På tal om ål

Ålen är ju på allas läppar just nu i Sverige. På latin heter den anguilla anguilla. Och Anguilla heter ön som ligger alldeles i utkanten av Saregassohavet. Där var jag för några år sedan och studerade folklivet. Tyvärr har jag inga bilder från Anguilla tillgängliga här i Buenos Aires. Utdrag ur eventuellt någon gång kommande bok om Karibien.

Ön ligger längst i norr i de små antillerna, öarna i lä, the Leeward Islands. Trots namnet ett utsatt läge där Atlanten står på och inget som helst skydd finns mot oceanens krafter. Ön sträcker i riktning nordost-sydväst och på det sättet kanske den skär vågorna som en kanot. Det hade rimligen varit värre om ön legat med bredsidan mot passadvinden som stadigt blåser in från Västafrika.

Anguilla har ändå fått sina törnar av Irma och andra orkaner.

Det här är Västindien när det är som bäst, skriver reseföretaget Västindienspecialisten på sin hemsida. Det är något jag läser först sedan jag är hemma i Onslunda och har fått några veckors distans till min dagstur till Anguilla. Hit har inte massturismen nått och här möts man av en genuin värme hos befolkningen, heter det vidare.

Sant är att massturismen inte nått ön. Alternativt kan det vara så att massturismen helt enkelt har valt bort den.

Befolkningens genuina värme går på sparlåga hos de uniformsklädda immigrationstjänstemännen. Vår kommunikation hänger upp sig då jag inte minns adressen till mitt tillfälliga boende på St Maarten, de holländsktalande dele av St Martin. När jag istället redovisar min adress i Onslunda och lovar ta kvällsfärjan tillbaka till St Martin är det slutjiddrat, passet stämplas och jag välkomnas till Anguilla.

Taxichaufförerna och alla de andra som ser sin chans att tjäna en slant på en båtlast nyanlända väller fram. Jag har alltid tyckt illa om och haft svårt att hantera sådana situationer och innan jag vet var jag är, hur det ser ut och vilka alternativen är vill jag inte göra business med någon. Den här envisa, lite fåniga, inställningen har gett mig en del udda upplevelser världen över.

Vi förflyttar oss från terminalområdet och traskar iväg hundra meter på landsvägen. Lämnar immigration, souvenirshop och taxichaufförer bakom oss.

Snart inser vi att det faktiskt inte finns något alls här på den här delen av ön. Bussarna till huvudstaden The Valley lyser med sin frånvaro. Det gör ärligt talat det mesta. Tvärs över gatan ligger Osvaldo Car Rental. På gården står några väl demolerade bilvrak. På dörren hänger den missvisande skylten OPEN. Det är stängt. Osvaldo är i alla fall inte där.

Det är en fredag förmiddag i slutet av februari. Högsäsong.

Invid Osvaldos ligger en kafeteria, eller bar, uppsmällt i rosafärgade plank. En smal bardisk och två stolar. På dåligt uppvärmd spanska konverserar vi de glada migranterna från Dominikanska Republiken som driver haket och dricker en Presidente i väntan på Osvaldo.

Förstår jag rätt är det Osvaldos familj som driver baren. Osvaldo är en fixare. Han är ute och fixar.

När han dyker upp förklarar han att han bara har en bil och den behöver han själv. Någon att hyra ut har han inte, oavsett vad firman heter.

Istället för Osvaldos krockade Nissan Micra hyr vi en 2,5 liters sexcylindrig Toyota Progrès av Susan på D & D biluthyrning vid färjeterminalen och far iväg mot Shoal Bay på nordkusten. I fickan har jag ett tredagars Anguillakörkort med stämpel och namnteckning som kostat sju dollar.

Toyota Progrès är en bilmodell jag aldrig hört talas om. Lite efterforskningar visar att den tillverkades 1998-2007, betraktades som lyxbil och hade närmare 200 hästkrafter under huven. Tydligen ämnades bilen enbart för den inhemska marknaden i Japan. Hur det här exemplaret hamnat på Anguilla har jag ingen aning om, men jag förstår att uttjänta bilar i västvärlden, dit också Japan och Korea räknas, dumpas billigt i Västindien där de körs tills de kollapsar, parkeras och tillåts brytas ned under evinnerlig framtid.

Karibien är en bländande blandning av soptipp, bilskrot och paradis.

Exp. På vägen tillbaka: ruskigt och sevärt

Två museer har det blivit i Willemstad. Häromdan besåg jag sjöfartsmuseet och idag gick jag till museet som hette Kura Hulanda. Det är ett antropologiskt museum som främst berättar om slavhandeln.

Båda museerna är väldigt sevärda med bra designade och informativa utställningar.

I slavskeppets inre ligger bojorna kvar.

Kura Hulanda är en ryslig påminnelse om människans brutalitet. Många är bojorna längs väggarna, man går ned i ett utrymme och hamnar i innandömet på slavskeppet, brännjärnet står framme som slavarna märktes med likt Vilda Västerns boskap.

Kura Hulanda är byggt i princip på platsen där slavauktionerna hölls fram till 1863 då holländarna också slutligen gav upp slaveriet, åtskilliga år efter Storbritannien (1834) och till och med efter Sverige (1847).

Curaçao var ingen bra ö för plantager och jordbruk. Därför blev det istället en frihamn för handel med allehanda produkter. Slavar var bara en av dem.

1795 ledde slaven Tula ett uppror på Curaçao. Det gjordes en film om revolten Tula: The revolt av den nederländske regissören Jeroen Leinders 2013. Vid lagunen, alldeles vid salinan som är flamingo area står ett monument över revolten. Det första steget mot befrielsen.

Monumentet över Tulas revolt vid flamingosjön.

Det ges också utrymme på museet för att berätta om de afrikanska nationerna Ashante och Benin. Jag känner igen en del från besöket i Ghana och det svenska slavfortet i Cape Coast. I ett annat rum behandlas slaveriet i en annan nederländsk före detta koloni, Surinam.

På en vägg hänger bilder ur John Gabriel Stedmans bok, som jag citerat i min Guyanabok. På en annan hänger en stor karta över plantagerna i Surinam. Två av de jag kan lokalisera drevs av Dahlberg från Nyköping. Också hans historia berättar jag i Guyanaboken.

Förutom de afrikanska inslagen finns en sal om rasfrågan i USA. Ruskiga är de båda KKK-dräkter som exponeras.

Plantagerna Anna Catharina och Johanna Charlotte drevs sannolikt av svensken C G Dahlberg. Hittar du dem?

Exp. På vägen tillbaka: Flamingoface

Efter sex timmar, flera liter vatten och en stor öl behöver jag slutligen uppsöka och smiter in på ett wc längst in i Pundabasarens allra heligaste lagerrum. När jag ser mig i spegeln förstår jag varför parkvakten vid flamingolagunen så resolut beordrade mig till skuggan.

Jag skulle aldrig erkänna att det snurrade i skallen då jag sjönk ned på hans pall.

På resa i Karibien kallade Ove Allansson sitt alter ego i boken Gud är amerikan för den fete rosa grisen. Det kunde vara han i spegeln…

En wayra wayra konstaterade en av parkvakterna med kännarminen på. Nordlig tofskarakara säger Google. Men Google pratar ju inte papiamento.

Vi börjar från början. Efter tosti och kaffe på ett hippare fik i Willemstad tog jag mig till busstationen i Otrabanda, på andra sidan Emmabron. Jag löste biljett till lagunen. Två dollar. Tanten som körde och jag kom lite ihop oss om var jag skulle stiga av. Det var rätt långt kvar till det som hon kallade Lagunen och när jag kvittrade på om flamingos trodde hon först det var Club Flamingo på en flashig resort. Men jag vann och steg av. I ödemarken.

Detta var Curaçaos vattenrike. En lagun med dy omgiven av kaktusar men med ett litet lågt fågeltorn och en skylt som förkunnade att här var ”flamingo area”.

Det satt två parkvakter under ett träd och tjoade åt folk som stannade bilen på busshållplatsen. En tjej som tagit av skorna och gått ut en bit i dyngan fick en åthutning att hon skulle tvätta fötterna. Detta var en salinas, en saltsjö, och inte bra för huden.

Karibisk Flamingo, typ.

Grannen Bonaire är ju den kända flamingoön, men här häckar det också en liten koloni av karibisk flamingo. Den är lite rödare än den man ser i Frankrike och Spanien. De flesta sov. En häger spankulerade omkring och efter en kvart tyckte jag det räckte. Problemet var bussen tillbaka. Den skulle dröja.

Jag gick vägen vidare mot Sankt Willibrords katedral i den lilla övergivna byn med samma namn. Några kilometer uppför. Willibrord var Utrechts förste biskop, frisernas helgon, kom från Northumberland (han hade säkert kinesat hos bröderna på Lindisfarne). Han dog den 7 november 739 och det firar den katolska kyrkan. Det gör ju jag och Martín Palermo också, fast av andra anledningar. Ett brudpar fotograferades i kyrkan som renoverades. Brudparet for iväg och jag frågade en av jobbarna som rullade grus när bussen kom. Det blev en stunds röra. Ingen visste ju. Den kommer snart. Den kommer snart.

Brudpar, bröllopsfotograf, vittne och en av jobbarna i kyrkan som glad utropade att han hade sett mig på bussen ut. Det hjälpte inte. Han hade ingen aning om när den gick tillbaka.

Tanten på baren halvvägs tillbaka till the flamingo area hade ingen öl att servera men kunde busstabellen. En timme och tjugo minuter.

Hon visste. Jag satt och småpratade med parkvakterna, perioderna de var vakna, under trädet i öknen i en och en halv timme. Vattnet tog slut, ödlorna for omkring och jag trodde att en av vakterna fått solsting då han undrade om svenska män gick i kjol. När jag såg konfunderad ut så sa han att han alltid förväxlade Sverige och Skottland.

SEN KOM BUSSEN!

Jag gav chauffösen en 10-dollarsedel och fick 15 antillergulden tillbaka. Det är lurigt när man kör med två valutor men det var helt korrekt kunde jag räkna ut efter en stund.

Exp. På vägen tillbaka: Willemstad morgontur

Jetlaggad stiger jag upp vid halvfem, kör lite fläkt och väntar på att solen ska ta fram ljuset, fåglarna i grannarnas trädgårdar och promenera till Willemstad city. Två kilometer.

Frukostkaffe bland knegarna i Willemstad.

Frukostkaffet inte ens sju på morgonen i basaren hos en dam som fixar till en baguette med salami, avocado och chiliröra. Extremt gott kaffe. Trevliga människor i kvarteren bortom kryssningsfartygens angöringar. Klart billigare.

Fregattfåglarna sveper över hamnområdet liksom rödgladorna hemma i Fyledalen. Parakiterna glor misstänksamt. Jag skrämmer en natthäger så håret reser sig på huvudet på honom. Men den pyttelilla kolibrin hinner jag inte fota, den här gången heller.

Håret reste sig på natthägern då en viking närmade sig.

Mer spanska än engelska. Brukar en hemmasnickrad papiamento som nästan funkar. Tror jag i alla fall. Lär tjejen i husvagnen att pastechi heter empanadas på spanska. Köper en med ost. Keshi (queso). Spanar fiskaren som fjällar av en nyfångad meter barracuda.

Slår mig i slang med grabbarna som sköter Willemstads främsta attraktion – Emmabron. En pontonbro som binder samman de båda stadsdelarna Punda med Otrabanda. Trettio gånger om dan eller så manövrerar de bron fram och tillbaka för att släppa fram båttrafiken.

Emmabron – the bro!

Jag frågar efter Hotel Americano. Det var där som Piraten från Kivik satt på verandan och studerade brons rörelser i slutet av 40-talet. Your years late, sade killarna på bron. Men det dröjde tills nya Maritime Museum som jag fick en kompis som började googla för att hitta det riktiga Hotel Americano.

Hans föräldrar hade alltid tagit med honom på semestrar till länder som var lite svalare. Flera gånger till Danmark och en gång hade de åkt ända till Dalarna. Han mindes sin t-shirt med reklam för Falu rödfärg.

Willemstad, Curacao 2022.

När jag irrat in i regeringskvarteren kommer en Honda Accord med tonade rutor och registreringsskylten C1. Jag frågar säkerhetsvakten. Jo, det var presidenten säger han och pekar att jag kan springa efter för att hälsa på honom och ta en selfie. Jag älskar oskyldiga karibiska småstater.

Hur det gick? Det var bara chauffören och han skrattade gott.

Nu siesta.

Presidentens bil? Dock utan president…

Exp. På vägen tillbaka: i farmors hus

Home away from home, Curacao.

Efter nästan tio timmar i luften damp jag ned med TUI:s Dreamliner i Willemstad på Curaçao när det redan blivit mörkt. På planet från Schiphol hamnade jag vid sidan av en ung malaysier, som bodde i Nederländerna ”sort of” och som bara skulle vara två dygn på Curaçao innan han återvände norrut. Varför? Jo, det var begravning. På andra sidan satt en ung mörk tjej som också var på väg till Willemstad för släktträff. Hon bodde annars i Groningen. På frågan om vad jag skulle kunna göra på Curaçao tänkte hon länge och sa sen att det var fem år sedan hon var där senast och då var hon fem år yngre och det var mycket party. Jag var ju ännu äldre konstaterade hon och kanske inte var lika partysugen…

Dayenne mötte mig med sin vita Toyota på flygplatsen och så körde vi till en supermarket så jag kunde skaffa en öl, Cerveza Zulia från Venezuela, några kex och lite frukt så jag klarar kvällen. På gatan utanför butiken var grillen igång. Folk stod i grupper. Musik från någon bilstereo.

Jag har inte sett nått av ön än. Jag har bara fått känslan av Karibien. Det är mörkt om än stjärnklart. Det blir till att utforska Willemstad i morgon. Folk pratar papiamento, nederländska, engelska och spanska. Papiamento är en blandning av dem allihop med mycket spanska inslag.

Farmor Nene

Dayenne o Kennedy driver Studio Nene. Ett pyttelitet hus som Kennedys mor bodde i en gång i tiden. Här finns en stor säng, kyl&frys och kök samt dusch o toalett. Ovanför dörren hänger porträttet av Nene själv. De har 8,2 på TripAdvisor, står det på flera anslag.

Fläkten går för fullt. 29 grader var det när vi landade strax efter 18oo lokal tid. Därute skäller hundarna. Det ska ta trettio minuter att gå till stan.

Papiamento är ett lite kul språk med spanska inslag som kan ge så här roliga skyltar.

På vägen tillbaka: ön

På söndag reser jag till en ö i Karibien. Curaçao. I andra änden av expeditionen På vägen tillbaka finns minst ytterligare en ö. Vilken får framtiden utvisa.

Det finns de som samlar på öar. Vill resa till så många som möjligt. Skriver listor. Det är ju något speciellt med öar.

Vid närmare eftertanke har jag inte besökt särskilt många öar. Aldrig siktat in mig just på dem. Saknar många som var och varannan varit på; Tenerife, Mallorca, Cypern, Sardinien, Gran Canaria, Kreta, Madeira…och många fler.

Jag samlar inte på öar. Jag skriver inte listor.

Så här kommer en lista på tio utvalda öar, utan inbördes rangordning:

ST KILDA

Husrester längs den gamla bygatan. Får med gener från vikingatiden vandrar fritt omkring överallt tills de lägger sig och dör i någon skreva. Fågellivet är intensivt med de vackra havssulorna i formation, lunnefåglarna och de aggressiva storlabbarna som anfaller likt störtbombare.

Roland Svensson har skrivit om St Kilda. Harry Martinson också. I Resor utan mål avslutar han ett kort kapitel:

”St Kilda, miljoner fåglar, storm, köld, torvbrist, fågelflykt, nöd. 170 ord.”

Förklaring: det sägs att St Kildaborna pratade en uråldig gaeliska som bara hade 170 ord.

GRENADA

Ungdomarna spelar kricket, en höna springer över vägen och reggaemusik eller predikan hörs från taxibilarna.

Desmond som varit en av männen kring den mördade presidenten Maurice Bishop och jag byter historier. Han berättar om kuppen och jag ger honom Ove Allanssons skröna om rastabröderna som byggde en raket för att med skrattets kraft lämna Grenada för Etiopien. Finns i Gud är amerikan.

Jag hyr moppe på Maitlands skrotupplag och far till muskotodlingarna.

ST PIERRE

Ett veritabelt smuggelnäste. Kanadensisk whisky importeras under förbudstiden i sådana mängder att hela befolkningen borde ha raderats ut av skrumplever. Istället gör de sig en hacka genom att sälja den vidare till amerikanska spritpirater. Utan momsredovisning.

Hotel Robert, ett vitt trähus i flera etager, skryter med att Al Capone bodde här då han slöt sina fördrag med de franska smugglarna. I och för sig bara under en natt.

Jag äter middag på Hotel Robert. Franskt.

BORNHOLM

Bergsklättring, romprovning, 80-talsdisko i Rönne, hyra familjestuga vid Dueodde och vandra kring Hammershus.

Bornholm står emot svenskarna när Karl X Gustav erövrar Skåne men ockuperas av ryssarna när andra världskriget tar slut. De har sin alldeles egen historia och egna hjältar. Jens Kofoed var en. Villum Clausen en annan. Bägge slog ihjäl svenskar efter bästa förmåga.

JERSEY

Tony Pike leder Channel Island Occupation Society och bevarar minnet av den tyska ockupationen och vi tillbringar en pubkväll med några Jerseybor i 90-årsåldern som minns de svåra åren.

Inte minst kommer de ihåg den svenska båten Vega som kom med Röda Korsets nödpaket då svälten slog till i slutet av 1944.

John Nettles (Bergerac och Barnaby i Midsomer) har skrivit flera böcker om Jersey.

ILE ROYALE

Papillon, originalet med Steve McQueen och Dustin Hoffman eller den urvattnade remaken som kom för en handfull år sedan.

Jag hittade inte svensk straffånge men väl en dansk, Ove Möller-Frohm, som inte alls omöjligt skulle kunna vara Papillons källa till mycket av det han skriver om. Möller-Frohms historia har getts ut av spökskrivare.

Man flyger inrikes från Paris till Franska Guyana.

KORSIKA

En fransk ö till.

En fransk öl till. Den här heter Pietrá och är smaksatt av Korsikas nationalträd kastanjen. Ur Läsa, resa, dö:

”Kastanj, liksom myrten, används också till en srot inhemsk produktion av så vitt skilda saker som till exempel marmelader och likörer. Kastanj växer överallt medan myrten plockas på macchian, den frodiga täta vegetation av allehanda buskar, växter och örter som ligger som en matta över det korsikanska bergslandskapet.”

MONTSERRAT

”Rök stiger fortfarande ur vulkanen Soufrières inre på Montserrat i Västindien. På avstånd är det svårt att avgöra om det bara är vattenånga eller innehåller något mer. När man kommer nära är svaveldoften, ungefär som den av ruttna ägg, däremot påtaglig.

– Så länge det ryker är det lugnt. Det är vulkanens säkerhetsventil, säger Sam Sword, som tar tillfället i akt att guida de få turister som idag kommer till ön som kallats Karibiens gröna smaragd.”

Sam kör den smala vägen upp till George Martins studio som idag är en ruin efter en av många orkaner som dragit fram över Karibien.

MYKINES

Ur Djävulens kök:

”Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.”

Det står inget i boken att jag förälskar mig i en vacker madrileña på färjan till Mykines. Att inte Färöarna är större än att vi sedan springer på varandra ytterligare några gånger och blir bekanta – ren bonus.

HISPANIOLA

”En stund senare pratar jag med krögaren, Chris Wollacott. På danska. Han kommer från Nya Zeeland. Varför då driva en tysk restaurang i Puerto Plata? Hans förklaring är ganska enkel. Han köpte krogen billigt och ville inte ändra ett fungerande koncept. Kocken hade tysk kokbok.

Och danska? Jo, han hade varit gift i Köpenhamn knappt tio år. Världen är full av expats, folk som flackar klotet runt och bor överallt utom hemma. Hur länge den dansktalande nyazeeländaren stannar på sin tyska krog i Dominikanska republiken är osäkert. Han pratar redan om Sydafrika.

Måste det gynga så…?

Måste vägen till Curaçao gynga så…”

Povel Ramel sjöng i Knäppupp. Han hade rest med bananbåten San Blas i slutet av 1950-talet. Riktigt vad han gjorde på Curaçao förstår jag inte. Bananreklam?

Tio år tidigare hade Fritiof Nilsson Piraten rest till Curaçao för att skriva en drapa om oljeindustrin, troligen på uppdrag och bekostnad av oljeindustrin. Publicerat i SvD. Han mönstrade passagerare ombord på Malmrostankern Lillöhus och gav sig iväg.

Det han skrev finns återutgivet i Piratensällskapets skriftserie 1988 med titeln Resa till Curaçao, redigerad av Helmer Lång.

Berättelsen är inte jätteintressant. Varken för en Piratenkännare eller en Karibienresenär.

Det som är intressant är att Tora var med. Hans hustru, tandläkaren. På några få sidor i sin självbiografi ”Högsta vinsten” (berättad för Monnica Söderberg) har hon förmedlat fler spännande och personliga detaljer från karibienresan än vad Piraten mäktade med på 90 sidor.

Överhuvudtaget är inte Tora särskilt närvarande i Piratens text. Aldrig till namnet, bara nämnd som hustrun, och inte heller medverkande i de utflykter eller bjudningar som Piraten medverkar på.

Ändå är Piraten nykter under hela resan.

Tora är betänksam när Fritiof kommer hem och berättar att de ska åka till Curaçao och att han ska vara nykter. Deras äktenskap är inte bra. Piraten super och de grälar mycket.

Men far iväg. Och han är nykter. I sin egen beskrivning gör han ingen sak av det, nämner den blå likören som gjort ön känd, men aldrig att han smakade den. Han sköljer ned maten med öl någon gång. Annars vatten.

Först bor paret Nilsson på Hotel Americano men flyttar till sjömanshemmet. Enligt Piraten på grund av kostnaden. Enligt Tora därför att Fritiof behövde mer lugn och ro.

Tora skriver:

”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”

Intressant är att Tora tar initiativ till en resa till grannön Bonaire, hon delger sina intryck i sin bok och det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.

”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”

Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte ett ord om stormen.

Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin praktik under några år och Piraten är väl mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.

Tora och Fritiof försonas och han slutar småningom dricka.

Och Povel Ramel? Jo, han och Piraten var också goda vänner och kanske inspirerades Ramel till resan till Curaçao av berättaren från Kivik.

Skånes mest kända gravsten vid Ravlunda kyrka.

På paradisets baksida

Det är drygt två år sedan jag besökte St Maarten men Freegan Food Foundation har bara utvecklat sin verksamhet sedan dess.


När orkanen Irma drog in över Karibien i september 2017 satt DJ Jansen-de Jong och hans make Joost i soffan hemma i Amsterdam i Nederländerna och blev omskakade av nyhetsrapporterna och TV-bilderna från katastrofen.

De hade bott på St Maarten några år tidigare och visste hur sårbart samhället var. De hade vänner och bekanta kvar på ön. St Maarten var den ö som fick mest stryk av Irma.

– Vi kunde inte bara se det som hände utan att göra någonting, berättar DJ, som egentligen är skådespelare, men också har jobbat mycket med mat.

Han och Joost satte igång att samla in pengar. Sedan for de till St Maarten och omsatte sin idé. Idag driver de välgörenhetsorganisationen Freegan Food Foundation som varje månad förser över 800 familjer med färsk frukt, grönsaker och ris och pasta, men också kläder, möbler, böcker och leksaker.

Vi följde med då DJ Jansen-de Jong hämtade varor i den stora livsmedelshallen Fairway Markt i Philipsburg på den holländska delen av ön och körde till den kommunala soptippen för att leverera till familjer som bor där.

Det är så det ser ut på paradisöns baksida. Det bor folk på soptippen.

DJ uppskattar det till omkring 6-700 personer, familjer med barn, i sophögarna eller i alla fall i direkt anslutning till tippen. Efter orkanen Irma flerdubblades invånarantalet här.

Många är illegala immigranter. De vi träffar kommer från Dominikanska Republiken och Haiti. De allra flesta som bor vid tippen rör sig under myndigheternas radar. Andra betalar faktiskt hyra.

– Det finns högt uppsatta myndighetspersoner som äger mark här och som tar ut hyra, säger DJ, men det är känsligt för honom att kommentera det mer än så. Den holländsktalande delen av ön är idag självständig från Nederländerna och den lokala politiken anses både korrupt och oförmögen till handling.

Inte minst vad det gäller den växande soptippen, centralt belägen i huvudstaden Philipsburg på Salt Pond Island, har politikerna misslyckats med att ta tag i problemen.

Det brinner ofta på tippen. Giftig rök och gaser lägger sig över området och en del når in till Philipsburg. Till skolor, idrottsplatser och även regeringsbyggnader. Ibland når röken över bergen till turistområdet och marinan i Simpsons Bay. Den nederländska staten har gett flyttbidrag till nederländska medborgare som därmed kunnat lämna det utsatta området.

Många har astma och luftrörsbesvär.

I lokaltidningen St Maarten News skriver redaktören Terrence Ray om att problemen kring soptippen med allt dess osorterade avfall, de ständiga bränderna och de fattiga som bor där, är ett hot mot hela nationens överlevnad.

DJ och Joost startade sin organisation ur ett gräsrotsperspektiv men har idag blivit en professionellt arbetande stiftelse med styrelse och fasta ramar.

När de väl hade kommit på att de ville göra en insats samlade de in 100 000 kronor. Sedan satte de sig på planet till St Maarten och drog igång sitt arbete.

I början lagade de färdig mat, 100-150 portioner per dag, till främst de orkandrabbade. Sedan kom de på att försöka få livsmedelsbutikerna att ställa upp.

– Vi hade bestämt att pengarna skulle gå till verksamheten, inte till oss, säger DJ och berättar hur han och Joost inte hade råd till eget boende utan under lång tid ägnade sig åt så kallad house-sitting. Det betyder att man bor och tar hand om ett hus eller en lägenhet åt dess ägare då denne är bortrest. Vattnar blommor, tar eventuellt hand om husdjur och trädgård. Då bor man gratis.

– Vi flyttade ofta, men det gick, och vi kunde dra igång vår verksamhet.

I dag har de en handfull butiker som de regelbundet besöker och hämtar mat hos. DJ säger att mellan 30 och 40 procent av all mat som finns i butikerna annars slängs.

– Titta här, säger han och håller upp en blänkande aubergin. Den här är det absolut inget fel på.

Han bär den ena lådan med tomater och paprikor och andra grönsaker ut i bilen. Några har fått lite skrynkligt skinn som enligt butiken gör det osäljbart. Det är dock fortfarande utmärkt att laga mat på.

DJ och Joost är veganer och livsmedel ur djurriket ratar de.

Innan han lämnar butiken skickar han ett sms till de familjer som han ska leverera till, så att de vet att han kommer. Han svänger vänster när vi kommit ut vid soptippen. Till höger om oss ligger det ständigt växande sopberget. En caterpillar försöker jämna ut skräpet så gott det går. Det syns ingen som helst sortering.

Till vänster löper vägen genom en kåkstad kantad av skrotbilar och annat skrot. Det sitter män och skruvar på saker som kanske kan tas tillvara. Någon bygger möbler, andra fixar till bilar i en parallellvärld som turisterna aldrig får se. Barn leker bland bråten och när vi stannar bilen blir den praktiskt taget överfallen.

Alla vill vara med och bära lådorna. Teresa tar kommandot och när bilen väl är urlastad sorterar hon upp grönsakerna och frukten i ett antal olika lådor. Det ska solidariskt delas mellan flera familjer.

Farmor Cecilia kommer ut och inspekterar. Hon får tag i ett fång färska kryddor och ler brett. Hon vet hur hon ska få maten att smaka.

Glädjen lyser om dem allihop. De är tacksamma för hjälpen de får. De har bott på St Maarten sedan före Irma. Några hade riktiga hus som de blev av med i orkanen.

– Det är detta jag är rik på. Att få möta tacksamheten hos dem vi kan hjälpa. Det är den största rikedom jag kan tänka mig, säger DJ, när han pustar ut i värmen vid bilen.

Det luktar från soptippen, men just nu ryker det i alla fall inte. Solen steker fortfarande. I skymningen om några timmar kommer myggen. Men några har fått mat för några dagar.

DJ berättar att Freegan Food Foundation också har samarbete med andra organisationer, även på den franska sidan av ön.

På radiostationen Island 92 sitter programledaren Charlie i sändning. Under tiden han spelar Eagles och Paul McCartney berättar han om när orkanen Irma drog in.

– Vi var ett gäng som fanns i byggnaden hela tiden och vi sände radio med orkaninformation så länge vi kunde. Det vill säga tills antennen blåste omkull och strömmen försvann, säger han.

På Island 92 finns det ett förråd av förnödenheter så att man ska kunna finnas på plats flera dygn i sträck. Maten byts ut vartannat år. Då hämtas det utgångna av Röda Korset och delas ut som matpaket till behövande. Behovet är fortfarande stort.

Direkt efter Irma försvann kryssningsfartygen från hamnen i Philipsburg. Nu återvänder de, men när det i början av mars konstaterades att coronaviruset brutit ut på ett av dessa flytande lyxhotell så flögs de smittade passagerarna hem medan deras kontaminerade tillhörigheter kördes till tippen. Det är inte långsökt att gissa att ett och annat där fick nya ägare.

Trots att St Maarten åter är ett slagnummer på kryssningsfartygens angöringslista, den amerikanske presidenten Donald J Trump har en strandvilla på västra delen av ön och det turkosa havet, drinkarna och strandhänget ger sken av ett paradis så finns det en baksida som inte är lika känd, men som orkanen Irma lyfte fram då hon skalade taken av husen.

Det är den som DJ och Joost Jansen-de Jong tagit sig an.


Vill du stötta Freegan Food Foundation hittar du all info här:

https://www.freeganfoodfoundation.com/