1300-talets byggfusk

Under roadtrippen i England fick jag en förfrågan från ett bibliotek att komma och prata om landet. Jag tackade ja. Sen tänkte jag efter.

Första kontakten med Storbritannien. Brevvän i 10-11-årsåldern. Miss Margret från Chesterfield. Hon hade fräknar, krulligt svart hår och hemstickad kofta.

2007 gjorde jag en mc-tur i Midlands. Då kunde jag inte låta bli att åka till Chesterfield för att se brevlådan och huset där mina brev ramlat in. 5, Pevensey Avenue. Huset var öde. Jag tog in på hotell över natten. I rummets telefonkatalog gjorde jag en slagning på hennes namn. Ingenting. Borta.

Namnet Chesterfield associeras till cigaretter. Tobaksdistrikten i Chesterfield county i Virginia har sannolikt hämtat namnet från Derbyshire.

På stadsbiblioteket i Helsingborg lyssnade jag på LP-skivor. En av dem var Ruben Nilssons Fimpen och tändstickan:

”Å kors så rysligt intressant, goddag” sa fimpen milt

”Jag är av gammal god familj, av ätten Chesterfield.

Det var ett misstag troligtvis, att jag blev kastad bort

man brinner i sin ungdomsvår… och därför blir man kort.”

Namnet Chester kommer från romarna. Finns på många håll i Storbritannien. Det är egentligen samma ord som i castle, slott eller borg.

Chesterfieldfåtöljer, -soffor har ni kanske också hört talas om. Stabila, robusta skinnmöbler som kännetecknas av att de har lika höga armstöd som rygg.

Chesterfield i sig saknar attraktioner förutom sitt knasigt vridna kyrktorn.

Det sägs att en smed skulle sko fan själv och med vilje slog in en stor spik i foten på honom. Han blev så förbannad att han for upp och lappade till kyrktornet som snurrade runt.

Fast det är nog mer sant att när kyrkan byggdes på 1300-talet hade många av de dugligaste hantverkarna dukat under i digerdöden och glada amatörer fick chansen. Trävirket man byggde med hade inte fått torka tillräckligt. Sen la man blytak på och när det värmdes av solen på ena sidan och låg i skuggan på den andra så torkade det inte riktigt i samma fart och därmed kunde det dra turister. Rent byggfusk alltså.

Fotbollslaget som numera harvar i de lägre serierna kallas ”spireites” efter det skruvade taket. De förlorade så sent som i går mot Halifax (2-0).

Chesterfield ligger i Derbyshire, bland kullar och småskogar, ängar och får. Hade jag inte googlat och fått reda på att Sjumilaskogen inspirerats i East Sussex hade jag absolut sagt att det är här i Derbyshires gröna landskap som Nalle Puh går sina filosofiska promenader med Nasse vid sin sida.

Chesterfield är också ett England.

I boken Läsa, resa, dö finns mer om Chesterfield och mc-turen 2007. Den finns på Bokus.

På resa 8

Nionde dagen i april. Tamworth-Langemark

Varken inspiration eller bildning idag. Sigge tassade på från puben The Liberal House i Tamworth, en bit från Birmingham, genom Tipsextras heartland (Nottingham, Coventry, Leicester, Stoke m.fl.) och vi hann med Det forenede dampskibsselskabet till Dunkerque kl 16 trots flera kilometerlånga köstopp på M25 runt London.

Lägg till en blodtryckshöjande dispyt med en fubick till vägarbetare i Dover, som gav mig en utfärd på randen av Dovers vita klippor och helt i onödan betitta ängen där Louis Blériot landade 1909 och förmodar jag snabbt reste hem igen.

Vänstertrafik, en timme på fel håll på klockan, knasiga vägguttag och så räknar de 1,6 kilometer i taget. Britterna kör frustrerat och stressigt på sina smala vägar. Jag har sett flera olyckor. Positivt är däremot att det fortfarande är mycket småbilar på vägarna istället för uppumpade fyrhjulsdrivna diesel-SUV:ar som annars är vanligt på Europas vägar.

Jag tror ändå inte de här öborna är ett lyckligt folk.

Nu är jag i Belgien. Madamen på nattens b&b satte omedelbart fram en flaska av den lokala pilsnern. Jag hann inte ens säga Bonjour.

Spelautomatsvansinnet i de engelska badorterna är inte ett bevis på britternas lycka. Snarare tvärtom.

På resa 7

Åttonde dagen i april. Bamburgh-Tamworth

Hadrianus fick till det – byggde sin mur för att skydda sig mot de ociviliserade folk som fanns norrut. Barbarerna. Han var här år 122 och pekade med hela handen.

Stora delar av muren finns kvar idag. Från Newcastle i öster till Carlisle i väster.

Vane vandraren och vännen Bryan hade tipsat om sträckan Housestead till Sycamore Gap och tillbaka, om jag tänkt mig en bit längs muren. Så fick det bli.

Vid Housesteads ruiner av en stor romersk bosättning, finns också parkering, museum och toaletter. Så det är en bra startpunkt. Det är också ett avsnitt där du faktiskt kan gå en bit uppe på den fysiska muren.

Stenmuren ringlar backe upp och backe ned och även en stöddig pionjär från Pyrenéerna kan stundtals tycka det är krävande.

Sycamore Gap är 2-3 miles västerut och en förtjusande liten plats.

Den famösa och fotogena lönnen står placerad mitt i en sänka.

Tre timmars vandring under sol och vind. Svettig på ryggen.

Rullar genom Haltwhistle. Härifrån kommer systrarna Jennifer Wright och Angie Connors. Jen som blev välbetald advokat i London och Angie som strulade, gifte sig med en IRA-man, for iväg till Afghanistan och sedan värvades av MI6. Minns du dem inte får du läsa om Whisky Blues där de spelade huvudrollerna.

Sen mulnade det i väster och när haglet pingade på vindrutan skippades Windermere och Lake District. Sigge rullade på och jag räknade tid och pengar och hade passerat avtagsvägen till Isle of Man-färjan innan saldot summerats.

Undermedveten planering kan det också kallas. Mission England accomplished. På-fyll med bensin till Sigge och kaffe till mig. Söderut med Winnerbäck och Mozart.

På resa 6

Sjunde dagen i april. Bamburgh

Sigge vill på racingmuseum. Jag se klosterruiner. Förmiddagens regn och kyla avgör till Sigges fördel. Vi kör först till Duns i Skottland.

Av ren händelse är det den sjunde april. Samma svarta datum för 54 år sen brände fårfarmaren Jim Clark ut i spenaten vid Hockenheimring i Tyskland i ett formel 2-lopp han inte ens ville köra. Game over.

Dubble F1-världsmästaren Jim Clark kom från skotska Borders. Han ligger begravd på kyrkogården i Chirnside. På gravstenen står han i första hand som farmer, lantbrukare i Chirnside, Skottland och Pembroke, Bermuda dit han flyttade av skatteskäl när prissummorna steg.

Fräscha blommor pryder graven. En liten racing green Lotus, Matchbox, står med ett budskap från de som minns honom.

Jag hade själv en exakt likadan för femtio år sedan.

Jim Clark må vara bortglömd i den stora världen men i Borders minns man honom. Den gamle mannen jag frågar om vägen till kyrkan berättar omedelbart:

– Jag såg honom köra.

Det lilla museet i Duns är modernt och interaktivt. Via en analog telefon, en sån som förr i världen, kan man ringa upp folk som berättar om Clark. Påhittigt.

Mitt eget intresse för F1 försvann då scenerna från Monzabanan i Italien kablades ut på TV-skärmarna. Ronnie Peterson hade kraschat. I fjol tassade jag runt Zandvoortbanan i Nederländerna och i kommande boken Djävulens kök skriver jag:

Det var september 1978 och jag förstod att mitt intresse för racing och formel 1 nått vägs ände. Under min uppväxt hade jag varit fascinerad av racerbilarna och loppen, älskade filmen Grand Prix, och lekte egna lekar där bilarna och deras förare i form av små papperslappar körde varv efter varv. Det var Jackie Stewart, Jackie Brabham, Jackie Ickx, Graham Hill och så klart Bruce McLaren, på de berömda banorna; Spa, Brands Hatch, Monte Carlo och Zandvoort. Det kördes Lotus, BRM och Ferrari, Brabham och McLaren.

Själv hade jag kört gocart på en bana i Aviemore i det skotska höglandet under en språkresa och visste att jag hade talang.

Jocke Bonnier vann ett enda formel 1-lopp. Det gjorde han 1959 på Zandvoortbanan i Nederländerna. Han körde en BRM – en brittisk modell som hade stora framgångar på 1960-talet med de bästa förarna.

Jocke Bonnier var en av vännerna som följde Jim Clark till graven april 1968. Hans egen dödskrasch blev på Le Mans 1972.

Det regnar fortfarande, men framförallt blåser det när vi lämnar racingromantiken. I orkanen Diegos utkanter tassar vi vägbanken ut till Holy Island och Lindisfarne när det är ebb och farbart.

Hit kom danskarna seglande för fulla segel, gick bärsärk bland munkarna på klostret och inledde vikingatiden. Det var den 8 juni 793.

För cineastturisten: Lindisfarnes spektakulära miljö kan upplevas i den rätt märkliga Cul-de-sac av Roman Polanski. Skum historia som filmgurun Pelle Berglund rekommenderade på en sommarkurs i Skurup en gång.

Vägs ände. Söderut i morgon.

På resa 5

Sjätte dagen i april. Scarborough-Bamburgh

Yorkshire. Hem till byn och alla andra engelska TV-serier. Ut i kurvorna på smala vägar mellan häckar eller murar. Backe upp, backe ned.

Jag är pigg. Sigge trött. Skrammel i cylindrarna och backseg. Tankar. Oljestickan har torrsprickor så han får två liter och tjugo mil senare är han åter oslagbar i sin franska körstil.

Passerar fotbollsligan. Middlesbrough, Sunderland och Newcastle. Stora skyltar för Stadium of Light. Mer darkness för fansen.

Funderar lite på vad som händer om man inte betalar broavgiften över Humber bridge. Gjorde det inte vid Dartford Crossing över (egentligen under) Thames heller, men hur ska man….? När det står en skylt med en långt telefonnummer och en websida som förklarar att man har fram till i morgon kväll på sig att betala. Online. Samtidigt som man ska läsa skyltar, hålla koll på filer och köra på fel sida vägen.

De hör väl av sig.

Lyssnar kort på kommersiella lokalradion Radio Tees. Står inte ut med skrikandet och de fåniga lyssnarfrågorna. BBC Humberside pratar, pratar och pratar. Står inte ut med det heller. Pingar in Mozarts Eine kleine nachtmusik i CD-spelaren. Perfekt.

Northumberland. Stannar o glor vid utebbad flod. Tatuerad fågelskådare pekar på hägern, rödbenorna, spovarna och strandskatorna. Klämmer några bilder.

Har bokat två nätter i Bamburgh. Lite dyrare. Målet är nära. Dags planera. Tur med tidvattnet. Förblir torrskodd i mina Converse mellan 10 och 16 i morgon. Hotellet beklagar att restaurangen är stängd. Baren är öppen.

Bamburgh Castle är ett spatiöst bygge från 1800-talet men anor från så långt tillbaka att den första borgen förstördes av vikingarna. Det har varit filmproducenternas favvoborg och agerat i filmer som Ivanhoe, Harry Potter, serien Downton Abbey och Costners Robin Hood – prince of thieves. Senast dök det upp hos Indiana Jones.

Bamburgh Castle. Mer filmhistoria än något annat.

På resa 4

Femte dagen i april. Great Yarmouth-Scarborough

Stephen tassar runt och levererar breda, brittiska baconskivor, ett gnistrande vitt stekägg, vidbrända toastskivor och lite lagom med bönor sedan jag tackat nej till Corn Flakes och yoghurt. Efter kaffet är Sigge på rull igen.

Tidigare bosatt i, besatt av, vattenriket finns det en illa hanterad svaghet för att trampa ut i våtmarker i mina Converse. Spana, kolla, jämföra. Gibraltar Point ligger söder om Skegness. Som sommarort har Skegness en del av charmen som Great Yarmouth blingblingat bort.

Rundan blir fyra kilometer. Det blåser styv kuling och möjligen ytterligare någon grad på Beaumontskalan. Fåglarna hukar i vinden och ornitologen blir malakolog. På stranden där tidvattnet dragit sig tillbaka plockas snäckor. Fickan full av skal o sand drar jag mig upp igen till dammar och gömslen. Lärkor, en steglits, en spov i flykten, några vadare och två Eurofighter Typhoon som ska skrämma ryssen.

Glor en stund på skrattmåsarna som visar sig vara skärfläckor.

Vidare norrut. Simon & Garfunkel hade inte tid att skriva låtar till filmen Mandomsprovet. De rafsade ihop nått. En låt om Mrs Roosevelt blev till Mrs Robinson och Scarborough Fair trycktes in med persilja och timjan och allt.

Are you going to Scarborough Fair?
Parsley, sage, rosemary, and thyme
Remember me to one who lives there

She once was a true love of mine

Havsutsikt! Det ligger ett slott på klippan alldeles söder om hotellet. Henry II lär ha varit ansvarig. Han som tog död på biskopen i Canterbury vilket fick följder i Lyngsjö kyrka utanför Everöd. Ett stenkast från Jorvik var såklart vikingarna här. Inte många fysiska spår men de isländska sagorna berättar att Torgils den harmynte kom hit. Torgils Skarthi som han hette på isländska.

Scarborough betyder alltså Harmyntsborg. Ett udda namn. Samtidigt försöker britterna ta tillbaka sin historia och har på senare tid konstruerat en alternativ förklaring förankrad hos anglosaxarna.

På resa 3

Fjärde dagen i april. Gravesend-Great Yarmouth

Tre högröstade karaktärer som tagna ur en Ken Loachfilm står utanför mitt hotellrumsfönster på bottenvåningen och skriker FUCK, FUCK, FUCK, på söndagskvällen. Jag vet inte om de är portade på hotellet eller de för ett för dem normalt samtal.

Hotellet i Gravesend är som alla engelska hus, byggt för samvaro, d.v.s. du hör allt från de andra rummen och gatan. Bara kylskåpet som överröstar. Men det är billigt, varmt o hyfsat rent och drivs av en ryss.

Storstäderna centrifugerar ut skiten i en ring runt city och motorvägen runt London är ett mänskligt misslyckande. Beklämmande dikeskanter; skräp och vandalisering, pisseflaskor och bajspapper, plast som far och flyger och glaskross.

Det är en fattigmans färdväg och bestört undrar jag varför jag lämnade unionen för det här u-landet.

Krampen släpper samtidigt med regnet när lastbilstrafiken blinkar höger mot hamnarna i Harwich och Felixstowe. Jag fortsätter norrut. East Anglia, Essex, Suffolk.

Lunch bak ratten vid Stratford St Mary’s Church. Fransk parkering. Studerar kyrkan mellan tuggorna och macchiaton. Fasad i skarphuggen flintsten. Aldrig sett något liknande. Fladdermössen har en fristad i tornet.

Strosar runt Sutton Hoo i nästan-sol. The Dig. Filmen om arkeologiprofessorernas mardröm, den självlärde Basil Brown (1888-1977), och hans uppdragsgivare, dödssjuka Edith Pretty. En grandios story (Netflix). Vi pratar anglosaxaren Raedwalds gravskepp från 620-talet, tidig järnålder. Stressen går vilse bland de historiska kullarna. Njuter i hård och mild vind. Det är fortfarande lantbruk här. Grisarna går fritt utomhus.

Hemligheten bakom arkeologi är tålamod och en bra spade. (Basil Brown).

Kväll i Great Yarmouth. Pre-season. Folk larvar runt mellan spelautomater och fastfoodsyltor i ett halvöppet lågbudget-Vegas. Bor hos åldermannen Stephen några gator upp från strandpromenaden. Rent, snyggt, billigt. 10 points.

Glansen har flagnat i not-so-Great Yarmouths nöjeskvarter.

På resa 2


Tredje dagen i april. Charleville Mezieres – Gravesend.

Jag kör genom byar som heter Mon Idée och Mon Plaisir. Där det står en tupp på vägen och byborna har stängt av genomfartsleden för att det är en solig söndag i april. Route barrée.
Kisspaus i skogskanter där vitsipporna tittar fram.
Och kriget är hela tiden närvarande. Det är 104 år sedan Richard Meiniger stupade i det vettlösa första världskriget. Men det står en blomma vid hans sten. Och ett fotografi. Många är glömda, en del inte nämnda, men Richard finns kvar hos någon.
Slagghögslandskapet kring Lille övergår i allt gulare rapsfält ju närmare kusten det bär.
Färjan går från Dunkerque mot Dover.
Motorvägen norrut är ett inferno och alla kör på fel sida.
Hotellet ligger i Gravesend’s skitigare delar. Ett stenkast från London.
Här satt Joseph Conrad och berättade om jakten på Kurtz uppför Kongofloden. Här sitter jag med ett taskigt wifi. Mörkrets hjärta. Det blir bättre i morgon.