Exp. På vägen tillbaka: kommandogruppen

Köbenhavns Hovedbangaard i morse.

Att inleda Expedition På vägen tillbaka med att ta tåget till Amsterdam där jag tillbringade knappt tre pandemimånader i fjol kändes rätt.

Nu blir det bara en natt på ett ungdomligt vandrarhem i Amsterdam Noord. Anlände kl 2015.

Det var en tuff tur hit från väckarklockans 0515 i Malmö.

Det gick som på räls, tyst och tankeinbjudande, meditativt och med tysk sekundprecision, fram till Osnabrück.

Där sprack spegeln från kant till kant. Istället för ICE-tåg direkt till Amsterdam Centraal tuffade ett regionaltåg oss till Bad Blentheim, och – no more!

Dessutom var den tyska tågvärden inte flerspråkig. I vagnen satt i stort sett bara resenärer som hade andra modersmål än tyska. Och damen tog sats och rabblade upp byten, spår, plattformar och tider så vi alla var vimmelkantiga.

Då bildade vi en kommandogrupp för att reda upp alltihop. Det var en kanadensare från Edmonton, en polack från Gdynia, två danska piger, en kvinna från, möjligen Syrien, och så jag och efter en stund hade vi värvat en ung tyska som bodde i Amsterdam. Lyckodraget.

Så vi fixade byte i Bad Blentheim, i Hengelo och i Amersfoort innan vi kunde rulla in i Amsterdam.

Trots en försening på en timme så var det vår gemensamma problemlösning som tog oss fram. Det är bara tillsammans vi är unika. Vi hade nästan svårt att skiljas när vi väl var framme.

I morgon åter en långtur. 20 minuter till Schiphol och sen hoppet över oceanen. Willemstad nästa!

En tidig reseskribent

I min bok GUYANA, rapport från ett falnande eldorado söker jag bland annat spåren efter de svenska plantage- och slavägarna Filéen i Demerara och Dahlberg i Surinam. Hos John Gabriel Stedman hittade jag ett möte med Dahlberg. Boken kan du köpa i internetbokhandeln eller direkt från mig. Mejla!

Nedan ett utdrag:


Den kanske främsta källan som berättar om 1700-talets Surinam och dess slaveri, krig och vardagsliv är den engelske kaptenen i nederländsk tjänst, John Gabriel Stedman, som skrivit boken med den extrema titeln Narrative, of a Five Years’ Expedition, Against the Revolted Negroes of Surinam, in Guiana, On the Wild Coast of South America; From the Year 1772, to 1777.

Han umgås stundtals med Dahlberg och återger flera möten i sin bok, där han ibland kallar honom d’Ahlberg, vilket ju onekligen ser flottare ut i skrift. Även formen d’Halberg förekommer. Han beskriver ett ögonblick då Dahlberg blir personlig och tar fram sin snusdosa.

…vid sidan av den guldpläterade snusdosan med briljanter, värd omkring sexhundra pounds sterling visade han mig två små silverslantar, placerade i ett guldstycke och omgivet av diamanter med den här inskriptionen: Soli dei gloria. Fortuna beaticum etc.

När jag gav utrop för min förvåning över den här egendomliga betydelsen av två småmynt, berättade han att det var de enda pengar han hade med sig då han anlände till Surinam från sitt eget land, Sverige. Hade du arbete, undrade jag. Nej. Tiggde du? Nej. Men du stal väl ändå inte, sir? Nej. Men oss emellan, jag vände kappan efter vinden, vilket ibland är väldigt nödvändigt och något jag föredrog framför de båda andra två alternativen du gav.”

Den nyfikne och iakttagande Stedman generaliserar troligen en del när han i sin bok ingående beskriver och raljerar över den vita plantageägarens vardag. Ett illa dolt förakt lyser mellan raderna när han presenterar dem över flera sidor.

Monumentet över slavperioden i de nederländska kolonierna. I Oosterpark i Amsterdam.

På paradisets baksida

Det är drygt två år sedan jag besökte St Maarten men Freegan Food Foundation har bara utvecklat sin verksamhet sedan dess.


När orkanen Irma drog in över Karibien i september 2017 satt DJ Jansen-de Jong och hans make Joost i soffan hemma i Amsterdam i Nederländerna och blev omskakade av nyhetsrapporterna och TV-bilderna från katastrofen.

De hade bott på St Maarten några år tidigare och visste hur sårbart samhället var. De hade vänner och bekanta kvar på ön. St Maarten var den ö som fick mest stryk av Irma.

– Vi kunde inte bara se det som hände utan att göra någonting, berättar DJ, som egentligen är skådespelare, men också har jobbat mycket med mat.

Han och Joost satte igång att samla in pengar. Sedan for de till St Maarten och omsatte sin idé. Idag driver de välgörenhetsorganisationen Freegan Food Foundation som varje månad förser över 800 familjer med färsk frukt, grönsaker och ris och pasta, men också kläder, möbler, böcker och leksaker.

Vi följde med då DJ Jansen-de Jong hämtade varor i den stora livsmedelshallen Fairway Markt i Philipsburg på den holländska delen av ön och körde till den kommunala soptippen för att leverera till familjer som bor där.

Det är så det ser ut på paradisöns baksida. Det bor folk på soptippen.

DJ uppskattar det till omkring 6-700 personer, familjer med barn, i sophögarna eller i alla fall i direkt anslutning till tippen. Efter orkanen Irma flerdubblades invånarantalet här.

Många är illegala immigranter. De vi träffar kommer från Dominikanska Republiken och Haiti. De allra flesta som bor vid tippen rör sig under myndigheternas radar. Andra betalar faktiskt hyra.

– Det finns högt uppsatta myndighetspersoner som äger mark här och som tar ut hyra, säger DJ, men det är känsligt för honom att kommentera det mer än så. Den holländsktalande delen av ön är idag självständig från Nederländerna och den lokala politiken anses både korrupt och oförmögen till handling.

Inte minst vad det gäller den växande soptippen, centralt belägen i huvudstaden Philipsburg på Salt Pond Island, har politikerna misslyckats med att ta tag i problemen.

Det brinner ofta på tippen. Giftig rök och gaser lägger sig över området och en del når in till Philipsburg. Till skolor, idrottsplatser och även regeringsbyggnader. Ibland når röken över bergen till turistområdet och marinan i Simpsons Bay. Den nederländska staten har gett flyttbidrag till nederländska medborgare som därmed kunnat lämna det utsatta området.

Många har astma och luftrörsbesvär.

I lokaltidningen St Maarten News skriver redaktören Terrence Ray om att problemen kring soptippen med allt dess osorterade avfall, de ständiga bränderna och de fattiga som bor där, är ett hot mot hela nationens överlevnad.

DJ och Joost startade sin organisation ur ett gräsrotsperspektiv men har idag blivit en professionellt arbetande stiftelse med styrelse och fasta ramar.

När de väl hade kommit på att de ville göra en insats samlade de in 100 000 kronor. Sedan satte de sig på planet till St Maarten och drog igång sitt arbete.

I början lagade de färdig mat, 100-150 portioner per dag, till främst de orkandrabbade. Sedan kom de på att försöka få livsmedelsbutikerna att ställa upp.

– Vi hade bestämt att pengarna skulle gå till verksamheten, inte till oss, säger DJ och berättar hur han och Joost inte hade råd till eget boende utan under lång tid ägnade sig åt så kallad house-sitting. Det betyder att man bor och tar hand om ett hus eller en lägenhet åt dess ägare då denne är bortrest. Vattnar blommor, tar eventuellt hand om husdjur och trädgård. Då bor man gratis.

– Vi flyttade ofta, men det gick, och vi kunde dra igång vår verksamhet.

I dag har de en handfull butiker som de regelbundet besöker och hämtar mat hos. DJ säger att mellan 30 och 40 procent av all mat som finns i butikerna annars slängs.

– Titta här, säger han och håller upp en blänkande aubergin. Den här är det absolut inget fel på.

Han bär den ena lådan med tomater och paprikor och andra grönsaker ut i bilen. Några har fått lite skrynkligt skinn som enligt butiken gör det osäljbart. Det är dock fortfarande utmärkt att laga mat på.

DJ och Joost är veganer och livsmedel ur djurriket ratar de.

Innan han lämnar butiken skickar han ett sms till de familjer som han ska leverera till, så att de vet att han kommer. Han svänger vänster när vi kommit ut vid soptippen. Till höger om oss ligger det ständigt växande sopberget. En caterpillar försöker jämna ut skräpet så gott det går. Det syns ingen som helst sortering.

Till vänster löper vägen genom en kåkstad kantad av skrotbilar och annat skrot. Det sitter män och skruvar på saker som kanske kan tas tillvara. Någon bygger möbler, andra fixar till bilar i en parallellvärld som turisterna aldrig får se. Barn leker bland bråten och när vi stannar bilen blir den praktiskt taget överfallen.

Alla vill vara med och bära lådorna. Teresa tar kommandot och när bilen väl är urlastad sorterar hon upp grönsakerna och frukten i ett antal olika lådor. Det ska solidariskt delas mellan flera familjer.

Farmor Cecilia kommer ut och inspekterar. Hon får tag i ett fång färska kryddor och ler brett. Hon vet hur hon ska få maten att smaka.

Glädjen lyser om dem allihop. De är tacksamma för hjälpen de får. De har bott på St Maarten sedan före Irma. Några hade riktiga hus som de blev av med i orkanen.

– Det är detta jag är rik på. Att få möta tacksamheten hos dem vi kan hjälpa. Det är den största rikedom jag kan tänka mig, säger DJ, när han pustar ut i värmen vid bilen.

Det luktar från soptippen, men just nu ryker det i alla fall inte. Solen steker fortfarande. I skymningen om några timmar kommer myggen. Men några har fått mat för några dagar.

DJ berättar att Freegan Food Foundation också har samarbete med andra organisationer, även på den franska sidan av ön.

På radiostationen Island 92 sitter programledaren Charlie i sändning. Under tiden han spelar Eagles och Paul McCartney berättar han om när orkanen Irma drog in.

– Vi var ett gäng som fanns i byggnaden hela tiden och vi sände radio med orkaninformation så länge vi kunde. Det vill säga tills antennen blåste omkull och strömmen försvann, säger han.

På Island 92 finns det ett förråd av förnödenheter så att man ska kunna finnas på plats flera dygn i sträck. Maten byts ut vartannat år. Då hämtas det utgångna av Röda Korset och delas ut som matpaket till behövande. Behovet är fortfarande stort.

Direkt efter Irma försvann kryssningsfartygen från hamnen i Philipsburg. Nu återvänder de, men när det i början av mars konstaterades att coronaviruset brutit ut på ett av dessa flytande lyxhotell så flögs de smittade passagerarna hem medan deras kontaminerade tillhörigheter kördes till tippen. Det är inte långsökt att gissa att ett och annat där fick nya ägare.

Trots att St Maarten åter är ett slagnummer på kryssningsfartygens angöringslista, den amerikanske presidenten Donald J Trump har en strandvilla på västra delen av ön och det turkosa havet, drinkarna och strandhänget ger sken av ett paradis så finns det en baksida som inte är lika känd, men som orkanen Irma lyfte fram då hon skalade taken av husen.

Det är den som DJ och Joost Jansen-de Jong tagit sig an.


Vill du stötta Freegan Food Foundation hittar du all info här:

https://www.freeganfoodfoundation.com/

Happy station

RADIOMINNEN 4

Bland de första utländska radiostationerna jag hörde på min Dux, en typisk sängkammarradio i gulnad bakelit och knaster i knapparna, var Radio Nederland. De hade varje söndag en radioshow som hette Happy station.

Programledare var Tom Meyer. Han blev min första radioidol efter fars favoriter Sigge Fürst med Frukostklubben, CG Hammarlund med Bilradion och Martin Ljung i radioteatern om Dickie Dick Dickens med kommissarie Hillbilly och den sköna Effie Marconi.

Tom Meyer var i luften varje helg. Först på engelska och sen på spanska. Han var ett språkligt fenomen. Född 1938 av en schweizisk mamma och en holländsk pappa, uppvuxen i Karibien talade han fem språk flytande men inte spanska. När Radio Nederland ville att han skulle sända även Estación de la alegría på spanska lärde han sig på sex veckor.

Tom Meyer signerar idolkort.

Han var vänlig och rolig. Det var Tom som myntade uttrycket:

– Smile even though it kills you and you will die with a silly grin in your face.

Programmet flödade av smiles across the miles och oftast avslutades det med ett keep in touch with the dutch.

Programmet var enklast möjliga. Han läste och kommenterade lyssnarbrev och spelade musik. Det var Toms förtjänst att programmet var så populärt.

Happy station var ett urstarkt varumärke för Radio Nederland i kampen om en internationell publik. Tom Meyer efterträdde lika populäre Edward Startz som sänt programmet i 41 år och krattat manegen.

Edward Startz.

Jag var studiopublik i Hilversum en gång i mitten av 1970-talet då Happy station sändes med publik och träffade Tom Meyer också, liksom Eddie Startz, på svenska radioträffar.

BBC hade ett program som hette Listener’s choice som var ett utpräglat önskeprogram. Jag fick dem att spela Family Four en gång och hörde faktiskt när det spelades Vita vidder från London, trots att jag inte lyssnade regelbundet på just det programmet.

Radio Luxemburg återkom man ständigt till. Jag lyssnade inte regelbundet på dem, men det var ingenting jag nämnde för den legendariske DJ’n Tony Prince när vi flög helikopter tillsammans över norra Skåne.

Som nybliven lokalredaktör på Smålänningen i Älmhult förvandlade jag det mesta som hände till nyheter eller reportage. När Tony Prince från RTL skulle uppträda i diskot på dansstället Vägasked utanför Höör och senare samma kväll i Silverdalen i Älmhult är det klart att jag bokade in mig i helikoptern för ett ovanligt reportage.

I 200 knyck i luftlagren över Hästveda, Osby och Killeberg for vi fram.

Tony Prince till höger. (Bild: Sven-Eric Jonsson).

Radio Luxemburg var en osannolik popsaga men allting har en ände och när jag och Sigge gjorde en lilleputtresa 2013 fick jag tillfälle bese de klassiska masterna i Marnach alldeles innan de monterades ned och såldes som skrot.

I en krönika i Kristianstadsbladet skrev jag:

Jag ser dem på kilometers håll – rödvita pinnar som sticker 105 meter upp i luften. Det är antennerna som sänder ut programmet för Radio Luxemburg, en gång popradiostationen nummer ett i Europa. The Giant 2-0-8, som sänder på mellanvågens 1440 kHz.

Radio Luxemburgs sändaranläggning var, tillsammans med sovjeternas Kaliningrad, den mest potenta i hela världen med sina 1,2 Megawatt. Så hördes den ganska bra också hemma i Sverige med sina pop- och rockprogram på engelska.

Men 2014 är äventyret över. RTL tvingas stänga hela anläggningen. Om antennerna ska monteras ned vet jag inte, men on-knappen slås i alla fall till läge off.

Utanför en bensinmack i Marnach är det loppis på söndagsmorgonen och jag pratar lite med några av antikhandlarna. I fonden ser man de stora antennerna.

Jo, det är faktiskt byborna som tvingat fram en stängning av Radio Luxemburgs mellanvågsanläggning. De har tröttnat på att få smällar av statisk elektricitet så fort de tar i något metallföremål i hemmet. Dessutom hör de programmen även om de inte har någon radio påslagen. Ett domstolsbeslut har tagits och nästa år stänger den här legendariska rösten på mellanvågsbandet för gott.

Medborgarna som fått nog kallar sig ”Fir méi Liäwensqualitéit” och betyder ungefär ”för vår livskvalitet”. Pop- och rockprogrammen på engelska som en gång gjorde RTL till den viktigaste aktören på musikmarknaden är heller inte kvar. Det är länge sedan de försvann. De senaste åren har det spelats en del 50- och 60-talspop i ett tyskt program, men sändaren har också hyrts ut till bland annat China Radio International. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över i Marnach. Det kinesiska utlandsprogrammet är inte vad man önskar sig i stuprännan, tryckkokaren eller kylskåpet.

När jag lämnar loppmarknaden i Marnach plockar de fortfarande fram. Det blåser snålt och jag lyssnar i vinden efter ett käckt: Ni-hao, this is China Radio International, men hör ingenting, här i Europas självklara mitt. Jag sätter mig i bilen och styr ut på landsvägen, nu hemåt.

Hemma

Tionde dagen i april. Langemark-Böseln

Wir fahr’n fahr’n fahr’n auf ‘em autobahn… motorvägskross sedan jag navigerat ut ur Flanderns lera, mellan krigskyrkogårdar och monument, förskräckt över broschyren som Madame Erna lämnat på rummet. Flanderns krigsskådeplatser.

Så förfärligt att en hel landsända marknadsför sig som krigsskådeplats och krigskyrkogård för turisterna. Är Mariupol och Butja nästa generations krigsturistmål? Samtidigt förstår jag på något sätt alla de som hade farfar eller morfar i skyttegravarna. Och jag ska inte säga för mycket. Senaste året har jag beglott Bergen-Belsen, Lützen och Dennewitz.

Passerar Antwerpen-Eindhoven (utan att köra fel)-Duisburg och vid Osnabrück får jag för mig att åka norröver mot Ostfriesland. Får ett bra pris på Gasthof Sommer.

Elfte dagen i april. Bösel-Ystad

Sista kulturturschansen. Riktning Norden och Norddeich för att spana in Norderney, en av de ostfrisiska öarna. Två timmar efter frukost kan jag kisa över gattets ebbande dybotten och lågvatten mot ön som i solgasset glittrar och speglar sig som smal remsa. Knappt ens en silhuett.

Namnet har nimbus. M/v Norderney var en ombyggd trålare som piratradiostationen Radio Veronica sände sina popprogram från. Jag såg skutan guppa på Nordsjön någon månad innan den upphörde sända 1974 och ifjol i Amsterdam studerades båten närmre i norra hamnen. Den är idag kafé och disko.

Norderney är den nästa största av de tyska ostfrisiska öarna. Borkum är större och aha – Borkum Riff! Tobaken som romantiserade havet, sältan, stormen och faran. Allt som behövdes för att göras till man. Pipa och Borkum Riff. Smaksatt med whisky.

Öarna var valfångarhem och piratnästen. Klaus Störtebeker är affischnamnet från Borkum, men hans öl bryggs i Stralsund.

Småstaden Jever domineras av bryggeriet, Friesisches Herb. När man sakta glider förbi grindarna retar doften av örter luktorganet. Det luktar inte öl, det luktar blommande örtbäddar. Fräscht.

Att stadsborna i Jever ser upp till bryggeriet är otvetydigt.

Jag är Jever. Öl ska vara rent och friskt och beskt och bita dig i gommen som en storm över de låglänta öarna. I souvenirshopen köper jag gröna Jeverstrumpor. Sen kör jag hem.

Sista kulturyttringen; tiotusentals vitkindade gäss lyfter samtidigt då färjan till Glückstadt lägger ut för turen över Elbe. På andra sidan ligger Happy Town Bar.

Någonstans i Ostfriesland passerar Sigge milstolpen 30 000. Hemma summerar vi 475 mil.

Gränslöst gränsdraget

Den lilla staden Baarle är unik. Den består av två kommuner och två länder men är sinsemellan uppdelad i 30 enklaver och exklaver. En mardröm för en lantmätare.

De nederländska delarna heter Baarle-Nassau. De belgiska Baarle-Hertog.

Man vet egentligen inte vilken del man är i om man inte har bra koll. Gränsen är utmärkt på gator och trottoarer med små kryss. Och ja – det är mest för turisterna.

På något ställe går gränslinjen rakt in genom dörren till en bostad. Det sitter en liten belgisk flagga och ett husnummer på vänster sida av dörren, en liten nederländsk flagga och ett annat husnummer på den andra sidan.

Drickamarknaden heter De Biergrens och naturligtvis skär nationsgränsen rakt, eller snarare snett, genom butiken. Under pandemin var restriktionerna olika i de båda länderna. När Nederländerna stängde alkoholförsäljningen, var det bara öppet in från belgiska sidans entré och butiken delades av. När restriktionerna svängde på andra hållet låstes entrén och så släppte man in genom lastbryggan, som lyckligtvis låg i Nederländerna.

Värden på mitt bed & breakfast berättar att butiksinnehavarna överlag var kreativa under pandemin. Det var värre för byborna som drabbades olika.

Han son är nederländare men gift med en belgiska. Det betydde att sonen skulle vara hemma och iaktta ett utegångsförbud som slog till klockan 21. Frun fick däremot vara ute till midnatt. Så var Belgiens restriktioner.

– Polisen kunde inte bötfälla efter var man gick utan gjorde ID-kontroller och avgjorde efter nationalitet istället, berättar han.

Utegångsförbudet kunde kringgås om man hade hund som måste rastas. Så lagen var tämligen tandlös.

Författaren, antropologen och knutten C J Charpentier har naturligtvis varvat ned hojen i Baarle och skriver i sin bok Hazeldonk Express hur det var förr i Baarle då inte ens valutan var gemensam:

”… hade de flesta affärsmän två kassaapparater och husmödrarna (patriarkat råder) höll sig med dubbla börsar, köpte somt i Nederländerna och somt i Belgien – drog nytta av olika momssatser.”

Det finns tre belgiska bensinmackar i Baarle. Där är det kö långt ut på gatan och bilister från hela södra Nederländerna är där och tankar. Bensinen är några kronor billigare per liter i Belgien. Det finns en mack i den nederländska delen. Den är öde och övergiven.

Krasnapolsky!

På ena sidan ligger Börsen. På den andra uteliggarna.

Den breda gatan Damrak knyter ihop järnvägsstationen med torget Dam där bland annat det kungliga slottet ligger. Damrak blir på sitt sätt en vattendelare i kanalernas Amsterdam.

Red Light District där lamporna blinkar och legala prostituerade exponerar sig i skyltfönster för nyfikna turister och vanliga kåtbockar avgränsas av Damrak.

Under pandemin är persiennerna nere, hororna permitterade och det sjudande folklivet på Damrak inte ens en rännil av vad det brukar vara. De breda trottoarerna är folktomma. Butikerna stängda och restaurangerna säljer bara take-away. Det luktar knappt ens marijuana på gatorna. Det finns ingen anledning att knalla Damrak upp och ned.

Det gör jag ändå. Jag är på spaning efter Hotel Dam som jag bodde på under min första Amsterdamvistelse. Utan att hitta det. Jag kollar lika förgäves efter Hotel Polen som brann bara några veckor senare och blev en handfull svenska turisters öde. När jag hörde talas om branden tänkte jag med rysningar på Hotel Dams trånga och vindlande korridorer och knarrande trätrappor och såg dödsfällorna klart och tydligt framför mig.

Hotel Polen var ett sorts illa behandlat fosterbarn till Grand Hotel Krasnapolsky som ligger längst ned på Damrak, snett emot det kungliga palatset.

Damraks förlängning söderut heter Rokin och det var längs Rokin Hotel Polen låg. Branden i maj 1977 kostade 33 personer livet och hälften av dem var svenskar. Lågorna upptäcktes tjugo minuter över sex på morgonen, tjugo minuter senare var brandkår på plats. Då var platsen ett övertänt inferno och det låg döda kroppar på trottoaren. I förtvivlan hade folk hoppat från den fem våningar höga träbyggnaden.

Allt gick fel. Morgonportieren försökte först släcka med några hinkar vatten, misslyckades och när han då tänkte ringa brandkåren hade elden redan tagit telefonen. Han sprang ut på gatan, hejdade en bilist och fick denne att köra till Krasnapolsky för att ringa brandkåren.

Hotel Polen hade 94 rum och tio brandsläckare. Det fanns inget larm och de få utrymningsvägar som fanns var otillräckligt upplysta. En brandinspektion några månader före branden hade pekat på allvarliga försummelser.

Hotel Polen var en mardröm. Att jag inte hittar Hotel Dam när jag flanerar längs Damrak ser jag som ett tecken på att branschen lärde läxan och sanerade bort de värsta fällorna.

När jag själv råkade ut för en hotellbrand i Des Moines, Iowa några år senare bodde jag på ett betydligt bättre utrustat hotell där enbart en konferensvåning blev utbränd och branden snabbt begränsades.

Efter det kollar jag alltid utrymningsvägarna när jag checkat in.

Jag känner igen namnet Krasnapolsky, men minnesluckorna slår som vindflöjlar i prärievinden och där bakom skymtas blott – ingenting. Så jag tar hjälp av det enorma forskningsarkivet internet och med sökmotorernas hjälp gräver jag ut Grand Hotel Krasnapolsky.

Han hette Wilhelm Adolph Krasnapolsky, skräddaren som blev hotellmagnat i Amsterdam. Farfar kom från Polen. Wilhelm ville mer än sy i knappar. Ylle- och sidenhandel grundade hans förmögenhet och han investerade i ett kafé som han gjorde om till en mondän restaurang.

I Nerikes Allehanda finns en reseberättelse sommaren 1898 om ett besök:

”En holländare utan cigarr i munnen är nästan otänkbart och på kaffeer trifvas de bra. Krasnapolsky i Amsterdam, ett stort. mycket bekant kafé i två våningar, försedt med en rikedom av prunkande växter, är särdeles vackert och kan man där äta och dricka godt och ej för dyrt. Vanligtvis drickes en af de många likörblandningarna, men lika ofta te, som är utmärkt godt, och kan man sitta en hel afton vid sin kopp te, utan att blifva ansedd som en egendomlig prisse eller tråkig kamrat.”

En annan beskrivning av interiören på Krasnapolsky får vi i Svenska Dagbladet i oktober samma år 1898, då Konsthistoriska förbundets delegater samlas där. Bland dem en svensk som rapporterar till hemmatidningen:

”Festerna voro både många och glada, om också ej alltid arrangerade med den värdens sensibla omtanke om sina gäster, vid hvilken vi svenskar äro kanske till öfverdrift vana. Sålunda kände sig en svensk något underlig till mods då han vid den stora middagen i Krasnapolskys restaurant, som hölls sista mötesdagen, af kyparen anmodades själf beställa vin; detta ingick vanligen ej i priset, och därför såg man också tyskarne sitta med sina rhenvinsflaskor och fransmännen med sin rödvinsbuteljer under hela middagen, sålunda affischerande den inre olikhet, som aldrig kan döljas men som vid ett sådant tillfälle icke hade bort särskildt manifesteras.”

Krasnapolsky var nog minst lika intresserad av de gröna växterna som han dekorerade och inredde hotellet med som själva hotellrörelsen. Vinterträdgården på hotellet blev världsberömd och när han 1909 pensionerade sig drog han sig tillbaka till ett hus i Bussum där han ägnade sig åt att plantera och sköta om blommor och exotiska fruktträd.

Hotell är näst intill levande väsen i sig och med ett namn som Krasnapolsky retar det säkerligen fantasin lite extra hos skriftställare och romanförfattare. James Joyce har lanserat Krasnapolskyrött som en alldeles särskild färg i sin omöjliga roman Finnegan’s Wake.

I Socialisten där Ivar Lo-Johansson skriver om sin fackliga bana hos Lantarbetareförbundet utspelas en europeisk facklig kongress just på Krasnapolsky och en av de som skickas är den gamle agitatorn och ombudsmannen som Ivar Lo bara kallar AOS.

Han var 66 år gammal, stor och tung skåning med fötterna och rötterna i myllan. Pratade enbart sitt eget språk. Född statare.

Ivar Lo-Johansson:

”Lantarbetarinternationalen höll sin kongress på ett hotell som hade det svåra namnet Krasnapolskly. Efter framkomsten övade AOS gång på gång det svåra namnet, innan han kunde lära sig det. Han var dödsens rädd för att ensam förirra sig i staden och inte kunna uppge vart han skulle.”

Efter Amsterdam fortsätter delegationen till Paris men AOS blir illamående av den franska maten, gillar inte heller vinet och längtar hem till spegefläsk och brännvin, skriver Ivar Lo-Johansson.

Däremot gjorde Krasnapolsky ett stort intryck på denne jordnära skåning.

Förr hade han bett arbetsgivarna veta hut i diskussioner eller bett dem hålla käften när de blev odrägliga. Nu hade han införlivat ett nytt ord som han röt med tordönstämma:

– Krasnapolsky!

Det blev också det sista han sa på ett möte där han skulle redogöra för resan inför medlemmarna. Samma kväll blev han dålig, gick och lade sig och somnade in. Begravningståget gick förbi Bergsjöholms gods utanför Ystad där ombudsmannen och hans familj vräkts trettio år tidigare och när kistan sänktes i graven hängde ordet kvar i den skånska snålblåsten. Krasnapolsky.

Kanske var det när jag cyklade förbi kyrkogården i Bjäresjö i jakten på skånska runstenar som namnet viskades i vinden. Det var därför jag stannade till på Damrak den här eftermiddagen.