Exp. På vägen tillbaka: Kapten Grogg

Redan innan kapten Grogg gav sig på Cartagena den 1 april 1741 för att slå ut spanjorerna ur fästningen så hade han sett till att det präglades särskilda medaljer och mynt till minne av erövringen.

Snacka om att jinxa. Attacken misslyckades kapitalt.

Ett öga, en arm och ett ben men smartare än kapten Grogg.

Kapten Grogg hette Edward Vernon och var brittisk amiral. Han hade lyckats betvinga spanjorerna vid Porto Bello i dagens Panamá och hade nu ställt in sig på en enkel seger i Cartagena. Kapten Grogg kallades han för att han bar kläder av gros gram-silke. När han sen var först med att spä ut sjömännens romransoner med vatten blev detta grogg’s drink.

Vernon ledde 180 fartyg med 30 000 man och 2 000 kanoner i anfallet.

Castillo San Felipe de Barajas försvarades av den enögde, enbente och enarmade amiralen Blas de Lezo. Han hade 3 000 man, men istället två allierade som Vernon inte kunde hantera – tiden och gula febern.

Fortet ligger bara några kvarter från min tillfälliga boning i Cartagena. Det är vidlyftigt och välbyggt. Trånga långa gångar löper kors och tvärs i det bastanta bygget. Högst upp har man en förtjusande utsikt över den vackra staden och den karibiska kusten.

När jag går däruppe på skansen tänker jag att här har en gång i tiden befriaren, liberatorn, Simón Bolívar traskat fram och åter och funderat på vad han nu funderade på.

Inte minst 1821 då Bolívar tog Cartagena från spanjorerna. Då hette en av hans förbundna Fredrik Adlercreutz, född i Finland. Adlercreutz gifte sig sedan i Cartagena, utvisades efter Bolívars död och bodde på Jamaica en tid innan han återvände som svensk generalkonsul. Sen for han hem och skaffade stor familj, där ett barnbarn blev olympisk guldmedaljör 1912 i Stockholm och senare regementschef i Ystad (Nils August Domingo) och en sondotter (Luitgard) gjorde misstaget att gifta sig med Sixten Sparre.

Här på fortets stenläggning har säkert andra svenska kompisar i gänget kring Bolívar traskat, som businessmannen von Hauswolff eller ingenjören Falmark som skickades till Panamá för att mäta ut näset inför ett eventuellt kanalbygge.

Troligen knallade också Gosselman från Ystad upp till fortets topp. Ska kolla i hans bok då jag kommer hem. Tappade lite intresset för Gosselmans berättande som hyste rent koloniala åsikter och fördomar om folk och fä som idag känns olustiga att läsa.

Ett imponerande bygge Castillo San Felipe de Barajas.
Cartagena idag och i går.

Exp. På vägen tillbaka: Botan

Det händer ingenting om man bara ligger på rummet och hostar.

Alltså. Ut i vimlet. Haffa en taxi. Målet Jardín Botánico, några mil sydost om stan, i Turbaco. La selva negra – svarta skogen. Fåglar, fjärilar, vackra blommor och grodor.

Mariposa.

Taxipass. Utanför klocktornet i centrala Cartagena. 100 000 pesos! (Något mindre i svenska kronor). Nänä. Prutning till 70 000 gav inget. Han for sin väg. Haffa nästa. 100 000 pesos! (vet inte om svenska kronan hann sjunka, tror det inte).

Jag insåg att det nog var där det skulle hamna. Drog till med 80 000 och mannen accepterade med visst gruffande. Han var nämligen tvungen att betala 20 000 för ett tillstånd att köra utanför stadsgränsen med sin gula Cartagenataxi.

Jag mjuknade och accepterade 100 000. Det hade jag slängt upp hemma i Europa, så varför inte här?

Tillståndet visade inte så lättfixat. Han mixtrade med telefonen och ringde, sms:ade och hade sig under tiden vi körde. Sen stannade han till på en p-plats och försökte reda ut allting. Dålig uppkoppling. Köra en bit till. Nästa försök. Bättre uppkoppling men han behövde ta hjälp av en yngling på en bensinmack för att ladda hem tillståndet i mobilen. Han var inte själv i mobilåldern.

Att han höll på med mobilen i den smått vansinniga trafiken gjorde inte så mycket. Det var en formidabel rishög han rattade och fartgränsen på 30 km/h kunde han näppeligen uppnå. När jag gluttade på hastighetsmätaren visade det sig att den parkerat på noll.

Vi for åstad.

Det gick inte fort. Det rök och dammade. Jag hostade och nös. Allting fladdrade genom de nedvevade rutorna. Colombianska toner i bilradion. Elände, sopor, motorcyklar och plastskit svävade till synes runt bilen i en makaber cumbia och jag undrade om jag hade feber. Tutande.

Den sista kilometern var vägen svårnavigerad på grund av alla hålor, men vi kom fram och överens att han skulle hämta mig igen tre timmar senare.

Då vände det.

Jardín Botánico de Cartagena Guillermo Piñeres var en välskött oas mitt ute i ingenting.

Jag gick slinga på någon kilometer, spanade förgäves efter fåglar, såg några picaflores som jag inte hann med, och någon som gömde sig i lövverken men noterade en rad vackra fjärilar, massor av ödlor och leguaner i olika storlek. Ett gäng vrålapor var ungefär lika nyfikna på mig som omvänt.

Vrålapa.

Avväpnande lugnt, blodtrycksdämpande och njutbart.

Dessutom:

Jag träffade Head of Special Projects. Hon hette Sofie Lissbrant och var ursprungligen från Kullavik, söder om Göteborg. Det var ju en höjdare och sämre blev det inte heller av att jag bjöds på firmalunch, en riktigt colombiansk sancochogryta med lokala rotfrukter och ett rikligt med köttbitar.

Gracias, amigos!

Från Kullavik till Cartagena, Sofie Lissbrant.

Sofie hade bott i Cartagena i 14 år, hitlockad av kärleken. Stannat. Det blev mycket svenska.

Även chefen Santiago Madriñán satt med vid lunchen. Han hade varit i Uppsala och forskat kring en av Linnés mindre kända lärjungar, österrikaren Nicolaus Jacquin som samlat plantor i Colombia. Santiago hade skrivit en bok om honom.

Santiago Madriñán med boken.

Uppsala hade inte imponerat på honom. Han hade varit där i december. Ingen snö. Kallt. Mörkt. Riktigt mörkt.

Tillbaka till city tror jag chauffören plågade upp Toyotan i 45 när det bar utför. Jag körde 200 mil i Panama. Här hade jag inte rört ratten.

Exp. På vägen tillbaka: kompisen Gabo

Innan jag for till Panamá var Omar Torrijos och Graham Greene symboler för den lilla republiken som binder samman Syd- och Centralamerika.

Väl i Panama försvann de i ett töcken av gulliga, gapiga grodor.

Nu traskar jag på de trånga gatorna i Cartagena, Gabo’s stad – Gabriel García Márquez. Omar och Grahams kompis.

Det är ett collage av färger, intryck och människor. Turisterna glider fram i shorts och stråhatt, unga kvinnliga turistpoliser flockas med mobiltelefonerna i handen och batongen vid bältet, äldre män och pojkvaskrar sliter med tunglastade kärror och mogna damer i vidlyftiga klänningar i de colombianska färgerna balanserar en ananas på huvudet för gringoturisternas kameror och dollar.

Stans musik är tutande bilar, försäljare som överröstar varandra, fågelskrin från träden och i dessa dagar Goooooooooooooooooool en Caracol, fotbolls-VM:s eviga matchande försöker locka till kaféer och barer.

Boteros bulliga madonna ligger lättjefullt spritt språngande framför Santo Domingokatedralen. Liberatorns skarpskurna drag skär genom Plaza Bolívar.

Gabo är motivet på flera väggmålningar i gamla stan. Huset han byggde är istället både anonymt och instängslat. Rena raka röda murar.

Ingen skylt säger att det är rätt hus, men…

På gården till klostret La Merced finns Gabo’s och hustrun Mercedes Barchas grav. Det är ett mausoleum. Hans karriär avhandlas längs väggarna. Gabo dog i Mexico City, men familjen ”tog hem” honom.

Jag läste Hundra år av ensamhet tidigt. Jag läste de andra; Kärlek i kolerans tid, Patriarkens höst och andra. Har dem i Colombiahyllan på Erik Dahlbergsgatan. Tillhör supporterklubben.

Márquez skrev inte bara sina egna romaner. Han beskrev också vännen Greenes författarskap på ett underbart sätt. Som när han visade hur Greene kunde förklara tropikernas gåta genom att beskriva doften av rutten guava.

Det luktar rutten guava. Det luktar avlopp och urin. Som det kanske gör i en stad där det alltid är 28-32 grader och det inte har regnat på några dagar.

Det är så bildmässigt att jag har svårt att ta fram kameran. Välja motiv.

På morgonen serveras jag frukost på hotellets takterrass. Det är papaya, mango, ananas, banan och en tortilla. Dessutom två rostbröd och svart colombianskt kaffe. Det fläktar och ovanför oss cirklar fregattfåglar, pelikaner och några gamar.

Dilemmat är att jag inte vet vad jag ska göra här. Än.

Klassiska Librería de los Martíres lockar med förstaupplagor av García Márquez.

På vägen tillbaka

På vägen tillbaka.

När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.

Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.

De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.

Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.

Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.

På vägen tillbaka.

Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.

Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.

Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:

Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.

Därefter flyg:

Amsterdam-Willemstad, Curacao,

Willemstad-Panama City (via Bogotá)

Panama City-Cartagena

Cartagena-Quito (via Bogotá)

Quito-Buenos Aires.

Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.

Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.

Nu börjar det. 14 dagar kvar.