Hemliga destinationer

Det blev en bra resa till Buenos Aires från Ystad. Den tog en månad. Jag lämnade Ystad den 18:e november. En natt hos sonen med familj i Malmö, tåg Köpenhamn-Hamburg till Amsterdam och där en natt på vandrarhem.

Den 20:e november take-off mot Willemstad på Curaçao. Där: pirater, flamingos och värme.

Via Bogotá till Panama City. Där: grodor, nya vänskaper och Panamerican Highway.

Till Cartagena, Colombia. Där: historia knuten till Bolívar, god mat och leenden.

Via Bogotá på nytt, nu mot Quito. Där: flera härliga möten, konst och vyer.

Panamá, december 2022.

Sen Buenos Aires. Damp ned strax före jul. Vänner. Återseenden. Nyupptäckter och igenkänningar. Ett vattenhål. Ett tvåmånaders hem. Utflykter till San Martín de los Andes i Patagonien och Porto Alegre i Brasilien.

Nu sitter jag där med hemresan. Buenos Aires – Ystad. Uppbrott tisdag. I stora stycken oplanerad. Jag tar bussen norrut. Jag har bokat hotell fram till 10 mars. Resten tar jag efterhand. Det är den stora bilden som ännu saknas.

Planer är skrinlagda. Jag söker attraktiva alternativ. Har flera på gång. Vet inte när jag kommer hem. Vet bara att det är lite tuffare att vara på luffen i min ålder.

Den judiske filosofen Marin Buber hävdade att alla resor har hemliga destinationer som den resande inte alltid är medveten om. Det låter troligt men om man inte är medveten om dem, vilket syfte fyller de då, eller vilket nöje/nytta har man av dem?

Jag googlar, söker, vänder och vrider på stenar, buss- och flygbolag. Jag vill i mesta möjliga mån undvika flygandet men det är omöjligt att komma undan helt.

Det finns ingen oro. Det finns resvana.

Varför jag alltid får till så himla bra resor? Det finns en stor hemlighet: glöm missarna eller gör dem till roliga minnen, glöm alternativen som skulle ha varit bättre/roligare/billigare och njut av det du åstadkommer. Skit i de som vet bättre.

Var inte så pk. Sök upp det du själv är intresserad av. Inte det någon annan (tripadvisor, turistmyndigheter etc.) säger att du ska se som turist. Läs på. Prata med folk.

Det finns en anledning till att jag alltid haft sol på semestern.

Chau Buenos Aires, y gracias.

On Air

Programmet sändes över Radio Mi Amigo i helgen som gick.

Exp. På vägen tillbaka: från Vinslöv till Beatles

Det är ju liksom ett måste att ta sig till marknaden i Otavalo om man nu är i Quito i Ecuador. Inte minst då den marknaden för snart tjugofem år sedan blev indirekt orsak till att jag under fyra år drev Vinslövs framgångsrikaste och mest berömda kafé tillsammans med kära Tinna.

Lite minnesnostalgisk över plötsliga händelser i Vinslöv bokades en sån där turisttour i liten vit van.

Sen hände följande: Ronny, en gammal radiovän och fb-kompis hade noterat att jag var i Quito och tyckte att jag skulle hälsa på hos Ron O’Quinn, som bor i Cotacachi.

Det visade sig att Cotacachi är ungefär en kvarts taxiresa från Otavalo. Han var hemma och tog gärna emot besök.

På väg mot Otavalo blev det ett antal stopp. Ekvatorlinjen skulle synas vid Cayambe där vi också åt biscocho, vi glodde på Ecuadors största sjö, Lago San Pablo och traskade till vattenfallen vid Peguche, synade en textilkonstnär i sömmarna. Sen var det full fart mot marknaden.

Två grönskimrande nakna herrar bugar åt varandra från vardera halvklotet. Så kan man också illustrera ekvatorn.

Fallen vid Peguche.

Där jag grep första bästa taxi och for iväg mot Cotacachi.

Ron O’Quinn är en 79-årig gentleman från sydstaterna. Han har varit radio guy i 63 år räknade han ut. Efter att ha inlett karriären hemma i Georgia flyttade han till Miami. Där headhuntades han av en rik Texasmiljonär som hade intressen i piratradiostationen Swinging Radio England, som sände från ett fartyg i Nordsjön. Vi pratar 1966. BBC:s radiomonopol var lika kompakt som nånsin Sveriges Radios.

Han blir programchef på Swinging Radio England och tar på sig hedersuppdraget att följa The Beatles på deras tre veckors tour i USA samma år.

Det är Ron som hostar i introt på Taxman.

Efter resan med Beatles vänder han tillbaka till England och, tror han, jobbet på båten som sänder radio. Men njet. De brittiska myndigheterna hade bestämt sig för att att avlöva piratradion och beviljar honom inget visum. Så var den karriären över.

Men Ron O’Quinn fortsätter sända radio. Varje vecka producerar han ett tvåtimmarsprogram med musik från 60,70 och 80-talet. Och gissa om han har egna minnen att ösa ur i programmen som han producerar i villan i Cotacachi, i skuggan av vulkanen Imbabura.

Du kan höra Ron O’Quinns show över hela världen.

Ron O’Quinns radiokarriär sträcker sig över 63 år. Nu sänder han hemifrån Cotacachi över hela världen.

Marknaden i Otavalo blev för min del 20 minuters rusande upp och ned en rad med stånd, inhandla några små souvenirer och återta sätet i tourbussen, där jag hade några trevliga timmar i bussens baksäte med Sonja och Nadja, två tyska globetrottrar på väg mot Galápagos. Själv far jag till Buenos Aires.

Exp. På vägen tillbaka: el mirador

Utsikt från Mirador Humboldt över Quito.

Han heter José och kommer från Chimborazodistriktet. Lite söderut. Nu kör han taxi i Quito.

Vid El mirador de Humboldt har han aldrig varit förr. Han knåpar med gps’n, mumlar arriba, arriba o så bär det åstad. Uppåt. Uppåt.

Jag har kikat en del på Teleferiqon, den imponerande linbanan som under tjugo minuter segar sig uppför Pichincha, en av de utslocknade vulkaner som omger Quito.

Vädret är mulet, soligt, mulet och när jag läser om hur kallt det kan vara däruppe och hur tunn luften är och hur lång kö det kan vara för att få åka ned så faller jag för alternativet Humboldts utkiksplats, som jag får fingret på kartan på.

Det är då jag haffar José, strax utanför parlamentet.

Uppåt är bara förnamnet. Sigge hade aldrig orkat. Brant, brant, brant. Lite yr i huvudet också av stigning eller inbillning. Peligroso, säger José om grannskapet, och vevar upp rutan på taxin. Peligroso, farligt, det är fattigt i översättning.

Vilken sanslös grundkondition de som bor här måtte ha. De farliga sover nog. Bara nyfikna men blasérade blickar på den vrålande taxin som kränger vidare. Uppåt. Otroligt nog går det bussar högt upp. På slutet serpentiner, om än knappt väg.

José från Chimborazo kom upp sig.

Utsikten, där vägen upphör, är som en kärlekshistoria, den ska upplevas och njutas, carpediemas för fullt. Inte återberättas.
José från Chimborazo plåtar med mobilen, tar flera selfiesar och gör tummen upp. Sen brakar vi ned i dalen igen är.

Humboldt kan vi återkomma till.

 

Exp. På vägen tillbaka: under livets träd

Oswaldo Guayasamíns hus.

I det ena hörnet av trädgården hos konstnären Oswaldo Guayasamín (1919-1999), högt uppe på de andinska sluttningarna med en fantastisk utsikt över Quito står livets träd, ett pinjeträd.

Därunder vilar askan av konstnären själv. Strax ovanför sig har han det vidunderliga hus han själv ritade och bodde i och strax under, en rätt trist fyrkantig låda som är konstmuseet La Capilla del hombre där en stor samling av hans egen konst exponeras.

Ett talande exempel på Guayasamíns stil. Bergis du sett den förr!

De människor som växer mest är de som bara är sig själva. Oswaldo Guayasamín var en sådan. Han försökte aldrig bli någon annan utan valde sin egen väg. En andlig broder till Gabo i Cartagena, kanske till Torrijos i Panamá, definitivt en kompis med Fidel på Kuba. Och en vän till Rolf Blomberg.

Boken jag fick på Blombergarkivet En djungeltripp av Rolfs hustru Emma Robinson är till delar illustrerad av Guayasamín.

Det finns en värdegemenskap mellan Blomberg och Guayasamín som baserar sig på kärleken till, och förståelsen för, den fattiga ursprungsbefolkningen i Ecuador. Att se de fattiga. Liksom Che Guevara gav sig ut på en resa som förändrade hans liv så reste Oswaldo ut över Latinamerika och såg hur hans värld såg ut. Oswaldo hade själv kichwablod.

Det är den världen han i mångt och mycket illustrerade livet igenom. Starka oljemålningar och akvareller med förtrycket, fattigdomen och utsattheten i fokus. Lika uttrycksfulla som någonsin García Márquez romaner.

Ett av hans största arbeten är en väggmålning över Ecuadors historia i det ecuadorianska parlamentet. En målning som kritiserades av USA då Oswaldo ritade dit CIA på en nazihjälm.

Guayamasín var sedan barndomen en intensiv samlare också av precolumbiansk konst och artefakter och har också en förnämlig samling krucifix och kyrklig konst, vilket guiden nogsamt poängterar inte berodde på egen religiositet, han var ateist, utan på en uppskattning av konsten.

Det är många parametrar som gör att jag sorterar in Oswaldo i vänkretsen.

I sovrummet har Oswaldo en imponerande samling precolumbiansk pornografi.

Mannen, myten, legenden för att citera en utsliten klyscha.

Exp. På vägen tillbaka: Blombergarkivet

Blombergarkivet i Quito är inte stort men jag känner igen en kulturhärd när jag ser den.

Jag har nämnt min relation till Rolf Blomberg, forskningsluffaren, tidigare i bloggen. Därför var det en stark känsla att få möjlighet att träffa dottern Marcela och kika in på Blombergarkivet.

Det handlar om Rolf Blombergs foton, böcker, korrespondens och annat efter hans många år i Ecuador dit han kom 1934 för första gången och där han avled 1996 i en ålder av 84 år.

Rolf reste till Sydamerika för att uppleva åt alla oss andra som inte hade möjligheten. Han fotograferade, han gjorde film och han reste till Sverige och for runt och föreläste. Allt för att öppna världen för svenskarna. En folkbildare av rang.

Idag har Blombergs anteckningar, berättelser och foton fått en helt ny betydelse, en ny intresserad publik – de unga i Ecuador!

Marcela Blomberg berättar hur ungdomar, forskande studenter, från ursprungsbefolkningen kommer till arkivet för att se filmer och bilder från sina byar som Rolf besökte under 1900-talet. Han gjorde det som en inhemsk dokumentärproduktion skulle ha gjort. Som inte fanns.

Han gjorde en film om Quito – kontrasternas stad 1948 som lär vara den första dokumentärfilmen om Quito.

Blombergarkivet är en guldgruva för nya generationer ecuadorianer. Tänk vilken god reklam det kunde ge Sverige om svenska myndigheter eller organisationer också uppmärksammade och stödde stiftelsen som Marcela driver i sin pappas ande.

Kultur kan och ska förena, få folk att växa, ge kunskap och upplevelser. Det är bland de finaste man kan ge varandra. Jag fick en helt underbar bok av Rolfs hustru Emma Robinson, Marcelas biologiska mamma med foton av Rolf och illustrationer av den ecuadorianske konstnären Oswaldo Guayasamín, vars hus och museum jag ändå planerat besöka.

Gracias!

Rolf Blomberg var en storyteller av guds nåde. Marcela äger berättelserna och kan vidarebefordra dem. Jag hade en underhållande förmiddag i Quito.

Marcela Blomberg i arkivet i Quito. En kulturhärd och institution vars värde växer för Ecuador.

På vägen tillbaka: Blomberg

Det börjar bli trångt i huvudet. Jag förbereder mig så gott jag kan inför vägen tillbaka. Läser, tittar på film, googlar och pratar med folk. Vännen Michael T tittade in häromdagen och vi hamnade i Ecuador efter en vända i Argentina.

Michael har strövat i Rolf Blombergs spår i Ecuador och skrivit flera fina artiklar om denne särling, forskningsluffaren som hans polare Walter Repo för några år sedan skrev en fantastisk bok om.

Blomberg, allas vår gemensamme husgud på något sätt.

När jag slutade mellanstadiet på Magnus Stenbocksskolan 1968 fick jag Blombergs bok Latitud 0° som premium. Så när Michael åkt hem tog jag fram boken och friskade upp minnet. Jag undrar vad jag tänkte när jag läste den som tolvåring. Jag minns inte. Men här finns en sagolik blandning av historier och möten med sannolika och mindre sannolika typer i Ecuador och på Galápagosöarna. Skattsökare, nordiska migranter och märkliga existenser som Johnny Love Wisdom som bor i en vulkankrater och försöker överleva på det lilla han kan odla. En dag möter Blomberg honom i Quito. Johnny är på väg hem till USA för Gud har gett honom kallet att samla människorna till en ny och bättre värld.

Det dricks en del whisky och förekommer lite man-till-man-skvaller. En amerikan som lämnat sitt inrutade liv i USA och slagit sig ned på Galápagos, lever enkelt och sitter och täljer träfigurer som han säljer. Han berättar om livet och hur han bland annat haft en flickvän från Malmö.

”Jag var betuttad i en svenska också i min ungdom. Hon var från Malmö. Blond och rund och skrattade jämt. Hon begrep inte ett ord engelska, och jag ingen svenska, men vi förstod varann ändå!”

Jag har ytterligare två av hans böcker i bokhyllan.

Sex dagar i Quito om några veckor. Det blir tid för Blomberg. Artikeln nedan av Michael från Månads-Journalen.

Läs själv:

Blomberg, Rolf: Latitud 0°

Blomberg, Rolf: Tropisk urskog (handlar om hans tid i Sydostasien)

Blomberg, Rolf: Tropisk utsikt

Repo, Walter: Folkhemmets äventyrare, en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg

På vägen tillbaka

På vägen tillbaka.

När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.

Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.

De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.

Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.

Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.

På vägen tillbaka.

Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.

Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.

Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:

Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.

Därefter flyg:

Amsterdam-Willemstad, Curacao,

Willemstad-Panama City (via Bogotá)

Panama City-Cartagena

Cartagena-Quito (via Bogotá)

Quito-Buenos Aires.

Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.

Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.

Nu börjar det. 14 dagar kvar.