Exp. På vägen tillbaka: ruskigt och sevärt

Två museer har det blivit i Willemstad. Häromdan besåg jag sjöfartsmuseet och idag gick jag till museet som hette Kura Hulanda. Det är ett antropologiskt museum som främst berättar om slavhandeln.

Båda museerna är väldigt sevärda med bra designade och informativa utställningar.

I slavskeppets inre ligger bojorna kvar.

Kura Hulanda är en ryslig påminnelse om människans brutalitet. Många är bojorna längs väggarna, man går ned i ett utrymme och hamnar i innandömet på slavskeppet, brännjärnet står framme som slavarna märktes med likt Vilda Västerns boskap.

Kura Hulanda är byggt i princip på platsen där slavauktionerna hölls fram till 1863 då holländarna också slutligen gav upp slaveriet, åtskilliga år efter Storbritannien (1834) och till och med efter Sverige (1847).

Curaçao var ingen bra ö för plantager och jordbruk. Därför blev det istället en frihamn för handel med allehanda produkter. Slavar var bara en av dem.

1795 ledde slaven Tula ett uppror på Curaçao. Det gjordes en film om revolten Tula: The revolt av den nederländske regissören Jeroen Leinders 2013. Vid lagunen, alldeles vid salinan som är flamingo area står ett monument över revolten. Det första steget mot befrielsen.

Monumentet över Tulas revolt vid flamingosjön.

Det ges också utrymme på museet för att berätta om de afrikanska nationerna Ashante och Benin. Jag känner igen en del från besöket i Ghana och det svenska slavfortet i Cape Coast. I ett annat rum behandlas slaveriet i en annan nederländsk före detta koloni, Surinam.

På en vägg hänger bilder ur John Gabriel Stedmans bok, som jag citerat i min Guyanabok. På en annan hänger en stor karta över plantagerna i Surinam. Två av de jag kan lokalisera drevs av Dahlberg från Nyköping. Också hans historia berättar jag i Guyanaboken.

Förutom de afrikanska inslagen finns en sal om rasfrågan i USA. Ruskiga är de båda KKK-dräkter som exponeras.

Plantagerna Anna Catharina och Johanna Charlotte drevs sannolikt av svensken C G Dahlberg. Hittar du dem?

Exp. På vägen tillbaka: Flamingoface

Efter sex timmar, flera liter vatten och en stor öl behöver jag slutligen uppsöka och smiter in på ett wc längst in i Pundabasarens allra heligaste lagerrum. När jag ser mig i spegeln förstår jag varför parkvakten vid flamingolagunen så resolut beordrade mig till skuggan.

Jag skulle aldrig erkänna att det snurrade i skallen då jag sjönk ned på hans pall.

På resa i Karibien kallade Ove Allansson sitt alter ego i boken Gud är amerikan för den fete rosa grisen. Det kunde vara han i spegeln…

En wayra wayra konstaterade en av parkvakterna med kännarminen på. Nordlig tofskarakara säger Google. Men Google pratar ju inte papiamento.

Vi börjar från början. Efter tosti och kaffe på ett hippare fik i Willemstad tog jag mig till busstationen i Otrabanda, på andra sidan Emmabron. Jag löste biljett till lagunen. Två dollar. Tanten som körde och jag kom lite ihop oss om var jag skulle stiga av. Det var rätt långt kvar till det som hon kallade Lagunen och när jag kvittrade på om flamingos trodde hon först det var Club Flamingo på en flashig resort. Men jag vann och steg av. I ödemarken.

Detta var Curaçaos vattenrike. En lagun med dy omgiven av kaktusar men med ett litet lågt fågeltorn och en skylt som förkunnade att här var ”flamingo area”.

Det satt två parkvakter under ett träd och tjoade åt folk som stannade bilen på busshållplatsen. En tjej som tagit av skorna och gått ut en bit i dyngan fick en åthutning att hon skulle tvätta fötterna. Detta var en salinas, en saltsjö, och inte bra för huden.

Karibisk Flamingo, typ.

Grannen Bonaire är ju den kända flamingoön, men här häckar det också en liten koloni av karibisk flamingo. Den är lite rödare än den man ser i Frankrike och Spanien. De flesta sov. En häger spankulerade omkring och efter en kvart tyckte jag det räckte. Problemet var bussen tillbaka. Den skulle dröja.

Jag gick vägen vidare mot Sankt Willibrords katedral i den lilla övergivna byn med samma namn. Några kilometer uppför. Willibrord var Utrechts förste biskop, frisernas helgon, kom från Northumberland (han hade säkert kinesat hos bröderna på Lindisfarne). Han dog den 7 november 739 och det firar den katolska kyrkan. Det gör ju jag och Martín Palermo också, fast av andra anledningar. Ett brudpar fotograferades i kyrkan som renoverades. Brudparet for iväg och jag frågade en av jobbarna som rullade grus när bussen kom. Det blev en stunds röra. Ingen visste ju. Den kommer snart. Den kommer snart.

Brudpar, bröllopsfotograf, vittne och en av jobbarna i kyrkan som glad utropade att han hade sett mig på bussen ut. Det hjälpte inte. Han hade ingen aning om när den gick tillbaka.

Tanten på baren halvvägs tillbaka till the flamingo area hade ingen öl att servera men kunde busstabellen. En timme och tjugo minuter.

Hon visste. Jag satt och småpratade med parkvakterna, perioderna de var vakna, under trädet i öknen i en och en halv timme. Vattnet tog slut, ödlorna for omkring och jag trodde att en av vakterna fått solsting då han undrade om svenska män gick i kjol. När jag såg konfunderad ut så sa han att han alltid förväxlade Sverige och Skottland.

SEN KOM BUSSEN!

Jag gav chauffösen en 10-dollarsedel och fick 15 antillergulden tillbaka. Det är lurigt när man kör med två valutor men det var helt korrekt kunde jag räkna ut efter en stund.

Exp. På vägen tillbaka: Willemstad morgontur

Jetlaggad stiger jag upp vid halvfem, kör lite fläkt och väntar på att solen ska ta fram ljuset, fåglarna i grannarnas trädgårdar och promenera till Willemstad city. Två kilometer.

Frukostkaffe bland knegarna i Willemstad.

Frukostkaffet inte ens sju på morgonen i basaren hos en dam som fixar till en baguette med salami, avocado och chiliröra. Extremt gott kaffe. Trevliga människor i kvarteren bortom kryssningsfartygens angöringar. Klart billigare.

Fregattfåglarna sveper över hamnområdet liksom rödgladorna hemma i Fyledalen. Parakiterna glor misstänksamt. Jag skrämmer en natthäger så håret reser sig på huvudet på honom. Men den pyttelilla kolibrin hinner jag inte fota, den här gången heller.

Håret reste sig på natthägern då en viking närmade sig.

Mer spanska än engelska. Brukar en hemmasnickrad papiamento som nästan funkar. Tror jag i alla fall. Lär tjejen i husvagnen att pastechi heter empanadas på spanska. Köper en med ost. Keshi (queso). Spanar fiskaren som fjällar av en nyfångad meter barracuda.

Slår mig i slang med grabbarna som sköter Willemstads främsta attraktion – Emmabron. En pontonbro som binder samman de båda stadsdelarna Punda med Otrabanda. Trettio gånger om dan eller så manövrerar de bron fram och tillbaka för att släppa fram båttrafiken.

Emmabron – the bro!

Jag frågar efter Hotel Americano. Det var där som Piraten från Kivik satt på verandan och studerade brons rörelser i slutet av 40-talet. Your years late, sade killarna på bron. Men det dröjde tills nya Maritime Museum som jag fick en kompis som började googla för att hitta det riktiga Hotel Americano.

Hans föräldrar hade alltid tagit med honom på semestrar till länder som var lite svalare. Flera gånger till Danmark och en gång hade de åkt ända till Dalarna. Han mindes sin t-shirt med reklam för Falu rödfärg.

Willemstad, Curacao 2022.

När jag irrat in i regeringskvarteren kommer en Honda Accord med tonade rutor och registreringsskylten C1. Jag frågar säkerhetsvakten. Jo, det var presidenten säger han och pekar att jag kan springa efter för att hälsa på honom och ta en selfie. Jag älskar oskyldiga karibiska småstater.

Hur det gick? Det var bara chauffören och han skrattade gott.

Nu siesta.

Presidentens bil? Dock utan president…

Exp. På vägen tillbaka: i farmors hus

Home away from home, Curacao.

Efter nästan tio timmar i luften damp jag ned med TUI:s Dreamliner i Willemstad på Curaçao när det redan blivit mörkt. På planet från Schiphol hamnade jag vid sidan av en ung malaysier, som bodde i Nederländerna ”sort of” och som bara skulle vara två dygn på Curaçao innan han återvände norrut. Varför? Jo, det var begravning. På andra sidan satt en ung mörk tjej som också var på väg till Willemstad för släktträff. Hon bodde annars i Groningen. På frågan om vad jag skulle kunna göra på Curaçao tänkte hon länge och sa sen att det var fem år sedan hon var där senast och då var hon fem år yngre och det var mycket party. Jag var ju ännu äldre konstaterade hon och kanske inte var lika partysugen…

Dayenne mötte mig med sin vita Toyota på flygplatsen och så körde vi till en supermarket så jag kunde skaffa en öl, Cerveza Zulia från Venezuela, några kex och lite frukt så jag klarar kvällen. På gatan utanför butiken var grillen igång. Folk stod i grupper. Musik från någon bilstereo.

Jag har inte sett nått av ön än. Jag har bara fått känslan av Karibien. Det är mörkt om än stjärnklart. Det blir till att utforska Willemstad i morgon. Folk pratar papiamento, nederländska, engelska och spanska. Papiamento är en blandning av dem allihop med mycket spanska inslag.

Farmor Nene

Dayenne o Kennedy driver Studio Nene. Ett pyttelitet hus som Kennedys mor bodde i en gång i tiden. Här finns en stor säng, kyl&frys och kök samt dusch o toalett. Ovanför dörren hänger porträttet av Nene själv. De har 8,2 på TripAdvisor, står det på flera anslag.

Fläkten går för fullt. 29 grader var det när vi landade strax efter 18oo lokal tid. Därute skäller hundarna. Det ska ta trettio minuter att gå till stan.

Papiamento är ett lite kul språk med spanska inslag som kan ge så här roliga skyltar.

På vägen tillbaka

På vägen tillbaka.

När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.

Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.

De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.

Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.

Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.

På vägen tillbaka.

Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.

Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.

Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:

Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.

Därefter flyg:

Amsterdam-Willemstad, Curacao,

Willemstad-Panama City (via Bogotá)

Panama City-Cartagena

Cartagena-Quito (via Bogotá)

Quito-Buenos Aires.

Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.

Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.

Nu börjar det. 14 dagar kvar.

Måste det gynga så…?

Måste vägen till Curaçao gynga så…”

Povel Ramel sjöng i Knäppupp. Han hade rest med bananbåten San Blas i slutet av 1950-talet. Riktigt vad han gjorde på Curaçao förstår jag inte. Bananreklam?

Tio år tidigare hade Fritiof Nilsson Piraten rest till Curaçao för att skriva en drapa om oljeindustrin, troligen på uppdrag och bekostnad av oljeindustrin. Publicerat i SvD. Han mönstrade passagerare ombord på Malmrostankern Lillöhus och gav sig iväg.

Det han skrev finns återutgivet i Piratensällskapets skriftserie 1988 med titeln Resa till Curaçao, redigerad av Helmer Lång.

Berättelsen är inte jätteintressant. Varken för en Piratenkännare eller en Karibienresenär.

Det som är intressant är att Tora var med. Hans hustru, tandläkaren. På några få sidor i sin självbiografi ”Högsta vinsten” (berättad för Monnica Söderberg) har hon förmedlat fler spännande och personliga detaljer från karibienresan än vad Piraten mäktade med på 90 sidor.

Överhuvudtaget är inte Tora särskilt närvarande i Piratens text. Aldrig till namnet, bara nämnd som hustrun, och inte heller medverkande i de utflykter eller bjudningar som Piraten medverkar på.

Ändå är Piraten nykter under hela resan.

Tora är betänksam när Fritiof kommer hem och berättar att de ska åka till Curaçao och att han ska vara nykter. Deras äktenskap är inte bra. Piraten super och de grälar mycket.

Men far iväg. Och han är nykter. I sin egen beskrivning gör han ingen sak av det, nämner den blå likören som gjort ön känd, men aldrig att han smakade den. Han sköljer ned maten med öl någon gång. Annars vatten.

Först bor paret Nilsson på Hotel Americano men flyttar till sjömanshemmet. Enligt Piraten på grund av kostnaden. Enligt Tora därför att Fritiof behövde mer lugn och ro.

Tora skriver:

”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”

Intressant är att Tora tar initiativ till en resa till grannön Bonaire, hon delger sina intryck i sin bok och det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.

”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”

Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte ett ord om stormen.

Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin praktik under några år och Piraten är väl mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.

Tora och Fritiof försonas och han slutar småningom dricka.

Och Povel Ramel? Jo, han och Piraten var också goda vänner och kanske inspirerades Ramel till resan till Curaçao av berättaren från Kivik.

Skånes mest kända gravsten vid Ravlunda kyrka.