Exp. På vägen tillbaka: från Vinslöv till Beatles

Det är ju liksom ett måste att ta sig till marknaden i Otavalo om man nu är i Quito i Ecuador. Inte minst då den marknaden för snart tjugofem år sedan blev indirekt orsak till att jag under fyra år drev Vinslövs framgångsrikaste och mest berömda kafé tillsammans med kära Tinna.

Lite minnesnostalgisk över plötsliga händelser i Vinslöv bokades en sån där turisttour i liten vit van.

Sen hände följande: Ronny, en gammal radiovän och fb-kompis hade noterat att jag var i Quito och tyckte att jag skulle hälsa på hos Ron O’Quinn, som bor i Cotacachi.

Det visade sig att Cotacachi är ungefär en kvarts taxiresa från Otavalo. Han var hemma och tog gärna emot besök.

På väg mot Otavalo blev det ett antal stopp. Ekvatorlinjen skulle synas vid Cayambe där vi också åt biscocho, vi glodde på Ecuadors största sjö, Lago San Pablo och traskade till vattenfallen vid Peguche, synade en textilkonstnär i sömmarna. Sen var det full fart mot marknaden.

Två grönskimrande nakna herrar bugar åt varandra från vardera halvklotet. Så kan man också illustrera ekvatorn.

Fallen vid Peguche.

Där jag grep första bästa taxi och for iväg mot Cotacachi.

Ron O’Quinn är en 79-årig gentleman från sydstaterna. Han har varit radio guy i 63 år räknade han ut. Efter att ha inlett karriären hemma i Georgia flyttade han till Miami. Där headhuntades han av en rik Texasmiljonär som hade intressen i piratradiostationen Swinging Radio England, som sände från ett fartyg i Nordsjön. Vi pratar 1966. BBC:s radiomonopol var lika kompakt som nånsin Sveriges Radios.

Han blir programchef på Swinging Radio England och tar på sig hedersuppdraget att följa The Beatles på deras tre veckors tour i USA samma år.

Det är Ron som hostar i introt på Taxman.

Efter resan med Beatles vänder han tillbaka till England och, tror han, jobbet på båten som sänder radio. Men njet. De brittiska myndigheterna hade bestämt sig för att att avlöva piratradion och beviljar honom inget visum. Så var den karriären över.

Men Ron O’Quinn fortsätter sända radio. Varje vecka producerar han ett tvåtimmarsprogram med musik från 60,70 och 80-talet. Och gissa om han har egna minnen att ösa ur i programmen som han producerar i villan i Cotacachi, i skuggan av vulkanen Imbabura.

Du kan höra Ron O’Quinns show över hela världen.

Ron O’Quinns radiokarriär sträcker sig över 63 år. Nu sänder han hemifrån Cotacachi över hela världen.

Marknaden i Otavalo blev för min del 20 minuters rusande upp och ned en rad med stånd, inhandla några små souvenirer och återta sätet i tourbussen, där jag hade några trevliga timmar i bussens baksäte med Sonja och Nadja, två tyska globetrottrar på väg mot Galápagos. Själv far jag till Buenos Aires.

Exp. På vägen tillbaka: el mirador

Utsikt från Mirador Humboldt över Quito.

Han heter José och kommer från Chimborazodistriktet. Lite söderut. Nu kör han taxi i Quito.

Vid El mirador de Humboldt har han aldrig varit förr. Han knåpar med gps’n, mumlar arriba, arriba o så bär det åstad. Uppåt. Uppåt.

Jag har kikat en del på Teleferiqon, den imponerande linbanan som under tjugo minuter segar sig uppför Pichincha, en av de utslocknade vulkaner som omger Quito.

Vädret är mulet, soligt, mulet och när jag läser om hur kallt det kan vara däruppe och hur tunn luften är och hur lång kö det kan vara för att få åka ned så faller jag för alternativet Humboldts utkiksplats, som jag får fingret på kartan på.

Det är då jag haffar José, strax utanför parlamentet.

Uppåt är bara förnamnet. Sigge hade aldrig orkat. Brant, brant, brant. Lite yr i huvudet också av stigning eller inbillning. Peligroso, säger José om grannskapet, och vevar upp rutan på taxin. Peligroso, farligt, det är fattigt i översättning.

Vilken sanslös grundkondition de som bor här måtte ha. De farliga sover nog. Bara nyfikna men blasérade blickar på den vrålande taxin som kränger vidare. Uppåt. Otroligt nog går det bussar högt upp. På slutet serpentiner, om än knappt väg.

José från Chimborazo kom upp sig.

Utsikten, där vägen upphör, är som en kärlekshistoria, den ska upplevas och njutas, carpediemas för fullt. Inte återberättas.
José från Chimborazo plåtar med mobilen, tar flera selfiesar och gör tummen upp. Sen brakar vi ned i dalen igen är.

Humboldt kan vi återkomma till.

 

Exp. På vägen tillbaka: under livets träd

Oswaldo Guayasamíns hus.

I det ena hörnet av trädgården hos konstnären Oswaldo Guayasamín (1919-1999), högt uppe på de andinska sluttningarna med en fantastisk utsikt över Quito står livets träd, ett pinjeträd.

Därunder vilar askan av konstnären själv. Strax ovanför sig har han det vidunderliga hus han själv ritade och bodde i och strax under, en rätt trist fyrkantig låda som är konstmuseet La Capilla del hombre där en stor samling av hans egen konst exponeras.

Ett talande exempel på Guayasamíns stil. Bergis du sett den förr!

De människor som växer mest är de som bara är sig själva. Oswaldo Guayasamín var en sådan. Han försökte aldrig bli någon annan utan valde sin egen väg. En andlig broder till Gabo i Cartagena, kanske till Torrijos i Panamá, definitivt en kompis med Fidel på Kuba. Och en vän till Rolf Blomberg.

Boken jag fick på Blombergarkivet En djungeltripp av Rolfs hustru Emma Robinson är till delar illustrerad av Guayasamín.

Det finns en värdegemenskap mellan Blomberg och Guayasamín som baserar sig på kärleken till, och förståelsen för, den fattiga ursprungsbefolkningen i Ecuador. Att se de fattiga. Liksom Che Guevara gav sig ut på en resa som förändrade hans liv så reste Oswaldo ut över Latinamerika och såg hur hans värld såg ut. Oswaldo hade själv kichwablod.

Det är den världen han i mångt och mycket illustrerade livet igenom. Starka oljemålningar och akvareller med förtrycket, fattigdomen och utsattheten i fokus. Lika uttrycksfulla som någonsin García Márquez romaner.

Ett av hans största arbeten är en väggmålning över Ecuadors historia i det ecuadorianska parlamentet. En målning som kritiserades av USA då Oswaldo ritade dit CIA på en nazihjälm.

Guayamasín var sedan barndomen en intensiv samlare också av precolumbiansk konst och artefakter och har också en förnämlig samling krucifix och kyrklig konst, vilket guiden nogsamt poängterar inte berodde på egen religiositet, han var ateist, utan på en uppskattning av konsten.

Det är många parametrar som gör att jag sorterar in Oswaldo i vänkretsen.

I sovrummet har Oswaldo en imponerande samling precolumbiansk pornografi.

Mannen, myten, legenden för att citera en utsliten klyscha.

Exp. På vägen tillbaka: Blombergarkivet

Blombergarkivet i Quito är inte stort men jag känner igen en kulturhärd när jag ser den.

Jag har nämnt min relation till Rolf Blomberg, forskningsluffaren, tidigare i bloggen. Därför var det en stark känsla att få möjlighet att träffa dottern Marcela och kika in på Blombergarkivet.

Det handlar om Rolf Blombergs foton, böcker, korrespondens och annat efter hans många år i Ecuador dit han kom 1934 för första gången och där han avled 1996 i en ålder av 84 år.

Rolf reste till Sydamerika för att uppleva åt alla oss andra som inte hade möjligheten. Han fotograferade, han gjorde film och han reste till Sverige och for runt och föreläste. Allt för att öppna världen för svenskarna. En folkbildare av rang.

Idag har Blombergs anteckningar, berättelser och foton fått en helt ny betydelse, en ny intresserad publik – de unga i Ecuador!

Marcela Blomberg berättar hur ungdomar, forskande studenter, från ursprungsbefolkningen kommer till arkivet för att se filmer och bilder från sina byar som Rolf besökte under 1900-talet. Han gjorde det som en inhemsk dokumentärproduktion skulle ha gjort. Som inte fanns.

Han gjorde en film om Quito – kontrasternas stad 1948 som lär vara den första dokumentärfilmen om Quito.

Blombergarkivet är en guldgruva för nya generationer ecuadorianer. Tänk vilken god reklam det kunde ge Sverige om svenska myndigheter eller organisationer också uppmärksammade och stödde stiftelsen som Marcela driver i sin pappas ande.

Kultur kan och ska förena, få folk att växa, ge kunskap och upplevelser. Det är bland de finaste man kan ge varandra. Jag fick en helt underbar bok av Rolfs hustru Emma Robinson, Marcelas biologiska mamma med foton av Rolf och illustrationer av den ecuadorianske konstnären Oswaldo Guayasamín, vars hus och museum jag ändå planerat besöka.

Gracias!

Rolf Blomberg var en storyteller av guds nåde. Marcela äger berättelserna och kan vidarebefordra dem. Jag hade en underhållande förmiddag i Quito.

Marcela Blomberg i arkivet i Quito. En kulturhärd och institution vars värde växer för Ecuador.

Exp. På vägen tillbaka: tortyr

Cartagenas guider hade nått emot museet i Inkvisitionens palats.

De guidade turistgrupperna anlöper Parque Bolívar i Cartagenas gamla stan i en aldrig sinande ström. Pratar några ord om liberatorn och sen ger de sig på Inkvisitionens hus som är en av de imposanta byggnaderna som ringar in den lilla parken.

De gillar inte museet. Deras argument går igen i Tripadvisors kommentarer där den dyra entrén framhålls och så sägs det att ”förr fanns det en utsökt samling tortyrredskap till beskådan” men så är det inte längre.

Inkvisitionens palats, Cartagena.

Det sägs också att utställningen består av några skyltar på spanska.

– Det finns familjer som lever i Cartagena och som tror att det fortfarande är 1600-talet eller 1700-talet, säger en av guiderna, innan han fyrar av nått skämtsamt om att påven hette Innocentius.

Han menar att kyrkan inte får kritiseras.

Jag löser entré. Som pensionär kostar det mig 42 kronor. Jag tycker inte det är ohemult på något sätt. Jag läser en del skyltar på engelska, studerar några lömska tortyrredskap, ser galgarna och giljotinen. Andas lokalerna där småpåvarna smidde ränker.

När man blev så trött i nacken att hakan föll ned rände spettet rakt in i munnen.

Cartagena var inkvisitionens tredje högkvarter i Latinamerika efter Lima och Mexico City. Tusentals människor, oftast kvinnor, förföljdes, pryglades, torterades och dödades.

Det är förfärligt alltihop. All denna förföljelse. Politisk och religiös. Inkvisitionen tog inte slut förrän med Bolívars inträde 1821 då spanjorerna sparkades ut.

Tog slut? Vad är de iranska mullornas skräckvälde om inte just ett aktuellt exempel på inkvisitionen.

Exp. På vägen tillbaka: julefint

En stackars förvirrad snögubbe i en lyktstolpe i Cartagena.

Kulturimperialismen är så uppenbar i ett land som Colombia då julen närmar sig. Ett ställe där de lokala, starka färgerna gult, rött o blått så tydligt dominerar stadsbilden i samklang med sol och varma fläktar från Karibien känns det så fullständigt apart med juldekorationer i gnistrande vitt, isblått och violett. Med snöstjärnor istället för sjöstjärnor, med påklädda feta rödfnasiga gubbar i toppluva istället för cumbiatjejernas fladdrande klänningar. Vem tvingade på dem en sån här sorts jul? Och valde de själva, i så fall varför?

Ut med månglarna ur templet.

Överallt i stan målas det. I parkerna fräschas statyerna upp, husfasader målas och det lyser om staden långt in i minsta gränd.
Jag sitter i parken mellan Getsemaní och gamla stan, Parque Centenario. Det som är mina hoods här. En ställning har byggts upp vid en av de många entréerna. En man högst upp putsar, slipar, borstar och förbereder för ommålning. Han har säkerhetslinan fäst i ställningen. Det är bäst han inte ramlar…

Lunnefåglarna är ju ett annorlunda och ovanligt julmotiv.

Exp. På vägen tillbaka: Kapten Grogg

Redan innan kapten Grogg gav sig på Cartagena den 1 april 1741 för att slå ut spanjorerna ur fästningen så hade han sett till att det präglades särskilda medaljer och mynt till minne av erövringen.

Snacka om att jinxa. Attacken misslyckades kapitalt.

Ett öga, en arm och ett ben men smartare än kapten Grogg.

Kapten Grogg hette Edward Vernon och var brittisk amiral. Han hade lyckats betvinga spanjorerna vid Porto Bello i dagens Panamá och hade nu ställt in sig på en enkel seger i Cartagena. Kapten Grogg kallades han för att han bar kläder av gros gram-silke. När han sen var först med att spä ut sjömännens romransoner med vatten blev detta grogg’s drink.

Vernon ledde 180 fartyg med 30 000 man och 2 000 kanoner i anfallet.

Castillo San Felipe de Barajas försvarades av den enögde, enbente och enarmade amiralen Blas de Lezo. Han hade 3 000 man, men istället två allierade som Vernon inte kunde hantera – tiden och gula febern.

Fortet ligger bara några kvarter från min tillfälliga boning i Cartagena. Det är vidlyftigt och välbyggt. Trånga långa gångar löper kors och tvärs i det bastanta bygget. Högst upp har man en förtjusande utsikt över den vackra staden och den karibiska kusten.

När jag går däruppe på skansen tänker jag att här har en gång i tiden befriaren, liberatorn, Simón Bolívar traskat fram och åter och funderat på vad han nu funderade på.

Inte minst 1821 då Bolívar tog Cartagena från spanjorerna. Då hette en av hans förbundna Fredrik Adlercreutz, född i Finland. Adlercreutz gifte sig sedan i Cartagena, utvisades efter Bolívars död och bodde på Jamaica en tid innan han återvände som svensk generalkonsul. Sen for han hem och skaffade stor familj, där ett barnbarn blev olympisk guldmedaljör 1912 i Stockholm och senare regementschef i Ystad (Nils August Domingo) och en sondotter (Luitgard) gjorde misstaget att gifta sig med Sixten Sparre.

Här på fortets stenläggning har säkert andra svenska kompisar i gänget kring Bolívar traskat, som businessmannen von Hauswolff eller ingenjören Falmark som skickades till Panamá för att mäta ut näset inför ett eventuellt kanalbygge.

Troligen knallade också Gosselman från Ystad upp till fortets topp. Ska kolla i hans bok då jag kommer hem. Tappade lite intresset för Gosselmans berättande som hyste rent koloniala åsikter och fördomar om folk och fä som idag känns olustiga att läsa.

Ett imponerande bygge Castillo San Felipe de Barajas.

Cartagena idag och i går.

Exp. På vägen tillbaka: Botan

Det händer ingenting om man bara ligger på rummet och hostar.

Alltså. Ut i vimlet. Haffa en taxi. Målet Jardín Botánico, några mil sydost om stan, i Turbaco. La selva negra – svarta skogen. Fåglar, fjärilar, vackra blommor och grodor.

Mariposa.

Taxipass. Utanför klocktornet i centrala Cartagena. 100 000 pesos! (Något mindre i svenska kronor). Nänä. Prutning till 70 000 gav inget. Han for sin väg. Haffa nästa. 100 000 pesos! (vet inte om svenska kronan hann sjunka, tror det inte).

Jag insåg att det nog var där det skulle hamna. Drog till med 80 000 och mannen accepterade med visst gruffande. Han var nämligen tvungen att betala 20 000 för ett tillstånd att köra utanför stadsgränsen med sin gula Cartagenataxi.

Jag mjuknade och accepterade 100 000. Det hade jag slängt upp hemma i Europa, så varför inte här?

Tillståndet visade inte så lättfixat. Han mixtrade med telefonen och ringde, sms:ade och hade sig under tiden vi körde. Sen stannade han till på en p-plats och försökte reda ut allting. Dålig uppkoppling. Köra en bit till. Nästa försök. Bättre uppkoppling men han behövde ta hjälp av en yngling på en bensinmack för att ladda hem tillståndet i mobilen. Han var inte själv i mobilåldern.

Att han höll på med mobilen i den smått vansinniga trafiken gjorde inte så mycket. Det var en formidabel rishög han rattade och fartgränsen på 30 km/h kunde han näppeligen uppnå. När jag gluttade på hastighetsmätaren visade det sig att den parkerat på noll.

Vi for åstad.

Det gick inte fort. Det rök och dammade. Jag hostade och nös. Allting fladdrade genom de nedvevade rutorna. Colombianska toner i bilradion. Elände, sopor, motorcyklar och plastskit svävade till synes runt bilen i en makaber cumbia och jag undrade om jag hade feber. Tutande.

Den sista kilometern var vägen svårnavigerad på grund av alla hålor, men vi kom fram och överens att han skulle hämta mig igen tre timmar senare.

Då vände det.

Jardín Botánico de Cartagena Guillermo Piñeres var en välskött oas mitt ute i ingenting.

Jag gick slinga på någon kilometer, spanade förgäves efter fåglar, såg några picaflores som jag inte hann med, och någon som gömde sig i lövverken men noterade en rad vackra fjärilar, massor av ödlor och leguaner i olika storlek. Ett gäng vrålapor var ungefär lika nyfikna på mig som omvänt.

Vrålapa.

Avväpnande lugnt, blodtrycksdämpande och njutbart.

Dessutom:

Jag träffade Head of Special Projects. Hon hette Sofie Lissbrant och var ursprungligen från Kullavik, söder om Göteborg. Det var ju en höjdare och sämre blev det inte heller av att jag bjöds på firmalunch, en riktigt colombiansk sancochogryta med lokala rotfrukter och ett rikligt med köttbitar.

Gracias, amigos!

Från Kullavik till Cartagena, Sofie Lissbrant.

Sofie hade bott i Cartagena i 14 år, hitlockad av kärleken. Stannat. Det blev mycket svenska.

Även chefen Santiago Madriñán satt med vid lunchen. Han hade varit i Uppsala och forskat kring en av Linnés mindre kända lärjungar, österrikaren Nicolaus Jacquin som samlat plantor i Colombia. Santiago hade skrivit en bok om honom.

Santiago Madriñán med boken.

Uppsala hade inte imponerat på honom. Han hade varit där i december. Ingen snö. Kallt. Mörkt. Riktigt mörkt.

Tillbaka till city tror jag chauffören plågade upp Toyotan i 45 när det bar utför. Jag körde 200 mil i Panama. Här hade jag inte rört ratten.

Exp. På vägen tillbaka: kompisen Gabo

Innan jag for till Panamá var Omar Torrijos och Graham Greene symboler för den lilla republiken som binder samman Syd- och Centralamerika.

Väl i Panama försvann de i ett töcken av gulliga, gapiga grodor.

Nu traskar jag på de trånga gatorna i Cartagena, Gabo’s stad – Gabriel García Márquez. Omar och Grahams kompis.

Det är ett collage av färger, intryck och människor. Turisterna glider fram i shorts och stråhatt, unga kvinnliga turistpoliser flockas med mobiltelefonerna i handen och batongen vid bältet, äldre män och pojkvaskrar sliter med tunglastade kärror och mogna damer i vidlyftiga klänningar i de colombianska färgerna balanserar en ananas på huvudet för gringoturisternas kameror och dollar.

Stans musik är tutande bilar, försäljare som överröstar varandra, fågelskrin från träden och i dessa dagar Goooooooooooooooooool en Caracol, fotbolls-VM:s eviga matchande försöker locka till kaféer och barer.

Boteros bulliga madonna ligger lättjefullt spritt språngande framför Santo Domingokatedralen. Liberatorns skarpskurna drag skär genom Plaza Bolívar.

Gabo är motivet på flera väggmålningar i gamla stan. Huset han byggde är istället både anonymt och instängslat. Rena raka röda murar.

Ingen skylt säger att det är rätt hus, men…

På gården till klostret La Merced finns Gabo’s och hustrun Mercedes Barchas grav. Det är ett mausoleum. Hans karriär avhandlas längs väggarna. Gabo dog i Mexico City, men familjen ”tog hem” honom.

Jag läste Hundra år av ensamhet tidigt. Jag läste de andra; Kärlek i kolerans tid, Patriarkens höst och andra. Har dem i Colombiahyllan på Erik Dahlbergsgatan. Tillhör supporterklubben.

Márquez skrev inte bara sina egna romaner. Han beskrev också vännen Greenes författarskap på ett underbart sätt. Som när han visade hur Greene kunde förklara tropikernas gåta genom att beskriva doften av rutten guava.

Det luktar rutten guava. Det luktar avlopp och urin. Som det kanske gör i en stad där det alltid är 28-32 grader och det inte har regnat på några dagar.

Det är så bildmässigt att jag har svårt att ta fram kameran. Välja motiv.

På morgonen serveras jag frukost på hotellets takterrass. Det är papaya, mango, ananas, banan och en tortilla. Dessutom två rostbröd och svart colombianskt kaffe. Det fläktar och ovanför oss cirklar fregattfåglar, pelikaner och några gamar.

Dilemmat är att jag inte vet vad jag ska göra här. Än.

Klassiska Librería de los Martíres lockar med förstaupplagor av García Márquez.

Exp. På vägen tillbaka: Panamerican Highway

Fem dagars roadtrip, 120 mil och 3 kilometer, från Panama City till nationens näst största stad David med avstickare till gringoparadiset Boquete och Cerro Punta och sedan hem över trivsamma Valle de Antón.

Summary: Regn. Grodor. En öl till maten.

Många skratt tillsammans med Malmöpågen Christer, nybliven panameño. Hyrd Hyundai Accent. Automatare. Det fick gå ändå. Tomma gator och lättstyrt västerut längs Avenida España i måndags då folket firade förtjänstfulle liberatorn Simón Bolívar som sparkade spanjorerna ut ur den här delen av världen. Det firas den 28 november.

Roadtrip på Panamerican Highway.

För en vecka sedan kände jag inte Christer. Sen möttes vi och så kastade vi oss ut på en långresa. Att sitta i samma bil och prata i 120 mil kan kanske ses som ett stolleprov men det kan bli hur bra som helst. Det blev det. Nya vänner. Nya tankar. Nya idéer. Nya insikter. Ny värld.

Målet var Universidad Autonóma de Chiriquí i David. Där fanns professorn och äventyraren som för 17 år sedan hittade en helt ny groda i de ökända Dariénskogarna. I fjol var den slutligen klassificerad och döpt till Pristimantis gretathunbergae, eller mer populärt: Greta Thunbergs regngroda.

Vi tittade på grodan och for vidare.

La rana dorada, grodan (till vänster!) syns överallt i Panama men finns bara i ett terrarium i Valle de Antón.(Bild: Christer Wiens)

I Valle de Antón fanns nästa grodforskare. En ung professor till. Denne hade som livsuppgift att bevara Panamas praktiskt taget utdöda Atelopus zeteki, den gyllene grodan (la rana dorada). Enligt Wikipedia akut hotad. Enligt professorn praktiskt taget utrotad sedan 1950-talet. De enda exemplar som finns är de som han har i sina terrarier.

Bortsett från grodorna kunde vi längs Panamerican Highway konstatera att:

– Frukten yapi som var misstänkt lik apelsiner och som salufördes i små stånd längs vägen troligen också var apelsiner. Googling av yapifrukt gav intet och när vi insåg att Panamas system för swish heter yappi så trillade poletten ned.

– Vägen är hastighetsbegränsad till 60, 80 och på sina håll i väster också 100 km/h. Det står gärna en mc-polis i skuggan under något träd med radarpistol men inget säger att gringos är särskilt utsatta.

– Vägkrogarna kan ha sina idéer. På ett ställe fanns buffé, men när vi ville ha av potatisgratängen till en halv kyckling blev det nobben. Istället tvingades vi ta av rödbetssalladen. Dock ett fullgott initiativ.

Halv höna, rödbetssallad och Christer. Roadstop.

– Bensinen (91 oktan!) kostar 1,06 dollar per liter. Räkna själv.

– Trafiken är lugn och säker. Till och med fredagsrusningen tillbaka längs Avenida España i city för att stalla upp japanen gick utan skavanker.