Fem spaningar i Oruro

Med stiff upper lip styr den här unge amiralen ut på havet som Bolivia inte har.

Det var Cochabamba jag skulle åka till i Bolivia. Det bidde bara Oruro. Inte så bara. En av världens högst belägna städer, cirka 3 750 meter över havet, och med 260 000 invånare sisådär. Mest känd för sin karneval som blivit ett kulturellt världsarv. Men den var avklarad då jag anlände. Istället fick jag:

1. Havets Dag
En dag ska alla bolivianer kunna bada i oceanen och veta att den tillhör också dem. Sa presidenten när Bolivia högtidlighöll, firade måste vara fel ord, dagen då de förlorade kriget mot Perú och Chile och skars av från kusten. Det är den 23 mars, skolbarnen har halvdag. Man bygger båtar och drar runt i stan. Det är fest. 144 år sedan den nesliga freden.
Presidentens allvarsord påminner om argentinarnas löfte om att återfå (-ta lär inte gå) Malvinas.

Hem från skolan och marknaden. Mor och dotter.

2. El mercado
Kiviks marknad, släng dig i väggen! Mercadon i Oruro är ett kluster av flera olika marknader som sammantaget omfattar ett stort antal kvarter. Allt från frukt o grönt o kött till krimskrams eller verktyg o hushållsutensilier. Sett en uppgift att det är Sydamerikas största. Vet inte. Jag köpte två bolivianska filmer på dvd (info för cineasten: El tiempo se ha cansado UTAMA och Cementerio de los elefantes) och en tygflagga till bagen.

Han gillade att jag fotade disputadon.

3. Plaza 10 de febrero
Det är där det händer. Vibrerar. Det har varit oroligt i flera dagar. Torget avgränsas av ett gammalt konserthus och myndighetsbyggnader. Det vimlar av prensarockar och -skyltar. Mikrofoner och mobiltelefoner på stativ. Många flockas runt en disputado. Vet inte vad som avhandlas men en man kommer fram och frågar om jag fick en bild. Gör tummen upp. Sedan avlöser en klimatprotest.
Jag förvånas över att trots all press på plats är det bara en systemkamera. Min slitna Nikon. I övrigt bara mobilfilmande.
Jag köper en dricka av en gumma som skåpar upp ur en plastspann. Det är klumpar i. Durazno (persika) säger en man i kostym och mobilen vid örat. Han betalar min dricka. Jag serveras trolldrycken i plastpåse med ett litet sugrör.

El disputado möter pressen.

4. Telefericon
är stängd, så det tvånget slapp jag att deala med.

5. Taxi
Alla som har en bil som rullar kör taxi. Många vrak är det. Bensinen står i åtta kronor litern. I Tupiza en bit från Villazón ilar tuk-tukarna runt på gatorna som vore man i Indien. Men jag ser dem bara där.
Han som kör mig tillbaka till hotellet är en yngling som går tandläkarhögskolan för att tjäna pengar så han kan ut och resa.

Jag gillar Oruro. Sen kommer huvudvärken igen och jag går hem och packar.

Oruro, Bolivia. Så högt upp att jag lider av ständig höjdsjuka.

El Inca, en dragqueen?

För natturen över den bolivianska altiplanon, Villazón-Oruro, väljer jag bussbolaget El Inca för bussarna ser nya och fräscha ut. Upptäcker försent att de fräscha bussarna tillhör El Inca 1 – och att det inte är samma bolag ska Inkagudarna veta.

Det var den här jag skulle åkt med…

Sitter längst fram däruppe. Rutan är sprucken som i ett spindelvävsmönster och hålls sannolikt bara ihop av den svarta solskyddsfilm som är taffligt klistrad över fönstret och omöjliggör all fotografering. Sidorutan går att öppna, har jag inte tidigare upplevt. Tyvärr gör den det också själv under den kalla höglandsnatten.

Toaletten finns inte nedanför trappen som brukligt är. Vilket skulle vara nimt för en äldre man som jag. Min plan.

Nej, den är allra längst bak däruppe, vilket betyder att det är jag som sitter längst bort. När så behov uppstår i de mörka nattimmarna är det inte så enkelt att manövrera i ett smalt utrymme i en krängande fullsatt buss (sa jag att de första fem-sex timmarna är det serpentinvägar med snäva kurvor?) förbi sovande människor med långa fötter utanför och dessutom bagage i hela gången som man måste försöka ta sig över. När jag når toaletten står en låda framför dörren, så jag får trycka upp en glipa att åla in genom. Att jag går än en gång under natten är nästan overkligt.

Som sagt, mycket bagage överallt. Hela bussen är full med lådor och paket.

Då stoppas vi i en vägspärr av beväpnad militär. Två gånger med kort mellanrum. Andra gången bär soldaterna med sig ett stort paket som klämts in på hatthyllan, trots innehaverskans protester:

– Por favor, por favor, por favor…

Vad som hände med paketet eller om kvinnan fick kvitto eller böter står skrivet i Södra korset som lyser på himlavalvet. Eller hon bara offrade en del av sitt gods för att få resten med sig. Myrorna är aktiva mellan Argentina och Bolivia.

Sedan viftas vi fram. Några kilometer på riksvägen och det bär ut på en grusväg där bussen stannar. En liten personbil sladdar in framför och sedan bärs det lådor och paket från bilen till bussen.

Det här arrangemanget har troligen ingenting att göra med de politiska protesterna utan är snarare ett tillslag mot smugglare och därpå smugglarnas revansch. Jag följer allting på första parkett bakom den mörka spruckna rutan. I mörkret kan det ändå kännas lite mer som en spännande film än som lite vardagssmuggel.

Chauffören är tuff och utmanande (läs: lätt ansvarslös). Lika mycket vänstertrafik som höger. Full speta ur kurvorna. Omkörningar oavsett läge. Men han bromsar rätt rejält när det bär utför. Han kör Volvo. En skabbig sliten buss där det blåser rakt igenom. Jag vaknar med jämna mellanrum och drar igen fönstret.

Bergsvägarna i söder avlöses av plattland. Kanske skymtar jag saltöknen då vi drar förbi Uyuni.

El Inca anländer Oruro en och en halv timme före avtalad tid. Jag och en ung tjej på väg mot Cochabamba stiger av. Resten fortsätter mot La Paz.

Sex timmar för tidigt på hotellet får jag ändå checka in. Får frukost. Sover förmiddag och ger mig ut för att upptäcka Oruro, denna ofrivilliga hållplats.

När jag bokar nästa bussresa på terminalen väljer jag bolaget med namnet Pullman’s Jerusalem. Det kan bara bli bättre.

Heders åt portieren som lät mig checka in kl 06 på morgonen.

John Lennon är här

Bolívarparken, Villazón. Jag har ätit min andra glasstrut. Zabayone och mintchoklad. Sitter på en bänk när Carlos kommer fram och pratar.

Vi ses kanske igen säger han, här i parken eller däruppe. Så pekar han upp mot den blå himlen. Innan han går lägger han till:
John Lennon är här. Fast Pink Floyd är bäst.

Carlos vill praktisera sin engelska. Elegant pensionär, född i Villazón där han nu bor igen efter att ha utbildat sig till arkitekt i Salta och Córdoba o sen jobbat i Jujuy.
Carlos är hälften aymara och hälften quechua med en droppe spanskt blod. Han ritar släktlinjer i handflatan.

Han har rest lite i Europa o hans favoritstad är Toulouse. Han är lycklig över att jag förstår hans engelska. Sen går vi och äter lunch tillsammans och fortsätter prata.

Gummorna i hatt med långa flätor, vidlyftiga kjolar och tjocka strumpor är ett verkligt inslag i Bolivias vardag, inte bara nått man ser på film. De sköter gatuhandeln.

Efter lunch kommer skolbarnen till Parque Bolívar. De har skoluniform i olika färger efter skolan de går i. Flickorna fnissar och pojkarna stojar.
Byfånen drar runt med en transistorradio om halsen. Han skrattar, pekar på outgrundliga ting och drar sina haranger. På huvudet har han en vit gruvarbetarhjälm bakfram. Jag tänker på Lars Molins Pinnen.
En glasshandlare tutar oupphörligen och drar kärran runt torget som en evighetsmaskin.

Utsikt från en parkbänk i Villazón.

Oroligheter i Oruro stoppar tåget

Jag hittade perrongen långt före jag fann stationshuset.

Nixpix det blir inget tåg för mig i morgon till Oruro. När jag hittade järnvägsstationen – inte lätt, så satt det en lapp på dörren som konstaterade att tåg ett och två till Oruro var inställda på grund av oroligheter i staden.

Det hörs ju på namnet att det är inte är så lugnt.

Däremot fick Che Guevara 1959 åka tåg från Villazón. Motorcykeln hade väl gett upp. Det satt en bronsplakett på stationshuset och berättade. Fast någon hade snott det jag tror var Che’s nuna.

Bussterminalen var minst lika svår att hitta. Tjugotalet bussbolag. Alla okända. Valde Trans El Inca. Nattbuss mot oruligheterna i morgon kväll.

Ett anonymt stationshus. Lappen på vänstra dörren berättar att tågen är inställda. När, vart eller för hur länge sägs icke.

Bankomat var nästa projekt. Det finns tre. En tar bara den lokala bankens kort, nästa bara VISA. Den tredje går allt bra på tills det kommer upp en växlingskurssida som inte låter sig OK’as eller nått. Den bara lyser blått över hela skärmen. Jag trycker grön knapp. Inget händer. Trycker gul knapp. Inget händer. Trycker röd knapp och då tackar den för förtroendet och avslutar alltihop.

Sedan jag vinglat runt i stan – ja, kondisen är det inget fel på, blev 17 400 steg innan lunch, men jag är ständigt yr och har lätt huvudvärk – och misslyckats hitta fler bankomater går jag tillbaka till den som åtminstone inte nekat mig pengar. Jag drar in den beväpnade vakten i hytten och när vi kommer till den blå sidan med växlingsavgifter gör han det mirakulösa. Han trycker tummen på skärmen längst ned till höger där det borde synas en liten knapp. Den är helt osynlig men är automatens Sesam öppna dig. Det bara sprutar ut bolivianos.

Så kan jag äta lunch; kycklingtallrik med pommes, ris och pasta.

Gränsfloden Rio de la Quiaca. T.v. Bolivia. T.h. Argentina.

I morse tog jag mig över gränsfloden, pratade med ryggsäcksfolket som häckade vid den bolivianska immigrationen. En i sällskapet var israel och togs iväg för djupare samtal. Vi andra fick vänta.

Plötsligt small det i stan. Jag vet inte vad protesterna i Oruro handlar om men här i Villazón kom ett livs levande protesttåg. De brände av raketer och skanderade:

Vad vill vi ha? RÄTTVISA!

När vill vi ha det? NU!

Ett plakat med Miguels ansikte informerade om att det var hans rättvisa man vill se. Mer om detta vet jag icke.

Det krävdes rättvisa för Miguel i Villazón idag.

På vägen tillbaka – andra hållet

För att göra det enklare för er så att ni inte behöver följa hela min resa här på bloggen så ska jag nu sammanfatta den hemresa som jag står inför.

Alla övernattningar är inte bokade men några hållpunkter måste iakttas då jag ännu inte lärt mig köpa om- eller avbokningsbart och biljetter är inhandlade.

Upplevelsekontot är med råge fyllt. Därför har jag i det här sista planeringsstadiet annullerat en del självklara besöksmål. Killed my darlings. Saltöknen i Uyuni lämnar jag därhän, Cochabamba har jag pratat om i tre år – det ryker. Arequipa likaså. Det blir ingen Titicacasjö och inget Macchu Picchu (vilket aldrig heller varit aktuellt). Påskön får ligga kvar och vänta.

Vad bidde det istället då?

Det vet vi inte med säkerhet, men så här är det tänkt:

I morgon lämnar jag Salta. Tar bussen till gränsen mot Bolivia. Bor sista natten i Argentina i La Quiaca. Dagen efter flanerar jag över gränsbron (tänk dig scenen med John Wayne spelande mig, kisande mot den obarmhärtiga solen, hatten i nacken, kanske ett grässtrå i mungipan och handen på kolven) till Villazon i Bolivia och stannar en natt på ett hotell som jag uppgraderade i sista stund till 12 dollar för en natt och – fick eget badrum! Stans enda hotell.

Gränsstäder är speciella. Skyddsväst och stiff upper lip gäller.

Onsdag far jag med tåget från Villazón till gruvstaden Oruro. Till 3 700 meters, flämt, höjd. Genom saltöknen. Uppför slingrande bergsspår. Mitt i natten.

Sen är inte allt finplanerat längre men från Oruro åker jag till Arica i Chile – såg i går kväll filmen Arica om rättegången mot Boliden för hur det svenska bolaget dumpat gifter i Arica och medverkat till sjukdomar och död i de fattiga stadsdelarna. Har ju följt skådespelet tidigare men blir ändå upprörd över hur lite andras liv, ofta de fattigas, betyder för storkapitalet.

Jag alternerar mellan Arica och Tacna i Perú i den gamle Kristianstadsöversten Ekdahls fotspår. Han red fram och tillbaka och utkämpade sina strider. Nu går det en järnväg mellan städerna. Jag åker där ett tag innan jag flyger till Santiago.

Santiago är en bra hub att flyga vidare från. Så när jag traskat fram och tillbaka på calle Ekdahl några gånger, lättar jag mot Sao Paulo för vidare befordran till Manaus djupast i det brasilianska Amazonas.

Här sover jag gott någon natt innan jag bordar Amazon Star som under fyra dygn tar mig på floden till Belém vid Atlantkusten. Den 11 april stiger jag ombord på en Airbus, riktning Lissabon, där jag landar den 12 april.

Sen vet jag inte mer. Är jag vid gott mod köper jag interrailbiljett och drar hemåt över stäpper, åkerfält och skogar. Fast först vill jag nog se Porto också. Och kanske stanna någon dag i Bordeaux, eller göra en avstickare till Boulogne-sur-mère där Argentinas frihetshjälte San Martín trivdes så bra. Och ta en bira i Köln, och…

För den här itinerarions samstämmighet med hur det verkligen blir ansvaras ej. Det kan vara en Boeing till Lissabon. Inte kollat.