Bergspredikan

Reportaget har varit publicerat i tidningen Sändaren.


Det är fyra kilometer vandring till en av Norges största turistattraktioner, Preikestolen (svenska: predikstolen), den hisnande bergsplatån ovanför Lysefjorden en bit från Stavanger i Rogaland i västra Norge.

I turistbroschyren klassas vandringen dit upp som krävande. Den är inte tekniskt svår men jobbig för den otränade och hjärtat får pumpa lite extra i några branter. Det tar ungefär två timmar.

Med mer än 300 000 årliga besökare är det Norges mest besökta vandringsled.

De som tar sig upp får njuta av en hänförande utsikt och utmana sin höjdrädsla. De mest oförskräckta, eller dummaste, går fram till kanten, sätter sig och dinglar med benen över stupet.

Andra håller ett respektfullt avstånd. Några ålar sig med med darr i knäna och hjärtat i halsgropen fram för att titta. Det är 604 svindlande meter rakt ned. Det finns inga räcken, staket eller ens varningsskyltar.

Mobilkameror sträcks på raka armar, leenden fixeras och det klickas för selfiesar.

Senaste somrarna har tillströmningen av vandrare och turister stundtals varit så stor att vakter fått släppa på lagom antal besökare i taget. Samma fenomen som drabbat många svenska nationalparker och turistattraktioner då pandemin dirigerat turistströmmarna till besöksmål i vår egen natur.

Själva vandringsleden är förhållandevis lättforcerad. Där stigningen är som brantast har stenar formerats som trappsteg. I den officiella turistbroschyren berättas hur nepalesiska sherpas med erfarenhet från Himalaya hjälpt till med den praktiska utformningen.

Stigningen på den fyra kilometer långa leden är ungefär 350 meter.

Preikestolen är en nästan helt vågrätt platt yta på cirka 25 gånger 25 meter. Bergväggen går lodrätt ned mot fjorden. Många av vandrarna har lunchpaket och termos med sig, slår sig ned och njuter utsikt och skådespel.

Trots bristen på säkerhetsarrangemang är det förvånansvärt få som faller från Preikestolen. Vilket emellertid händer. Liksom att någon begår självmord på platsen. Fortfarande mest uppmärksammat är ett fall för drygt tjugo år sedan då en ung norrman via ett chatforum gjorde en självmordspakt med en österrikisk tjej. De träffades, vandrade upp, tog varann i hand och hoppade.

För ett par år sedan genomförde amerikanska National Library of Medicine världens första studie om selfierelaterade dödsfall, där turister ansträngt sig till den grad att få till den bästa, eller värsta, selfien att de omkommit på kuppen. Då, 2018, hittade man inte mindre än 259 selfierelaterade dödsfall. De allra flesta var män under 30 år. Från Preikestolen finns dokumenterat två dödsfall i samband med selfie. En man från Spanien 2013 och två år senare en ung kvinna från Australien. Även 2020 inträffade ett dödsfall men det oklart om det var i samband med en selfie.

Det har diskuterats ett selfieförbud men det lär vara svårt att genomföra. Däremot är det förbjudet att flyga drönare för att fotografera över Preikestolen. Det anses för riskabelt.

I en trailer för filmen Mission Impossible Fallout, som hade premiär sommaren 2018 hänger skådespelaren Tom Cruise över klippan med ett krampaktigt grepp om kanten. Dock valde filmbolaget att i filmen placera den norska turistattraktionen i Indien (!). Trots att de amerikanska filmmakarna fått drygt 6 miljoner kronor i filmstöd av det norska filminstitutets fond för att promota norsk kultur, historia och natur.

– Alla vet ändå att det är i Norge, säger Visit Norways Elisabeth Saupstad i Stavanger till tidningen Dagbladet.

Det sägs också att den storslagna naturen kring Lysefjorden har inspirerat producenterna av de storsäljande animerade Frostfilmerna med Anna och Elsa.

Klippformationen Preikestolen är som i så många andra naturformationer en rest från istiden. Sprickor i berget fungerade tryckavlastande och då glaciären i fjordbassängen för tiotusen år sedan smälte undan försvann trycket från isen och ras skar ut de skarpa fjällsidorna.

Det är till och med så att det idag löper en spricka uppe på toppen. En spricka som på sina ställen är 45-50 centimeter bred. Den har till och med vidgats, om än med bara någon millimeter de senaste åren.

– Det finns ingen grund att skrämma upp folk, sade Audun Rake i Stiftelsen Preikestolen för några år sedan i Arbeiderbladet då man konstaterat att sprickan vidgats någon millimeter. Att klippan skulle störta i fjorden inom den närmaste tiden är däremot osannolikt. Det behöver man inte frukta.

Utgångspunkt för vandringen till toppen kallas lite skämtsamt för Preikestolen Base Camp. Här finns restaurang, souvenirshop, turistinformation, toaletter och parkering.

Stiftelsen Preikestolen grundades av de lokala kommunerna i området tillsammans med lokala markägare, turistföretag och Stavanger Trekking Association. Närmaste samhälle heter Jörpeland och det tar ungefär en timme med buss från Stavanger. Man kan också resa med färja upp i Lysefjorden.

Dödens finansiärer på Östersjön

Det här är Panamaflaggade gastankern Santos fotograferad utanför Normandies kust. Just nu ligger den för ankar utanför Tarragona, en bit söder om Barcelona och har inte ett dyft med texten i blogginlägget att göra. Den är bara illustrativ.

Mellan klockan 19 och 21 i kväll, den 7 juni 2022, loggade jag 35 oljetankers i Östersjön på väg till eller från ryska hamnar med hjälp av websidan http://www.marinetraffic.com.

Så bra fungerar sanktionerna mot rysk olja. Den som försörjer Putin med medel att fortsätta mörda i Ukraina.

Det är intressant att se vad det är för fartyg som trafikerar de ryska oljehamnarna längst in i Finska viken, Primorsk och Ust-Luga. Någon också Sankt Petersburg. Inte oväntat är de allra flesta fartygen bekvämlighetsflaggade och jag har inte heller ännu tagit mig tid att leta upp ägare eller speditörer. Alla som har med sjöfart att göra vet att det är en djungel bland brevlådor och anonyma ägare att navigera bland för att kunna hitta vem som egentligen ligger bakom.

Men några är förvånansvärt öppna. Det finns ett bolag som heter German Tanker Shipping i Bremen, som i stor utsträckning seglar under tysk flagg och som den här stunden jag pejlade hade inte mindre än sex oljetankers på den ryska traden. Några gick mot hemmahamnen Bremen, en mot Rostock, en Dakar i Senegal och en på väg från Klaipeda i Litauen till Sankt Petersburg.

De tyska båtarna hette Seaconger, Seashark, Seatrout, Seasprat och Seahake men även Seychelles Prelude, som dock gick under bekvämlighetsflagg på Seychellerna.

Två tankers var på väg mot Skagen, en handfull till Rotterdam och några till Azorerna.

En norskflaggad tanker, Breiviken, var på väg till Rotterdam från Primorsk. Båten ägs av rederiet Viken Crude AS i Bergen men är uppenbarligen chartrad av det Hamburgbaserade företaget Wallem GmbH & Co.

Det mest udda inslaget var Vilamoura som uppgavs ha lämnat Delaware City i USA den 28 mars för att anlöpa Baotic i Kroatien (!) den 7 augusti. Vad den gjorde i Östersjön, ett antal distansminuter nordväst om estniska ön Hiiuma (Dagö) och med nordostlig kurs förstår jag inte. Kan bara spekulera. Vilamoura ägs av grekiska TMS Tankers Ltd, med huvudkontor i Maroussi i Grekland som också seglade Maltaflaggade Botafogo från Primorsk till Rotterdam.

Glädjande nog hittade jag ingen tanker på väg till eller från svensk hamn med rysk olja. Girigheten är ändå imponerande.

Intressant vore också att logga fartygen som stävar uppför Bosporen.

Hågad för Haugesund

Haugesundsgatan finns i min hemstad Ystad. Det finns en förklaring till det. Som god Ystadsbo passade jag på att besöka Haugesund i september då jag tillbringade en tid i Stavanger. Utdrag ur kommande bok Djävulens kök.


Odyssén på Vestlandet fortsätter. I dag Haugesund. Fram till 2008 var det Ystads vänort i Norge. Sen tyckte man det var trams med vänorter och avvecklade alltihop.

Jag misstänker att det var ett svenskt beslut. Kommunpolitiker som vill dra åt de ekonomiska skruvarna samtidigt som man fasar för att ”representera” och i fyllan och villan betala med fel bankkort. Ingen lokaltidning med självaktning underlåter granska vänortsbesökens intressanta kvittoremsor.

Som en kvarvarande rest av en svunnen tid finns faktiskt Haugesundsgatan kvar i Ystad. Kvarteret bakom Vänortsgatan. Ett gott exempel på hur långt svenska kommuntjänstemäns fantasi sträcker sig när det är dags för gatunamn.

Haugesund lär vara den stad i Norge som har störst problem med droger och här dör narkomanerna av överdos mer än på andra håll. Utan kvitto på inköpen.

Det är måhända också ett slitet litet samhälle. Det domineras av trähus i liggande vitmålad panel som i många skärgårdsbyar. En gågata skär genom city och hyser en uppsjö secondhand- och loppisbutiker. En av dem ser riktigt lovande ut. Den är tyvärr stängd, men det röran i skyltfönstren vittnar om har jag inte sett sedan jag hittade ett charmigt och lätt förfallet antikvariat i Leiden i Nederländerna.

Runt några av stadens offentliga soptunnor har det fästs muggar med ett spännband. Där kan man placera sina returburkar eller PET-flaskor så att de som samlar för pant inte behöver riskera något genom att sticka ned handen i skräpet. Smart eller cyniskt?

Varvet dominerar Haugesund. Här bygger man för fullt på en gigantisk plattform som senare ska asas ut i Nordsjön och borra olja, för även om Norge själv ska minska sitt oljeberoende så ska man fortsätta dra in pengar. På varvet lär också Frihetsgudinnan monterats innan den hamnat i New York.

Strax norr om stan ligger Norges grundare Harald Hårfager begravd. Sägs det. En obelisk är rest över platsen. Stans ojämförligt största turistattraktion.


Rådhuset lär vara Norges finaste rådhus i nyklassicistisk stil. Det finansierades delvis av skeppsredaren Knut Knutsen för att fira dennes 50-årsdag. Det kallas nyklassicism, men jag säger gammelkommunism. En sovjetinspirerad vulgärbyggnad som passat bättre i Minsk, hörru Knut. Framför huset ligger en stor öppen park.

I hamnkvarteren där de fina restaurangerna ligger på rad på kajplats framför norska lustbåtar i miljonklassen sitter hon sexigt dinglande med benen i snäv kjol och tajt jumper, Marilyn Monroe. Den ena skon har hon likt Askungen tappat. Även den statyn har finansierats privat.

Pinuppan som alla tycks ha full rätt att älska. Vad i hela fridens namn gör Norma Jean Baker framför Sillexporten i Haugesunds hamn?

Jo, det sägs i födelseattesten att Marilyns pappa hette Thomas Mortensen och att hans far i sin tur kom från Haugesund. Men uppgiften betvivlas från olika håll, inte minst på släktforskarsidor på internet, eftersom Gladys Baker, stjärnans mor, hade skilt sig från Mortensen rätt långt innan Marilyn föddes.

Istället strulade hon under den tiden med en gift man, Charles Stanley Gifford, som inte ville synas med namn i sammanhanget. Möjligen något han ångrade när bebisen växt upp. Gladys själv var född i Mexiko.

I Stavangers hamn hittar jag Dalai Lamas fotavtryck. Om hans farfar vet jag ingenting.

Motljus i Sola

Spitfiren som siktades från Sola, i motljus…

I september i fjol tillbringade jag några veckor i Norge.

Några dagar har jag mitt tillfälliga nattläger i Sola utanför Stavanger. Inte så långt från flygplatsen. En och annan maskin från Norwegian, SAS och KLM har sin inflygning strax söder om oss.

I eftermiddags hörde jag ett annat flygljud och spanade ut mot fjorden. Två mindre plan närmade sig.

En Spitfire? tänkte jag häpen och dök in efter kameran. Väl ute har de båda planen hunnit passera och befinner sig nu rakt i solen. Långt borta ser jag dem vända. Som prickar eller revor i synfältet.

Visst är det en en brittisk Spitfire, känd från Slaget om Storbritannien. Det andra planet är en amerikansk Mustang. Det blir bara motljusbilder. Mina besvärjelser kan inte förmå dem att svänga upp för klarare bilder.

Spitfiren är ett av världens vackraste flygplan. Inte så märkligt. Design och dimensioner är i perfekt balans. Formerna är mjuka. Harmoni.

Jag har sett Spitfire i luften en enda gång tidigare. Det var vid flygmuseet i Duxford utanför Cambridge i England. Då flög man med både en Spitfire och en Messerschmidt 109 som var den tyska rivalen.

Duxford spelade en stor roll i inspelningen av storfilmen Slaget om Storbritannien från 1969 med bland annat Michael Caine och Christopher Plummer. Under inspelningen sprängdes en av hangarerna på flygfältet i luften och det sägs att det gick åt mer ammunition under inspelningen av filmen än under hela det verkliga slaget om Storbritannien. Pangpang alltså.

Varför flyger det då en Spitfire och en Mustang över Stavangerkusten den här dagen? Nättidningarna ger ingen vägledning.


Det finns ett flyghistoriskt museum på flygplatsen i Sola, men det finns heller ingen notering att de skulle ha varken en Spitfire eller en Mustang. Däremot renoverar de som bäst en Messerschmitt Me109. Spitfirens evige kombattant.

Spitfiren har beteckningen D – NG på sidan av flyg. Det ser jag på bilderna.

Det visar sig att Biltema äger planen. De fanns på flygdagarna på Sola redan 2018. Tidigare ägde företaget en annan Spitfire. Den störtade över Tynset i Norge för elva år sedan. Piloten omkom. I en hytte i Tynset tillbringade jag en av min barndoms få utlandssemestrar 1963 med familjen och mina kusiner. Då fann vi resterna av korrugerad plåt i skogen alldeles i närheten av stugan. Det lär ha varit ett störtat tyskt plan. En Junkers trodde far.

På söndag är det öppet på det flyghistoriska museet på Sola. Då ska jag fråga om Spitfiren.

Det står en DC-3:a utanför hangaren som rymmer flygmuseet i Sola. Det står också en danskregistrerad Saab J35 Draken. Och det finns många plan, hela och i delar i hallens inre.

Museet skryter med att de har det enda exemplaret av den italienska lättbombaren Caproni CA.310 som finns. Något år innan krigsutbrottet köpte det norska flygvapnet fem Caproni från Italien. Som betalning bytte man mot stora mängder klippfisk så planen kallades i Norge för klippfiskbombarna.

När tyskarna ockuperade Norge fanns alla fem Caproni på fältet i Sola men ett av dem flög iväg strax före invasionen. Det togs sedan omhand av tyskarna och det är det planet som nu renoveras på flygmuseet och är det enda kvarvarande av modellen.

Inttessantast ändå är att läsa historierna om personerna bakom dåd och död. Som den om Tryggve Gran, den norske flygpionjären som gjorde bort sig och förlorade sin plats på parnassen efter kriget. Han blev nämligen medlem av NS, norska Nasjonal Samling, nationalistpartiet under Quisling som blev Hitlers förlängda arm i Norge.

Annars började det bra för Gran. Han var den förste att flyga över Nordsjön, från Aberdeen till Norge, i sin franska Blériotmaskin. Tyvärr hann han knappt landa förrän första världskriget bröt ut, så ingen stod på polats och applåderade hans bedrift. Då tog han sig till England och enrollerade sig i Royal Air Force under taget namn, kapten Grant från Kanada.

Han säger själv att han besegrade Hermann Göring i en luftstrid i det första världskriget. Göring som han sedan under 1930-talet blev kompis med. 1919 tog han sig till Newfoundland för att bli först över Atlanten, men Alcock & Brown hade varvat upp sin dubbeldäckare och gasat iväg från Fraser Field innan Gran var på plats.

Under 1920-talet flög han med Robert Scott och Roald Amundsen på polarexpeditioner. Rekommenderad därtill av Fritjof Nansen. Luftskeppskonstruktören Umberto Nobile blev en annan polpolare.

Googlar man Gran får man också reda på att han var med i Norges första fotbollslandslag som förlorade mot Sverige. Gran gjorde akkurat Norges mål. Han lär också ha varit hetlevrad, snabb att ta till knytnävarna och gift tre gånger.

I räfst- och rättartingen efter kriget dömdes Gran till 18 månaders fängelse, men det egentliga straffet för hans tjänst hos Quisling var att han återstoden av sitt liv blev persona non grata i Norge. Han sysselsatte sig bland annat med att skriva böcker, barnböcker och deckare och dog 1980.

Även historierna kring flyghaverier som exponeras på museet kittlar. Jag studerar katastrofen då en maskin av typen Heron gick ned på Hummelfjället med tolv personer ombord på grund av nedisning och kraftiga luftströmmar.

Bara två personer omkom i olyckan men det tog ett dygn innan räddningen nådde fram. En av passagerarna var den norska radiomannen Rolf Kirkvaag som höll modet uppe på medpassagerarna genom att leka radioprogram tills räddningsmanskapet nådde fram.

Flygolyckan inträffade på förmiddagen den 7 november 1956. Samma dag föddes jag på Ystads BB.

Innan jag lämnar museet för att gå tillbaka till min tillfälliga bostad, förbi skedänder, rödspovar och piplärkor som samlas i Hafrsfjord frågar jag den unge mannen i biljettluckan på museet om den Spitfire och Mustang jag såg i luften häromdagen.

Han har ingen aning och verkar inte heller ett dyft intresserad.