctors främsta inspiration i tangopoesins värld.

Då är vi framme vid Shachars bok där han citerar Blombergs konst med några strofer ur tango La que murió en Paris (Hon som dog i Paris):

”Así una noche que fuiste

por el frío bulevar.

Como un tango viejo y triste

que ha nadie ha de cantar….”

Milonga på Confitería Ideal, Buenos Aires.

Nathan Shachtar refererar tangokännaren Carl-Gunnar Åhléns bok Det mesta om tango som berättar att Blomberg var son till möbelsnickaren Johan Mauritz Blomberg som dök upp i Buenos Aires 1845.

Shachtar drar slutsatsen (eller om det är Åhlén som gör det) att Héctor Pedro som föddes 1890 hade lika goda möjligheter ta åt sig tangons innersta väsen som någon annan, därför att:

Buenos Aires öppna hamnkultur, vars fjättrar till kolonialtidens sociala, litterära och musikaliska stilkonventioner hade slitits loss, var alla invandrarnas gemensamma skapelse. (…) och sonen till en svensk snickare var minst lika hemmastadd i det ombytliga elementet som en kreolsk godsägarson från någon av det argentinska inlandets traditionsbundna provinser.”

Vackert formulerat, men vem har rätt om diktarens anfäder?

Hade Blombergs mor, Doña Cecilia från en mäktig paraguayansk familj, ihop det med en svensk snickare, som om han kom till Buenos Aires 1845 var tämligen överårig då han blev far till lille Héctor 1890.

Det sägs att Johan Mauritz avlade tro- och huldhetsed till den svenske kungen på konsulatet i Buenos Aires fjorton år senare vilket man gjorde för att bli svensk medborgare. Kanske var han född i Argentina (med en svensk, eller norsk, sjöman till far?).

Ena källan refererar till mor och farfar, den andra till far. Båda har således tydliga luckor. Jag föreläser om svenskar i Argentina nästa gång den 6 september i Kristianstad. Tills dess måste frågan vara utredd.

Siempre

Texten skrevs som förord till en fotobok om Buenos Aires som jag faktiskt inte vet om den getts ut. Jag läser den ibland och minns en lycklig tid. Den återfinns i boken Läsa, resa, dö. Mer om Argentina hittar du i Den falske ingenjören som bara handlar om Argentina. Båda kan du köpa hos Bokus eller andra nätbokhandlare.


Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.

Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande, tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.

På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño – en av alla de som Borges skrev, ”kom någon annanstans ifrån”.

Det kan vara den 1 oktober 1924.

Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.

Det blir enklare att leva.

Än enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.

När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.

När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.

Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.

Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.

Sjömannen som, likt Martinson i Resor utan mål, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren, ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.

Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, flärd och elegans. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmanns klassiska Radio Splendid.

Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss. Kanske var det också Borges.

Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:

– Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.

En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.

Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den blå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte längre fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningarna. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.

Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.

Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.

Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.

Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.

Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.

Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.

Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.

Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.

Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder – de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.

Siempre – alltid.

Sverre och naziguldet

För en dryg vecka sedan skrev jag om Sverre Kleiven i Misiones i Argentina här i bloggen. Det är hans fötter som traskar iväg på omslaget till min bok Den falske ingenjören.

När jag läser boken Svenska SS-fruar av Christoph Andersson så dyker Sverre överraskande upp.

I boken berättar pastorn i den svenska kyrkan i Oberá Sven Arne Flodell hur den f.d. SS-mannen Arthur Grönheim i Argentina försökte förmå ”piloten Sverre Kleiven, att frakta flera kilo guld till Kreuger i Buenos Aires”. Sverre nobbade.

Mångårige pastorn i svenska församlingen i Oberá i Argentina Sven Arne Flodell (1935-2020).

Sverre var bonde, som jag berättar i mitt inlägg den 5 juni, men med certifikat och eget flygplan. Det här är helt nya sensationella uppgifter för mig.

Jag köpte Anderssons bok just för att jag visste att ett kapitel skulle handla om Grönheims, Arthur och Britta, som jag hörde talas om då jag var i Argentina. Jag skriver ett kapitel om emigrationen av svenska nazister till Argentina efter andra världskriget. Där förekommer både Grönheim och Kreuger. Den sistnämnde kom från Alvesta och hette Hans-Caspar Kreuger.

Christoph Andersson berättar om de svenska kvinnorna som sökte sig till SS-män för att bli mammor åt en ny generation rasrena arier. Han har hittat en stor mängd sådana kvinnor och åtminstone ett tjugotal svenskor. I boken tar han upp fyra kvinnoöden varav alltså Britta Grönheims är ett.

Jag har inte läst hela boken utan bara kapitlet om Britta än så länge, men det är en spännande upplagd historia om ett brännande ämne som krävt år av forskning. Christoph Andersson drar själv parallellen med senare års IS-fruar.

Boken blir en viktig bit i det enorma pussel som handlar om att kunna förstå mekanismerna och idéerna bakom bygget av en tyranni.

Själv tycker jag det är intressant att läsa om Grönheimarnas liv i Argentina på en plats och bland namn där jag själv reste för nu tolv år sedan. Möjligen har också uppgifterna i min bok i någon mån bidragit till att peka ut Grönheims färdriktning för Andersson.

Vad jag inte heller visste var att SS-paret har en hund i sin naziexil i Argentina som heter Tell. Det vet jag inte om jag är så förtjust i.

Läs själv:

Christoph Andersson: Svenska SS-fruar med uppdrag att föda ariska barn.

Per Erik Tell: Den falske ingenjören och andra svenska spår i Argentina.

Han var norrman!

När den andra upplagan av Den falske ingenjören gavs ut valde jag den här bilden som omslag.

Med tanke på hur debatten rasar om dokumentärfilmens exakthet att följa verkligheten så vill jag utan skammens rodnad på kinderna avslöja att skankarna på omslagsbilden av boken om svenska spår i Argentina tillhör en norrman! Han heter Sverre Kleiven.

Nedanstående text är hämtad ur ett inlägg på min blogg under tiden jag bodde i Argentina.


Sverre är alltså norrman och äger en chacra strax i Oberás utkant. Den kallas Kleivlandia.

En gång i tiden var han och hans far yerbaodlare som så många andra, men så gick de successivt över på frukt. Nu har han lime och apelsinträd i långa banor, och han gläder sig åt att det växer så det knakar.


Jag imponerades av hans utsago att träden skördas fyra gånger per år. Pastorn lärde sig att grannen Eric Barney byggde sitt första hus av virke från ett enda träd.

Det fanns mycket att imponeras av. Förutom lime och apelsiner, pillade Sverre ned en mogen papaya (mamón) till pastorn, som ääääääälskade papaya. Vi såg mango, bananer och ett enormt träd med avocado (palta), där dock de frukter som fanns kvar satt så in i bomben högt att vi hade behövt hjälp av pastorns Fader för att plocka ned dem. Den hjälpen kom icke.

Sverres farfar anlände från Mosjön i Norge till Buenos Aires som invandrare. Han var egentligen på väg till Australien, men emigrantfartyget brann upp under ett stopp på Kanarieöarna och farfar Kleiven hade inte tålamod att vänta på nästa skepp till Australien. Han hoppade ombord på en ångare till Argentina. Där fick han låna pengar till en tågbiljett till Provincia Misiones – och därför är Sverre pensionerad fruktodlare i Oberá.

Han pratar en utmärkt skandinaviska, hustrun Ana också – hon är av dansk börd. Sonen Roberto är åkare och kör långturer över pampas.

Sverre och Ana i Oberá 2009.

Det var också Sverre som stillade min ormrädsla då vi var ute och traskade runt chacran. Jag undrade över den giftiga korallormen, om den fanns där.

– Jo, svarade Sverre, det gjorde den nog, men dess gap var så litet att den inte kunde komma åt att bita någonstans om man inte råkade ge den fingret, och det behövde man ju inte.

– Dessutom, tillade han, fanns det serum i Sao Paulo.

Ungefär hundra mil bort, men kanske inte så mycket för Sverre Kleiven som hade eget plan och flög själv om det behövdes.

Den falske ingenjören kan du köpa på Bokus.

Prinsen mötte också Andino

Andino Grahn (1934-2019).

Det är rikedom att kunna ta ut en bok ur bokhyllan, bläddra lite hit och dit och hitta något intressant som du inte visste tidigare.

I går kväll var det Prins Wilhelms Skärvor från fyra världsdelar som togs ut ur hyllan. 

Prins Wilhelm var betydelsefull när jag skulle resa till Misionesprovinsen i Argentina för drygt tio år sedan och träffa spillrorna av de så kallade Brasiliensvenskarna, som alltså hamnade i Argentina. Hans Röda jordens svenskar är bland det bästa som skrivits om denna svenska emigration.

Men prinsen reste också på andra håll i Argentina och minsann hittar jag inte ett möte med Bertil Grahn utanför Junín de los Andes i Patagonien också, även om det bara är spridda anteckningar och Grahn inte ens fått förnamn i boken.
Kanske ville han vara lika hemlig som sonen Andino var då jag ramlade in på estancian en marsdag 2010.

Mitt möte med Andino Grahn som var diktatorn Juan Peróns gudson, skriver jag om i min bok Den falske ingenjören och det är dessutom en av dem jag berättar om när jag håller föredrag om svenska spår i Argentina.

Jag visste att Andino var argentinsk mästare i hästpolo men jag kände inte till historien om hur hans pappa Bertil utmanat regementet i Junín på en hästpolomatch, ställt upp sitt lag bestående av honom själv, sonen Andino och döttrarna Birgitta och Astrid. Och vann med 9-1.

Det sade aldrig Andino. Heller.

Här hittar du ett In memoriam.

Den falske ingenjören kan du köpa direkt från mig, eller via nätbokhandeln.