Hotel del Lago – tredje delen

Först som sist kan jag lika bra erkänna. Det var en kvinna som drog mig till Paraguay. Men det var inte Greta Garbo eller Marlene Dietrich.

Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay

Det var Ida Bäckmann.

Författarinnan som startade karriären som småskollärarinna i Åmål och Åhus innan hon tackade för sig, lade pedagogiken åt sidan och blev en av Sveriges första kvinnliga resande journalister.

Våra spår har korsats i bland annat Odessa och Baku. När jag satt och spanade på La Prensahuset för en dryg vecka sedan i Buenos Aires tänkte jag på Ida. Där hade hon suttit med sin skrivmaskin i ett lånerum för resande journalister och knackat ned boken med den mastiga titeln:

”El desarrollo de la Argentina en el primer siglo de su independencia y los Suecos allí durante este período = Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarne därstädes under denna period”

Boken är en veritabel odyssé över de svenska intressena i Argentina vid förra sekelskiftet och interfolieras av massor av ankedoter och spännande möten med människor. Hon var stundtals riktigt rolig.

Efter det for hon till Paraguay, mötte svenskar i kolonin Villa Elisa, och red in till Asunción för att uppleva revolutionen som hon beskriver i sin bok Blodiga dagar i Paraguay.

Hon tar sig till San Bernardino och bor en kortare tid på Hotel del Lago. Detta får Oswaldo Coda nys på och när han tar över rörelsen viger han ett av rummen, nummer 24, åt Ida Bäckmann. Oswaldo är fascinerad av hennes vänskap med Selma Lagerlöf och rummet är dekorerat av bilder både på Ida och Selma.

Utanför rum nummer 24 sitter den här skylten. Uppgiften att hon skulle ha suttit och skrivit till Selma härifrån får man ta med en nypa salt.

Så, ja, det var därför jag tog en taxi till San Bernardino. Greta Garbo och de andra historierna som Oswaldo försåg mig med var mer grädde på moset.

I sin bok avslöjar hon att hon faktiskt inte bor i själva hotelldelen på Hotel del Lago, utan:

”vid stranden af denna sägenomsusade sjö (Ypicaray, min anmärkning) ägde kurortens främsta hotell en liten stuga, omgifven af palmer och fikonträd samt inbäddad i klängväxter, och denna uppläts som bostad åt mig.”

Den lilla stugan finns inte kvar. Oswaldo har gjort en några hundra kvadratmeter stor botanisk trädgård, eller snarare djungel med en stig man kan vandra i den omfattande växtligheten. Det finns också en bana för den som vill testa balansen på rep mellan träden en bit högre upp.

– Ornitologer har konstaterat att trädgården hyser 42 olika fågelarter, säger Oswaldo, som också satt upp en informationstavla om vad man kan förväntas få se.

Ida Bäckmann sitter vid verandan och ser kolibrierna gnistra och den hon kallar bichou-fou-fågeln (troligen den ganska vanliga horneron, min anm.) hoppa omkring. Hon skriver vidare:

”här kretsade skarorna af papegojor öfver mitt hufvud, och härifrån kunde jag höra apornas skrik i träden. Mina landsmän besökte mig alltsom oftast, och en ständigt utökad krets af bekanta utfyllde de stunder, jag ej önskade vara ensam…”

Här får hon legenden om sjön Ypicarai berättad för sig. Den ska jag inte trötta er med. Den är ganska lik andra legender om andra sjöar och naturiga platser med själar. Namnet Ypicarai lär betyda Herrens sjö, eller den Heliga sjön.

Mycket mer skriver hon inte om vistelsen på Hotel del Lago, men det räckte för att Oswaldo skulle döpa ett rum efter henne, göra henne mer känd i Paraguay än i Sverige och locka dit mig.

Oswaldo Coda säljer ut inventarierna på Hotel del Lago. Tysktalande San Bernardinare står på kö för ett litet minne av ett av Sydamerikas mest legendariska hotell.

Nu slår hotellet igen i mars och när Oswaldo lämnar, skruvar ner alla tavlor och skyltar och säljer ut lösöret, är frågan om det betyder slutet på en av Sydamerikas mest legendomspunna hotellrörelser någonsin.

Jag har gjort flera reportage om Ida Bäckmann och hennes resor. Hon är i Sverige mest uppmärksammad för sin relation till den sinnessjuke Gustaf Fröding som hon ville gifta sig med och brevväxlingen med Selma Lagerlöf. Svenska litteraturvetare har först fördömt henne men under senare år har man gett Ida Bäckmann upprättelse och både boken om Fröding och den om Lagerlöf räknas nu som betydande verk.

Som resande kvinnlig skribent har hon få, om ens någon, motsvarighet under förra sekelskiftet och hennes böcker är guldgruvor för sådana som mig som gärna reser både i geografi och historia.

Ida Charlotta Bäckmann (1867-1950) levde slutet av sitt liv i en enslig stuga i Närke, trött och besviken på kulturparnassens avståndstagande från hennes livsverk.

En annan intressant gäst på Hotel del Lago var postflygaren Antoine de Saint-Exupéry. Även han drogs dit av en kvinna…

I måndags morse fanns det bara en gäst på hotellet. Ett bord var dukat för frukost i den matsalen. Mitt.

Hotel del Lago – andra delen

När jag lägger mig på kvällen i rum nummer 24 på Hotel del Lago i San Bernardino är jag hotellets enda gäst. Gustavo, receptionisten, håller öppet ytterligare en timme. Sen går han också och lägger sig.

Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay. Vilka hemligheter ruvar hotellet på?

Jag är inte spökrädd, men…

Kvällen har jag suttit i ett långt samtal med hotelldirektören Osvaldo på ett fik i byn. Vi har avverkat kapitlet tyskar och nazister i San Bernardino.

– Visst har Joseph Mengele varit gäst på hotellet, säger Osvaldo, som det mest naturliga i världen. Och andra prominenta nazister.

Enligt flera vittnesmål levde Mengele i Paraguay i många år bara för att åka till Brasilien, hoppa i havet och få en hjärtattack.

När vi kom tillbaka till hotellet för en halvtimme sen gick vi ned i källaren, lyste med mobiltelefoner och hukade för fladdermössen. Det vi såg bekräftade bara det mysterium vi tidigare dryftat – något skumt finns det i källaren.

Googlar man runt om Hotel del Lago dröjer det inte länge innan man hittar uppgiften (sägnen, legenden, storyn) att Adolf Hitler skulle vara begravd i en krypta under hotellet. En konspirationsteori av världsklass. Naturligtvis. Men…

Osvaldo har haft flera mer eller mindre professionella Hitlerjägare på besök. TV-teamet från History Channel som gjorde den uppmärksammade serien om hur Hitler flydde till Argentina var här. En argentinsk journalist, Abel Basti, som grävt på egen hand har också varit här. Han har publicerat en rad böcker om nazisterna som for till Sydamerika efter kriget.

Nu backar vi bandet till 1889. Hotel del Lago har varit öppet några år, trots att invigningen skedde först 1888. Det här året tar Bernhard Förster in på rum nummer 19. Efter sex veckor tar han livet av sig med en giftblandning. Några dagar senare dyker hans hustru Elisabeth Förster-Nietszche upp och förfalskar dödsbeviset så att det ser ut som om maken dött i en hjärtattack.

Grundaren av Nya Germanien ligger på tyska kyrkogården i San Bernardino.

Elisabeth Förster-Nietzsche var syster till filosofen Friedrich Nietszche, som aldrig gillade hennes val av make. Bernhard var stenhård antisemit och enligt källorna en värdelös läroverkslärare.

Paret Förster umgicks med kompositören Richard Wagner som hyste samma tankar om den germanska rasens överlägsenhet gentemot andra folk och en direkt avsky mot judar.

Bernhard Förster och Elisabeth inspirerades att flytta till Paraguay och starta en koloni – Nueva Germania. Projektet blir inte särskilt lyckat, de är för få, inte lantbrukare och landet tufft, och det är nog därför Bernhard tar livet av sig. Elisabeth bor kvar någon tid innan hon återvänder till Tyskland och blir Hitlers och nazismens kuttersmycke när Tredje Riket tar form. När hon dör 1935 är Hitler på begravningen med hedersvakt. Det sägs att han gråter vid hennes grav. Han ser också till att det skickas jord från fäderneslandet till Bernhards gravplats i San Bernardino.

I en blogg kallas hon ”världens elakaste kvinna”, Elisabeth Förster-Nietzsche.

Nueva Germania blir inte vad man hoppats på, men en ström tyskar reser ändå till Paraguay och etablerar sig. San Bernardino grundas av tyskar.

Förhållandena i Tyskland är oroliga med en växande socialdemokrati. I Paraguay är det efter trippelallianskriget stor brist på män. Hälften av paraguayanerna dog under kriget. Myndigheterna är angelägna om ett inflöde av invandrare. Tyskarna är naturligtvis bara en immigrantgrupp som intresserar sig för det lilla landet med de stora möjligheterna.

Hitler och hans anhang är decennier senare alltså mycket väl medvetna om att det finns en tysk koloni i Paraguay.

– Däremot kanske de inte hade tänkt sig att det idag skulle finnas många blonda och blåögda paraguayaner som bara pratar guaraní, varken tyska eller spanska, säger Osvaldo. För så är det. Många tyskar blandade sig efterhand med lokalbefolkningen.

Under mina dagar på Hotel del Lago säljer Osvaldo ut inventarierna på hotellet. Han och ägarna avslutar samarbetet och han lämnar rörelsen. De som äger hotellet är samma tyska släkt som byggde det på 1880-talet.

Mercedesar stannar på uppfarten och paranta damer och män som sinsemellan uteslutande pratar tyska kollar, känner och värderar och köper på sig vaser, tavlor och stolar.

Det finns många teorier om hur Hitler tog sig till Sydamerika. De flesta handlar om ubåtar.

Hur han hamnade i Paraguay, eventuellt efter en tid i Argentina, är mer oklart. Att han däremot skulle kunna känna sig säker här är mer uppenbart. En stor tysk koloni med känslor för das Vaterland kunde se till det. Liksom en general som steg i graderna och snart skulle bli diktator, Alfredo Stroessner.

Vid sin sida hade Stroessner under många år den man som varit Adolf Hitlers privatpilot.

Kopplingen till Hotel del Lago är något vag i konturerna men kommer sig bland annat av ett vittnesmål från en äldre man som berättat om något han mindes från 1970-talet. Mannen var argentinare och arbetade för en tysk. Plötsligt en dag fick han besked om en körning till Paraguay.

– Han mindes inte exakt var de hamnade men kom ihåg att man först kom fram till ett ställe som var en Club Alemana och två kvarter efter till ett fint hotell, säger Osvaldo.

Det stämmer in på San Bernardino där tyska klubben ligger två kvarter från hotellet. Vid hotellet stod många bilar, både Argentina- och Paraguayregistrerade och många män var samlade berättade han vidare.

Chauffören håller sig undan uppståndelsen men möter en kollega som kommer tillbaka till bilarna där han väntar. Denne berättar hur man sänkt ned en kista via en hissanordning och hur männen runt omkring gjort Hitlerhälsning. Någon har till och med haft armbindel med svastika.

Under åren som Osvaldo drivit hotellrörelsen har han lärt känna lokalerna, rummen och utrymmena. Loft såväl som källare.

Det är nu det börjar krypa i skinnet.

Det syns tydligt att det är golv som lagts i två olika tider. Något har ändrats.

Det finns ett utrymme, närmast en smal skrubb, som inte riktigt hör hemma bland de andra. Det har använts just som skrubb för verktyg, redskap och allehanda sånt som måste plockas undan. När man studerar golvet ser man att det finns två olika beläggningar. Det finns en nisch som bryter av där golvet ändras. Knackar man i väggen så inser man att den har byggts till vid ett senare tillfälle.

Någon meter bort finns det en källarnedgång. Går man in i den hittar man en smal gång som slutar med en trappa. Trappan går upp mot taket just under den annorlunda golvytan.

I änden av källargången finns en trappa som slutar i ingenting. Alldeles under skrubben där golvet lagts om.

– Här har alltså funnits en extra källarnedgång som sedan dolts, konstaterar Osvaldo.

Fortsätter man ännu längre in i den belamrade källaren så fanns där tidigare ett stort trägolv som ruttnat upp och någon trampade igenom. Under fanns ett enormt tomrum. En rektangulär tegelmurad öppning över ett hål som försvann drygt tjugo meter ned i underjorden. Över ligger två stadiga balkar av räls i stål. Där skulle mycket väl en hissanordning kunna ha varit fäst.

Idag har grundvattnet trängt in och hålet är vattenfyllt.

Vad det är eller hur djupt det är eller vad som kan finns därnere vet ingen. Osvaldo kan inte förklara vad det skulle kunna ha varit för ett schakt.

Ett tjugo meter djupt schakt i källaren på Hotel del Lago. Vad är det?

Det är här berättelserna korsar varandra.

Efter källarsafarin är klockan i skrivande stund snart midnatt. Det är tyst i huset men det hörs skrik från parken invid. Jag tänker på att Osvaldo pratade vidare om hur han gick runt med ett kinesiskt medium på en improviserad och lättsam spökjakt då pendeln gjorde våldsamma utslag i ett rum, som ligger bara några rum bort från mitt.

Jag tror jag släcker lampan och lägger inte ut texten förrän till frukost. Kan du läsa den har natten varit lugn…

Hotel del Lago – första delen

Det är kanske inte sant att jag sovit i rummet där Greta Garbo bodde, för hon övernattade inte på det här hotellet. Hon gick bara hit för att dricka kall öl.

Hotel del Lago i San Bernardino var nämligen det första etablissemanget som erbjöd kylskåpskall öl. Det var kanske inte någon sensation för Greta Garbo men i Paraguay var det speciellt.

San Bernardino var för övrigt platsen för landets första bryggeri.

Osvaldo Coda säljer ut lösöret på Hotel del Lago.

Var Greta Garbo överhuvudtaget i Paraguay?

– Oh ja, säger Hotel del Lagos driftige innehavare, Osvaldo Coda, när vi sitter och pratar i den ståtliga matsalen där det överlag österrikiska möblemanget andas Wienersalonger från 1880-talets slut.

Osvaldo tar fram bilden av Garbo som står bland andra kändisar på en av bokhyllorna. Texten under lyder i översättning: Den svenska skådespelerskan besökte Hotel del Lago 1935.

– Hon kom tillsammans med Marlene Dietrich, Joan Crawford och den mexikanske skådespelaren Ramón Novarro, som var den som spelade Ben Hur i första filmen.

Han har gjort sin research, den gode Osvaldo. Han är samlare, envis lokalhistoriker och har jobbat mycket med att marknadsföra och varumärkesintressera ursprungsbefolkningens hantverk. I grunden är han designer och hade en tid ett eget varumärke. När han fick möjlighet att ta över och driva hotellrörelse på Hotel del Lago som stått tomt och övergivet alltför länge tvekade han inte och gick grundligt till väga.

– Jag fick höra folk berätta att Marlene Dietrich hade varit här. Det var kanske mest intressant, San Bernardino är ju en stad som grundats och byggts av tyskar.

– Det fanns de som hade sett henne, fortsätter han.

Så han började forska och hittade en gästbok för Wald Frieden Haus, ett sedan länge bortglömt hotell. Där fanns Marlene Dietrichs signatur – och Greta Garbos!

Osvaldo tog inget för givet utan fotograferade autograferna och skickade dem till Hollywood för bedömning. Han fick svar att det var till synes helt äkta namnteckningar.

Varför åkte de till Paraguay 1935?

Jo, så här ligger det till enligt Osvaldo. Greta Garbo hade en onkel i Asunción. Det vet han alldeles bestämt eftersom han känner en kvinna som heter Gustafsson i huvudstaden och känner väl till sin släkthistoria. Greta och onkeln höll kontakten.

När så Pan American Airways öppnade en flyglinje från New York City till Rio de Janeiro så blev den väldigt populär bland det fina folket i USA. Flygbolaget ville ha publicitet och bjöd helt enkelt kändisar till Rio.

Detta var 1934 och året därpå la de till en linje från Rio till Asunción. Då nappade Greta Garbo, född Gustafsson och såg en möjlighet att hälsa på onkeln i Paraguay. Med sig fick hon väninnan Marlene Dietrich, det var ju mycket tyskar där, och mexikanen Novarro kunde ju språket.

– Trots allt som sagts och skrivits var Dietrich och Garbo goda vänner, och kanske mer än det, säger Osvaldo och ler lite konspiratoriskt bakom de tjocka bågarna.

Wald Frieden Hof var nämligen, till skillnad från Hotel del Lago, ett ganska liberalt ställe. Snarast skulle Osvaldo vilja jämföra det med det vi kallade hippieparadis på 1970-talet. Här gick damerna topless i trädgården och här var 20-talsdekadensen fortfarande i full sving. För samkönade förhållanden var alldeles rätt ställe.

– Allt pekar på att Garbo och Dietrich hade ett förhållande, nästan viskar han.

När de blev törstiga gick de till Hotel del Lagos biergarten och svalkade sig.

Hotel del Lago öppnade 1888 av tysken Wilhelm Weiler. Då fanns ingen stad. Hotellet stod i skogen. San Bernardino har vuxit upp runt hotellet. Det står fortfarande kvar men löper Osvaldos arrende ut och förnyas inte. Han säljer ut lösöret han samlat på sig och slår igen verksamheten i slutet av mars. Vad som händer sedan är okänt.

I en svartvit värld blev MFF näst bäst

Mats Weman skrev boken 1979 – när Malmö FF var näst bäst i Europa. En fantastisk och inträngande skildring av en smått otrolig fotbollsresa som skåneklubben gjorde då man gick till final i Europacupen för mästarlag.

Han kunde ha skrivit uppföljaren 1980 – när Malmö FF var näst bäst i världen.

Thomas Sjöberg exponeras i foajén hos Club Olimpia i Asunción.

Men MFF har av någon anledning aldrig dragit några växlar på att man faktiskt spelade en inofficiell final om världsmästerskapet för klubblag. Det som kallas Copa Intercontinental i Sydamerika. Vinnarna av Copa Sudamerica (nu Copa Libertadores) och Europacupen möttes i en finalserie om två matcher för att kora ”världsmästarna”.

Den 2 mars för 43 år sedan vann Club Olimpia i Paraguay Copa Intercontinental på sin hemmaplan i Asunción inför 46 000 åskådare. Segersiffrorna skrevs till 2-1. MFF:s mål gjordes av Ingemar Erlandsson. Matchen spelades alltså 1980, men cupen räknas för 1979.

Olimpias värld är så svart och vit att till och Coca-Cola har fått lämna sin röda färg. Estadio Manuel Ferreira.

Dagen firades i Asunción. Nya bilder på klubbens instagramkonto och de spelare som är i livet bjöds på middag. Siempre campeones del mundo, alltid världsmästare.

I november 1979 hade Olimpia vunnit med 1-0 i den första matchen i Malmö.

De svartvita stolarna bildar årtalet 1979. Då blev Malmö näst bäst i världen.

Anledningen till att Malmö FF spelade de båda matcherna var att Nottingham Forest, som besegrat MFF i Europacupfinalen, avstod sin plats till förmån för skåningarna.

– Detta är paraguayansk fotbolls största framgång och klubbens stoltaste ögonblick någonsin, säger Olimpias presschef Joel Barrios.

Ett uttalande som bär syn för sägen. Trofén står exponerad i ett glasskåp i ett hörn av klubbens butik så att alla kan ta en selfie av sig och världsmästarbucklan. På dagens arena, Estadio Manuel Ferreira där allting är i klubbens färger svart och vitt bryts de vita stolsraderna av svarta stolar som avbildar såväl klubbens största troféer (tre gånger vinnare av Copa Libertadores, den sydamerikanska mästarcupen) som årtalen för segrarna.

1979 är för evigt inpräntat i klubbens historia.

När 43-årsjubiléet inträffade överlämnade jag som gåva från MFF två matchtröjor, signerade av kämparna Tore Cervin och Jan-Olov Kindvall som deltog i kampen om världsmästerskapet. Tröjorna får nu en hedersplats i Club Olimpias museum, för även om Thomas Sjöberg fäktar med armarna på en stor bild i entrén till klubbens kontor och cuplokomotivet Olimpia med nummer 1979 tuffar ut en slinga himmelsblå rök, så är Malmö FF förvånansvårt frånvarande i den här ständigt pågående yran. Det har vi nu ändrat på. Jag tror till och med att klubben blev lite glad över uppmärksamheten på 43-årsdagen och för mig blev det ett äventyr i raden.

Presschefen Joel Barrios med Olimpias senaste trofé, en matchtröja signerad av J-O Kindvall och Tore Cervin som båda spelade matchen om världsmästerskapet. Bucklan står tillgänglig i klubbens souvenirshop så att alla kan ta en selfie.

Himmelsblå rök ur cuplokomotivet Olimpia kan vara en passning till Malmö FF. I övrigt är den svenska klubbens roll väldigt anonym.

Rehnfeldt hade tur

Det finns naturligtvis svenska spår i Paraguay också. Till och med i Asunción. I förra inlägget nämner ju Ida Bäckmann att hon bor i den svenska kolonin Villa Elisa.

Den var ju inte bara svensk. Även andra immigranter fick plats där, men en hel del svenskar. Det var Brasiliensvenskar som slog sig väg hitupp via Misiones och Argentina. Det finns till och med en skola i det som idag är en stadsdel i Asunción som kallar sig Kungariket Sverige, Reino de Suecia. SR:s Lotten Collin har varit där och hälsat på.

En av svenskfamiljerna som satt avtryck i Paraguay fram till idag är Rehnfeldt’arna.

Urfadern till den paraguayanska grenen hette Karl Gustaf Rehnfeldt och var östgöte. Han kom till Paraguay 1885 där han gifte sig med Helena. K G var ingenjör och byggmästare och han hade tur.

Vicepresidentens kansli och kanske till och med hem i Asunción. Byggmästare: Karl Gustaf Rehnfeldt.

I en gammal diktators residensstad finns det alltid en uppsjö vackra byggnader som inte alltid är så representativa för omgivningen och de skjul som resten av befolkningen bor i. De inflytelserika, de rika, kan bygga både storslaget och i vissa fall storvulet.

Rehnfeldt hade kontakterna och kunskapen. Han byggde en rad vackra byggnader. Bland annat till familjerna Torres och Vargas. Han hade tur. De byggnaderna har övertagits av staten och idag hyser Torres kåk Inrikesministeriet och Vargas vicepresidentens officin.

Många andra stolta byggnader har lämnats därhän, förfallit och sjunkit ned i den sörja av rivningsobjekt som utgör en alldeles för stor del av dagens Asunción.

Rehnfeldt var nog själv en maktfaktor och i hans kommande släktled dök det bland annat upp en skönhetsdrottning, Maria Victoria Rehnfeldt som blev Miss Paraguay 1960. Hon avled i Neuquén i Argentina för tre år sedan. En annan är publishern och tidningsdirektören, den firade grävande journalisten Mabel Rehnfeldt på tidningen ABC.

Henne skulle jag ju naturligtvis kunna ringa, men ibland tar man en paus som pensionär och bjuder på skåpmat. Alla uppgifter är hämtade från Wikipedia. Bilderna har jag tagit själv.

Inrikesministeriet i Asunción. Byggmästare: Karl Gustaf Rehnfeldt.

Även den brasilianska ambassadens stolta boning har KG satt sin prägel på. Det finns en större tillbyggnad av modernare tid, en fyrkantig koloss i mörkt tegel som skulle fått arkitektupproret att agera. Det är Pelé som hedras.

Palacio de López

Störningsjouren är ute.

Det är troligen inte revolution på gång även om det är mycket militär på gatorna i centrala Asunción torsdagen den 2 mars 2023. Antidisturbiosenheterna har parkerat sina pansarbilar med vattenkanoner på strategiska platser. Några soldater står uppställda inför en typisk sergeant, andra chillar med matekoppen i skuggan.

Efter empanadaslunch i tant Matildas uteservering slinker jag in i Casa de Independencia, ett av stans äldsta hus som ligger alldeles mitt emot Matildas hak och får en alldeles gratis genomgång av Paraguays historia.

Matildas empanadas tog slut. Hon visste mycket väl var Sverige låg.

Väl ute igen lokaliserar jag vägen till El palacio de López. Det är han som är the king i Paraguays historia även om han också var den som i full hybris drog igång kriget mot trippelalliansen (1864-1870) vilket blev hans död. Trippelalliansen var Brasilien, Uruguay och Argentina, en till synes övermäktig fiende men Paraguays soldater var betydligt flinkare med sina vapen och det dröjde alltså ganska länge innan Asunción föll. Efter kriget har Paraguays roll i världspolitiken varit i det närmaste obefintlig.

López palats togs över av brassarna, förföll och renoverades och är idag ett stolt landmärke i Asunción.

López har ju svenska förbindelser då hans brors dotter gifte sig med ingenjören Pedro Blomberg, som jag skrivit om ganska nyligen. López själv var gift med Madame Lynch, av brittisk härkomst, och om henne skrev Pedros son Héctor en roman ”La dama del Paraguay”. Dessutom blev ju Ida Bäckmann kompis med López son Enrique.

El Palacio de Francisco Solano de López.

Ur Den falske ingenjören:

”I sin bok, som heter just Blodiga dagar i Paraguay, förklarar hon aldrig varför hon 1908 ger sig iväg, från Buenos Aires, uppför Paranáfloden, för ett besök i Paraguay. Det handlar sannolikt om ren äventyrslusta. Väl framme skämtar hon däremot om att hon inte får missa revolutionen. Mycket riktigt hinner orden knappt uttalas förrän det brakar loss. Då befinner hon sig i den svenska kolonin Eliza, en bit från huvudstaden Asunción.

Hon skriver:

”Harm och missräkning jäste inom mig. När ändtligen en revolution här i Sydamerika kom till stånd, då ville mitt öde, att jag skulle bli utestängd från den.”

Men fröken Bäckmann är fast besluten att betrakta revolutionen på närmare håll. Hon rider tillbaka till huvudstaden, och ser till att hon finns med på gatorna, redo att följa revolutionen på nära håll.

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.

Ida Bäckmann sitter på första parkett när utländska diplomater hjälper till att förhandla fram revolutionsfreden. Efter ett lyckat regimskifte skriver hon, om hur läget förändrades i huvudstaden:

”Redan samma dag började kött och mjölk torgföras, och på hotellet hade vi ett festligt samkväm, där den franske ministern, som ägde en sällsynt musikalisk begåfning, föredrog åtskilliga af sina egna kompositioner och slutligen överraskade oss skandinaver med att på oklanderlig svenska sjunga Värmlandsvisan.”

Dagen efter ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en rond genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.

Efter revolutionen far den oförskräckta fröken Bäckmann vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina.”