Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Djävulens kök har jag ett antal hemma. Den kostar 180 kr och plus frakt i Postnords blå påse M á 63 kronor kostar det 243 SEK att få hem 280 sidor läsning. 68 reportage och reflektioner från världens vimmel. Lägger du till en hundring kan jag, utan att höja portot, stoppa med en av titlarna:
GUYANA – rapport från ett falnande eldorado (2021)
Den falske ingenjören, svenska spår i Argentina (2019)
Till fots genom Europa (2016)
Recensenten Thomas Nydahl gillar särskilt berättelsen om tågresan från Istanbul till Sofia. Bilden från södra Bulgarien.
Bulgariens huvudstad Sofia blev en positiv bekantskap när jag var där för någon vecka sedan. Jag har varit i Bulgarien tidigare och det här avsnittet kommer i min bok Djävulens kök som planeras ges ut i september.
Det finns inget mörkare än en bulgarisk landsväg en mulen sommarnatt. Därför körde vi inte längre än till Baltjik, trots att vi hade siktat på Varna som ligger ytterligare fyra mil söderut längs Svarta Havskusten. Det var svart som i en kolsäck. Sigge Citroëns halogenlampor räckte inte långt. Ögonen var tunna springor. Vi hade kört sedan Draculas slott i Bran i Transsylvanien, rundat diktatorn Ceausescus enorma palats i Bukarest under rusningstid och sedan tuggat mil österut mellan långtradarna mot Svarta Havet.
Med sin släktroman Shimonoffs längtan gjorde Jacques Werup Varna till ett lockande mål för många resenärer. Så även mig. I hans Handbagage beskriver han hur han kommer till Varna efter en tids rundtur i det då kommunistiska Bulgarien för att hitta inspiration till sin roman:
”Därute ligger Varna, min morfars hemstad, Varna, ett namn som redan i min tidigaste barndom eggade min fantasi. Jag ser de låga husen under skyar av grönska, de mörka spänstiga duvorna, helt annorlunda de blekfeta i Malmö… jag ser orientaliska ansikten omkring mig, jag känner dofterna…”
Vi däremot kom bara till Baltjik. Det var så nedrans mörkt.
Baltjik grundades en gång i tiden som den grekiska orten Dionysopolis, ett namn som lovade förhoppningar om vin, kvinnor och sång.
Romaren Ovidius hamnade i Constanta i Rumänien, en bit norrut på samma kuststräcka invid Svarta Havet, som vi om några dagar ska passera.
Ovidius är läraren i Konsten att älska:
”Jägaren känner ju väl, var nät man för hjortarna gillrar,
var uti dalen en galt gnisslar med tänderna vilt;
lunden är fågelfängaren känd, fiskfångande mannen
vet, i vad vatten hans rov simmar förnämligast kring:
vill för bestående kärlek jämväl du dig söka ett ämne,
läre du ock, på vad plats flickor du finner i mängd…”
Drottning Maria av Rumänien ägnade somrarna på 1930-talet åt att kurtisera sin unge turkiske älskare just i Baltjik. Hon hade sett till att det byggts ett sommarpalats. Inte att förglömma, anlagt en kaktusträdgård.
Rastlösheten driver mig ut ur hotellet poolområde med kameran för att se om andra fåglar än trutar och skarvar kan fångas på bild. Finns det biätare, en svart stork eller kanske en sultanspett runt hörnet?
En bit söderut längs strandpromenaden, alldeles i närheten av drottningens sommarhus, ser jag polisbilar och folksamling. Först misstänker jag att det kanske rör sig om en olyckshändelse, men när jag kommer närmare ser jag att det vimlar av kostymnissar med spiralsladdar från innanför skjortan och upp i öronsnäckor.
Två paranta damer kommer kryssande mellan säkerhetspoliserna mot väntande svarta bilar. Jag fotograferar reflexmässigt men på håll kan jag inte identifiera dem, så jag frågar ett av sladdbarnen som eventuellt också har ett dolt axelhölster.
Jag får besked:
Det är franskläraren och presidenthustrun, Madame Brigitte Marie-Claude Macron, adress: Elyséepalatset i Paris.
Det ser jag ju när hon kommer närmare, vinkar åt folket samtidigt som hon fyrar av ett blixtrande leende rakt i hjärtat på mig innan hon åker iväg tillsammans med fru Radev, presidentskan från Sofia. Deras män är i Varna, snickesnackar, röker cigarr och smuttar konjak under damernas utfärd.
Hotellets uteservering har en betongavgjutning av norska Mette-Marits nakna fötter bland de torra blommorna i rabatten.
Lätt starstruck vänder vi och far norrut mot Donaudeltat.
Pågarna som idag håller hunnerna borta från presidentpalatset i Sofia.
Maktens boningar i Sofia, alltså parlament, president- och ministeriebyggnader vilar på det riktigt gamla Sofia, det som en gång hette Serdica.
En hel romersk stad har grävts ut och på väg till metron kan man praktiskt taget trampa omkring på gatorna precis som romarna en gång gjorde. Stenläggningens marmor är mjukt sliten och det syns att återbruk inte är något nytt. På några stenar finns inskriptioner som visar att de tidigare suttit någon annanstans.
Andra tavlor berättar om Marcus Aurelius tid. Han känner vi ju till. Eller hur?
Det är stora områden som frilagts till ett museum.
Vi lär oss bland annat:
Serdica var Sofias första namn och det grundades av den trakiska stammen Serdi redan 8-700 före Kristus. År 45 f.Kr. tog romarna kål på trakiernas självständighet när deras sista kung Rhoemetalces hade gått och dött. Under kejsar Trajanus (98-117) fick staden namnet Ulpia Serdica.
Festen varade till 447 då Attila drog in med sina hunner, levde rövare och brände ned alltihop. Justanianus byggde några hundra år senare upp det igen. Kejsare kommer och går.
Så har det fortsatt. Men det var alltså några år sedan man slet de här trottoarerna för första gången. Perspektiv.
Tanken slår mig på väg till Museet för den socialistiska konsten som ligger en bit utanför city. Där står Lenin, Lenin och Lenin på parad på en gräsbevuxen bakgård. Kuriöst nog nästan i skuggan av World Trade Center.
Fattar han kraften i sitt varumärke?
Zlatan Ibrahimovic är det första och ofta det enda som kommer upp i huvudet på taxichaufförer när de hör att man är svensk. Varumärket Zlatan är extremt välkänt i världen. Fattar Sverige det?
Zlatan kom lägligt när vårt förra världsnamn Björn Borg valde bli kalsongmagnat.
Ett annat varumärke som aldrig går ur tiden är Lenins. Jag väljer således bort de ”tunga” och etablerade museerna i city och far iväg till den socialistiska konstens museum som är en del av kulturministeriet.
Besviken. Ärligt talat hade jag hoppats på mycket mer av den socialrealistiska konst som utmärkte ett helt århundrade i halva Europa än vad som exponerades. Ett tjugotal tavlor i museet är allt som erbjuds förutom statyparken. Det finns en väldigt liten museishop men jag avstår mugg med både Stalin och Lenin.
Det blir bussen till Belgrad.
Inträdesprov hos ungkommunisterna. Lite ryser man…
Taxichauffören vill inte köra från järnvägsstationen i Sofia till hotellet eftersom polisen spärrat av city. Det är oroligt, säger han bara och viftar avvärjande med cigaretten.
Peter Pan Guesthouse ligger bara några få famlande vingslag från Alexander Nevskijkatedralen, Sofias främsta turistattraktion enligt de flesta guider.
Låt inte lura dig av bilden. Det kryllade av poliser runt katedralen. Detta är innanför avspärrningarna.
Poliser och avspärrningar, liksom vid Franska platsen i Yerevan. Skillnaden är att här finns bara poliser. Inga demonstranter. Det handlar om bensin- och matprisernas relation till lönerna som orsakar folklig oro.
Glider runt katedralen ett varv bland poliserna. Inte ens till ett Stockholmsderby i fotboll skulle RPS kunna pressa fram så många polismän och -kvinnor.
Tar av kepsen och slinker in i heligheten, döpt efter svenskdödaren från Novgorod, Alexander Nevskij, som gav Birger Jarl svar på tal (fast då hette han Magnusson) då denne år 1240 dök upp med sina mannar i Ryssland, som en annan övermodig Putin, och förklarade i sin hybris att nu var detta svenskt område.
Birgers här var väl bakfull, låg och slaggade när Alexander drog in då julinatten övergick i morgondimma och enligt ryska legender rände spjutet i ansiktet på Birger, som schappade hem till Stockholm och vävde sina egna sagor.
Såna här svenska militärfadäser lär man sig ingenting om i svenska skolor och det förvånar nog många att ryktet om Alexander genom århundraden växt så att det ända nere i Bulgariens huvudstad Sofia byggts en jättekyrka till minne av honom och hans förtjänster för Ryssland.
Kopplingen är ju naturligtvis den att Birger ansåg att hans religion var bättre än den de hade i Ryssland och stora delar av Östeuropa, där den ortodoxa tron regerade. Tji fick han. Innan Alexander dog drog han av militärkappan och på munkkåpan. Han röjde stig för sig över bland de heliga.
Benrester av Nevskij finns i katedralen i Sankt Petersburg, men också härinne under de enorma valven, ligger en lillfingerlång benpipa. Det kallas bara relik på skyltarna, men källor på nätet spekulerar i att det kan vara en bit Nevskijs revben. Jag tänker på reliken av Jungfru Maria som fanns i Skivarps kyrka och visade sig vara ett sälben. Reliker – den tidens bitcoin.
Jag andas ut det kyrkliga och drar mig mot parken Knyaz-Borisova gradina. Furst Boris park. Andra katedraler. Andra religioner.
Det finns en rosenträdgård i Borisparken och några knoppar har redan brustit.
Nationalstadion först och främst och där bakom lyser rött i det gröna, den bulgariska arméns stadion. CSKA:s hemmaplan.
Säg Hristo Stojtkov och Henrik Larsson svär förbannelser. Det var han som gjorde osannolika fem mål i sista ligamatchen 1990 som krävdes för att erövra UEFA:s finaste utmärkelse och bli Europas skyttekung i fotboll. Den guldsko som Larsson i Celtic redan provat ut.
Han bor i Spanien nu, säger några grabbar som blir glada när jag minns den gamle storspelaren.
Runt stadion finns träningsplaner där knattelagen är i full fart. Inne på arenan springer tonåringarna långlopp och i skuggan av lövverken utanför lirar några pensionärer en inte helt oäven pingismatch. Jag tar en glass.
Citerar om Orientexpressen (London-Venedig) på reseföretaget Escapes hemsida:
”Varje tåg-set består av tre restaurangvagnar, en barvagn och bekväma sovvagnar – samtliga Orientexpressens originalvagnar från 1920- och 1930-talet. De är vackert restaurerade och återskapade in i minsta detalj, från de polerade träväggarna med art deco-reliefer och blank mässing till det broderade emblemet på sängkläderna. I de lyxiga restaurangvagnarna sätter du dig vid ett vackert dukat bord med kristallglas och silverbestick. Du väljer från en imponerande vinlista, blir uppassad av uppmärksamma servitörer och njuter av fantastisk mat tillagad av franska kockar. Efter en god natts sömn i sängkläder av högsta klass avnjuter du frukost i din eleganta kupé medan landskapet passerar utanför tågfönstret.”
Om jag hade pengar, som Jan Malmsjö sjunger i Spelman på taket.
Jag väljer att resa hem från Istanbul längs med marken. Som på räls ska det gå. Skyhögt dyrare än att bara flänga ombord på en airbus, inleasad av nått lågprisflygbolag som bytt namn nästa år, för att timmen senare dimpa ned på CPH eller MMX. Kolossalt mycket mer obekvämt.
Att vara resenär för ofta med sig det obekväma. Ibland är det också dyrare, ibland alldeles för billigt.
Bokar sovvagn från Istanbul till Sofia i Bulgarien och far till Halkali, i änden av pendeltågets Marmary Line. I väldigt god tid. Tack.
Halkali är en typisk pendeltågsstation. Det finns i princip inte mer än perronger. Heller inga sittplatser förutom en cellulär och klaustrofobisk väntsal.
Informationssnubbe på knagglig engelska svarar lätt blasé på tilltal:
Nej, det finns ingen restaurang, bistro eller servering ombord på tåget.
Nej, det finns ingen drickaautomat eller kafeteria på eller vid stationen.
Nej, det finns ingen supermarket i närheten. En restaurang så jag kan äta upp mig inför resan ligger trettio minuters gångväg norrut.
Nej, det finns ingen väskinlämning eller box att droppa väskan om jag promenerar till restaurangen.
Orientexpressen redo på Halkali i Istanbul.
Istället tar jag pendeln tillbaka till hållplats Mustafa Kemal, går några hundra meter till byns centrum, hittar en supermarket och införskaffar kex, en påse släta bullar, en liten paket skivad ost, bananer, några hekton syrliga gröna Reine Claudeplommon, fyra flaskor vatten, en liter mixed nektar och några choklad och traskar tillbaka.
Tvåbäddskupén är hyfsat bekväm. Ljus och vatten funkar och jag är ensam herre på täppan tills jag frågar konduktören om jag har detta privilegium hela vägen till Sofia. Då skickar han in en ung turk i slips och grå kostym med en liten ryggsäck till underslafen.
Efter bara två timmars sömn natten före på grund av fakirflyget från Yerevan, somnar jag tämligen snabbt och sover bra trots ljud, ljus och krängningar.
Men – strax efter klockan 02 är det allmän väckning. Passkontroll. Turkarna har ingen pardon. Alleman ut och runt tåget på perrongen och in i ett stationshus, övergivet så gott som förutom en liten lucka med bister tjänsteman och kamera. Det tar sin tid.
Somnar på nytt. Timmen senare dags igen. Bulgarisk passkontroll. De stiger dock ombord och det räcker med att sträcka fram passet från britsen och se ungefär lika nollställd ut som när passpolisen i Ystad klämde porträttbilden som pryder dokumentet. Ingen plåtar plytet.
Det blir också en resa bakåt i tiden då stinsen står med spaden i hand, full uniform och närmast i honnör av respekt och stolthet när tåget passerar den minsta lilla övergivna håla. I Bulgarien är många av dem kvinnor.
Men man kan inte sticka ut huvudet, låta håret fladdra och ta fina bilder av tågets slingerskank i någon kurva. Fönster går inte att öppna. Världen är allmänt möjligen säkrare för idioter men tråkigare för andra.
Det som fortfarande förbryllar och ger Poirotvibbar är att kupékamraten, den unge turken i kostym, på väg mot Belgrad via Sofia, är borta, putz weg, när jag vaknar i Plovdiv. Försvunnen.
Fick jag inte broderade sängkläder eller kristallglas som matchar vinlistan ombord på min Orientexpress så fick jag i alla fall ett alldeles äkta mysterium.
Så är jag i Sofia.
Alla tråkmånsar som läser och skakar på huvudet och säger att detta är INTE den klassiska Orientexpressen har ju rätt.
Kosmopoliten 