Exp. På vägen tillbaka: Panamerican Highway

Fem dagars roadtrip, 120 mil och 3 kilometer, från Panama City till nationens näst största stad David med avstickare till gringoparadiset Boquete och Cerro Punta och sedan hem över trivsamma Valle de Antón.

Summary: Regn. Grodor. En öl till maten.

Många skratt tillsammans med Malmöpågen Christer, nybliven panameño. Hyrd Hyundai Accent. Automatare. Det fick gå ändå. Tomma gator och lättstyrt västerut längs Avenida España i måndags då folket firade förtjänstfulle liberatorn Simón Bolívar som sparkade spanjorerna ut ur den här delen av världen. Det firas den 28 november.

Roadtrip på Panamerican Highway.

För en vecka sedan kände jag inte Christer. Sen möttes vi och så kastade vi oss ut på en långresa. Att sitta i samma bil och prata i 120 mil kan kanske ses som ett stolleprov men det kan bli hur bra som helst. Det blev det. Nya vänner. Nya tankar. Nya idéer. Nya insikter. Ny värld.

Målet var Universidad Autonóma de Chiriquí i David. Där fanns professorn och äventyraren som för 17 år sedan hittade en helt ny groda i de ökända Dariénskogarna. I fjol var den slutligen klassificerad och döpt till Pristimantis gretathunbergae, eller mer populärt: Greta Thunbergs regngroda.

Vi tittade på grodan och for vidare.

La rana dorada, grodan (till vänster!) syns överallt i Panama men finns bara i ett terrarium i Valle de Antón.(Bild: Christer Wiens)

I Valle de Antón fanns nästa grodforskare. En ung professor till. Denne hade som livsuppgift att bevara Panamas praktiskt taget utdöda Atelopus zeteki, den gyllene grodan (la rana dorada). Enligt Wikipedia akut hotad. Enligt professorn praktiskt taget utrotad sedan 1950-talet. De enda exemplar som finns är de som han har i sina terrarier.

Bortsett från grodorna kunde vi längs Panamerican Highway konstatera att:

– Frukten yapi som var misstänkt lik apelsiner och som salufördes i små stånd längs vägen troligen också var apelsiner. Googling av yapifrukt gav intet och när vi insåg att Panamas system för swish heter yappi så trillade poletten ned.

– Vägen är hastighetsbegränsad till 60, 80 och på sina håll i väster också 100 km/h. Det står gärna en mc-polis i skuggan under något träd med radarpistol men inget säger att gringos är särskilt utsatta.

– Vägkrogarna kan ha sina idéer. På ett ställe fanns buffé, men när vi ville ha av potatisgratängen till en halv kyckling blev det nobben. Istället tvingades vi ta av rödbetssalladen. Dock ett fullgott initiativ.

Halv höna, rödbetssallad och Christer. Roadstop.

– Bensinen (91 oktan!) kostar 1,06 dollar per liter. Räkna själv.

– Trafiken är lugn och säker. Till och med fredagsrusningen tillbaka längs Avenida España i city för att stalla upp japanen gick utan skavanker.

Exp. På vägen tillbaka: grodor

David, Panamas näst största stad i västra landsändan, provinsen Chiriqui, inte långt från gränsen till Costa Rica. Där startade vi grodjakten.

Nattlig grodjakt någonstans i Chiriquí.

I dikena längs gatorna i kvarteret runt vårt hostal satte grodorna igång sina serenader när mörkret föll. Det var stört omöjligt att se dem, och kom man för nära så tystnade de bara och låg tysta i gräset och låtsades som om det regnade. Det gjorde det inte. Längre. Dagens skyfall hade redan kommit och gått.

I morse gick vi till Universidad Autonoma de Chiriquí. Vi träffade Jorge och Abel och Michelle och vi pratade grodor. Det finns 230 arter av grodor i Panamá så vi hade mycket att prata om. Bara 130 arter orm, fast de är oftast lite giftigare och ett problem för landsbygdsbefolkningen.

Universitetet har Centralamerikas ledande grodforskare, hittar två nya arter varje år, och konstaterar tråkigt nog att också en och annan art upphör att finnas till. Abel är professor och forskare. Men också en äventyrare som ger sig ut i de dimhöljda högländernas djungel mellan Panama och Colombia, det beryktade Dariéngapet som numer befolkas inte bara av knarkkartellernas kurirer utan också av ett lämmeltåg migranter på väg från framförallt Venezuela mot Nordamerika.

Abel berättade och jag noterade. Det här är ett jobb. Därför får ni inte veta mer idag. Men det handlar om grodor.

Vi körde också till Buquete och tittade på de nordamerikanska migranterna som söker sig från vinterns Massachussetts och Norddakota till Panamas decembervärme. Det är en helt annan migration.

Christer, Michelle, Abel och jag efter grodprat i David.

Exp. På vägen tillbaka: kanalen

Det är lika bra att erkänna: jag har misslyckats. Misslyckats i att hitta minsta spår efter västeråsaren Fahlmark. Han som general Bolívar utsåg att följa engelsmannen Lloyd då denne ville mäta Panamanäset för en eventuell kanal, nån gång på 1820-talet.

Det skulle finnas en minnestavla på kanalmuseet som uppmärksammade svenskens insatser i det här projektet som dock inte fullföljdes förrän in på 1900-talet. Jag hittar den inte.

Så jag skiter i det. Åkte istället ut till slussarna vid Miraflores för att beglo kanalen och slussarna in action. Trafiken var ytterst blygsam på leden nedanför åskådarläktarna. Det kom inte en skuta på en dryg timme. Några stora containerfraktare passerade halvt om halvt utom synhåll. Jag traskade runt i området istället och letade djur- och fågelliv istället.

I morgon lämnar jag huvudstaden för vilda västern. Panamerican Highway i en hyrd Picanto.

Vit, fast skitt, ibis.
Blåhäger.
Gulkronad natthäger.
Den gröna leguanen kan bli två meter lång. Det var inte den här.

Exp. På vägen tillbaka: nu Panamá

Från Curaçao for jag via Bogotá till Panama City. En brusande storstad där fyra av landets fem miljoner trängs.

En imponerande skyline. Inte minst i Bella Vista där mitt hotell ligger skjuter skyskraporna rakt och högt upp i himlen. Rakt och rakt – Malmös Turning Torso har sin överman i ett skruvat bygge på jag vet inte hur många våningar.

Jag drog iväg till gamla stan, Casco Viejo, för att gå på kanalmuseet. Det var en fin utställning men kanske inte så intressant som jag hade önskat. Den västeråsare jag googlat fram hemma på kammaren i Ystad som var en av de båda som gjorde första mätningsjobben på Panamanäset inför en eventuell kanal – han var inte ens nämnd.

José Angel tyckte absolut att den gamle skulle vara med på bild. Här tyckte han.

Jag flanerade i värmen bland turister. Längs hela costaneran seglade gamarna och höll utkik efter nått dödkött.

Så fiskade José Angel upp mig i sin taxi och vi gjorde en tur som först gick till Torrijos Mausoleum och sedan via en avstickare längs gamla kanalzonen tillbaka genom hela stan till Noriegas gamla boning, som står som en övergiven tomt bara i fina kvarter i stadsdelen San Francisco.

Chauffören José Angel och jag enades om att Bush den äldre var en jävla typ.

En gammal gumma gick mitt i gatan och såg ut som om hon tiggde, eller möjligen sålde nått krims-krams vid rödljusen. José Angel pekade ut hennes hus. En nätt liten stuga värd några miljoner.

Vi pratade om invasionen 1989, om Torrijos, folkhjälten, och Noriega, skurken.

Politik är inte lätt. På planet från Bogotá satt jag bredvid en venezolanska och hennes dotter. De bodde sedan en handfull år i Florida och hade varit hemma på besök. Åk inte till Venezuela. Det är hemskt. Terrible. Det är kommunistiskt. Sen tystnade hon en stund och frågade: Är Sverige kommunistiskt?

Då hade de tidigare luftat sina funderingar kring om Sverige låg vid Kanada. Men det var gulliga töser som bjöd på rån med dulce de leche.

Nu på hotellrummet efter en indisk chicken tikka masala. I går blev det argentinskt på parillan här mitt emot. Hotellet heter El Parador och är väl ungefär lika intressant som gymnasievinet man köpte för sex kronor flaskan en gång i tiden. Rummet har inga fönster och på toaletten är ventilationen ordnad genom ett stort hål rakt ut i korridoren. Gissa om det är lyhört!

Planer tar form.

Han kallade sig Lafrance, konstnären i Casco Viejo. Titta på bilden i bakgrunden med mamman som skjuter en barnvagn som stridsvagn framför sig. Hade jag haft pengar, möjlighet och väggutrymmen…

På vägen tillbaka: invasionen 89

Det var kanske inte så konstigt att åtminstone vi häruppe i norra Europas tassemarker inte på allvar kunde engagera oss i den amerikanska invasionen i Panama.

Det hade bara gått några veckor sedan Berlinmuren föll och den politiska scenen i hela Europa höll på att byggas om. I mångt och mycket i ren eufori. Det var snart jul. 1989.

Panama var långt borta.

Nu när det är nära, bara två veckor bort, så bryter jag mig långsamt in bakom förhängena för att kasta en glimt av ljus över Panamas moderna historia. Ikväll såg jag dokumentären Invasión, (från 2014) av den panamanske regissören Abner Benaim.

I slutet av filmen berättar Manuel Noriega själv från fängelset i Panama hur minnet av invasionen bleknar bort i samhället. Ingen känner snart till vad som hände. Man hör bitterheten i hans röst även om man aldrig får se honom. Han vill inte synas i bild. Ananasfejset kallas han elakt på grund av sitt koppärriga ansikte.

Frihetens stamort på jorden. Har ju inga bilder från Panama ännu…

Det är inte en film som försvarar varken Noriega eller Bush den gamles USA som stod bakom invasionen. Det är en film som låter folk berätta hur de upplevde det som hände. Mamman som får en missil rakt genom vardagsrummet, läkaren som skrev journal över de döda, gatans killar som deltog i plundringen av butikerna i Panama City när helikoptrarna hovrade och den välbeställda som bjöd in en amerikansk soldat på middag, lycklig över att bli fri från Noriega.

Det är du som tittar eller läser som får ta ställning. Abner Benaim ger dig bara minnena från de som var där. Han säger själv att han inte vet om de berättar sanningen eller ljuger.

Den fråga som kvarstår är: hur många fick sätta livet till? Frågan hänger kvar i filmens slutscener när en pickup lastar liksäckar på flaket och kör genom huvudstaden.

Var det 36 personer eller 7 000?

Filmen kom 2014. I fjol, läser jag i en panamansk internettidning, grävdes liksäckar upp på en kyrkogård i staden Colón. Man hittade flera massgravar. Kropparna låg i plastsäckar som var märkta US Army.

Invasionen handlade om Manuel Noriega. Tillsatt och utbildad av CIA, tillräckligt insyltad i nordamerikansk utrikespolitik (vi pratar Nicaragua, Honduras, contras m.m.) för att bli ett hot den dan då han valde sin egen väg. Den narkotikatrafik han byggde upp tillsammans med amerikanerna blev sedan ursäkten för invasionen.

Då hade USA redan, enligt flera källor, mördat hans företrädare Omar Torrijo, Graham Greenes och Fidel Castros vän.

I dag fick jag också Confessions of an economic hit man av visselblåsaren John Perkins som säger att en bomb smugglades ombord på planet som Torrijos störtade med. I slutorden av sin bok Generalen är också Greene övertygad om att han mördades.

Omar Torrijos var liksom Noriega en styrande general i bakgrunden av en marionettregering. Där upphör likheterna. John Perkins berättar hur han i förhandlingar med Torrijos aldrig lyckades muta denne för personlig vinning.

Med Abner Benaim, Graham Greene och John Perkins hjälp har jag börjat lysa in i skuggorna som hänger kring Panamakanalen. Det blir mera på vägen tillbaka. Panama om två veckor.

Bilden från the Capitol, Salt Lake City, UT.

På vägen tillbaka

På vägen tillbaka.

När Graham Greene reste runt i Panama tillsammans med general Torrijos säkerhetsman Chuchu var det alltid saker de skulle se och undersöka som de missade.

Som miraklet med madonnaskulpturen som svettades och spökhuset som de inte kom in i.

De kom överens om att ta det på vägen tillbaka.

Han fick för sig att han skulle skriva en roman utifrån den titeln. Det blev aldrig någon På vägen tillbaka.

Titeln är alltså fri. Den är ju så bra.

På vägen tillbaka.

Jag brukar stoltsera med att jag ”inte åker tillbaka till platser där jag redan har varit”. Dags att ompröva.

Om knappt två veckor är jag på vägen tillbaka. Jag reser tillbaka till Buenos Aires efter tolv år. Det blir en lång väg tillbaka. Först den 19 december är jag framme.

Just nu pågår förberedelserna. Så här ser itinerarion ut:

Ystad-Malmö-Köpenhamn-Amsterdam – tåg.

Därefter flyg:

Amsterdam-Willemstad, Curacao,

Willemstad-Panama City (via Bogotá)

Panama City-Cartagena

Cartagena-Quito (via Bogotá)

Quito-Buenos Aires.

Lägenhet i San Telmo, Buenos Aires är bokad till 28/2 2023.

Vägen tillbaka? Vet inte om det är det. Det känns som en helt ny resa. Du ska kunna följa den här på bloggen.

Nu börjar det. 14 dagar kvar.