Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Det blev en bra resa till Buenos Aires från Ystad. Den tog en månad. Jag lämnade Ystad den 18:e november. En natt hos sonen med familj i Malmö, tåg Köpenhamn-Hamburg till Amsterdam och där en natt på vandrarhem.
Den 20:e november take-off mot Willemstad på Curaçao. Där: pirater, flamingos och värme.
Via Bogotá till Panama City. Där: grodor, nya vänskaper och Panamerican Highway.
Till Cartagena, Colombia. Där: historia knuten till Bolívar, god mat och leenden.
Via Bogotá på nytt, nu mot Quito. Där: flera härliga möten, konst och vyer.
Panamá, december 2022.
Sen Buenos Aires. Damp ned strax före jul. Vänner. Återseenden. Nyupptäckter och igenkänningar. Ett vattenhål. Ett tvåmånaders hem. Utflykter till San Martín de los Andes i Patagonien och Porto Alegre i Brasilien.
Nu sitter jag där med hemresan. Buenos Aires – Ystad. Uppbrott tisdag. I stora stycken oplanerad. Jag tar bussen norrut. Jag har bokat hotell fram till 10 mars. Resten tar jag efterhand. Det är den stora bilden som ännu saknas.
Planer är skrinlagda. Jag söker attraktiva alternativ. Har flera på gång. Vet inte när jag kommer hem. Vet bara att det är lite tuffare att vara på luffen i min ålder.
Den judiske filosofen Marin Buber hävdade att alla resor har hemliga destinationer som den resande inte alltid är medveten om. Det låter troligt men om man inte är medveten om dem, vilket syfte fyller de då, eller vilket nöje/nytta har man av dem?
Jag googlar, söker, vänder och vrider på stenar, buss- och flygbolag. Jag vill i mesta möjliga mån undvika flygandet men det är omöjligt att komma undan helt.
Det finns ingen oro. Det finns resvana.
Varför jag alltid får till så himla bra resor? Det finns en stor hemlighet: glöm missarna eller gör dem till roliga minnen, glöm alternativen som skulle ha varit bättre/roligare/billigare och njut av det du åstadkommer. Skit i de som vet bättre.
Var inte så pk. Sök upp det du själv är intresserad av. Inte det någon annan (tripadvisor, turistmyndigheter etc.) säger att du ska se som turist. Läs på. Prata med folk.
Det finns en anledning till att jag alltid haft sol på semestern.
Resan som pågår inleddes på Curaçao för snart tre månader sen. Då tog jag tillfället i akt att flanera i Piratens fotspår, eller möjligen sitta i hans rumpavtryck. Artikeln har varit publicerad i flera tidningar.
Pirate Bay heter en flott resort på den västindiska ön Curaçao. Kapten Krook står utanför en pub och på sjöfartsmuseet kan man läsa om kaparna som bedrev pirateri i Karibien.
Ingenstans nämns den pirat från Kivik, döpt Nils Fritiof Adam Nilsson, som med hustrun Tora gav sig iväg på en äventyrlig sjöresa till den lilla då nederländska kolonin 1949.
Ändå tillbringade han några veckor här, satt på verandan till Hotel Americano och studerade den berömda pontonbron Emma som svänger fram och tillbaka ett trettiotal gånger om dagen för att låta fartygen passera in i Schottegatt, den lagunartade hamnen.
Bron kallas The swinging old lady och Piraten fann det avkopplande att sitta där och studera livet i hamnen. Han drack lemonad.
Fritiof hade lovat Tora att vara nykter under hela resan. Ett löfte han höll. Tora var mycket betänksam inför resan eftersom deras äktenskap inte var bra. Piraten söp en hel del och de hade grälat mycket.
Han kan ju inte låta bli att nämna den kända blå curaçaolikören, men dricker den troligen aldrig. Någon öl släcker han törsten med vid något middagstillfälle. Inte mer.
Om resan skrev han en artikelserie som publicerades i Svenska Dagbladet. Reseberättelsen har senare ställts samman i en årsbok hos Piratensällskapet som gavs ut första gången 1998 med en ny upplaga 2018 som innehöll en del kompletteringar.
Hotel Americano låg vid Briónplatsen i Otrabanda, den ena av de båda stadsdelarna som binds samman av Emmabron. Den andra heter Punda. Brión var Felipe Luis Brión, en sjöofficer i Bolívars tjänst under 1800-talets frihetskrig.
Idag ligger det vackra hus med holländskinspirerade fasader i flera färger längs Briónplatsen. Av Hotel Americano finns inte ett spår. Det brann ned 1969 då en stor del av Willemstad ödelades.
Ungefär vänster om det gavelprydda huset med namnet Brion stod gamla Hotel Americano.
Det var ingen vanlig orkan som drog fram över ön den 30 maj 1969. Det var ett folkligt uppror mot oljebolagen som totalt dominerade ön den här tiden. Oljekrisen knackade på dörren och usla löner och arbetslöshet satte känslorna i svall. Ett antal byggnader sattes i brand men det blev lyckligtvis bara ett fåtal dödsoffer trots kravaller i flera dagar.
Bovarna var samma oljebolag som städslat Piraten, betalt hans resa och uppehälle för att han skulle skriva något trevligt om oljeindustrin. Det gjorde han också och i efterhand betraktade han själv skriverierna som en bagatell.
Visst glimtar det till av några små roligheter i reportaget men lika ofta kliver tidens nedsättande syn på folk och fä fram och gör läsningen besvärande. Avsnitten om oljeindustrin är ointressanta fakta som enbart kunde tillfredsställa oljedirektörerna.
Roligast är nog berättelsen från sjöresan ned med Malmrostankern Lillöhus och de personligheter han där mejslar fram som den Mr Seaberg (Sjöberg?) som Piraten beskriver ”med sjöben i ordning och kardansk hängning i knäskålarna”.
Även när han spekulerar kring språket papiamento som talas på Curaçao får berättandet mer färg. Han ger sig ut i vimlet och frågar på ren skånska efter vägen till Teckomatorp och får en rad olika svar. Gissa om förvåningen då han får svar på svenska från Lily Norfelt som bosatt sig på ön.
Det klassiska Hotel Americano försvann i upproret och det så totalt att jag får en handfull helt olika vägvisningar om var hotellet stod av olika personer som jag frågar, trots att jag inte frågar på svenska. Först på Sjöfartsmuseet tar en av de anställda hand om saken och googlar fram en position i närheten av var jag själv hade gissat mig fram till att det var enligt Piratens eget skrivande.
Nu bodde inte Fritiof och Tora där särskilt länge innan de flyttade till ett sjömanshem en bit in i stan. Americano blev för dyrt, skriver Piraten, men hustrun Tora som också berättat en del om resan till Curaçao i sin bok Högsta vinsten som handlar om livet med Fritiof skriver att maken helt enkelt behövde mer lugn och ro för att vila.
Tora är inte särskilt närvarande i Piratens skrivande. Hon nämns som hastigast men får i alla fall cred för att hon lyckas få med en motsträvig Fritiof på en flygresa till grannön Bonaire. I efterhand är han dock nöjd med utflykten.
När han bjuds på middag hos sin frisör är inte Tora med. Jag undrar vad hon sysslar med under tiden.
Tora skriver:
”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”
Det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.
Tora skriver:
”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”
Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte med ett ord berör han stormen.
Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin tandläkarpraktik under några år och Piraten är mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.
Tora och Fritiof försonas småningom och han slutar dricka. Kanske trots allt en sorts lyckligt slut. Däremot är hans litterära produktion blygsam efter resan till Curaçao.
Willemstad idag är en liten modern stad som i stor utsträckning lever på turisterna. Den ena kryssningsjätten efter den andra lägger till och passagerarna kryssar snabbt iväg mot kaféer och souvenirbutiker i den gamla stadsdelen Punda som utnämnts till världsarv.
Inte långt bortom den radie på någon kilometer som är kryssningsrobotarnas räckvidd är livet enklare och fattigare.
En och annan rastafarifarfar med långa grå flätor och marijuana i blick drar omkring men jag ser inga uteliggare.
I den inre hamnen finns fortfarande oljecisterner men hamnen har förlorat sin stora betydelse.
Du som läst så här långt har säkert haft tonerna av Povel Ramels Måste vägen till Curaçao gynga så i huvudet under hela läsningen. Det ligger nära till hands att tro att Povels Curaçaoresa tio år senare inspirerades av Piratens skriverier, men så är det inte. Povel reste med Salénrederiernas San Blas, vilken han ju också nämner i visan och det var en direkt bjudresa från redaren Sven Salén som gärna såg sig själv som en konstens och kulturens mecenat. Det här var en tidsålder då svensk handelssjöfart stod på topp.
Måste vägen till Curaçao gynga så? Kapten, ursäkta jag sjynga så! Puts väck min sömn till sista uns bland utspilld genever och tummelduns.
San Blas chibidarra (Uh!) Kränga hit! San Blas chibidarra (Uh!) Slänga dit! Banan inte vänta så skynda på, Mot Curaçao! Låta gyngan gå!
Den klassiska Emmabron i Willemstad samlar fortfarande nyfikna.
Två museer har det blivit i Willemstad. Häromdan besåg jag sjöfartsmuseet och idag gick jag till museet som hette Kura Hulanda. Det är ett antropologiskt museum som främst berättar om slavhandeln.
Båda museerna är väldigt sevärda med bra designade och informativa utställningar.
I slavskeppets inre ligger bojorna kvar.
Kura Hulanda är en ryslig påminnelse om människans brutalitet. Många är bojorna längs väggarna, man går ned i ett utrymme och hamnar i innandömet på slavskeppet, brännjärnet står framme som slavarna märktes med likt Vilda Västerns boskap.
Kura Hulanda är byggt i princip på platsen där slavauktionerna hölls fram till 1863 då holländarna också slutligen gav upp slaveriet, åtskilliga år efter Storbritannien (1834) och till och med efter Sverige (1847).
Curaçao var ingen bra ö för plantager och jordbruk. Därför blev det istället en frihamn för handel med allehanda produkter. Slavar var bara en av dem.
1795 ledde slaven Tula ett uppror på Curaçao. Det gjordes en film om revolten Tula: The revolt av den nederländske regissören Jeroen Leinders 2013. Vid lagunen, alldeles vid salinan som är flamingo area står ett monument över revolten. Det första steget mot befrielsen.
Monumentet över Tulas revolt vid flamingosjön.
Det ges också utrymme på museet för att berätta om de afrikanska nationerna Ashante och Benin. Jag känner igen en del från besöket i Ghana och det svenska slavfortet i Cape Coast. I ett annat rum behandlas slaveriet i en annan nederländsk före detta koloni, Surinam.
På en vägg hänger bilder ur John Gabriel Stedmans bok, som jag citerat i min Guyanabok. På en annan hänger en stor karta över plantagerna i Surinam. Två av de jag kan lokalisera drevs av Dahlberg från Nyköping. Också hans historia berättar jag i Guyanaboken.
Förutom de afrikanska inslagen finns en sal om rasfrågan i USA. Ruskiga är de båda KKK-dräkter som exponeras.
Plantagerna Anna Catharina och Johanna Charlotte drevs sannolikt av svensken C G Dahlberg. Hittar du dem?
Efter sex timmar, flera liter vatten och en stor öl behöver jag slutligen uppsöka och smiter in på ett wc längst in i Pundabasarens allra heligaste lagerrum. När jag ser mig i spegeln förstår jag varför parkvakten vid flamingolagunen så resolut beordrade mig till skuggan.
Jag skulle aldrig erkänna att det snurrade i skallen då jag sjönk ned på hans pall.
På resa i Karibien kallade Ove Allansson sitt alter ego i boken Gud är amerikan för den fete rosa grisen. Det kunde vara han i spegeln…
En wayra wayra konstaterade en av parkvakterna med kännarminen på. Nordlig tofskarakara säger Google. Men Google pratar ju inte papiamento.
Vi börjar från början. Efter tosti och kaffe på ett hippare fik i Willemstad tog jag mig till busstationen i Otrabanda, på andra sidan Emmabron. Jag löste biljett till lagunen. Två dollar. Tanten som körde och jag kom lite ihop oss om var jag skulle stiga av. Det var rätt långt kvar till det som hon kallade Lagunen och när jag kvittrade på om flamingos trodde hon först det var Club Flamingo på en flashig resort. Men jag vann och steg av. I ödemarken.
Detta var Curaçaos vattenrike. En lagun med dy omgiven av kaktusar men med ett litet lågt fågeltorn och en skylt som förkunnade att här var ”flamingo area”.
Det satt två parkvakter under ett träd och tjoade åt folk som stannade bilen på busshållplatsen. En tjej som tagit av skorna och gått ut en bit i dyngan fick en åthutning att hon skulle tvätta fötterna. Detta var en salinas, en saltsjö, och inte bra för huden.
Karibisk Flamingo, typ.
Grannen Bonaire är ju den kända flamingoön, men här häckar det också en liten koloni av karibisk flamingo. Den är lite rödare än den man ser i Frankrike och Spanien. De flesta sov. En häger spankulerade omkring och efter en kvart tyckte jag det räckte. Problemet var bussen tillbaka. Den skulle dröja.
Jag gick vägen vidare mot Sankt Willibrords katedral i den lilla övergivna byn med samma namn. Några kilometer uppför. Willibrord var Utrechts förste biskop, frisernas helgon, kom från Northumberland (han hade säkert kinesat hos bröderna på Lindisfarne). Han dog den 7 november 739 och det firar den katolska kyrkan. Det gör ju jag och Martín Palermo också, fast av andra anledningar. Ett brudpar fotograferades i kyrkan som renoverades. Brudparet for iväg och jag frågade en av jobbarna som rullade grus när bussen kom. Det blev en stunds röra. Ingen visste ju. Den kommer snart. Den kommer snart.
Brudpar, bröllopsfotograf, vittne och en av jobbarna i kyrkan som glad utropade att han hade sett mig på bussen ut. Det hjälpte inte. Han hade ingen aning om när den gick tillbaka.
Tanten på baren halvvägs tillbaka till the flamingo area hade ingen öl att servera men kunde busstabellen. En timme och tjugo minuter.
Hon visste. Jag satt och småpratade med parkvakterna, perioderna de var vakna, under trädet i öknen i en och en halv timme. Vattnet tog slut, ödlorna for omkring och jag trodde att en av vakterna fått solsting då han undrade om svenska män gick i kjol. När jag såg konfunderad ut så sa han att han alltid förväxlade Sverige och Skottland.
SEN KOM BUSSEN!
Jag gav chauffösen en 10-dollarsedel och fick 15 antillergulden tillbaka. Det är lurigt när man kör med två valutor men det var helt korrekt kunde jag räkna ut efter en stund.
Jetlaggad stiger jag upp vid halvfem, kör lite fläkt och väntar på att solen ska ta fram ljuset, fåglarna i grannarnas trädgårdar och promenera till Willemstad city. Två kilometer.
Frukostkaffe bland knegarna i Willemstad.
Frukostkaffet inte ens sju på morgonen i basaren hos en dam som fixar till en baguette med salami, avocado och chiliröra. Extremt gott kaffe. Trevliga människor i kvarteren bortom kryssningsfartygens angöringar. Klart billigare.
Fregattfåglarna sveper över hamnområdet liksom rödgladorna hemma i Fyledalen. Parakiterna glor misstänksamt. Jag skrämmer en natthäger så håret reser sig på huvudet på honom. Men den pyttelilla kolibrin hinner jag inte fota, den här gången heller.
Håret reste sig på natthägern då en viking närmade sig.
Mer spanska än engelska. Brukar en hemmasnickrad papiamento som nästan funkar. Tror jag i alla fall. Lär tjejen i husvagnen att pastechi heter empanadas på spanska. Köper en med ost. Keshi (queso). Spanar fiskaren som fjällar av en nyfångad meter barracuda.
Slår mig i slang med grabbarna som sköter Willemstads främsta attraktion – Emmabron. En pontonbro som binder samman de båda stadsdelarna Punda med Otrabanda. Trettio gånger om dan eller så manövrerar de bron fram och tillbaka för att släppa fram båttrafiken.
Emmabron – the bro!
Jag frågar efter Hotel Americano. Det var där som Piraten från Kivik satt på verandan och studerade brons rörelser i slutet av 40-talet. Your years late, sade killarna på bron. Men det dröjde tills nya Maritime Museum som jag fick en kompis som började googla för att hitta det riktiga Hotel Americano.
Hans föräldrar hade alltid tagit med honom på semestrar till länder som var lite svalare. Flera gånger till Danmark och en gång hade de åkt ända till Dalarna. Han mindes sin t-shirt med reklam för Falu rödfärg.
Willemstad, Curacao 2022.
När jag irrat in i regeringskvarteren kommer en Honda Accord med tonade rutor och registreringsskylten C1. Jag frågar säkerhetsvakten. Jo, det var presidenten säger han och pekar att jag kan springa efter för att hälsa på honom och ta en selfie. Jag älskar oskyldiga karibiska småstater.
Hur det gick? Det var bara chauffören och han skrattade gott.
Efter nästan tio timmar i luften damp jag ned med TUI:s Dreamliner i Willemstad på Curaçao när det redan blivit mörkt. På planet från Schiphol hamnade jag vid sidan av en ung malaysier, som bodde i Nederländerna ”sort of” och som bara skulle vara två dygn på Curaçao innan han återvände norrut. Varför? Jo, det var begravning. På andra sidan satt en ung mörk tjej som också var på väg till Willemstad för släktträff. Hon bodde annars i Groningen. På frågan om vad jag skulle kunna göra på Curaçao tänkte hon länge och sa sen att det var fem år sedan hon var där senast och då var hon fem år yngre och det var mycket party. Jag var ju ännu äldre konstaterade hon och kanske inte var lika partysugen…
Dayenne mötte mig med sin vita Toyota på flygplatsen och så körde vi till en supermarket så jag kunde skaffa en öl, Cerveza Zulia från Venezuela, några kex och lite frukt så jag klarar kvällen. På gatan utanför butiken var grillen igång. Folk stod i grupper. Musik från någon bilstereo.
Jag har inte sett nått av ön än. Jag har bara fått känslan av Karibien. Det är mörkt om än stjärnklart. Det blir till att utforska Willemstad i morgon. Folk pratar papiamento, nederländska, engelska och spanska. Papiamento är en blandning av dem allihop med mycket spanska inslag.
Farmor Nene
Dayenne o Kennedy driver Studio Nene. Ett pyttelitet hus som Kennedys mor bodde i en gång i tiden. Här finns en stor säng, kyl&frys och kök samt dusch o toalett. Ovanför dörren hänger porträttet av Nene själv. De har 8,2 på TripAdvisor, står det på flera anslag.
Fläkten går för fullt. 29 grader var det när vi landade strax efter 18oo lokal tid. Därute skäller hundarna. Det ska ta trettio minuter att gå till stan.
Papiamento är ett lite kul språk med spanska inslag som kan ge så här roliga skyltar.
När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.
Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.
De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.
Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.
Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.
På vägen tillbaka.
Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.
Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.
Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:
Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.
Därefter flyg:
Amsterdam-Willemstad, Curacao,
Willemstad-Panama City (via Bogotá)
Panama City-Cartagena
Cartagena-Quito (via Bogotá)
Quito-Buenos Aires.
Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.
Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.
Povel Ramel sjöng i Knäppupp. Han hade rest med bananbåten San Blas i slutet av 1950-talet. Riktigt vad han gjorde på Curaçao förstår jag inte. Bananreklam?
Tio år tidigare hade Fritiof Nilsson Piraten rest till Curaçao för att skriva en drapa om oljeindustrin, troligen på uppdrag och bekostnad av oljeindustrin. Publicerat i SvD. Han mönstrade passagerare ombord på Malmrostankern Lillöhus och gav sig iväg.
Det han skrev finns återutgivet i Piratensällskapets skriftserie 1988 med titeln Resa till Curaçao, redigerad av Helmer Lång.
Berättelsen är inte jätteintressant. Varken för en Piratenkännare eller en Karibienresenär.
Det som är intressant är att Tora var med. Hans hustru, tandläkaren. På några få sidor i sin självbiografi ”Högsta vinsten” (berättad för Monnica Söderberg) har hon förmedlat fler spännande och personliga detaljer från karibienresan än vad Piraten mäktade med på 90 sidor.
Överhuvudtaget är inte Tora särskilt närvarande i Piratens text. Aldrig till namnet, bara nämnd som hustrun, och inte heller medverkande i de utflykter eller bjudningar som Piraten medverkar på.
Ändå är Piraten nykter under hela resan.
Tora är betänksam när Fritiof kommer hem och berättar att de ska åka till Curaçao och att han ska vara nykter. Deras äktenskap är inte bra. Piraten super och de grälar mycket.
Men far iväg. Och han är nykter. I sin egen beskrivning gör han ingen sak av det, nämner den blå likören som gjort ön känd, men aldrig att han smakade den. Han sköljer ned maten med öl någon gång. Annars vatten.
Först bor paret Nilsson på Hotel Americano men flyttar till sjömanshemmet. Enligt Piraten på grund av kostnaden. Enligt Tora därför att Fritiof behövde mer lugn och ro.
Tora skriver:
”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”
Intressant är att Tora tar initiativ till en resa till grannön Bonaire, hon delger sina intryck i sin bok och det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.
”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”
Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte ett ord om stormen.
Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin praktik under några år och Piraten är väl mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.
Tora och Fritiof försonas och han slutar småningom dricka.
Och Povel Ramel? Jo, han och Piraten var också goda vänner och kanske inspirerades Ramel till resan till Curaçao av berättaren från Kivik.
Kosmopoliten 