Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Det sägs i alla filmresuméer att Oskar Mazerath stannar i växten i protest mot världens ondska. Jag har inte läst Günther Grass roman och i kväll var första gången jag såg filmen från 1979 av Volker Schlöndorff. Blecktrumman. Jag håller inte med. Antingen är målet för hans protest så subtilt uttalad att min neanderthalhjärna inte uppfattar det eller också protesterar Oskar emot något annat.
Min teori: Det är dumheten som Oskar värjer sig emot. Inte ondskan som är en följd av dumheten. Filmen utspelar sig i Danzig, nu polska Gdansk, under åren före och under kriget. Det var här det började. Hänger ondska och dumhet samman? Ja, i många fall är det väl så. Ondska är ju ett sätt att kompensera sina brister och att vara korkad är en rätt klar nackdel i ett sofistikerat samhälle. Däremot behöver det inte vara så. Inga likhetstecken. Den judiske leksakshandlaren Sigismund Markus som olyckligt förälskat sig i Oskars mamma Agnes och gång efter annan (varje torsdag?) förser den ständige treåringen med nya blecktrummor och till min överraskning spelas av sångaren Charles Aznavour är ju lite dum men alls icke ond.
Så då byter vi spår. Längst upp vid Kaskaden i Armeniens huvudstad ligger ett hus med en magnifik vy över Yerevan och dess fond med berget Ararat.
Det är Charles Aznavour Centre. Förutom att det är Armeniens ojämförligt bästa läge för en bostad där Charles och Ulla ibland bodde så är det museum och ett fransk-armeniskt kulturcentrum. Tyvärr missade jag dess öppettider. Aznavour var armenier vars föräldrar flydde undan folkmordet 1915. Charles Aznavour levde själv 1924-2018. Ulla hette Thorssell och de gifte sig i Las Vegas 1967. På flygplatsen Zvartnots rear de t-shirts med Aznavourmotiv. Jag köper en. Den är alldeles för liten. Dumt. Tamtaratamtaratam.
Vänder. Sitter på Zvartnots, flygplatsen i Yerevan, och väntar på fakirflyget tillbaka till Istanbul. Några reflektioner: Trafiksituationen i Yerevan är ohållbar. Avgaserna är säkert renare än förr men det är långt ifrån bra. Taxin till Zvartnots var billigare än en slät kopp på flygplatsen. En liter regular kostar 11 kronor. Det lär vara omöjligt att både ta ut lön och tanka bilen för en taxichaufför. Ovanligt många bilar är högerstyrda trots högertrafik. Det lär bero på stor import av japanska begagnade bilar. Har sett fenomenet förr, hur vissa länder dumpar begagnade bilar i fattiga områden. Bussar rullar i Yerevan från rostiga gamla trådbussvrak från Stalins tid till nya moderna kinesiska Zhong Tong.
Dags för utfärd. Lämna stan. For på råd till Garni Canyon för att skåda fågel. Övertygades att också åka vidare till bergsklostret Geghard en bit längre bort.
Chauffören blev väl instruerad av hotellets receptionist Emma. Kostnaden var klar. Hans order var att vänta när jag gjorde egna expeditioner. Men han pratade bara armeniska och ryska. Så det var ganska tyst i bilen.
Varmt. Riktigt varmt.
En smal väg ledde ned i klyftan där ån Goght slingrar sig fram. Höga bergväggar omsluter och alldeles vid byn Garni har berget stansat ut perfekta kvadratiska pelare som ställer nordirländska Giant’s Causeway i skuggan. Makalöst spektakulärt och som alltid då, näst intill omöjligt göra rättvisa i bild. Det kallas Symphony of rocks, stenarnas symfoni.
Några hundra meter ned är det stenlagt och de inhemska turisterna föredrar att ta bilen ända fram. Jag parkerade taxi och chaufför och gav mig iväg nedåt för att utforska klyftan.
Fågelskådandet blev sådär. Fick väl till slut fram en tre-fyra oidentifierade rovfåglar, som seglade högt däruppe. De som tjirrade i buskarna gick inte att se.
En vacker fjäril poserade. Många fler slöt sina blad eller dansade bara ystert runt.
När jag passerat tiotusen steg, gjort slut på vattnet och masat mig upp ur den stekheta klyftan i sjöblöt skjorta for vi vidare. Klostret insprängt i berget i Geghard är ännu ett av Unescos världsarv. Grundat på 300-talet av Gregorius Upplysaren byggdes det ut med riktigt kapell 1215.
Det kallas spjutklostret då det spjut som någon illvilling stötte i Jesus kropp då han hängde försvarslös på korset fördes hit. Spjutet har nu flyttats till en annan kyrka i en annan stad i en annan del av Armenien, men lär finnas kvar.
Det är inte bara en turistattraktion; månglarna utkörda och man kunde hitta ost, korvar och kylskåpsmagneter på gårdsplan vid parkeringen, det är också en levande kyrka. I sakta mak rörde sig folkmassan i kryptans dunkel, planterade sina böneljus och kom slutligen fram till den svartklädde figuren vid altarringen. Någon föll på knä, andra lät Fader Gregorius efterträdare uttala välsignelser och svänga sitt kors över dem. Armenien kallar sig det första kristna landet.
Jag smög ut, siktade en fink i en buske, och letade upp min chaufför. Seansen var över.
År 1973 vann FC Ararat den all-sovjetiska cupen. Man slog giganterna Dynamo Kiev med 2-1 i finalen inför 60 000 personer på Leninstadion i Moskva. Det var tider. Det var stort. Så stort att man var tvungna att modellera en skulpturgrupp med hela laget.
Den står utanför nationalarenan inte särskilt långt från Inga Hotel.
I andra änden av stan, strax norr om botaniska trädgården, ligger Akademin och det är hemmaplan för FC Ararat-Armenia, som inte är samma lag som FC Ararat (det finns f.ö. ett FC Noah också, men ingen FC Arken vad jag vet). Detta FC Ararat-Armenia slog faktiskt AIK från Solna på hemmaplan i första kvalomgången till Champions League 2019, men slogs ut på Friends.
I går kväll spelade FC Ararat-Armenia hemma mot FC Van. Hemmalaget ligger tvåa i Armenian Premier League, bortakillarna längre ned i tabellen.
FC Van i rött. FC Ararat-Armenia i vitt.
Det var gratis entré till matchen. Det är det alltid. Ändå var det inte särskilt mycket folk.
Bäst var nummer tio i bortalaget. Han hette Benik Hovhannisiyan. Rätt, samma efternamn som konstnären vars vernissage jag deltog i. Sedan jag räknat in ett antal andra Hovhannisiyan misstänker jag att det är Johansson på armeniska.
Nummer 10, Benik Hovhannisiyan är lika oförstående som de andra hur de kunde förlora matchen.
Hemmalaget vann med 1-0. Målet gjordes i den 70:e matchminuten av ukrainaren Vakulenko. Då hade jag gått hem.
I en park invid Franska platsen har Yerevan sin egen Place du Tertre. Där ställer de lokala konstnärerna ut sina verk och hoppas få sålt ett eller annat.
Det är mest samma sak. Landskap med Ararat i bakgrunden, dansande flickor och en och annan åsna. Har någon gjort nått bra så dyker motivet upp hos kollegor och konkurrenter.
Längst upp i parken finns något annorlunda. Stora expressionistiska dukar. Flera i abstrakt måleri men också två med motiv som inte går att ta miste på. Det är Sverige.
Stockholmsmotiv i armeniska parken.
Jodå, bekräftar Vladimir Shahinyan, som målat dem. Dotter med man bor i Stockholm. Han är där med jämna mellanrum. Det ena motivet är Kungsholmstorg, om jag inte minns fel, det andra typiska svenska fisketrålare.
Vladimir berättar sin historia om hur han sålde sin första tavla för ett trettiotal år sedan. En dam köpte en duk för femtio dollar. han var plötsligt rik. Så dagen efter brydde han sig inte om att gå till parken ens. Då ringde en av kollegorna och sade att samma dam varit där och frågat efter honom. Hon ville köpa en till. Kontakt togs och med hjärtat i halsgropen höjde han priset till 80 dollar. Och fick det.
I dag kostar hans oljor mellan 3 och 8 000 dollar styck. Och han förväntar sig nog inte heller att sälja något i parken.
Istanbul må vara ett praktfullt kaos. Yerevan är ett magnifikt.
Den storvulna sovjetiska arkitekturen i kombination med den kaukausiskorientaliska mystik som inte minst återspeglas i alfabetets runda och sirliga sagobokstäver som är som tagna ur Tolkiens fantasi.
Det syntes inte från taxin tidigt i går morse. Mikhal körde till hotellet på Leningradgatan. Den heter så. Leningradyan. Hotellet heter Inga efter ägarens dotter.
Mikhal hade en bil som gick igång med möda på flygplatsen och som sett sina bästa dagar. Fotboll var hans intresse och med tanke på språkproblemen är jag inte helt säker på att han försökte övertyga mig om att han faktiskt hade spelat i Spartak Moskva och armeniska landslaget, eller om han bara var supporter.
Förre fotbollsstjärnan Mikhail från Spartak Moskva.
En annan taxichaufför pratade engelska tills han kom av sig och blandade in franska och sen var han fast i det nya språket. Han var i femtioårsåldern och hade börjat studera franska för sig själv.
Det kostar ungefär som en liter bensin i Sverige att ta taxi till city från Leningradyan. En kvarts körning.
Fredagen den 13 maj minglar jag Yerevans centrum. Möter dess invånare i sol och leenden. Alla är lättpratade. Ingen påträngande. Stannar till i tältlägret som etablerats på Franska platsen efter den 1 maj då protesterna emot premiärministern och hans regering drog igång.
I korthet: det handlar om Artsakh eller det som ibland kallas Nagorno-Karabach. En armenisk enklav omgärdad av Azerbajdzjan och omtvistad i åratal. Efter Sovjetunionens fall 1992 utspelades kort krig mellan de båda grannländerna om det lilla bergsriket. Armenerna behöll kontrollen. Nu menar man att premiärministern säljer ut Artsakh till fienden. Det ska stoppas.
Arturo sitter med sina vänner vid ett av tälten och samtalar. De är krigsveteraner. Kanske därför kan de tälta mitt på torget som omringas av enorma polisiära styrkor, eller sakta köra i processioner på de livligast trafikerade lederna i krypfart, i bredd, vifta med armeniska flaggan och spela nationalistiska sånger. Minst en polisbil kör först och flera följer.
Arturo bjuder på en slät bulle och berättar att de bor kvar på torget tills premiärministern avgår.
Vi är kvar till segern!
Stannar till i respektfull beundran över ett verk av ett lejon med full man som är utfört av kasserade bildäck. En fantastisk skapelse och jag ångrar att namnet på konstnären fallit bort.
En regummerad Aslan från Narnia.
Här är Kaskaden, trappan upp mot en byggnad närmast liknande ett mayatempel som smyckats med skulpturer av konstnärer från hela världen. En madonna på mage ser jag direkt är ett verk av colombianen Botero. Personerna på knä på höga pelare pryder ju shoppingstritan i Nice, glaskonst för tankarna till Kosta…
Kaskaden – närmast ett mayatempel i Yerevans offentliga konstvärld.
Det är 555 steg upp mot toppen berättar Arabalas, en man några år äldre än mig själv, som stretchar sedan han nått toppen.
555 trappsteg upp. Arabalas räknade dem.
Roman, som egentligen heter något annat, är en ung ryss som lämnat sitt land, bedrövad över utvecklingen och förtvivlad över de äldres oförmåga att se Rysslands rätta ansikte. Han är musiker och nu på väg mot Turkiet för att turnera. Han tänker inte återvända till Ryssland och han applåderar Sveriges tänkta medlemskap i Nato. Där håller jag inte riktigt med honom.
Kanske är jag lika konservativ som hans föräldrageneration är i sin tro när jag vill hålla fast vid principen om alliansfrihet i fred, neutralitet i krig. Tycker jag prövat argumenten och finner ett nej till Nato som det enda förnuftiga.
Rädslan skördar framgångar. Trist i ett land som borde ha stake att stå upp för sig själv.
I skuggan av sorlet från demokratins förkämpar som försöker göra sina röster hörda på Franska torget alldeles bakom oss dricker vi armenisk pilsner och konstaterar att det lilla fönster mot demokrati som Boris Jeltsin gläntade på efter Sovjetunionens fall dragits igen med en smäll av efterträdaren Putin.
Jag önskar Roman all lycka i livet, rundar hörnet och är på vernissage. Yerevan är ett levande samhälle. Jag stiger in och deltar i den armeniske konstnären Arthur Hovhannisyans femton minuter av fame. Han gratuleras av distinkta män och väldoftande damer som svassar runt med ett glas vin och läser av hans målningar och varandra.
Utställningen heter ”Through the noise” och är i allra högsta grad målande för motiven. Det är vardagshändelser han dragit fram, uttrycksfullt i grova penseldrag och bjärta färger. Även jag gratulerar Arthur till framgångarna innan jag smiter ut igen.
Konstnären Arthur Hovhannisyan.
Två gånger blir jag själv motiv för gatufotografer som smyger runt med systemkameror och teleobjektiv. Om de ser trendsettern i mig med min keps från Santa Barbara, jeansjacka från Nordstan och jeans från Langes i Virestad eller bara en apart och förvirrad gammal man låter jag vara osagt. Tillräckligt många vackra armeniskor ler då vi möts att självförtroendet ska växa och trivseln öka i Yerevan.
Jag äter ishkran till middag. En fisk, endemisk enligt en av mina taxichaufförer, som lever i Sevansjön, en djup, klar bergssjö högt däruppe i Kaukausien.
Ett annat berg som man inte kommer undan i Yerevan är Ararat. Det är en anomali, typisk för armenierna, att det ger staden sin alldeles egna och närmast majestätiska fond – samtidigt som det ligger i Turkiet. Och dit är gränsen stängd.
Inte Chesterfieldfåtöljer men bra nära på Esperanto Foodcourt på Zvartnots, flygplatsen i Jerevan. Hittade en inbjudande en bakom en pelare, sögs dit som en magnet, sjönk djupt men upptäcktes av Madame Esperanto som lite lagom uppfordrande klockan tre på morgonen sträckte fram matsedeln.
För några timmar sedan åt jag en stor tallrik kyckling på Sabiha Gökcen i Istanbul men nu hade jag bestämt mig. Den fyrkantiga skinnfåtöljen skulle bli min för ett par timmar, innan taxi till stan för väcka upp hotellet.
Knappast sova men slipper spetsiga knän i ryggen som fanns ombord på Pegasus 737:a.
Noggranna studier av matsedeln, maska som en fotbollsmålvakt på stopptid, tillbakalutat letande mellan raderna efter något som var möjligt att förstå.
När Madame Esperanto dök upp igen beställde jag en omelett och ett glas apelsinjuice. Det blev en stunds palaver huruvida jag önskade juicen som juice – eller fresh. Hon förmådde inte reda ut skillnaden förrän hon visade hur hon pressade apelsiner till fresh.
Sen var det ju det där med betalning. Njae, Mastercard ville hon inte ta emot, euro kunde hon efter en stund tänka sig men när jag förstod att hon i så fall skulle behöva gå och växla så föll jag till föga och masade mig ur fåtöljen och släntrade de trettiosju stegen till bankomaten.
När maskinen slök kortet slog det mig. Jag visste inget om den armeniska valutan. Jag tillhör inte dom som knäpper igång mobilen (den är avstängd under flygning) det första dom gör efter landning. Anade svagt att det handlade om stora siffror.
Jag glodde fånigt på bankomatens olika förslag. Sen klämde jag i med 50 000 pengar och höll tummarna för att kontot inte skulle övertrasseras. Jag fick två tjugotusen och två femtusen. I fåtöljen startade jag mobilen, köpte surf och loggade in på flygplats-wifit. Jag hade länsat kontot på drygt en tusenlapp. Den armeniska drammen står i 50 ggr kronan.
Det kunde varit värre. Pengarna lär räcka ett tag.
Omeletten var superb och juicen färskpressad. Jag tror vi har en tyst överenskommelse nu, Madame Esperanto och jag. Dessutom har hon inte fått nån tusenlapp än. Alla andra körs bort med matsedeln som främsta vapen.
Jag beställde kaffe också. Klockan är fyra. Nästan frukost. I Yerevan, Armenien.
Kosmopoliten 