Ortelius, vem fan var det?

Som självutnämnd kosmopolit är det rätt kass att man inte har en susning om vem Abraham Ortelius var utan tvingas till en googling.

Jag tar lördagen i vacker hand och ger mig ut på Costaneran, den fina bioparken som anlagts utanför hamnen, spanar på kolibris, kardinalfåglar och cyklande, joggande, solbadande porteños.

Även sjötrafiken får sig en flukt. Precis som hemma dundrar katamaranen fram, fast den här vänder inte i Rönne utan i Montevideo eller Colonia i Uruguay. Har tänkt åka över en dag för en stunds ro, men det blir nog inte av.

Även handelsfartyg och andra flytetyg rör sig, om än makligare än Buquebufärjans, i La Plataviken. Ett av dem ser lite annorlunda ut. Jag förstår inte vad det är för en sorts båt. Jag tar en bild, förstorar och ser namnet Ortelius. Det låter näst intill svenskt, så jag googlar hemma en stund senare.

Det är ett mudderverk och alls inte svenskt. Flaggan är Luxemburgs och då kan man ju undra vilken som är dess hemmahamn. Jag är inte helt orienterad i Centraleuropas kanalsystem men ifrågasätter att Ortelius någonsin kan navigera upp till sitt eget hemland. Så det är säkert som vanligt, money talks.

Något lite skäms jag som kosmopolit att avslöja att jag inte visste att Abraham Ortelius var nederländsk kartritare från Antwerpen (alltså egentligen belgare idag) och anses vara den moderna atlasens fader.

Han var kompis med Mercator, som ju alla känner till för sin projektion, levde mellan 1527 och 1598 och familjen kom flyttande till spanska Nederländerna undan religiös förföljelse. Något som vi hört talas om både förr och senare i världen. Religiös förföljelse lär vara världens största folkrörelse. Ortelius föräldrar var protestanter i det katolska Augsburg.

Ortelius var en oförtröttlig resenär och reste kors och tvärs i Europa.

Han tjänade pengar på att färglägga gamla kartor och sälja dem och han var kanske den förste som satte fingret i vädret och sa med viss förnumstighet att världsdelarna nog hade suttit ihop en gång i tiden.

På hans världskarta är Sydamerika dock bara en oformlig klump och med endast den på bryggan hade kapten ombord haft marigt hitta in till Buenos Aires idag.

Luxemburgreggade mudderverket Ortelius stävar in för fulla knop mot hamnen i Buenos Aires.

Hemma

Tionde dagen i april. Langemark-Böseln

Wir fahr’n fahr’n fahr’n auf ‘em autobahn… motorvägskross sedan jag navigerat ut ur Flanderns lera, mellan krigskyrkogårdar och monument, förskräckt över broschyren som Madame Erna lämnat på rummet. Flanderns krigsskådeplatser.

Så förfärligt att en hel landsända marknadsför sig som krigsskådeplats och krigskyrkogård för turisterna. Är Mariupol och Butja nästa generations krigsturistmål? Samtidigt förstår jag på något sätt alla de som hade farfar eller morfar i skyttegravarna. Och jag ska inte säga för mycket. Senaste året har jag beglott Bergen-Belsen, Lützen och Dennewitz.

Passerar Antwerpen-Eindhoven (utan att köra fel)-Duisburg och vid Osnabrück får jag för mig att åka norröver mot Ostfriesland. Får ett bra pris på Gasthof Sommer.

Elfte dagen i april. Bösel-Ystad

Sista kulturturschansen. Riktning Norden och Norddeich för att spana in Norderney, en av de ostfrisiska öarna. Två timmar efter frukost kan jag kisa över gattets ebbande dybotten och lågvatten mot ön som i solgasset glittrar och speglar sig som smal remsa. Knappt ens en silhuett.

Namnet har nimbus. M/v Norderney var en ombyggd trålare som piratradiostationen Radio Veronica sände sina popprogram från. Jag såg skutan guppa på Nordsjön någon månad innan den upphörde sända 1974 och ifjol i Amsterdam studerades båten närmre i norra hamnen. Den är idag kafé och disko.

Norderney är den nästa största av de tyska ostfrisiska öarna. Borkum är större och aha – Borkum Riff! Tobaken som romantiserade havet, sältan, stormen och faran. Allt som behövdes för att göras till man. Pipa och Borkum Riff. Smaksatt med whisky.

Öarna var valfångarhem och piratnästen. Klaus Störtebeker är affischnamnet från Borkum, men hans öl bryggs i Stralsund.

Småstaden Jever domineras av bryggeriet, Friesisches Herb. När man sakta glider förbi grindarna retar doften av örter luktorganet. Det luktar inte öl, det luktar blommande örtbäddar. Fräscht.

Att stadsborna i Jever ser upp till bryggeriet är otvetydigt.

Jag är Jever. Öl ska vara rent och friskt och beskt och bita dig i gommen som en storm över de låglänta öarna. I souvenirshopen köper jag gröna Jeverstrumpor. Sen kör jag hem.

Sista kulturyttringen; tiotusentals vitkindade gäss lyfter samtidigt då färjan till Glückstadt lägger ut för turen över Elbe. På andra sidan ligger Happy Town Bar.

Någonstans i Ostfriesland passerar Sigge milstolpen 30 000. Hemma summerar vi 475 mil.

På resa 1

Om man inte vet vart man ska, sa Puh till Nasse, är det ingen risk att man kör vilse.

Första dagen i april. Ystad-Bielefeld.

Nästan ett skämt, men staden som inte finns enligt en segdragen konspirationsteori, hittas i slutet av autobahn. Det tar sin tid. Ålder och allmänt slitage gör att man på sin höjd kan memorera två vägnummer, alternativt avtagsvägar i följd. Att ytterligare mjuka upp hjärnan genom att använda gps skulle bli förödande.

Bielefeld är östra delarna av Teutoburgerskogen där lokalbefolkningen ledda av Herman the german stoppade romarna. Staden som inte finns har ett fotbollslag som snart inte heller det finns, åtminstone inte i Bundesliga. Det heter Arminia Bielefeld. Arminia är samma namn som Herman.

Jag bor hos Peter på berget på hans gaststätte Peter aufm Berge.

När jag kör norrut ska jag undersöka Teutoburger wald. Nu var det för mycket snö för att tassa ut i mina Converse.

Andra dagen i april. Bielefeld-Charleville Mezieres.

Wupperdalen med sina fantastiska flygande spårvagnar. Neanderdalen med sina uråldriga människor. Båda reportage i kommande samlingen Djävulens kök. (Planerad utgivning: september 2022).

Ruhr – den europeiska industrins hjärta.

Ardennerna. Jag associerar inte till tunga arbetshästar. Jag tänker på general Patton och andra världskriget. Offensiven i Ardennerna.

Varför har andra världskriget romantiserats och populariserats så? Jag grunnar lite på det. Får ingen fason på tankarna. Kanske kör jag om Osnabrück hem. Då ska jag besöka Erich Maria Remarques barndomshem. Han gjorde sitt för att visa vad krig är. TV-Aktuellt gör det varje kväll med förödande kraft.

Ardennerna är en del av Belgien jag aldrig sett förr.

Plötsligt är fula Belgien vackert. Tung snö hänger i granar och träd. Familjer på utfärd kastar förtjusta snöboll på varandra och stegar ut på skogsleder med ett decimetertjockt lager av riktigt ruskig blötsnö.

Vägarna är rena. Oftast torra och Sigges sommarsulor tuggar mil genom det aparta vinterlandskapet.

I La Roche-en-Ardennes finns museet över Ardennerkriget. Jag stannar inte, men det är en väldigt vacker medeltida stad; vindlande gränder, murar, branter och en katedral och vi rullar sakta fram.

Bensinen kostar styvt 20 kronor litern även i Tyskland men är ungefär två kronor billigare i Belgien så jag slår på vad det går i Bouillon (buljong?) innan vi glider ned mot franska Sedan. Natthärbärget i Charleville Mezieres heter Hotel de Paris och anorna tränger fram i fasadens fogar och sprickor.

Jag äter franskt och gott. Varm getost kommer aldrig någonsin smaka så vidunderligt som chèvre chaud. Den som serveras som förrätt här är inget undantag.

Porträttet av stadens store son Arthur Rimbaud hänger på varje etage.

Rimbaud var en av de fördömda poeterna vars verk sägs ha inspirerat till och med Dylan. Både Thomas och Bob. Han levde hårt och kort. Sköts i handen av sin älskare Verlaine, fick benet amputerat efter en skada i Jemen och blev bara 37 år. Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist introducerade honom i Sverige. Fredrik Böög gillade inte homosexuella poeter.

Den berusade båten är Rimbauds mest kända diktverk. Han skrev den som 16-åring!

Utdrag:

Jag har sett himlarna sprängas av blixtar och
Tromber, skum och strömmar; jag känner kvällens våg
Och Gryningen som lyfter likt duvor i flock,
Och ibland har jag sett vad folk trott de såg!

Leonardo di Caprio spelar Rimbaud i filmen Total eclipse.

Rimbaudmuseet, Charleville Mezieres.

Rimbaudmuseet vid kanalen öppnar kl 14 i morgon. Då är Sigge på rulle norrut.

Gränslöst gränsdraget

Den lilla staden Baarle är unik. Den består av två kommuner och två länder men är sinsemellan uppdelad i 30 enklaver och exklaver. En mardröm för en lantmätare.

De nederländska delarna heter Baarle-Nassau. De belgiska Baarle-Hertog.

Man vet egentligen inte vilken del man är i om man inte har bra koll. Gränsen är utmärkt på gator och trottoarer med små kryss. Och ja – det är mest för turisterna.

På något ställe går gränslinjen rakt in genom dörren till en bostad. Det sitter en liten belgisk flagga och ett husnummer på vänster sida av dörren, en liten nederländsk flagga och ett annat husnummer på den andra sidan.

Drickamarknaden heter De Biergrens och naturligtvis skär nationsgränsen rakt, eller snarare snett, genom butiken. Under pandemin var restriktionerna olika i de båda länderna. När Nederländerna stängde alkoholförsäljningen, var det bara öppet in från belgiska sidans entré och butiken delades av. När restriktionerna svängde på andra hållet låstes entrén och så släppte man in genom lastbryggan, som lyckligtvis låg i Nederländerna.

Värden på mitt bed & breakfast berättar att butiksinnehavarna överlag var kreativa under pandemin. Det var värre för byborna som drabbades olika.

Han son är nederländare men gift med en belgiska. Det betydde att sonen skulle vara hemma och iaktta ett utegångsförbud som slog till klockan 21. Frun fick däremot vara ute till midnatt. Så var Belgiens restriktioner.

– Polisen kunde inte bötfälla efter var man gick utan gjorde ID-kontroller och avgjorde efter nationalitet istället, berättar han.

Utegångsförbudet kunde kringgås om man hade hund som måste rastas. Så lagen var tämligen tandlös.

Författaren, antropologen och knutten C J Charpentier har naturligtvis varvat ned hojen i Baarle och skriver i sin bok Hazeldonk Express hur det var förr i Baarle då inte ens valutan var gemensam:

”… hade de flesta affärsmän två kassaapparater och husmödrarna (patriarkat råder) höll sig med dubbla börsar, köpte somt i Nederländerna och somt i Belgien – drog nytta av olika momssatser.”

Det finns tre belgiska bensinmackar i Baarle. Där är det kö långt ut på gatan och bilister från hela södra Nederländerna är där och tankar. Bensinen är några kronor billigare per liter i Belgien. Det finns en mack i den nederländska delen. Den är öde och övergiven.