På vägen tillbaka – andra hållet

För att göra det enklare för er så att ni inte behöver följa hela min resa här på bloggen så ska jag nu sammanfatta den hemresa som jag står inför.

Alla övernattningar är inte bokade men några hållpunkter måste iakttas då jag ännu inte lärt mig köpa om- eller avbokningsbart och biljetter är inhandlade.

Upplevelsekontot är med råge fyllt. Därför har jag i det här sista planeringsstadiet annullerat en del självklara besöksmål. Killed my darlings. Saltöknen i Uyuni lämnar jag därhän, Cochabamba har jag pratat om i tre år – det ryker. Arequipa likaså. Det blir ingen Titicacasjö och inget Macchu Picchu (vilket aldrig heller varit aktuellt). Påskön får ligga kvar och vänta.

Vad bidde det istället då?

Det vet vi inte med säkerhet, men så här är det tänkt:

I morgon lämnar jag Salta. Tar bussen till gränsen mot Bolivia. Bor sista natten i Argentina i La Quiaca. Dagen efter flanerar jag över gränsbron (tänk dig scenen med John Wayne spelande mig, kisande mot den obarmhärtiga solen, hatten i nacken, kanske ett grässtrå i mungipan och handen på kolven) till Villazon i Bolivia och stannar en natt på ett hotell som jag uppgraderade i sista stund till 12 dollar för en natt och – fick eget badrum! Stans enda hotell.

Gränsstäder är speciella. Skyddsväst och stiff upper lip gäller.

Onsdag far jag med tåget från Villazón till gruvstaden Oruro. Till 3 700 meters, flämt, höjd. Genom saltöknen. Uppför slingrande bergsspår. Mitt i natten.

Sen är inte allt finplanerat längre men från Oruro åker jag till Arica i Chile – såg i går kväll filmen Arica om rättegången mot Boliden för hur det svenska bolaget dumpat gifter i Arica och medverkat till sjukdomar och död i de fattiga stadsdelarna. Har ju följt skådespelet tidigare men blir ändå upprörd över hur lite andras liv, ofta de fattigas, betyder för storkapitalet.

Jag alternerar mellan Arica och Tacna i Perú i den gamle Kristianstadsöversten Ekdahls fotspår. Han red fram och tillbaka och utkämpade sina strider. Nu går det en järnväg mellan städerna. Jag åker där ett tag innan jag flyger till Santiago.

Santiago är en bra hub att flyga vidare från. Så när jag traskat fram och tillbaka på calle Ekdahl några gånger, lättar jag mot Sao Paulo för vidare befordran till Manaus djupast i det brasilianska Amazonas.

Här sover jag gott någon natt innan jag bordar Amazon Star som under fyra dygn tar mig på floden till Belém vid Atlantkusten. Den 11 april stiger jag ombord på en Airbus, riktning Lissabon, där jag landar den 12 april.

Sen vet jag inte mer. Är jag vid gott mod köper jag interrailbiljett och drar hemåt över stäpper, åkerfält och skogar. Fast först vill jag nog se Porto också. Och kanske stanna någon dag i Bordeaux, eller göra en avstickare till Boulogne-sur-mère där Argentinas frihetshjälte San Martín trivdes så bra. Och ta en bira i Köln, och…

För den här itinerarions samstämmighet med hur det verkligen blir ansvaras ej. Det kan vara en Boeing till Lissabon. Inte kollat.

En oas

Den botaniska trädgården i Porto Alegre är en 39 hektar stor oas.

Det är en blygsam entré och jag hatar att säga det, men det gör att man kan kliva runt fritt med stora kameran utan att den sticker i ögonen på någon. Inte många besökare en stekhet lördag då jag traskar runt i solskenet försöker förgäves få korn på någon fågel och jagar fladdrande fjärilar.

Fjärilar, men inte så många, inte så stor och inte så fantastiska som vid gårdagens roadtripp mot Farroupilha i inlandet (där de fanns i storlek med Sepp Maiers målvaktshandskar). Men lättare att fota.

En del fåglar, sköldpaddor och grönt, grönt, grönt.

Alldeles utanför parken minns man Svarta Nejlikan. Där ligger nämligen en liten grönyta som heter Praca Harald Edelstam. Han var en svensk adelsman inom UD som tog ställning mot nazismen i Norge och Pinochet i Chile och hjälpte många fly från diktaturerna. Han var minst lika framgångsrik som mer kände Raoul Wallenberg.

---

---

---

---

Så här står det om butterfly watching på sidan http://www.aultimaarcadenoe.com.br:

In Brazil, given the growing concern about environmental issues, the increase in interest for the activities related to the environment and the growing spread of digital cameras, and also the great diversity of species of butterflies (about 3.300) and moths (about 23.000 species), this activity has everything to grow. In fact, there are already some events on this activity. Also tours to observe butterflies. (see Butterflies of Brazil)

As in birdwatching the applicant must go to places where there are flowers provided with binoculars, identification guide, discreet color preference of clothing because the butterflies have great power of vision, and mostly willingness to wait and enjoy this winged jewels.

This activity can be done in a garden in an abandoned land that has flowers in public parks, botanical gardens, in public squares, in short, anywhere where there are flowers.

Jag säger bara: Suárez!

Gremio Arena 2023.

Jag går på fotboll. Utan rockajävel. Det är nämligen fortfarande över 30 grader när det blir avspark på Gremio arena klockan 21.30. Gremio är på väg att skaffa sig en position igen i brasiliansk fotboll. Orsaken heter Luis Suárez.

Uruguayaren värvades för att göra mål. Det gör han även i den här matchen.

Klass möter ambition. Lite för mycket jävlar anamma, lite för mycket uppdragen fjäder i speleverket. Luis Suárez håller huvudet kallt in i 90:e minuten och gör 1-0 för Gremio mot Brasil de Pelotas. Det sitter långt inne men blir en befrielse för 28 000 fans.

Sedan spelade man av tolv minuters tillägg på grund av alla dramaqueens på planen. Främst var det bortalagets spelare som hade svårt att stå på benen. Domartrion har poliseskort ut i pausen och efter matchen.

Porto Alegres fixare såg till att jag fick plats i publiken.

Rååååger i receptionen på Hotel Erechim fixar med hjälp av vännen Marcos en übertaxi till arenan för biljettköp sedan vi samstämmigt studerat lagets websida och trott oss förstå att biljetter går att införskaffa nånstans vid arenan. Tyvärr oklart var.

Mitt livs första über. En godmodig karl som kör alldeles för billigt. Och jag som inte vet hur man gör ger chauffören en tia i dricks. Det är 50 % av avgiften.

Über är ett sätt att sysselsätta fattiglappar för snålpengar. Kommer aldrig installera appen även om jag medger att det är ett smart och servicevänligt sätt för resenären.

Heter det Über förresten eller Uber?

Det är dagen före match och jag driver biljettlös runt arenan och funderar på hur jag ska ta mig tillbaka till stan i den 35-gradiga hettan (43 säger skylten vid hotellet, men den är inte i skuggan) och funderar vidare över hur jag ska komma över en sittplats till i morgon kväll.

Fernandos mor är från Montevideo så han pratar flytande spanska. Ingen av de andra grabbarna på arenans parkering begriper mig, eller tvärtom, trots att jag pratar min allra bästa spanska när ingen annan gör det. Fernando erbjuder sig att knalla iväg och hämta en gammal Renault så han kan köra mig tillbaka till city.

Under tiden går ryktet om gringon som vill ha biljett och fixare två (glömt hans namn så vi kan väl kalla honom Edison efter ett annat ljushuvud) uppenbarar sig på scenen med ett knippe biljetter i näven. Guldbiljetter. Gold är hans totala engelska ordförråd. Används flitigt.

Sedan vi enats om, eller i alla fall jag, att jag inte behöver den allra dyraste goldplatsen så kommer vi överens om biljett och pris.

När jag tvekar över om jag har cash hämtar Edison en kortläsare i sin gamla Renault. Jag är egentligen inte förvånad, men räknar upp kontanta pengar. Jag begriper inte så mycket men ser åtminstone att biljetten gäller morgondagens match. Min kommentar att det står med fetstil att den inte får säljas vidare viftar Edison självklart bort.

När Fernando hittat sin Renault och kommer för att hämta mig är affären klar och han blir smått överraskad. På väg tillbaka till stan småpratar vi om Zlatan, Henke och Fredrik Ljungberg. Ser jag ett misstroende i hans getöga då han får en glimt av biljetten i en rondell?

Fernando är en fixare.

Det är emellertid inga problem. Idag tittar ingen på din biljett. En korkad maskin läser av en kod.

Jag är i god tid, köper en sorts choripan – här ungefär hackad falukorv i ett korvbröd där man fyllt på med majskorn, lök och ovanpå en sorts strimlad potatischips som hamnar överallt.

Bara alkoholfri öl inne på arenan.

Jag pratar fotboll med Flávio som imponerar med sin engelska. Han är insatt, känner till Malmö FF och Zlatan. Han är Gremiosupporter sen barnsben och spår en ljusnande framtid. Samtidigt tycker han att jag ska gå på match på lördag också. Då spelar lokala rivalen Internacional.

Flávio, till vänster, och hans gäng var säkra på seger. Flávio bär Gremios hemmatröja. Originalet.

– Men då får du skaffa en annan tröja, tillägger han.

Han avslöjar att han höll på Argentina i VM. De spelade bättre än Brasilien och i Rio Grande do Sul har man känsla för sina grannar, Argentina och Uruguay.

Taxichauffören tillbaka till stan slutar inte fistbumpa mig sedan han förstått att Suárez avgjorde i 90:e.

Oh happy days

På en lyssnarnatt i Klagstorp hör jag i tidiga tonåren Rádio Bandeirantes från Sao Paulo som blir den första radiostationen från Brasilien jag lyckas pejla in på kortvåg.
Frekvensen var 11925 kHz. Jag minns dem alla. Rádio Globo i Rio var vanligast. 11805 kHz.
Rádio Inconfidencia i Belo Horizonte, Rádio América och så Rádio Guaíba i Porto Alegre som brukade höras fint på 11785 kHz, liksom grannen Rádio Gaúcha på 11915.

Kortvåg – oh, happy days!

Det var ungefär i den vevan som Nils Olsson lämnade jobbet på Bildeve i Klippan, flyttade till Uberlandia i Brasilien, gifte sig med tjejen han hört på radio och startade en skivaffär. Han är nog fortfarande kvar där.

Jag har varit på kommunikationsmuseet och glott lite förstrött på det som samlats ihop. En gammal TV-kamera, ett rum med en rotationspress, några radioapparater och lite montrar som kopplar ihop kommunikation och demokrati. På en bild om nyhetsvärlden, fighting face Greta Thunberg. Det är egentligen en ganska påver utställning, men också gulligt på något sätt.
I kvarteret bredvid ligger ett slitet gråbrunt hus som en gång varit ståtligt. Ur den anonyma entrén stiger en man med hörlurar och svart pikétröja. Han blir lite förvånad då jag frågar om jag får ta en bild av loggan på hans tröja, men grinar generat upp sig.
Här huserar resterna av Rádio Guaíba. Inte ens en skylt på huset. De är borta från kortvågen liksom de flesta andra brasilianska radiostationerna. Man kan höra dem på webben men det är långt ifrån charmen under den tidiga tonårstiden då man hukade vid mottagaren och kunde höra sportreferenten på Rádio Record ta i från tåspetsarna, fylla lungorna och slunga ut ett 42 sekunders Goooooooooooooooool i etern tvärs jordklotet.

Typisk radio guy på Rádio Guaíba.

Det är en bit till Rádio Gaúcha. Får se om jag går dit.
Fotboll på riktigt var det igår.

I den här byggnaden ligger Rádio Guaíba. I huset bakom finns kommunikationsmuseet.

I Augusta Perssons spår

Museerna är gratis i Porto Alegre. Ofta också lite svalare, så jag slinker in på det antropologiska museet i det vackra sandgula sekelskifteshuset som förr var post & telegraf.

Det är bara tomma lokaler eller avspärrat. Jag förstår inte och vakten bara ler. Slutligen har jag snokat in mig på historiska arkivet där det sitter några snubbar och försöker tyda snirkliga handskrivna texter. Jag hasplar ur mig en sorts fråga om var immigrantångarna från Hamburg la till, måste ju säga något och hamnen är bara ett kvarter bort. Han säger att det finns inga bilder men om jag har ett namn så kan han söka i sin databas.

Jag förstår inte helt svängen i samtalet men kommer upp med min svågers mormorsfar som anlände med ångaren Kap Roger från Hamburg 1911.

Han hette Lars-Erik Nyström och med familjen blev han del i den ömkliga gruppen emigranter som kom att kallas Brasiliensvenskarna. Familjen placerades i Erechim en bra bit in i Rio Grande do Sul men återvände till malmfälten efter något år.
I min bok Den falske ingenjören finns historien om Nyströmarnas äventyr, berättad av dottern Augusta.
Arkivarien hittar honom emellertid inte, men kuriöst nog en annan Lars Nyström som kom från Storbritannien 1929.
Vi byter epostadresser. I morgon hyr jag bil och kör till det svenska kulturhuset i Farroupilha. Innan dess flanerar jag vidare till Museet för kommunikation…

Ur Augusta Perssons berättelse i Den falske ingenjören:

Så var vi framme i Brasilien i Rio Grande. Mamma for med Henning, Torsten och Tekla till sjukhuset. Dom hade fått mässlingen. På sjukhuset fick de stanna en eller två veckor. I Rio Grande, blommornas ö som man kallade platsen, bodde vi till en början i barack. Här fanns en stor tvättbassäng, där alla tvättade sina kläder. Vattnet var fullt av löss. Vi tvättade därför våra kläder först när vi kom fram till Erexim, platsen där vi bodde den första tiden. Måltiderna, i Rio Grande, åt vi på en större bespisning tillsammans med flera hundra emigranter. Bord stod i långa rader. Vi åt ut emaljerade tallrikar. Maten var god. Det var kött, bönor, ris, makaroner… Nog fick man äta sig riktigt mätt.

I eftermiddags tog jag turistbåten Cisne Branco och for ut förbi Ilha das Flores där Augusta fick äta sig mätt.