Den här krönikan publicerades på kultursidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda i förra veckan. Nu inväntar vi Putins drag.
När glasnost och perestrojka fick järnridån att vittra sönder skingrades de gamla vännerna för att satsa på sig själv.
Därför finns det leninistiska sagolandet Transnistrien. Fast det inte finns.
Det är en del av Moldavien. Det som skiljer ut Moldavien från f.d. Sovjetunionen är språket (närmast en rumänsk dialekt), men i Transnistrien pratar man ryska och vill inte alls kopplas ihop med rumänerna. Tre månader efter Moldaviens frihet från den sönderfallande unionen eklaterade Transnistrien sin självständighet från Moldavien. Katten på råttan på repet…
Det blev bråk. Skottlossning och tanks.
Med hjälp av ryska vännerna förvandlades Transnistrien till en autonom region i Moldavien, med egen byråkrati, valuta (rubler) och ryssar som håller ordning. Ryska pratar dom och stavar med kyrilliska alfabetet. I den rödgrönröda flaggan och statsvapnet lyser kommunismens besudlade symboler, hammaren och skäran. Mer av nostalgi än övertygelse.
Efter kriget har man hållit sams. Transnistrierna har till synes varit rätt nöjda med friheten inom Moldavien och huvudstaden Tiraspols fotbollslag Sheriff sopar banan med sina motståndare i den moldaviska ligan och överraskar i Champions League.
Näst största staden heter Bender. Torghandeln visar att livet går vidare i ett av Europas ovanligaste samhälle, balanserande mellan öst och väst, då och nu.
På Frihetstorget påminner informationstavlor om befrielsekriget mot Moldavien 1992. Väggen på rådhuset är perforerad av skotthål. Också en sorts monument.
På ett bortglömt avsnitt av Frihetstorget i Bender står ett minnesmärke av Karl XII i svartmålad plåt. Den Jarl Kullefagra kung vi vant oss vid är fjärran.
Under fyra år, 1709-13, satt krigarkungen och diktatorn Karl XII som en självinbjuden snyltare utanför Fort Bender efter att ha besegrats av ryssen i ukrainska Poltava. Gjort sig till sultanens gäst. Sveriges huvudstad låg i det osmanska rikets utkant. Efter kalabaliken kördes han ut och fortsatte mot nya krig.
En historisk pinsamhet.
Dagen då ryssarna kastade ut turkarna firas när jag är här. Alla är på Fort Bender. Ryska flaggor smattrar. Man hyr kostym och klär sig tidstypiskt. Vi pratar 1878.
Bilderna från mitt besök ger tanken om hur mycket svårare det är att navigera i nutid än i historien, och hur snabbt kostymleken kan förvandlas till blodigt allvar.
Om Putin nu erkänner Transnistrien som en självständig stat i likhet med Donbasregionen i Ukraina kan det bli starten på en ny och betydligt allvarligare kalabalik.
Kosmopoliten 