Exp. På vägen tillbaka: kommandogruppen

Köbenhavns Hovedbangaard i morse.

Att inleda Expedition På vägen tillbaka med att ta tåget till Amsterdam där jag tillbringade knappt tre pandemimånader i fjol kändes rätt.

Nu blir det bara en natt på ett ungdomligt vandrarhem i Amsterdam Noord. Anlände kl 2015.

Det var en tuff tur hit från väckarklockans 0515 i Malmö.

Det gick som på räls, tyst och tankeinbjudande, meditativt och med tysk sekundprecision, fram till Osnabrück.

Där sprack spegeln från kant till kant. Istället för ICE-tåg direkt till Amsterdam Centraal tuffade ett regionaltåg oss till Bad Blentheim, och – no more!

Dessutom var den tyska tågvärden inte flerspråkig. I vagnen satt i stort sett bara resenärer som hade andra modersmål än tyska. Och damen tog sats och rabblade upp byten, spår, plattformar och tider så vi alla var vimmelkantiga.

Då bildade vi en kommandogrupp för att reda upp alltihop. Det var en kanadensare från Edmonton, en polack från Gdynia, två danska piger, en kvinna från, möjligen Syrien, och så jag och efter en stund hade vi värvat en ung tyska som bodde i Amsterdam. Lyckodraget.

Så vi fixade byte i Bad Blentheim, i Hengelo och i Amersfoort innan vi kunde rulla in i Amsterdam.

Trots en försening på en timme så var det vår gemensamma problemlösning som tog oss fram. Det är bara tillsammans vi är unika. Vi hade nästan svårt att skiljas när vi väl var framme.

I morgon åter en långtur. 20 minuter till Schiphol och sen hoppet över oceanen. Willemstad nästa!

På vägen tillbaka: ön

På söndag reser jag till en ö i Karibien. Curaçao. I andra änden av expeditionen På vägen tillbaka finns minst ytterligare en ö. Vilken får framtiden utvisa.

Det finns de som samlar på öar. Vill resa till så många som möjligt. Skriver listor. Det är ju något speciellt med öar.

Vid närmare eftertanke har jag inte besökt särskilt många öar. Aldrig siktat in mig just på dem. Saknar många som var och varannan varit på; Tenerife, Mallorca, Cypern, Sardinien, Gran Canaria, Kreta, Madeira…och många fler.

Jag samlar inte på öar. Jag skriver inte listor.

Så här kommer en lista på tio utvalda öar, utan inbördes rangordning:

ST KILDA

Husrester längs den gamla bygatan. Får med gener från vikingatiden vandrar fritt omkring överallt tills de lägger sig och dör i någon skreva. Fågellivet är intensivt med de vackra havssulorna i formation, lunnefåglarna och de aggressiva storlabbarna som anfaller likt störtbombare.

Roland Svensson har skrivit om St Kilda. Harry Martinson också. I Resor utan mål avslutar han ett kort kapitel:

”St Kilda, miljoner fåglar, storm, köld, torvbrist, fågelflykt, nöd. 170 ord.”

Förklaring: det sägs att St Kildaborna pratade en uråldig gaeliska som bara hade 170 ord.

GRENADA

Ungdomarna spelar kricket, en höna springer över vägen och reggaemusik eller predikan hörs från taxibilarna.

Desmond som varit en av männen kring den mördade presidenten Maurice Bishop och jag byter historier. Han berättar om kuppen och jag ger honom Ove Allanssons skröna om rastabröderna som byggde en raket för att med skrattets kraft lämna Grenada för Etiopien. Finns i Gud är amerikan.

Jag hyr moppe på Maitlands skrotupplag och far till muskotodlingarna.

ST PIERRE

Ett veritabelt smuggelnäste. Kanadensisk whisky importeras under förbudstiden i sådana mängder att hela befolkningen borde ha raderats ut av skrumplever. Istället gör de sig en hacka genom att sälja den vidare till amerikanska spritpirater. Utan momsredovisning.

Hotel Robert, ett vitt trähus i flera etager, skryter med att Al Capone bodde här då han slöt sina fördrag med de franska smugglarna. I och för sig bara under en natt.

Jag äter middag på Hotel Robert. Franskt.

BORNHOLM

Bergsklättring, romprovning, 80-talsdisko i Rönne, hyra familjestuga vid Dueodde och vandra kring Hammershus.

Bornholm står emot svenskarna när Karl X Gustav erövrar Skåne men ockuperas av ryssarna när andra världskriget tar slut. De har sin alldeles egen historia och egna hjältar. Jens Kofoed var en. Villum Clausen en annan. Bägge slog ihjäl svenskar efter bästa förmåga.

JERSEY

Tony Pike leder Channel Island Occupation Society och bevarar minnet av den tyska ockupationen och vi tillbringar en pubkväll med några Jerseybor i 90-årsåldern som minns de svåra åren.

Inte minst kommer de ihåg den svenska båten Vega som kom med Röda Korsets nödpaket då svälten slog till i slutet av 1944.

John Nettles (Bergerac och Barnaby i Midsomer) har skrivit flera böcker om Jersey.

ILE ROYALE

Papillon, originalet med Steve McQueen och Dustin Hoffman eller den urvattnade remaken som kom för en handfull år sedan.

Jag hittade inte svensk straffånge men väl en dansk, Ove Möller-Frohm, som inte alls omöjligt skulle kunna vara Papillons källa till mycket av det han skriver om. Möller-Frohms historia har getts ut av spökskrivare.

Man flyger inrikes från Paris till Franska Guyana.

KORSIKA

En fransk ö till.

En fransk öl till. Den här heter Pietrá och är smaksatt av Korsikas nationalträd kastanjen. Ur Läsa, resa, dö:

”Kastanj, liksom myrten, används också till en srot inhemsk produktion av så vitt skilda saker som till exempel marmelader och likörer. Kastanj växer överallt medan myrten plockas på macchian, den frodiga täta vegetation av allehanda buskar, växter och örter som ligger som en matta över det korsikanska bergslandskapet.”

MONTSERRAT

”Rök stiger fortfarande ur vulkanen Soufrières inre på Montserrat i Västindien. På avstånd är det svårt att avgöra om det bara är vattenånga eller innehåller något mer. När man kommer nära är svaveldoften, ungefär som den av ruttna ägg, däremot påtaglig.

– Så länge det ryker är det lugnt. Det är vulkanens säkerhetsventil, säger Sam Sword, som tar tillfället i akt att guida de få turister som idag kommer till ön som kallats Karibiens gröna smaragd.”

Sam kör den smala vägen upp till George Martins studio som idag är en ruin efter en av många orkaner som dragit fram över Karibien.

MYKINES

Ur Djävulens kök:

”Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.”

Det står inget i boken att jag förälskar mig i en vacker madrileña på färjan till Mykines. Att inte Färöarna är större än att vi sedan springer på varandra ytterligare några gånger och blir bekanta – ren bonus.

HISPANIOLA

”En stund senare pratar jag med krögaren, Chris Wollacott. På danska. Han kommer från Nya Zeeland. Varför då driva en tysk restaurang i Puerto Plata? Hans förklaring är ganska enkel. Han köpte krogen billigt och ville inte ändra ett fungerande koncept. Kocken hade tysk kokbok.

Och danska? Jo, han hade varit gift i Köpenhamn knappt tio år. Världen är full av expats, folk som flackar klotet runt och bor överallt utom hemma. Hur länge den dansktalande nyazeeländaren stannar på sin tyska krog i Dominikanska republiken är osäkert. Han pratar redan om Sydafrika.

En annan vacker oktoberdag

En vacker dag i slutet av oktober för 18 år sedan hade jag nöjet att träffa och tillbringa en god stund tillsammans med visselblåsaren Daniel Ellsberg i Köpenhamn. Jag hade börjat min frilansverksamhet och skaffat goda kontakter inom den danska fredsrörelsen. Jag blev också bekant med majoren Frank Grevil som avslöjade att Fogh-Rasmussen hade mer än lovligt tunt på fötterna när han kastade in Danmark i Bush o Blairs krig i Irak.


Samtidigt som trafiken brusar svagt från Vester Voldgade nedanför hotellfönstret i Köpenhamn och en och annan dansk hygger sig med en Tuborg under den soliga oktoberförmiddagen berättar Daniel Ellsberg om hur nära kärnvapenkrig världen faktiskt har varit och att Danmark idag måste betraktas som ett mål för terrorister.

Det är en smått absurd upplevelse.

Hans uppgift under några dagar i Köpenhamn är att berätta om alla lögner som maktens herrar serverat och som fortfarande serveras.

Han har tjänstgjort under fyra amerikanska presidenter.

– Alla ljög, säger han.

Ellsberg ser trött ut men darrar inte på rösten när han kallar Bushregimen för en samling fascister, berättar om amerikanska dödsskvadroner med tortyr på schemat, jämför Guantanamo med koncentrationsläger och poängterar att USA:s makthavare tidigt lärde sig propagandaspelet av Goebbels.

Daniel Ellsberg i Köpenhamn oktober 2004. Han är nu 91 år.

Hans budskap är kristallklart:

– Våra ledare ljuger fortfarande för oss!

Daniel Ellsberg kallar sig ”whistle-blower”. Sin egen insats gjorde han 1969 när han, sista dagen på jobbet, kopierade och packade ned 7.000 hemliga  papper på sin arbetsplats på det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och lämnade över till kongressen. 

Han arbetade som analytiker och kärnvapenexpert för tankesmedjan RAND Corporation, men också som konsult i Pentagon och under två år följde han striderna längs fronten i Vietnam.

Papperna från Pentagon, som också kallas McNamara-rapporten efter sin upphovsman, försvarsministern Robert McNamara, visade hur det amerikanska folket hade vilseletts om Vietnam.

Två år senare, 1971, kunde han konstatera att ingenting hade hänt. Det här berodde på, säger han, att kongressen hade demokratisk majoritet och hans material berörde tidsperioden före Nixon, då alltså USA hade haft demokraterna Johnson och Kennedy i Vita Huset. Det var till och med så att republikanen Nixon till en början var mest angelägen om att en utredning skulle dras igång.

Men ingenting hände, så Ellsberg skyfflade pappren vidare till New York Times. Och det tog, som man säger, hus i helvete.

Han hotades av löjliga 115 års fängelse för brott mot tystnadsplikten. Hans psykoterapeut utsattes för utpressning för att avslöja hemligheter om honom och order utgick från högsta ort, läs: Vita Huset, att han skulle oskadliggöras. Ordern om att tysta Ellsberg gavs den 3 maj 1972. Elva kubaner från Miami rekryterades för uppgiften, men de hoppade av i sista stund, eftersom de trodde att de själva hamnat i en fälla.

– Det bekräftades i efterhand under ed i vittnesförhör. Men det sades aldrig hur jag skulle tystas, säger han, och ler.

Anledningen till Nixons tvärvändning var att han trodde att Ellsberg hade komprometterande papper också om honom. Vilket han i princip inte hade.

Men den felbedömningen var början till Nixons fall. Administrationen försökte så in i vassen ta reda på vad Ellsberg satt inne med att de inte drog sig för inbrott, utpressning och rena dödshot.

När Ellsberg berättar för mig om hur Nixons män kontaktade hans psykoterapeut lutar han sig fram och påpekar att det här är det inte många som vet.

– Min terapeut berättade aldrig för mig att han kontaktats för att lämna ut upplysningar om vad jag sa till honom. Så jag vet egentligen inte om han lämnade någon information vidare.

– De sökte hitta bevis för att han fuskade med skatten för att senare kunna utöva utpressning mot honom.

Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” som senare ledde inbrottet i demokraternas högkvarter Watergate har avslöjat att han föreslagit att Ellsberg skulle drogas med LSD i soppan vid en mottagning för ”Federalt anställda för fred”.

G Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” i Watergateskandalen blev senare radioidol. Här fångad under livesändning i Los Angeles 1994.

Det enda Daniel Ellsberg ångrar idag är att han inte tidigare gick ut till allmänheten med det han visste.  

Outtalad hänger en besvärande tanke kvar. Det är lätt att förstå att han har brottats med den under många år – tanken på hur många liv som skulle ha sparats om han blåst i pipan redan 1964, istället för 1971, när Vietnamkriget redan kostat närmare 50.000 amerikanska soldater och kanske fem miljoner vietnameser livet.

– Det får inte hända igen. Jag uppmanar alla som sitter inne med kunskaper och information om kriget i Irak att kliva fram och visa hur våra ledare ljuger, säger han.

Det är också anledningen till att han är i Köpenhamn. Just nu pågår rättegången mot Frank Grevil, underrättelsemajoren som lämnade ut den hemliga rapporten om Irak som den danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen stödde sig på när han skickade Danmark ut i kriget.

– Publiciteten kring de som vågar visar folk att de kan göra ett val.  

Frank Grevil vågade. Som omvärldsanalytiker och major i den danska militära underrättelsetjänsten, FE, var han en av de som skrev rapporten om hotet från Irak. Ett beställningsjobb från regeringen, har han sagt. Men han kunde inte se något hot, inga tecken på de omtalade massförstörelsevapnen. När därför statsministern Fogh-Rasmussen valde kriget med rapporten som stöd, blev Frank Grevil närmast bestört.

Frank Grevil dömdes senare till sex månaders fängelse för att ha lämnat ut den hemliga rapporten till dansk media.

– Först tipsade jag tidningarna om vilka frågor de borde ställa. Men det slutade med att jag gav dem rapporten, säger han.

I dag säger Frank Grevil att han ångrar ingenting. Trots att han förlorade sitt jobb och hotas av två års fängelse. Hans sak prövas just nu av dansk domstol. Grevils försvarare riktar in sig på det tillägg i den danska grundlagen som säger att ”om oavlåtligt allmänt intresse föreligger” kan man bryta sekretessen.

Daniel Ellsberg är glad att det finns sådana som Frank Grevil, och Katherine Gunn som i Storbritannien gick ut och berättade om planerna på att telefonavlyssna medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Ett samarbete mellan CIA och den brittiska underrättelsejänsten.

– Ju tidigare någon blåser i pipan desto färre människor behöver dö i ett meningslöst och kriminellt krig, säger han.

Nu handlar det om Irakkriget.

Ett krig där Ellsberg ser uppenbara likheter med Vietnamkriget.

– Det finns, nu som då, både hos republikaner och demokrater, en ovilja att erkänna en fruktansvärd felsatsning eller att acceptera ett nederlag.

– Dessutom har Irak oljan, ett strategiskt läge och det finns i USA också en stark vilja att skydda staten Israel. Rädslan att lämna ett land som är fientligt mot Israel kommer att göra att vi stannar kvar där. 

Ellsberg menar att det USA eftersträvar är ett Irak som är fientligt gentemot Iran, men vänligt sinnat mot USA och Israel, och en sådan nation kan inte uppnås med en demokratisk regim, utan bara en auktoritär, tillsammans med en kontinuerlig närvaro av amerikanska trupper.

– Irak blir inte mer demokratiskt än vad Sydvietnam var, där presidenten fick 102 procent av rösterna i valet.

– Risken är stor att kriget i Irak pågår i tjugo, kanske trettio, år till, säger han.

Om ingen blåser i pipan!

Mycket har man skrivit om mycket. Jag skrev en hel del om rättegången mot Frank Grevil.

Hemma hos kongen

I lördags åkte vi ett gäng till Roskilde och besökte domkyrkan och Vikingaskeppsmuseet. Jag har varit i domkyrkan tidigare och i kommande bok Djävulens kök kan du läsa den här historien.


Kristianstad har kallats för Skånes danskaste stad och kommunen har genom alla år stolt flaggat med den danske kungen Christian IV:s monogram.

Hans profil återfinns varje dag i Kristianstadsbladets logotype, skolor, städbolag och hotell är uppkallade efter honom och i en nisch i fasaden till det gamla rådhuset står han själv och låter blicken spela över Stora Torg.

Det är ett förfärligt svansande för den gamle kongen, men handen på hjärtat käre Kristianstadsbo, när hälsade du på honom senast?

Då menar jag inte att du vinkade till Thorvaldsens staty, som för övrigt bara är en mindre kopia av den riktiga, utan att du verkligen hälsade på hos honom och familjen.

Det är inte så långt dit där han bor och du kan ta tåget så det blir utrymme för en stunds hygge i det gamla landet också.

Christian IV har ett stort rum i domkyrkan i Roskilde och det är bara att kliva på.

Han ligger i en svart kista med sirliga silverbeslag. En förfärlig massa änglar pryder kistans sidor, där två lejon med mansansikten håller upp det danska statsvapnet, eller om det kanske är kungens egen vapensköld. I kistan vilar de jordiska resterna av den, åtminstone i efterhand, folkkäre Christian IV, vår stads grundare.

Den är inte överdådig, men äger ändå en försiktig prakt.

Kistan står mitt i rummet framför en målning av Kristus, av konstnären Wilhelm Marstrand. Jesus håller upp handen till hälsning och en gulorange aura lyser om honom, där han står och välkomnar kungen till himmelriket.

En bit bakom kistan står originalstatyn av Berthel Thorvaldsen, den som kopierats till rådhuset vid Stora Torg. Originalet är betydligt större och ger mer tyngd och pondus åt kungen. Den ena handen vilar på värjan, den andra håller i hatten. Med de eleganta plymerna i hatten kan han lätt tas för en av Dumas tre musketörer. Eller är det mästerkatten i stövlar han liknar?

Jag har sagt det förr och säger det igen: han ser lite ledsen ut, eller i alla fall melankolisk, denne vår kung Christian, i Thorvaldsens tappning.

Deprimerad?

Så innebar heller inte hans rekordlånga regering att välståndet ökade hos den gemene dansken. Tvärtom. När Christian IV:s tid vid makten närmade sig sitt slut så översatte folket hans valspråk RFP till Riget Fattes Pengar. I verkligheten stod bokstäverna för Regna Firma Pietas (fromhet styrker rikena).

I Christian IV:s kapell i domkyrkan, uppfört omkring 1620 under ledning av Lorentz Steenwinckel (som inom parentes sagt samtidigt jobbade med att bygga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad), står ytterligare en rad kistor. Familjen är samlad.

Där ligger hans första maka Anne Katerine av Brandenburg, deras förstfödde, den utvalde prinsen, kronprinsen Kristian, en fetlagd vällusting som söp ihjäl sig under en kurortsvistelse i Tyskland 1647, året innan hans far dog. Här ligger också sonen Fredrik III som höll sig nykter och var ärkebiskop i Bremen tills brorsan dött. Då insåg han att han kunde bli kung och lämnade prästbanan. Slutligen är också Fredriks maka, Sophie Amalie, på plats i familjekapellet. Fredrik III och Sophie Amalie fick bland annat en dotter, Ulrika Eleonora, som gifte sig med Karl XI, blev svensk drottning och mor till Karl XII som också fick en syster med samma namn som sin mor.

Christian IV var alltså morfars far till Karl XII, om du inte räknat ut det nu.

Konstprofessorn Wilhelm Marstrand står också för de andra målningarna i rummet. Det är bland annat den kända avbildningen av kungen där han stod i rök och damm under slaget vid Kolberger Heide, 1644. Ombord på fartyget Trefaldigheten träffas kungen av en svensk kula och mister synen på ena ögat. Det är en ståtlig hjältetavla och även om manskapet hurrar för kungen och fosterlandet så ser kungen själv betänksam ut.

Tanken slår mig och jag undrar om Christian IV hade återkommande depressioner.

Det finns ytterligare en målning av Marstrand i rummet. Där spelar kungen rollen som rättvis domare i ett förfalskningsmål.

Roskilde domkyrka har en lång historia och det var troligen vikingahövdingen Harald Blåtand som först byggde kyrka på platsen. I en pelare i kyrksalen troddes kvarlevorna av Blåtand finnas, men det har visat sig att det är nys. Harald Blåtand fördes av allt att döma till Jomsburg i Polen när han var döende och begravdes där någonstans. I en annan pelare däremot finns kvarlevorna av en annan berömd skånsk viking – Sven Estridsen, den ende vikingakung jag hittat som fick sitt efternamn efter mor, och inte far, åtminstone i efterhand. Kanske hette han Sven Ulfsson då det begav sig.

Mitt i kyrkan ligger Margrethe I. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och blev drottning över hela Norden – från Grönland till Finland till Jylland.

Hon var mycket intresserad av det svenska helgonet Birgitta och kanske är det därför som det också finns ett Heliga Birgittas kapell i kyrkan i Roskilde.

Under Margrethes gravkor har en del andra kistor stuvats in genom århundradena, bland annat ligger amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, begravd där. Han etablerade Danmarks handelsstation i Trankebar i Indien på Christian IV:s uppdrag, men det är som man brukar säga en annan historia och den har jag berättat om i boken Läsa, resa, dö.

Drottning Margrethe I, unionsdrottningen ligger i koret, alldeles bakom altaret.

Starstruck i Sorö

Hade Valdemar Atterdag inte brandskattat Visby hade ingen brytt sig om honom idag.

Ändå blir jag lite fascinerad då jag står framför den oansenliga blysarkofagen bakom altaret i Sorö klosterkyrka och glor. Där ligger han – Valdemar Atterdag. Valdemar IV.

Här ligger Valdemar Atterdag.

Kistan är rak, rektangulär och utan krusiduller. Den är inte alls märkvärdig. Det som är märkvärdigt är ju snarast att han ligger där inne i lådan. En nästan 700-årig förtorkad gubbe, om han har haft tur och torrt omkring sig. Jag kan inte låta bli att fundera på varför vi förvarar folk på det här sättet, århundrade efter århundrade. Ändå är jag lite starstruck.

Det finns två gravar till bakom altaret.

Mest iögonfallande är en upphöjd stensarkofag med tre vilande bronsfigurer på topp. Det är kungen, drottningen och alldeles uppenbarligen en liten prinsessa. Både kungen och drottningen har krona. De tre statyerna vilar med huvudet på kuddar och bakom deras huvuden står väktarna. Ett lejon bakom kungens huvud och en, tja, kanske en sorts häst bakom drottningens.

Kungen saknar en högerhand! Är den stulen eller bara på manikyr?

Det är Valdemar Atterdags föräldrar, kung Kristoffer II och hans hustru Eufemia av Pommern. Tösen dem emellan skulle kunna vara prinsessan Agnes. Märkligt nog uppges kungen på Wikipedia bara haft tre äkta barn med Eufemia och två andra med en jungfru.

Samtidigt som Wikipedia uppger att Eufemia hade sex barn.

Kristoffer, Eufemia och kanske lilla Agnes.

Den sista gravplatsen bakom altaret är den äldsta. En bildrik platta ligger direkt på golvet. Därunder ligger resterna av biskop Absalon som satte skräck i skåningarna under 1100-talets sista hälft samtidigt som han byggde kyrkor i Skåne för glatta livet, där han dock aldrig blev särskilt poppis. Absalon engagerade en duktig skriftställare, Saxo Grammaticus, som gav honom ett föredömligt eftermäle. Absalon anses också vara den som grundade Köpenhamn.

Absalon Hvide (1128-1201).

Absalons ande har jag tidigare stött på i kyrkorna i Norra Åsum och Gumlösa.

Det är sarkofager överallt i Sorö, svarta med silverbeslag, och man kan spana in i gravkamrar där kistorna snarast ger intrycket av sovsal i ett vandrarhem med sina våningssängar.

Författaren Ludvig Holberg som skrev om Jeppe och blev baron har fått en överdådig viloplats här.

Även Margareta I, unionsdrottningen och Valdemar Atterdags dotter, begravdes en gång här i Sorö, men hon flyttades senare till domkyrkan i Roskilde där hon blev publikmagnet.

Sorö klosterkyrka, en del av skånsk historia.

Harald Blåtand, Gorm och Gud

Som goda skåningar reser man någon gång i livet på pilgrimstur till Jelling på Jylland. Det gjorde sonen och jag för några år seedan.

I Jelling föddes det kristna Danmark om  man ska tro källorna. Där bodde Gorm den Gamle och där byggde sonen hans, Harald Blåtand, både ett storstilat gravmonument och en liten träkyrka. Två runstenar berättar om Gorm och Harald.

Kyrkan står mellan två enorma gravhögar och runt kyrkan fanns en palissad i trä som var 1,4 kilometer lång. Den uppmärksammas idag av en stiliserad rad av vita kolonner.

Eftersom det påstås att Danmark kristnades här i Jelling så beslutade vi oss också för att möta vår Gud under denna pilgrimsfärd. Det gjorde vi några mil söderut i Flensburg där vi kunde se en Champions Leaguematch med hemmalaget Flensburg Handewitt mot något östatatslag, Motor nått.

Och Gud – ja, naturligtvis den svenska murbräckan från Ystad, Jim Gottfridsson som nu ikväll om bara några timmar tar sig an Frankrike i EM-semifinal i Budapest.
Go Jimmy!