Hemma

Tionde dagen i april. Langemark-Böseln

Wir fahr’n fahr’n fahr’n auf ‘em autobahn… motorvägskross sedan jag navigerat ut ur Flanderns lera, mellan krigskyrkogårdar och monument, förskräckt över broschyren som Madame Erna lämnat på rummet. Flanderns krigsskådeplatser.

Så förfärligt att en hel landsända marknadsför sig som krigsskådeplats och krigskyrkogård för turisterna. Är Mariupol och Butja nästa generations krigsturistmål? Samtidigt förstår jag på något sätt alla de som hade farfar eller morfar i skyttegravarna. Och jag ska inte säga för mycket. Senaste året har jag beglott Bergen-Belsen, Lützen och Dennewitz.

Passerar Antwerpen-Eindhoven (utan att köra fel)-Duisburg och vid Osnabrück får jag för mig att åka norröver mot Ostfriesland. Får ett bra pris på Gasthof Sommer.

Elfte dagen i april. Bösel-Ystad

Sista kulturturschansen. Riktning Norden och Norddeich för att spana in Norderney, en av de ostfrisiska öarna. Två timmar efter frukost kan jag kisa över gattets ebbande dybotten och lågvatten mot ön som i solgasset glittrar och speglar sig som smal remsa. Knappt ens en silhuett.

Namnet har nimbus. M/v Norderney var en ombyggd trålare som piratradiostationen Radio Veronica sände sina popprogram från. Jag såg skutan guppa på Nordsjön någon månad innan den upphörde sända 1974 och ifjol i Amsterdam studerades båten närmre i norra hamnen. Den är idag kafé och disko.

Norderney är den nästa största av de tyska ostfrisiska öarna. Borkum är större och aha – Borkum Riff! Tobaken som romantiserade havet, sältan, stormen och faran. Allt som behövdes för att göras till man. Pipa och Borkum Riff. Smaksatt med whisky.

Öarna var valfångarhem och piratnästen. Klaus Störtebeker är affischnamnet från Borkum, men hans öl bryggs i Stralsund.

Småstaden Jever domineras av bryggeriet, Friesisches Herb. När man sakta glider förbi grindarna retar doften av örter luktorganet. Det luktar inte öl, det luktar blommande örtbäddar. Fräscht.

Att stadsborna i Jever ser upp till bryggeriet är otvetydigt.

Jag är Jever. Öl ska vara rent och friskt och beskt och bita dig i gommen som en storm över de låglänta öarna. I souvenirshopen köper jag gröna Jeverstrumpor. Sen kör jag hem.

Sista kulturyttringen; tiotusentals vitkindade gäss lyfter samtidigt då färjan till Glückstadt lägger ut för turen över Elbe. På andra sidan ligger Happy Town Bar.

Någonstans i Ostfriesland passerar Sigge milstolpen 30 000. Hemma summerar vi 475 mil.

Gränslöst gränsdraget

Den lilla staden Baarle är unik. Den består av två kommuner och två länder men är sinsemellan uppdelad i 30 enklaver och exklaver. En mardröm för en lantmätare.

De nederländska delarna heter Baarle-Nassau. De belgiska Baarle-Hertog.

Man vet egentligen inte vilken del man är i om man inte har bra koll. Gränsen är utmärkt på gator och trottoarer med små kryss. Och ja – det är mest för turisterna.

På något ställe går gränslinjen rakt in genom dörren till en bostad. Det sitter en liten belgisk flagga och ett husnummer på vänster sida av dörren, en liten nederländsk flagga och ett annat husnummer på den andra sidan.

Drickamarknaden heter De Biergrens och naturligtvis skär nationsgränsen rakt, eller snarare snett, genom butiken. Under pandemin var restriktionerna olika i de båda länderna. När Nederländerna stängde alkoholförsäljningen, var det bara öppet in från belgiska sidans entré och butiken delades av. När restriktionerna svängde på andra hållet låstes entrén och så släppte man in genom lastbryggan, som lyckligtvis låg i Nederländerna.

Värden på mitt bed & breakfast berättar att butiksinnehavarna överlag var kreativa under pandemin. Det var värre för byborna som drabbades olika.

Han son är nederländare men gift med en belgiska. Det betydde att sonen skulle vara hemma och iaktta ett utegångsförbud som slog till klockan 21. Frun fick däremot vara ute till midnatt. Så var Belgiens restriktioner.

– Polisen kunde inte bötfälla efter var man gick utan gjorde ID-kontroller och avgjorde efter nationalitet istället, berättar han.

Utegångsförbudet kunde kringgås om man hade hund som måste rastas. Så lagen var tämligen tandlös.

Författaren, antropologen och knutten C J Charpentier har naturligtvis varvat ned hojen i Baarle och skriver i sin bok Hazeldonk Express hur det var förr i Baarle då inte ens valutan var gemensam:

”… hade de flesta affärsmän två kassaapparater och husmödrarna (patriarkat råder) höll sig med dubbla börsar, köpte somt i Nederländerna och somt i Belgien – drog nytta av olika momssatser.”

Det finns tre belgiska bensinmackar i Baarle. Där är det kö långt ut på gatan och bilister från hela södra Nederländerna är där och tankar. Bensinen är några kronor billigare per liter i Belgien. Det finns en mack i den nederländska delen. Den är öde och övergiven.

Krasnapolsky!

På ena sidan ligger Börsen. På den andra uteliggarna.

Den breda gatan Damrak knyter ihop järnvägsstationen med torget Dam där bland annat det kungliga slottet ligger. Damrak blir på sitt sätt en vattendelare i kanalernas Amsterdam.

Red Light District där lamporna blinkar och legala prostituerade exponerar sig i skyltfönster för nyfikna turister och vanliga kåtbockar avgränsas av Damrak.

Under pandemin är persiennerna nere, hororna permitterade och det sjudande folklivet på Damrak inte ens en rännil av vad det brukar vara. De breda trottoarerna är folktomma. Butikerna stängda och restaurangerna säljer bara take-away. Det luktar knappt ens marijuana på gatorna. Det finns ingen anledning att knalla Damrak upp och ned.

Det gör jag ändå. Jag är på spaning efter Hotel Dam som jag bodde på under min första Amsterdamvistelse. Utan att hitta det. Jag kollar lika förgäves efter Hotel Polen som brann bara några veckor senare och blev en handfull svenska turisters öde. När jag hörde talas om branden tänkte jag med rysningar på Hotel Dams trånga och vindlande korridorer och knarrande trätrappor och såg dödsfällorna klart och tydligt framför mig.

Hotel Polen var ett sorts illa behandlat fosterbarn till Grand Hotel Krasnapolsky som ligger längst ned på Damrak, snett emot det kungliga palatset.

Damraks förlängning söderut heter Rokin och det var längs Rokin Hotel Polen låg. Branden i maj 1977 kostade 33 personer livet och hälften av dem var svenskar. Lågorna upptäcktes tjugo minuter över sex på morgonen, tjugo minuter senare var brandkår på plats. Då var platsen ett övertänt inferno och det låg döda kroppar på trottoaren. I förtvivlan hade folk hoppat från den fem våningar höga träbyggnaden.

Allt gick fel. Morgonportieren försökte först släcka med några hinkar vatten, misslyckades och när han då tänkte ringa brandkåren hade elden redan tagit telefonen. Han sprang ut på gatan, hejdade en bilist och fick denne att köra till Krasnapolsky för att ringa brandkåren.

Hotel Polen hade 94 rum och tio brandsläckare. Det fanns inget larm och de få utrymningsvägar som fanns var otillräckligt upplysta. En brandinspektion några månader före branden hade pekat på allvarliga försummelser.

Hotel Polen var en mardröm. Att jag inte hittar Hotel Dam när jag flanerar längs Damrak ser jag som ett tecken på att branschen lärde läxan och sanerade bort de värsta fällorna.

När jag själv råkade ut för en hotellbrand i Des Moines, Iowa några år senare bodde jag på ett betydligt bättre utrustat hotell där enbart en konferensvåning blev utbränd och branden snabbt begränsades.

Efter det kollar jag alltid utrymningsvägarna när jag checkat in.

Jag känner igen namnet Krasnapolsky, men minnesluckorna slår som vindflöjlar i prärievinden och där bakom skymtas blott – ingenting. Så jag tar hjälp av det enorma forskningsarkivet internet och med sökmotorernas hjälp gräver jag ut Grand Hotel Krasnapolsky.

Han hette Wilhelm Adolph Krasnapolsky, skräddaren som blev hotellmagnat i Amsterdam. Farfar kom från Polen. Wilhelm ville mer än sy i knappar. Ylle- och sidenhandel grundade hans förmögenhet och han investerade i ett kafé som han gjorde om till en mondän restaurang.

I Nerikes Allehanda finns en reseberättelse sommaren 1898 om ett besök:

”En holländare utan cigarr i munnen är nästan otänkbart och på kaffeer trifvas de bra. Krasnapolsky i Amsterdam, ett stort. mycket bekant kafé i två våningar, försedt med en rikedom av prunkande växter, är särdeles vackert och kan man där äta och dricka godt och ej för dyrt. Vanligtvis drickes en af de många likörblandningarna, men lika ofta te, som är utmärkt godt, och kan man sitta en hel afton vid sin kopp te, utan att blifva ansedd som en egendomlig prisse eller tråkig kamrat.”

En annan beskrivning av interiören på Krasnapolsky får vi i Svenska Dagbladet i oktober samma år 1898, då Konsthistoriska förbundets delegater samlas där. Bland dem en svensk som rapporterar till hemmatidningen:

”Festerna voro både många och glada, om också ej alltid arrangerade med den värdens sensibla omtanke om sina gäster, vid hvilken vi svenskar äro kanske till öfverdrift vana. Sålunda kände sig en svensk något underlig till mods då han vid den stora middagen i Krasnapolskys restaurant, som hölls sista mötesdagen, af kyparen anmodades själf beställa vin; detta ingick vanligen ej i priset, och därför såg man också tyskarne sitta med sina rhenvinsflaskor och fransmännen med sin rödvinsbuteljer under hela middagen, sålunda affischerande den inre olikhet, som aldrig kan döljas men som vid ett sådant tillfälle icke hade bort särskildt manifesteras.”

Krasnapolsky var nog minst lika intresserad av de gröna växterna som han dekorerade och inredde hotellet med som själva hotellrörelsen. Vinterträdgården på hotellet blev världsberömd och när han 1909 pensionerade sig drog han sig tillbaka till ett hus i Bussum där han ägnade sig åt att plantera och sköta om blommor och exotiska fruktträd.

Hotell är näst intill levande väsen i sig och med ett namn som Krasnapolsky retar det säkerligen fantasin lite extra hos skriftställare och romanförfattare. James Joyce har lanserat Krasnapolskyrött som en alldeles särskild färg i sin omöjliga roman Finnegan’s Wake.

I Socialisten där Ivar Lo-Johansson skriver om sin fackliga bana hos Lantarbetareförbundet utspelas en europeisk facklig kongress just på Krasnapolsky och en av de som skickas är den gamle agitatorn och ombudsmannen som Ivar Lo bara kallar AOS.

Han var 66 år gammal, stor och tung skåning med fötterna och rötterna i myllan. Pratade enbart sitt eget språk. Född statare.

Ivar Lo-Johansson:

”Lantarbetarinternationalen höll sin kongress på ett hotell som hade det svåra namnet Krasnapolskly. Efter framkomsten övade AOS gång på gång det svåra namnet, innan han kunde lära sig det. Han var dödsens rädd för att ensam förirra sig i staden och inte kunna uppge vart han skulle.”

Efter Amsterdam fortsätter delegationen till Paris men AOS blir illamående av den franska maten, gillar inte heller vinet och längtar hem till spegefläsk och brännvin, skriver Ivar Lo-Johansson.

Däremot gjorde Krasnapolsky ett stort intryck på denne jordnära skåning.

Förr hade han bett arbetsgivarna veta hut i diskussioner eller bett dem hålla käften när de blev odrägliga. Nu hade han införlivat ett nytt ord som han röt med tordönstämma:

– Krasnapolsky!

Det blev också det sista han sa på ett möte där han skulle redogöra för resan inför medlemmarna. Samma kväll blev han dålig, gick och lade sig och somnade in. Begravningståget gick förbi Bergsjöholms gods utanför Ystad där ombudsmannen och hans familj vräkts trettio år tidigare och när kistan sänktes i graven hängde ordet kvar i den skånska snålblåsten. Krasnapolsky.

Kanske var det när jag cyklade förbi kyrkogården i Bjäresjö i jakten på skånska runstenar som namnet viskades i vinden. Det var därför jag stannade till på Damrak den här eftermiddagen.