Ryttmästarn’s skandal

När jag knallade uppför den ungefär 200 meter långa gatan calle Gral Ekdhal i stadsdelen Bellavista i Santiago i Chile trodde jag att jag skulle kunna skriva en militär story om denne grabb från Kristianstad som blev en av Chiles största krigsteoretiker.

Felstavade gatan calle Gral Ekdhal i Bellavista i Santiago håller som bäst på att fräschas upp.

Sen googlar jag Wilhelm Emanuel Ekdahl Anglin (född 1853).

Och hittar en skandal!

Kanske var det något så banalt som en olycklig kärlekshistoria som drev den skånske ryttmästaren iväg från hemlandet och att slå följe med en trupp preussiska officerare som lånats ut av kejsar Wilhelm för att lära chilenarna lite hyfs.

Hos Wikipedia står det om Ekdahls privatliv:

”Wilhelm Ekdahls familjeförhållanden är inte fullständigt utredda. De uppgifter som föreligger på Internet är ofullständiga, osäkra och i något fall uppenbart felaktiga.”

I tidningarnas digitala och inte längre fullt så dammiga arkiv kan man med en nypa envishet och träffsäkra sökord hitta de mest oförblommerade skvallerartiklar om gemene man. En officer och en gentleman sågs som ett lovligt byte för redaktörerna. En sådan som Wilhelm Ekdahl, som var son till en kontraktsprost, bror till ingenjören och hamnbyggaren Ossian Ekdahl, löjtnant vid Generalstaben och lärare i krigsvetenskap vid Ridskolan på Strömsholm. Han lär också ha varit adjutant till prins Oscar, Gustav V:s lillebror.

Den svenska militära karriären tog en ände 1895. Då hade han redan året före emigrerat till Amerika.

Dags att möta skandalen.

Den 14 juli 1894 föddes en son i Stockholm av Augusta Ekdahl och hon och maken Wilhelm satte som brukligt in födelsenotis i en rad tidningar. Det är Augustas förste son efter tre döttrar.

I september samma år, då gossen inte ens är två månader gammal färdas en notis från den svenskspråkiga New York-tidningen Nordstjernan över Atlanten till de svenska mediehusen.

Rubriken i Folkets Tidning den 5 september 1894 lyder Låtom oss skiljas!

Med Gustaf Nilsson rann sinnet över för ryttmästar’n.

Då det i artikeln står att paret har tre barn så har antingen ett av barnen avlidit som liten eller också är det nämnde Gustaf Nilsson som är far till den siste.

Karlstadstidningen rullar upp hela storyn några dagar senare. Den unge löjtnanten vid Generalstaben har gruvligt förälskat sig i ”fel sorts” kvinna. Augusta Karolina Ekdahl, född Öhman, var som tidningen skriver ”visserligen ovanligt vacker, men långt ifrån älskvärd och ännu mindre dygdig”.

Ekdahl själv hade emellertid ett briljant huvud och skulle kunnat gå långt på den militära banan trots att han var ofrälse. Tills han träffade Augusta. Hon kom nämligen från gatan.

Ekdahls befäl varnade honom för Augusta när de förlovade sig. Rykten gick att hennes sedeslösa liv fortsatte trots förlovningen. När de till råga på allt gifte sig fick han sparken från Generalstaben och de flyttade till Höganäs.

Karlstadstidningen spär på med:

”Det lif, som denna löjtnantsfru här lefde, kommer antagligen sent att glömmas i det samhället.”

Hon lovade bot och bättring. Han förlät. ”Blott för att nästa dag glömma detta löfte och åter hängifva sig åt dryckenskap och sedeslöshet.”

Till slut gick det inte längre. Paret emigrerade och domare Bartlett vid Supreme Court i Brooklyn deklarerade absolut skilsmässa mellan paret.

Ekdahl for till Chile, blev överste och general, krigsteoretiker och historiker, författare till flera böcker om chilenska krig och fick alltså en felstavad gata uppkallad efter sig.

Han gifte om sig den 4 oktober 1900 med señoritan Nieves Peese, som tydligen hade ett gott öga till svenska gentlemän då hon var änka efter svensken Henrik Arnoldsson som dött på dårhuset i Santiago några år tidigare.

Om denne Don Enrique har jag bara hittat att han framträdde som musiklärare men också att han ingick i ett konsortium som skulle dra igång telegrafen mellan Santiago och Iquique i norra Chile. Känd och aktad för sin intelligens och vinnande personlighet var han, i alla fall tills han hamnade på hispan. Det står i Sydsvenskan 19 november 1888.

Tragiskt blev också Augusta Ekdahls fortsatta öde. I Ystad-Posten av 30 december 1903 berättas hur hon och barnen för tredje gången överlämnats till fattigvården i Allerum. Något år tidigare hade hon kortvarigt skärpt till sig i Stockholm och till och med haft ett ”mycket förmånligt giftermålsanbud… men hennes af naturen galanta lefnadssätt gjorde detta om intet.”

Augusta Karolina Ekdahl, född Öhman, avled bara 44 år gammal 1905.

En av flera böcker av Ekdahl som fortfarande når läsare i Chile.

Wilhelm Emanuel Ekdahl avled i Santiago 1924 och begravdes under militära hedersbetygelser.

Poetiskt paradishörn

Alldeles invid Nerudaporträttet i bokhyllan står Ärtan Lundkvists Vulkanisk kontinent, från 1960. Jag är tvungen att bläddra lite förstrött i den och jomen visst, självklart, har Artur från Perstorp varit hos Neruda i Bellavista i Santiago, till skillnad från mig. Läs om dundermissen.

Inte bara det. Han umgicks några dar med den chilenske poeten. Både där och på Isla Negra.

Huset håller Neruda på att förvandla från ett ”förfallet utkantshus” till ”poetiskt paradishörn” som Lundkvist uttrycker det.

”Varje detalj är anlagd för att tala till sinnena, att väcka förnimmelser av smak, doft, beröring. Förnimmelser framför allt av själva materialet: sten, trä, smidesjärn, glasskivor.”

Politisk gatukonst i Pablos kvarter i Bellavista 2023.

De ger sig ut på en bilfärd med Nerudas skrangliga bil. Han kör inte själv utan har chaufför. Bilen är det inte mycket bevänt med enligt Artur Lundkvist, men så möter de en av poetens vänner i en, som Artur beskriver det ”pampig” bil. De flyttar över i den och Neruda undrar försynt hur mycket en sådan fin bil kan kosta.

– Minst ett halvt nobelpris, flinar vännen.

Det dröjde elva år innan han fick Nobelpriset i litteratur. Då hade Artur Lundkvist suttit tre år i akademien där det sades att han hade stort inflytande på var priset skulle hamna. Kanske mindes han att Pablo behövde ny bil…

Neruda var kommunist. Lundkvist aktiv i Förbundet Sverige-DDR och tog emot Leninpriset 1950. Han kallade sig dock aldrig kommunist utan fri socialist med den tankeväckande maximen:

”…jag är med revolutionärerna så länge de inte uppnått sina mål.”

När jag sätter tillbaka Artur i hyllan faller Lukten av guayaba ned. Samtal med Gabriel Garcia Marquez. Första sidan jag slår upp, alldeles på måfå, visar en bild på Gabo tillsammans med vem då? Jo, Pablo Neruda i Normandie.

Varför får inte jag vara med?

Garcia Marquez till vänster och Pablo Neruda till höger. Okänd skönhet i Normandie i mitten. Bilden stulen ur bilduppslag i boken Lukten av guayaba, samtal med Gabriel Garcia Marquez.

Geoglyfer och utomjordingar

Jag läste mer om Carsten Jensen som reste vidare från Santiago med buss och mellan Iquique och Arica, i Atacamaöknen, gluttade han på gardinen i bussfönstret och fick se geoglyfer.

Geoglyfer är ett roligt ord. Det handlar om stora bilder och budskap som gjorts i öknen av mänsklig hand. Geoglyfer behöver inte vara tusenåriga utan det finns moderna konstnärer som arbetar med denna jordkonst också. Som dock är minst sagt utrymmeskrävande.

Mest kända är ju Nazcalinjerna i Perú. Och den mest kända förklaringen till dem står ju Erich von Däniken för: det var landningsbanor för utomjordingar.

Erich von Däniken, född 1935, lever än trots tobaken. En googling visar att den blå kostymen, den skiljs han inte från.

I sin bok Olösta gåtor slår han fast (översättning Roland Adlerberth):

”På många håll i Perú finner man överdimensionerade ristningar på bergväggar, som utan tvekan måste vara avsedda som signaler för en i luften fritt svävande varelse. Såvida de inte faktiskt är helt meningslösa.”

På det kortlivade upplevelsecentrum Mystery Park som von Däniken drev i Interlaken i Schweiz under några år i början av 2000-talet fanns ett rum där man kunde gå på ett glasgolv över Nazcalinjerna.

Han var noga med att poängtera att han inte hade svar, han ställde bara frågor, som han sade då jag och Clas Svahn träffade honom hösten 2005.

Von Dänikens fantasi togs emellertid av daga, parken gick i konkurs och numera vågar ingen längre säga att Jesus var astronaut.

Carsten Jensen glor på geoglyferna norr om Iquique och konstaterar:

”På Sierra Unida, en stor höjd mitt i Atacamaöknen, fanns en så kallad geoglyf. Geoglyfen var en gigantisk bild eller ett tecken som använde själva landskapet som bakgrund och duk och bestod av svarta vulkaniska stenar utlagda i linjer och rader på den grå ökensanden. Ingen visste vem som skapat geoglyfen på Sierra Unida, när eller varför, bara att den fanns där långt innan spanjorerna kom till Sydamerika.

Geoglyfen var en mänsklig figur med en krans av strålar kring huvudet…”

Ser du den? En mänsklig figur med en krans av strålar kring huvudet.

Den såg jag av en händelse från bussen och fick en bild. Även när bussen närmade sig Chizo en liten bit längre norrut hann jag med, då det i god tid skyltades om utsiktsplats.

Det var den som Jensen fångade i ögonvrån:

”Cuesta-Chizo-geoglyferna såg jag en halv sekund genom en springa i gardinen i en buss mellan Iquique och Arica, människofigurer på en röd bergssluttning….”

Chiza geoglyferna på vägen mot Arica.

Läs själv:

Carsten Jensen: Jag har hört ett stjärnskott

Erich von Däniken: Olösta gåtor

Dundermissen i Santiago

Om det är som Wille Crafoord sjunger att det är missarna man minns så har jag nu skaffat mig ett nytt minne, för när jag bläddrar och läser i Carsten Jensens reseskildring Jag har hört ett stjärnskott så kan jag räkna in en dundermiss under min resa.

Konstnären i Santiago som brände in sina motiv i masonitskivor hette Omar. Jag köpte även kondoren, en aymarasymbol.

Jag befann mig två kvarter från poeten och Nobelpristagaren Pablo Nerudas hem och museum i Bellavista i Santiago de Chile utan att ha en aning. Ändå, som en ödets knack på axeln, köpte jag en tavla med Nerudas porträtt just där.

Ändå inte en tanke. Omedvetenheten drev mig istället till calle Ekdahl som fått sitt namn efter Wilhelm Ekdahl, en militär från Kristianstad. Det kan du läsa om här.

I brist på väggutrymme har porträttet av Neruda tills vidare stuckits in i Chilehyllan.

Carsten Jensen skriver om Nerudas hem La Chascona:

”Rummen var små och intima, närmast fullproppade. Neruda hade varit en stor samlare. I biblioteket fanns en förstautgåva av den berömda franska encyklopedin från 1700-talet, redigerad av Diderot, som Neruda dock inte hade haft råd att skaffa sig förrän han två år före sin död fick Nobelpriset. Men böcker var inte det enda som Neruda samlade på. Han samlade också på glas, brevvågar, speldosor, spelkort och snäckor….

(…)

Neruda hade själv ritat husen och eftersom han älskade havet hade han lagt in många maritima drag i arkitekturen. Trappräckena var vågformade, det var hjöga trösklar mellan rummen som på ett fartyg, en galjonsfigur bar upp en bordsskiva, baren i mattslipad zink kom från en fartygssalong…

(…)

En annan av Nerudas passioner var lönndörrar, en lämplig lidelse för en författare…”

Jag läser i Nerudas Jag bekänner att jag levat, Minnen och där berättar han mer om sin samlarmani. Han nämner sin samling av just galjonsfigurer, sköna madammer i trä som suttit under bogspröt och hur vännen Salvador Allende flera gånger försökte snatta till sig flickgestalten som han kallade Marie Céleste.

När jag tar fram boken faller en artikel från DN ut, signerad Lars Palmgren. Den tar upp till diskussion huruvida Neruda mördades av Pinochetregimen eller om han verkligen dog av sjukdom, mindre än två veckor efter kuppen i september 1973.

Så sent som i februari i år kom nya uppgifter att Neruda förgiftades.

Det var den 1 april jag traskade runt i hans hemkvarter i Santiago utan styrsel.

Wille Crafoord:

”Det är missarna som gör det
Missarna man minns
Och nu när de ju ändå finns
Vad kan man göra åt det?
Det må väl va’ förlåtet
Om segern inte alltid vinns…”

I det gentrifierade och hippa Bellavista, kvarter från Nerudas hem är gatukonsten explosiv, expressiv.

Calle det vad du vill

Calle Ekdhal, Santiago, Chile.

Gatan är väl bara 300 meter lång där den ligger i Santiagos Recoleta, som spjärnade den emot det gentrifierade Bellavista i öster med sina konstsprayade byggnader, rastabarer och tatuerarverkstäder och de rent asiatiska kvarteren i väster. Det är ett lugnt, småborgerligt grannskap även om fyra unga män delar en flaska whisky på trottoaren i hörnet redan kl tio på lördagsförmiddagen.
Det finns inga skyltar med gatunamnet i någon ände, men jag har tur, gatan får ny beläggning och man gjuter decimetertjocka betongblock som ska bära kvarterstrafiken lång tid framöver.
Två banderoller förkunnar att Calle Gral Ekdhal rustas upp med pengar från Gobierno Regional de Metropolitano och la Municipalidad de Recoleta. Totalt kostar uppdateringen av gatan nästan 110 miljoner pesos (ca 1,4 miljoner SEK).

Naturligtvis stavade han sitt efternamn Ekdahl, kristianstadsgrabben Wilhelm Ekdahl Angelin. Felslaget gör gatan omöjlig att hitta på Google Maps.

Han är knappast profet i sin egen hemstad, men i Chile skrev han med en ambitiös penna ihärdigt in sig i de militärhistoriska annalerna. Jag återkommer till honom någon gång.

När jag ändå är på det här hållet tar jag metron till Ikea och äter Ingvars köttbullar. Enda chansen i Latinamerika. De är okej men bättre i Älmhult. Framförallt de små jävla ärtorna.

I väntan på ett 50-årsjubileum

Monedapalatset, Santiago de Chile.

Tjuvlyssnar på en misstänkt speedad tourguide framför Monedapalatset.
Några av amerikanerna i gruppen ser klädsamt generade ut när han nämner CIA och Nixon som kuppmakarnas bästa vänner. De flesta av dem har kanske inte ens hört talas om varken Nixon eller Allende tidigare. De ser i alla fall så frågande ut att guiden bums drar kortet Isabel Allende.
De var inte far och dotter. Hon var dotter till en kusin till presidenten.
Andarnas hus. Andas gruppen ut.

Carlos Pérez från Kista.

Några meter därifrån står Carlos Pérez i oklanderlig kostym i den 29-gradiga värmen med randig slips i blågult, FN-pin på kavajuppslaget, solglasögon utanpå de vanliga brillorna och lite stilbrytande: en basebollkeps på huvudet med texten, läs: budskapet, Sweden. Guiden har precis rabblat upp Kanada, Australien och Sweden som länderna dit chilenarna flydde undan förtrycket.
Det är klart jag stjäl en pratstund med Carlos.

Han är svensk om än inte från födsel. Han var löjtnant i den chilenska armén för ett kompani utanför Monedapalatset när de amerikanska Shermantanksen rullade fram den 29 juli 1973.
Kuppen avvärjdes då men Carlos tar inte åt sig äran av det. Tvärtom verkar han tycka att det mesta var kaos. Sambandet med palatset man skulle försvara funkade inte och han hade ansvar för 120 man. Reträtt.
Efter den 11 september, Carlos kompani var långt från Moneda då, greps han, förhördes och sattes i fängelse. Vi tittar på det mäktiga presidentpalatset. Han var inte politiskt engagerad. Han var bara där för att försvara demokratin. Carlos pekar ut fönstret till rummet där Allende hittades död efter striderna. Han medger att han träffade Salvador Allende ett par-tre gånger, men det var aldrig på Carlos initiativ.
Han överlevde bödlarna och när han kom ut ur fängelset blev det Sverige. Fast på senare tid har han jobbat för FN i Lima. I april bär det hem till Sverige.

Nu väntar han på en vän utanför Ministerio de Justicia y Derechos Humanos alldeles invid palatset. Vid den flank som det chilenska flygvapnet anföll under kuppen.
Vi skils åt vid statyn av Allende. Jag tittar en gång till på Monedapalatset som spelar en väsentlig roll i min deckarserie om Cesar Amado.
Sen går jag till Plaza de Armas och tar ett glas rött. Det är trots allt fredag kväll. I ett demokratiskt Chile.

Plaza de Armas i Santiago – ett magnifikt kaos. Efter två glas vin ser jag mig omkring. Många slåss om utrymmet och själarna en fredagskväll. Pastorn vrider orden ur bibeln med lika delar hängivenhet och fordran. Händerna reses i Hallelujah.

Men pastorns församling är skral om man jämför med de hundratals ungdomar som samlats vid en annan scen. Här är det punkstämning när transpersoner och allehanda hbtq-samfund delar sin hängivenhet.

Mitt emellan ljudkällorna, tro det eller ej, pågår ett trettiotal schackpartier med allvarsamma tänkare.

Alla kön på en gång. Roligt har de i alla fall, ungdomarna.

Fotnot: trilogin med den svenskchilenske snuten Cesar Amado och hans far Jorge finns som ljudböcker bland annat på bokus.se. Striderna kring Monedapalatset den 11 september 1973 återkommer i alla böckerna, om än i romanens form.

Ljuva September

Olof, Tore, Tore

Efter all dessa år

Fyra spaningar Arica

1. El morro.
Det är dit upp man ska dra sig om det blir jordbävning och det finns risk för tsunami. Häromkvällen läste jag lokalnyheterna på nätet. Det var jordbävning ca 20 minuter tidigare. Märkte inget, men kom ihåg att strömmen gick i 40 sekunder.
Det var värre den 13 augusti 1868 då en jordbävning (9 på Richterskalan) och följande tsunami dödade 300 invånare.
Morron är också krigshistoria. Här handlar mycket om kriget mot Perú som slutade med att Chile fick Arica med omnejd. Högst upp en enorm chilensk flagga – den ska väl synas från Perú, ett litet museum och den okände soldatens grav.
Så högt att man ser gamarna cirkla ovanifrån.

Från Morron har man utsikt över hela Arica.

2. Havet.
Det hav som bolivianerna anser sig bestulna på. Ett av världens bästa surfställen och jag ser vågorna växa till sig från ingenstans, i ett stilla hav, rulla in och slå över i ett skummande inferno.
Helsvarta strandskator skriker, trutar i olika teckning glor överlägset omkring sig och de smäckra sulorna sveper i formation strax över vågtopparna. Gamarna kalasar på en död säl. Hamnen är en frihamn och härifrån rullar karavaner av utrangerade Volvolastbilar österut, genom öken, över berg, för att nå Bolivia – det snöpta.

Från ingenstans växer surfvågorna till sig.

Chinchorros gjorde peruker åt sina döda.

3. Museet
Arica ligger i ett av jordens torraste områden, i Atacamaöknen. Ändå bodde här människor tusentals år före vår tideräkning. Chinchorrofolket är hittills de första som konstaterats mumifiera sina döda. Före egyptierna. Klimatmässigt är det naturligtvis ett perfekt ställe att bevara döda kroppar. Torka ut dem bara. När några riskkapitalister ville bygga ett nytt hotell för en 15 år sen hittade man ett gravfält med döda chinchorros. Det blev inget hotell. Det blev ett museum.

4. Tåget.
En rälsbuss, en relik från gången tid kränger på rangligt smalspår mellan Arica och Tacna i Perú.
Systerstäder som inte har annat än historia gemensamt. Tacna är en annan värld. Inte tvådimensionellt bara ett steg nedåt, inte alls. När tåget passerat den troliga gränsen till Perú blir det grönare. Trädplanteringar (många lyckosamma), fruktodlingar och till och med vinodlingar längs spåret. Chilesidan är blott erbarmlig ökensand.
En avgång i vardera riktningen dagligen

Rälsbussen Arica-Tacna är främst ett peruanskt initiativ.

Den svenska kyrkogården i Arica

Det finns ett inhägnat område på några tusen kvadratmeter i öknen några hundra meter från kåkstaden Cerro Chuño, i östra Arica, Chile. Det kallas Cementerio Sueco – den svenska kyrkogården.

En tre meter hög mur ringar in platsen. Det är lätt att klättra över. Innanför murarna ligger nästan 20 000 ton giftigt industriavfall från Rönnskärsverken i Skellefteå. Avfall med en hög halt av arsenik.

Den svenska kyrkogården. Bakom muren ligger nästan 20 000 ton arsenikhaltigt avfall.

Hittransporterat av Boliden för att det lokala bolaget Promel skulle upparbeta det.

Det var 1984-85.

Av det blev intet. Promel lät det ligga i en bunke på en plats som kallas för Sitio F. Helt öppet låg det där när kåkstäderna växte upp runt omkring, barnen lekte i bunken, åkte kana, grävde gropar och hade roligt.

Sen kom sjukdomarna. Dödsfallen.

Kritiken växte mot giftlagret i byn. Det flyttades. Tre kilometer bort, sade myndigheterna.

Rodrigo Pino guidar på avfallsplatsen. På muren bakom kan man läsa: Svenskarna gör ingenting, hashtag för tungmetaller och så ett förtvivlat: min son dog av förgiftningen.

– Om man kör lastbil runt omkring på vägarna kanske det kan bli tre kilometer, men vi har mätt sträckan till 650 meter fågelvägen, säger Rodrigo Pino, antropolog som engagerat sig för familjerna som drabbats av sjukldomar på grund av det svenska giftet i Arica.

Idag är det knappt 300 meter till närmaste bebyggelse.

När Rodrigo och jag tagit oss över muren ser vi hur man har ”tagit hand om” avfallet. Det har täckts med plast. Revor sticker upp här och var. Över plasten ett tunt lager jord. Eller jord förresten, det är grus och sand som överallt här i Atacamaöknens utkant. Det fläktar och blåser, viner och yr.

– Dagtid blåser det in från havet. Nattetid ut mot havet rakt över staden, säger Rodrigo.

”Kyrkogårdsmuren” har fått en del graffiti. Bland annat pekar man ut änglarna – de som försökt ställa upp för de drabbade, som Rodrigo Pino och det svenska filmteam som gjorde filmen Arica. Men också demonerna pekas ut. En av dem är Rolf Svedberg, miljöansvarig på Boliden då skiten skeppades iväg. Han har mer eller mindre erkänt att han förstod att Promel inte skulle vara vuxna uppgiften att ta hand om avfallet. Det nekade han sedan till då det blev rättegång i Skellefteå tingsrätt. Rolf Svedberg blev senare miljöråd i Miljööverdomstolen. Så kan det gå för en ”svensk demon”.

Änglarna och demonerna ståtar med namn på muren som omgärdar Bolidens arsenikbunke i Arica.

Efter kyrkogården far vi till Sitio F, den första dumpningsplatsen. Marken ägs av kommunen som arrenderar ut den till en firma som upplåter plats för åkare att reparera sina lastbilar. Avfallet sägs vara bortfraktat och ett lager jord har lagts på.

En man som reparerar en motor till en gammal amerikansk långtradare nickar. Han känner till markens historia men menar att han bara är där tillfälligt.

Jag räknar till tre utrangerade svenska lastbilar på Sitio F. En från Jan G i Helsingborg, en från Cliffton i Klippan och en tredje från Kylli Transport AB i Falkenberg.

Det är lite en ödets nyck att trasiga svenska lastbilar står uppställda just här, där Boliden försökte gömma 20 000 ton arsenikhaltigt avfall en gång i tiden. Ett tilltag som orsakat död, sjukdomar och elände för många familjer.

Luz Ramirez i Mamitas del plomo till vänster hjälper Isabella med utklädningen. Det är viktigt att hålla barnen sysselsatta och inte låta sjukdomar och död vara deras enda fokus.

Mamitas del plomo, det är blybarnens mammor, har en verksamhet på söndagen i Parque Carlos Ibañez del Campo, med små barn. Det är familjer som drabbats. Barnen har astma, eksem och symptom på sjukdomar som man ännu inte riktigt kan diagnosticera.

Andra har artros och artritis. Olika former av cancer är vanligt. Bland de som bott i närheten av giftlagret är det svårt att hitta någon som är frisk.

– Isabella har typiska aspergersymptom, men inte asperger, säger Luz Ramirez, en trettiofemårig mamma som själv har förstadier till cancer.

Barnen ritar, stojar och har roligt i parken. Det är viktigt för dem att få leva ett så vanligt liv som möjligt trots att sjukdomarna följer deras små steg som en skugga.

Frågan är hur många fler som ska insjukna och kanske också dö, långt i förtid, innan Boliden tar sitt ansvar, säger förlåt och tar hand om skiten.

– Vårt mål är att det ska tillbaka till Sverige, säger Rodrigo Pino.

Se filmen: Arica på SVTplay eller Cineasterna.

På vägen tillbaka – andra hållet

För att göra det enklare för er så att ni inte behöver följa hela min resa här på bloggen så ska jag nu sammanfatta den hemresa som jag står inför.

Alla övernattningar är inte bokade men några hållpunkter måste iakttas då jag ännu inte lärt mig köpa om- eller avbokningsbart och biljetter är inhandlade.

Upplevelsekontot är med råge fyllt. Därför har jag i det här sista planeringsstadiet annullerat en del självklara besöksmål. Killed my darlings. Saltöknen i Uyuni lämnar jag därhän, Cochabamba har jag pratat om i tre år – det ryker. Arequipa likaså. Det blir ingen Titicacasjö och inget Macchu Picchu (vilket aldrig heller varit aktuellt). Påskön får ligga kvar och vänta.

Vad bidde det istället då?

Det vet vi inte med säkerhet, men så här är det tänkt:

I morgon lämnar jag Salta. Tar bussen till gränsen mot Bolivia. Bor sista natten i Argentina i La Quiaca. Dagen efter flanerar jag över gränsbron (tänk dig scenen med John Wayne spelande mig, kisande mot den obarmhärtiga solen, hatten i nacken, kanske ett grässtrå i mungipan och handen på kolven) till Villazon i Bolivia och stannar en natt på ett hotell som jag uppgraderade i sista stund till 12 dollar för en natt och – fick eget badrum! Stans enda hotell.

Gränsstäder är speciella. Skyddsväst och stiff upper lip gäller.

Onsdag far jag med tåget från Villazón till gruvstaden Oruro. Till 3 700 meters, flämt, höjd. Genom saltöknen. Uppför slingrande bergsspår. Mitt i natten.

Sen är inte allt finplanerat längre men från Oruro åker jag till Arica i Chile – såg i går kväll filmen Arica om rättegången mot Boliden för hur det svenska bolaget dumpat gifter i Arica och medverkat till sjukdomar och död i de fattiga stadsdelarna. Har ju följt skådespelet tidigare men blir ändå upprörd över hur lite andras liv, ofta de fattigas, betyder för storkapitalet.

Jag alternerar mellan Arica och Tacna i Perú i den gamle Kristianstadsöversten Ekdahls fotspår. Han red fram och tillbaka och utkämpade sina strider. Nu går det en järnväg mellan städerna. Jag åker där ett tag innan jag flyger till Santiago.

Santiago är en bra hub att flyga vidare från. Så när jag traskat fram och tillbaka på calle Ekdahl några gånger, lättar jag mot Sao Paulo för vidare befordran till Manaus djupast i det brasilianska Amazonas.

Här sover jag gott någon natt innan jag bordar Amazon Star som under fyra dygn tar mig på floden till Belém vid Atlantkusten. Den 11 april stiger jag ombord på en Airbus, riktning Lissabon, där jag landar den 12 april.

Sen vet jag inte mer. Är jag vid gott mod köper jag interrailbiljett och drar hemåt över stäpper, åkerfält och skogar. Fast först vill jag nog se Porto också. Och kanske stanna någon dag i Bordeaux, eller göra en avstickare till Boulogne-sur-mère där Argentinas frihetshjälte San Martín trivdes så bra. Och ta en bira i Köln, och…

För den här itinerarions samstämmighet med hur det verkligen blir ansvaras ej. Det kan vara en Boeing till Lissabon. Inte kollat.