österrike

Roadtrippen är de oplanerade kulturmötenas moder. Om man bara svänger av motorvägen lite då och då, samtidigt som man har en del tur och är påläst. Någorlunda vet var man är.

I Österrike på väg norrut studerar jag kartan. Följer med fingret vägen som skär mellan alptopparna. Vi närmar oss Burg Hohenwerfen. En borg.

När vi för några dagar sen for söderut upptäckte vi under frukostplaneringen på campingen i Lindau att slottet Neuschwanstein låg hyfsat nära. Neuschwanstein är troligen världens mest berömda slott och finns på tusentals pussel. Det lär ha inspirerat Disney till Törnrosas slott i filmen.

Vi tog alltså vägen förbi slottet. När världssamfundet röstade om världens nya underverk föll Neuschwanstein alldeles före finalen och får nöja sig med titeln nominerad till underverk.

Det var den ovanlige bayerske kejsaren Ludwig II som byggde slottet 1869. Ludwig föddes i ett slott med det lätt ekivoka namnet Nymphenburg men hans karriär avslutades just här i Neuschwanstein där han greps en morgon i sängen i juni 1886 för att avsättas. Ministrarna och storgubbarna hade tröttnat på honom.

Hans psykiater förde iväg honom och några dagar senare hittades de båda två drunknade under mystiska omständigheter i Starnbergsjön.

Ludwig II stödde Bismarck i arbetet med att ena de tyska staterna till en nation.

Han svärmade för Wagner, var homosexuell, utvecklade så småningom en social fobi och höll sig undan folk. Hans bror Otto I efterträdde honom, men han var i sin tur förklarad sinnessjuk sedan tio år tillbaka, så farbror Luitpold fick regera Bayern.

Vi traskade runt i slottets environger en stund, tog en massa bilder, såg en huggorm och drog i oss en pilsner innan vi for vilse mellan alptopparna.

Nu, på väg norrut några dagar senare, var det Burg Hohenwerfen vi mötte.

Inte heller vilken borg som helst utan just den borg som utgjorde fond åt inspelningarna av den klassiska krigsfilmen Örnnästet, som bygger på Alistair MacLeans lika kända krigsthriller. För filmnördar mer örnnäste än någonsin det sönderbombade hus som Hitler hade i Berchtesgarden inte så himla långt därifrån. I filmen kallas borgen Schloss Adler.

De flesta hotell, tavernor och biergartens i södra Tyskland heter något med Adler.

Jag gick med far på filmen på Palladium i Helsingborg, för jag hade inte hunnit fylla femton när den hade premiär i slutet av 1960-talet. Det var en ruskigt spännande film och scenerna när Clint Eastwood och Richard Burton hänger på taket till linbanan som för dem upp mot borgen minns jag fortfarande med rysningar. Det var så kittlande.

För tjugotalet år sedan åkte jag med linbanan upp till toppen av Kasprowy Wierch i polska Zakopane, en linbana i exakt samma stil som den som tog soldaterna upp till filmens örnnäste. Jag tror mig till och med minnas en liten metallplatta i kabinen som berättade att linbanan i Zakopane invigdes 1936.

Den tog oss upp till toppen och vädret blev sämre för varje meter vi steg. Väl uppe valde vi slutligen att ta linbanan ned igen. Dimma, dis och kraftigt snöfall gjorde att vi inte såg många meter framför oss. Inte läge för två skåningar på hyrda störloppsskidor att kasta sig ut i okända pister. Kasprowy Wierch i Tatrabergen är imponerande 1 986 meter över havet.

Där, i den gungande vagnen med vinande vind som bara ökade och yrande snö som sänkte sikten, var jag en av de oförvägna i filmen Örnnästet, även om jag höll mig i hytten och aldrig klättrade upp på taket.

Därför var det en besvikelse att det inte fanns någon linbana vid Burg Hohenwerfen.

– Nej, de scenerna spelades in vid en annan borg en bit härifrån, berättade vaktmästaren som, strax innan vi tagit oss upp till borgens port, var på väg att stänga den tjocka ekporten för dagen.

Borgen, eller slottet, är tusen år gammalt och byggherre var ärkebiskopen Gebhard av Salzburg. I modern tid har det fungerat som polisskola. I dag är det mest en turistattraktion, öppen sommartid.

Här spelades så sent som 2003 in scener i filmen Smekmånad (originalets titel: Just married) med Ashton Kutcher och Brittany Murphy och den gamla borgen har till och med föreställt ett kloster i Sri Lanka i en TV-serie.

Förutom turistvisningar av själva borgen håller man också rovfåglar, berättar vaktmästaren, i samma ögonblick som två äldre gentlemän stiger ut ur porten och låser den noga efter sig. De är falkenerare och har låst in fåglarna för natten. Vi missar deras uppvisning.

Han undrar om vi är cineastentusiaster och filmturister och vi nickar självfallet jakande.

För att kompensera att vi inte kan få se borgen eller någon rovfågeluppvisning så berättar han att vi ska åka ned till byn Werfen, alldeles vid borgens fot, svänga till höger och köra uppför den smala vägen genom skogen, se upp för lokala bildårar, kanske tre-fyra minuter, och sedan kommer vi ut på en öppen plats. Där finns en äng.

Jaha?

– Det är på den ängen som Maria von Trapp och alla barnen sprang på led och sjöng Do-re-mi i Sound of Music. Det finns några små skulpturer och minnesmärken.

– Dessutom kan man se borgen i bakgrunden i filmen, tillägger han.

Vi kör dit. Springer i gräset, skrålar, gör yoga och tar högvis av selfiesar. Solen skiner och eftermiddagen är ljum. Jag minns hur förälskad jag var i Julie Andrews.

Det finns inga skyltar till denna filmklassiska äng men väl där finns det några små minnesmärken.

Jag bestämmer mig för att se om filmerna när jag väl är hemma. Tiden har fått dem att åldras mer än minnet. Intrigen till Örnnästet visar sig vara fullkomligt omöjlig att begripa och jag får nog ta till MacLeans roman istället om jag ska lyckas förstå de olika förvecklingar som sker och vem som är förrädaren.

Precis som 1967 är det scenen med linbanan som är behållningen, men den är kortare än jag minns.

Trots detta får filmen betyget 7,6 på den internationella filmguiden IMDb. Det kan vara en Clint Eastwoodeffekt producerad av fans som betygsätter på gamla minnen.

Jag beslutar att inte förstöra upplevelsen av Sound of Music eller Julie Andrews med att se om den.

Efter de filmhistoriskturistiska upplevelserna tuggar vi mil norrut på autobahn tills vi trötta och med en begynnande tendens till irritation bestämmer oss för att vi måste pigga upp oss med en kulturpaus.

Vi svänger av där det står Lutherstadt – Wittenberg. Om inte annat kan vi ju se katedralen på vars port Luther spikade upp sina 95 teser, revolutionerade kyrkan, orsakade krig och splittring och tvingades knalla iväg och gömma sig som munk i Wartburg, utanför Eisenach.

Vi förväntar oss kulturhistoria. Inte karuseller och spunnet socker.

Vi kan ju inte veta att det pågår Lutherdagar i Wittenberg den första helgen i juni. Det är medeltidsmarknad och utklädda stadsbor minglar mellan stånden, den helstekta grisen och gycklarna, som jonglerar med eld. Smedmästaren arbetar vid ässjan, kvinnorna spinner och någon slår an ett ackord på sin luta.

Ser vi i Sverige Luther som en sträng puritan så är tyskarnas syn på honom tvärtom. Han betraktas nästan som en lebeman och de här dagarna firas hans bröllop med den förrymda nunnan Katharina von Bora.

Luther hade ju varit munk men var nu den som förändrade världen genom att vara den förste prästen att gifta sig. Paret fick sex egna barn och tog dessutom hand om Luthers åtta systerbarn.

En timme senare är vi smått uppspelta, uppiggade och beredda ta oss an sista etappen till Rostock.

Någon i baksätet googlar Luther och vi lär oss mer om honom under högläsning några mil framöver. Under en tid gömde Luther sig på slottet Wartburg utanför Eisenach. Samma slott som var Ludwig II:s inspiration till Neuschwanstein. Cirkeln sluts.

Vi rullar ombord på färjan.