Exp. På vägen tillbaka: Kapten Grogg

Redan innan kapten Grogg gav sig på Cartagena den 1 april 1741 för att slå ut spanjorerna ur fästningen så hade han sett till att det präglades särskilda medaljer och mynt till minne av erövringen.

Snacka om att jinxa. Attacken misslyckades kapitalt.

Ett öga, en arm och ett ben men smartare än kapten Grogg.

Kapten Grogg hette Edward Vernon och var brittisk amiral. Han hade lyckats betvinga spanjorerna vid Porto Bello i dagens Panamá och hade nu ställt in sig på en enkel seger i Cartagena. Kapten Grogg kallades han för att han bar kläder av gros gram-silke. När han sen var först med att spä ut sjömännens romransoner med vatten blev detta grogg’s drink.

Vernon ledde 180 fartyg med 30 000 man och 2 000 kanoner i anfallet.

Castillo San Felipe de Barajas försvarades av den enögde, enbente och enarmade amiralen Blas de Lezo. Han hade 3 000 man, men istället två allierade som Vernon inte kunde hantera – tiden och gula febern.

Fortet ligger bara några kvarter från min tillfälliga boning i Cartagena. Det är vidlyftigt och välbyggt. Trånga långa gångar löper kors och tvärs i det bastanta bygget. Högst upp har man en förtjusande utsikt över den vackra staden och den karibiska kusten.

När jag går däruppe på skansen tänker jag att här har en gång i tiden befriaren, liberatorn, Simón Bolívar traskat fram och åter och funderat på vad han nu funderade på.

Inte minst 1821 då Bolívar tog Cartagena från spanjorerna. Då hette en av hans förbundna Fredrik Adlercreutz, född i Finland. Adlercreutz gifte sig sedan i Cartagena, utvisades efter Bolívars död och bodde på Jamaica en tid innan han återvände som svensk generalkonsul. Sen for han hem och skaffade stor familj, där ett barnbarn blev olympisk guldmedaljör 1912 i Stockholm och senare regementschef i Ystad (Nils August Domingo) och en sondotter (Luitgard) gjorde misstaget att gifta sig med Sixten Sparre.

Här på fortets stenläggning har säkert andra svenska kompisar i gänget kring Bolívar traskat, som businessmannen von Hauswolff eller ingenjören Falmark som skickades till Panamá för att mäta ut näset inför ett eventuellt kanalbygge.

Troligen knallade också Gosselman från Ystad upp till fortets topp. Ska kolla i hans bok då jag kommer hem. Tappade lite intresset för Gosselmans berättande som hyste rent koloniala åsikter och fördomar om folk och fä som idag känns olustiga att läsa.

Ett imponerande bygge Castillo San Felipe de Barajas.
Cartagena idag och i går.

Exp. På vägen tillbaka: Botan

Det händer ingenting om man bara ligger på rummet och hostar.

Alltså. Ut i vimlet. Haffa en taxi. Målet Jardín Botánico, några mil sydost om stan, i Turbaco. La selva negra – svarta skogen. Fåglar, fjärilar, vackra blommor och grodor.

Mariposa.

Taxipass. Utanför klocktornet i centrala Cartagena. 100 000 pesos! (Något mindre i svenska kronor). Nänä. Prutning till 70 000 gav inget. Han for sin väg. Haffa nästa. 100 000 pesos! (vet inte om svenska kronan hann sjunka, tror det inte).

Jag insåg att det nog var där det skulle hamna. Drog till med 80 000 och mannen accepterade med visst gruffande. Han var nämligen tvungen att betala 20 000 för ett tillstånd att köra utanför stadsgränsen med sin gula Cartagenataxi.

Jag mjuknade och accepterade 100 000. Det hade jag slängt upp hemma i Europa, så varför inte här?

Tillståndet visade inte så lättfixat. Han mixtrade med telefonen och ringde, sms:ade och hade sig under tiden vi körde. Sen stannade han till på en p-plats och försökte reda ut allting. Dålig uppkoppling. Köra en bit till. Nästa försök. Bättre uppkoppling men han behövde ta hjälp av en yngling på en bensinmack för att ladda hem tillståndet i mobilen. Han var inte själv i mobilåldern.

Att han höll på med mobilen i den smått vansinniga trafiken gjorde inte så mycket. Det var en formidabel rishög han rattade och fartgränsen på 30 km/h kunde han näppeligen uppnå. När jag gluttade på hastighetsmätaren visade det sig att den parkerat på noll.

Vi for åstad.

Det gick inte fort. Det rök och dammade. Jag hostade och nös. Allting fladdrade genom de nedvevade rutorna. Colombianska toner i bilradion. Elände, sopor, motorcyklar och plastskit svävade till synes runt bilen i en makaber cumbia och jag undrade om jag hade feber. Tutande.

Den sista kilometern var vägen svårnavigerad på grund av alla hålor, men vi kom fram och överens att han skulle hämta mig igen tre timmar senare.

Då vände det.

Jardín Botánico de Cartagena Guillermo Piñeres var en välskött oas mitt ute i ingenting.

Jag gick slinga på någon kilometer, spanade förgäves efter fåglar, såg några picaflores som jag inte hann med, och någon som gömde sig i lövverken men noterade en rad vackra fjärilar, massor av ödlor och leguaner i olika storlek. Ett gäng vrålapor var ungefär lika nyfikna på mig som omvänt.

Vrålapa.

Avväpnande lugnt, blodtrycksdämpande och njutbart.

Dessutom:

Jag träffade Head of Special Projects. Hon hette Sofie Lissbrant och var ursprungligen från Kullavik, söder om Göteborg. Det var ju en höjdare och sämre blev det inte heller av att jag bjöds på firmalunch, en riktigt colombiansk sancochogryta med lokala rotfrukter och ett rikligt med köttbitar.

Gracias, amigos!

Från Kullavik till Cartagena, Sofie Lissbrant.

Sofie hade bott i Cartagena i 14 år, hitlockad av kärleken. Stannat. Det blev mycket svenska.

Även chefen Santiago Madriñán satt med vid lunchen. Han hade varit i Uppsala och forskat kring en av Linnés mindre kända lärjungar, österrikaren Nicolaus Jacquin som samlat plantor i Colombia. Santiago hade skrivit en bok om honom.

Santiago Madriñán med boken.

Uppsala hade inte imponerat på honom. Han hade varit där i december. Ingen snö. Kallt. Mörkt. Riktigt mörkt.

Tillbaka till city tror jag chauffören plågade upp Toyotan i 45 när det bar utför. Jag körde 200 mil i Panama. Här hade jag inte rört ratten.

Exp. På vägen tillbaka: kompisen Gabo

Innan jag for till Panamá var Omar Torrijos och Graham Greene symboler för den lilla republiken som binder samman Syd- och Centralamerika.

Väl i Panama försvann de i ett töcken av gulliga, gapiga grodor.

Nu traskar jag på de trånga gatorna i Cartagena, Gabo’s stad – Gabriel García Márquez. Omar och Grahams kompis.

Det är ett collage av färger, intryck och människor. Turisterna glider fram i shorts och stråhatt, unga kvinnliga turistpoliser flockas med mobiltelefonerna i handen och batongen vid bältet, äldre män och pojkvaskrar sliter med tunglastade kärror och mogna damer i vidlyftiga klänningar i de colombianska färgerna balanserar en ananas på huvudet för gringoturisternas kameror och dollar.

Stans musik är tutande bilar, försäljare som överröstar varandra, fågelskrin från träden och i dessa dagar Goooooooooooooooooool en Caracol, fotbolls-VM:s eviga matchande försöker locka till kaféer och barer.

Boteros bulliga madonna ligger lättjefullt spritt språngande framför Santo Domingokatedralen. Liberatorns skarpskurna drag skär genom Plaza Bolívar.

Gabo är motivet på flera väggmålningar i gamla stan. Huset han byggde är istället både anonymt och instängslat. Rena raka röda murar.

Ingen skylt säger att det är rätt hus, men…

På gården till klostret La Merced finns Gabo’s och hustrun Mercedes Barchas grav. Det är ett mausoleum. Hans karriär avhandlas längs väggarna. Gabo dog i Mexico City, men familjen ”tog hem” honom.

Jag läste Hundra år av ensamhet tidigt. Jag läste de andra; Kärlek i kolerans tid, Patriarkens höst och andra. Har dem i Colombiahyllan på Erik Dahlbergsgatan. Tillhör supporterklubben.

Márquez skrev inte bara sina egna romaner. Han beskrev också vännen Greenes författarskap på ett underbart sätt. Som när han visade hur Greene kunde förklara tropikernas gåta genom att beskriva doften av rutten guava.

Det luktar rutten guava. Det luktar avlopp och urin. Som det kanske gör i en stad där det alltid är 28-32 grader och det inte har regnat på några dagar.

Det är så bildmässigt att jag har svårt att ta fram kameran. Välja motiv.

På morgonen serveras jag frukost på hotellets takterrass. Det är papaya, mango, ananas, banan och en tortilla. Dessutom två rostbröd och svart colombianskt kaffe. Det fläktar och ovanför oss cirklar fregattfåglar, pelikaner och några gamar.

Dilemmat är att jag inte vet vad jag ska göra här. Än.

Klassiska Librería de los Martíres lockar med förstaupplagor av García Márquez.

Exp. På vägen tillbaka: Panamerican Highway

Fem dagars roadtrip, 120 mil och 3 kilometer, från Panama City till nationens näst största stad David med avstickare till gringoparadiset Boquete och Cerro Punta och sedan hem över trivsamma Valle de Antón.

Summary: Regn. Grodor. En öl till maten.

Många skratt tillsammans med Malmöpågen Christer, nybliven panameño. Hyrd Hyundai Accent. Automatare. Det fick gå ändå. Tomma gator och lättstyrt västerut längs Avenida España i måndags då folket firade förtjänstfulle liberatorn Simón Bolívar som sparkade spanjorerna ut ur den här delen av världen. Det firas den 28 november.

Roadtrip på Panamerican Highway.

För en vecka sedan kände jag inte Christer. Sen möttes vi och så kastade vi oss ut på en långresa. Att sitta i samma bil och prata i 120 mil kan kanske ses som ett stolleprov men det kan bli hur bra som helst. Det blev det. Nya vänner. Nya tankar. Nya idéer. Nya insikter. Ny värld.

Målet var Universidad Autonóma de Chiriquí i David. Där fanns professorn och äventyraren som för 17 år sedan hittade en helt ny groda i de ökända Dariénskogarna. I fjol var den slutligen klassificerad och döpt till Pristimantis gretathunbergae, eller mer populärt: Greta Thunbergs regngroda.

Vi tittade på grodan och for vidare.

La rana dorada, grodan (till vänster!) syns överallt i Panama men finns bara i ett terrarium i Valle de Antón.(Bild: Christer Wiens)

I Valle de Antón fanns nästa grodforskare. En ung professor till. Denne hade som livsuppgift att bevara Panamas praktiskt taget utdöda Atelopus zeteki, den gyllene grodan (la rana dorada). Enligt Wikipedia akut hotad. Enligt professorn praktiskt taget utrotad sedan 1950-talet. De enda exemplar som finns är de som han har i sina terrarier.

Bortsett från grodorna kunde vi längs Panamerican Highway konstatera att:

– Frukten yapi som var misstänkt lik apelsiner och som salufördes i små stånd längs vägen troligen också var apelsiner. Googling av yapifrukt gav intet och när vi insåg att Panamas system för swish heter yappi så trillade poletten ned.

– Vägen är hastighetsbegränsad till 60, 80 och på sina håll i väster också 100 km/h. Det står gärna en mc-polis i skuggan under något träd med radarpistol men inget säger att gringos är särskilt utsatta.

– Vägkrogarna kan ha sina idéer. På ett ställe fanns buffé, men när vi ville ha av potatisgratängen till en halv kyckling blev det nobben. Istället tvingades vi ta av rödbetssalladen. Dock ett fullgott initiativ.

Halv höna, rödbetssallad och Christer. Roadstop.

– Bensinen (91 oktan!) kostar 1,06 dollar per liter. Räkna själv.

– Trafiken är lugn och säker. Till och med fredagsrusningen tillbaka längs Avenida España i city för att stalla upp japanen gick utan skavanker.

Exp. På vägen tillbaka: grodor

David, Panamas näst största stad i västra landsändan, provinsen Chiriqui, inte långt från gränsen till Costa Rica. Där startade vi grodjakten.

Nattlig grodjakt någonstans i Chiriquí.

I dikena längs gatorna i kvarteret runt vårt hostal satte grodorna igång sina serenader när mörkret föll. Det var stört omöjligt att se dem, och kom man för nära så tystnade de bara och låg tysta i gräset och låtsades som om det regnade. Det gjorde det inte. Längre. Dagens skyfall hade redan kommit och gått.

I morse gick vi till Universidad Autonoma de Chiriquí. Vi träffade Jorge och Abel och Michelle och vi pratade grodor. Det finns 230 arter av grodor i Panamá så vi hade mycket att prata om. Bara 130 arter orm, fast de är oftast lite giftigare och ett problem för landsbygdsbefolkningen.

Universitetet har Centralamerikas ledande grodforskare, hittar två nya arter varje år, och konstaterar tråkigt nog att också en och annan art upphör att finnas till. Abel är professor och forskare. Men också en äventyrare som ger sig ut i de dimhöljda högländernas djungel mellan Panama och Colombia, det beryktade Dariéngapet som numer befolkas inte bara av knarkkartellernas kurirer utan också av ett lämmeltåg migranter på väg från framförallt Venezuela mot Nordamerika.

Abel berättade och jag noterade. Det här är ett jobb. Därför får ni inte veta mer idag. Men det handlar om grodor.

Vi körde också till Buquete och tittade på de nordamerikanska migranterna som söker sig från vinterns Massachussetts och Norddakota till Panamas decembervärme. Det är en helt annan migration.

Christer, Michelle, Abel och jag efter grodprat i David.

Exp. På vägen tillbaka: kanalen

Det är lika bra att erkänna: jag har misslyckats. Misslyckats i att hitta minsta spår efter västeråsaren Fahlmark. Han som general Bolívar utsåg att följa engelsmannen Lloyd då denne ville mäta Panamanäset för en eventuell kanal, nån gång på 1820-talet.

Det skulle finnas en minnestavla på kanalmuseet som uppmärksammade svenskens insatser i det här projektet som dock inte fullföljdes förrän in på 1900-talet. Jag hittar den inte.

Så jag skiter i det. Åkte istället ut till slussarna vid Miraflores för att beglo kanalen och slussarna in action. Trafiken var ytterst blygsam på leden nedanför åskådarläktarna. Det kom inte en skuta på en dryg timme. Några stora containerfraktare passerade halvt om halvt utom synhåll. Jag traskade runt i området istället och letade djur- och fågelliv istället.

I morgon lämnar jag huvudstaden för vilda västern. Panamerican Highway i en hyrd Picanto.

Vit, fast skitt, ibis.
Blåhäger.
Gulkronad natthäger.
Den gröna leguanen kan bli två meter lång. Det var inte den här.

Exp. På vägen tillbaka: nu Panamá

Från Curaçao for jag via Bogotá till Panama City. En brusande storstad där fyra av landets fem miljoner trängs.

En imponerande skyline. Inte minst i Bella Vista där mitt hotell ligger skjuter skyskraporna rakt och högt upp i himlen. Rakt och rakt – Malmös Turning Torso har sin överman i ett skruvat bygge på jag vet inte hur många våningar.

Jag drog iväg till gamla stan, Casco Viejo, för att gå på kanalmuseet. Det var en fin utställning men kanske inte så intressant som jag hade önskat. Den västeråsare jag googlat fram hemma på kammaren i Ystad som var en av de båda som gjorde första mätningsjobben på Panamanäset inför en eventuell kanal – han var inte ens nämnd.

José Angel tyckte absolut att den gamle skulle vara med på bild. Här tyckte han.

Jag flanerade i värmen bland turister. Längs hela costaneran seglade gamarna och höll utkik efter nått dödkött.

Så fiskade José Angel upp mig i sin taxi och vi gjorde en tur som först gick till Torrijos Mausoleum och sedan via en avstickare längs gamla kanalzonen tillbaka genom hela stan till Noriegas gamla boning, som står som en övergiven tomt bara i fina kvarter i stadsdelen San Francisco.

Chauffören José Angel och jag enades om att Bush den äldre var en jävla typ.

En gammal gumma gick mitt i gatan och såg ut som om hon tiggde, eller möjligen sålde nått krims-krams vid rödljusen. José Angel pekade ut hennes hus. En nätt liten stuga värd några miljoner.

Vi pratade om invasionen 1989, om Torrijos, folkhjälten, och Noriega, skurken.

Politik är inte lätt. På planet från Bogotá satt jag bredvid en venezolanska och hennes dotter. De bodde sedan en handfull år i Florida och hade varit hemma på besök. Åk inte till Venezuela. Det är hemskt. Terrible. Det är kommunistiskt. Sen tystnade hon en stund och frågade: Är Sverige kommunistiskt?

Då hade de tidigare luftat sina funderingar kring om Sverige låg vid Kanada. Men det var gulliga töser som bjöd på rån med dulce de leche.

Nu på hotellrummet efter en indisk chicken tikka masala. I går blev det argentinskt på parillan här mitt emot. Hotellet heter El Parador och är väl ungefär lika intressant som gymnasievinet man köpte för sex kronor flaskan en gång i tiden. Rummet har inga fönster och på toaletten är ventilationen ordnad genom ett stort hål rakt ut i korridoren. Gissa om det är lyhört!

Planer tar form.

Han kallade sig Lafrance, konstnären i Casco Viejo. Titta på bilden i bakgrunden med mamman som skjuter en barnvagn som stridsvagn framför sig. Hade jag haft pengar, möjlighet och väggutrymmen…

Exp. På vägen tillbaka: ruskigt och sevärt

Två museer har det blivit i Willemstad. Häromdan besåg jag sjöfartsmuseet och idag gick jag till museet som hette Kura Hulanda. Det är ett antropologiskt museum som främst berättar om slavhandeln.

Båda museerna är väldigt sevärda med bra designade och informativa utställningar.

I slavskeppets inre ligger bojorna kvar.

Kura Hulanda är en ryslig påminnelse om människans brutalitet. Många är bojorna längs väggarna, man går ned i ett utrymme och hamnar i innandömet på slavskeppet, brännjärnet står framme som slavarna märktes med likt Vilda Västerns boskap.

Kura Hulanda är byggt i princip på platsen där slavauktionerna hölls fram till 1863 då holländarna också slutligen gav upp slaveriet, åtskilliga år efter Storbritannien (1834) och till och med efter Sverige (1847).

Curaçao var ingen bra ö för plantager och jordbruk. Därför blev det istället en frihamn för handel med allehanda produkter. Slavar var bara en av dem.

1795 ledde slaven Tula ett uppror på Curaçao. Det gjordes en film om revolten Tula: The revolt av den nederländske regissören Jeroen Leinders 2013. Vid lagunen, alldeles vid salinan som är flamingo area står ett monument över revolten. Det första steget mot befrielsen.

Monumentet över Tulas revolt vid flamingosjön.

Det ges också utrymme på museet för att berätta om de afrikanska nationerna Ashante och Benin. Jag känner igen en del från besöket i Ghana och det svenska slavfortet i Cape Coast. I ett annat rum behandlas slaveriet i en annan nederländsk före detta koloni, Surinam.

På en vägg hänger bilder ur John Gabriel Stedmans bok, som jag citerat i min Guyanabok. På en annan hänger en stor karta över plantagerna i Surinam. Två av de jag kan lokalisera drevs av Dahlberg från Nyköping. Också hans historia berättar jag i Guyanaboken.

Förutom de afrikanska inslagen finns en sal om rasfrågan i USA. Ruskiga är de båda KKK-dräkter som exponeras.

Plantagerna Anna Catharina och Johanna Charlotte drevs sannolikt av svensken C G Dahlberg. Hittar du dem?

Exp. På vägen tillbaka: Flamingoface

Efter sex timmar, flera liter vatten och en stor öl behöver jag slutligen uppsöka och smiter in på ett wc längst in i Pundabasarens allra heligaste lagerrum. När jag ser mig i spegeln förstår jag varför parkvakten vid flamingolagunen så resolut beordrade mig till skuggan.

Jag skulle aldrig erkänna att det snurrade i skallen då jag sjönk ned på hans pall.

På resa i Karibien kallade Ove Allansson sitt alter ego i boken Gud är amerikan för den fete rosa grisen. Det kunde vara han i spegeln…

En wayra wayra konstaterade en av parkvakterna med kännarminen på. Nordlig tofskarakara säger Google. Men Google pratar ju inte papiamento.

Vi börjar från början. Efter tosti och kaffe på ett hippare fik i Willemstad tog jag mig till busstationen i Otrabanda, på andra sidan Emmabron. Jag löste biljett till lagunen. Två dollar. Tanten som körde och jag kom lite ihop oss om var jag skulle stiga av. Det var rätt långt kvar till det som hon kallade Lagunen och när jag kvittrade på om flamingos trodde hon först det var Club Flamingo på en flashig resort. Men jag vann och steg av. I ödemarken.

Detta var Curaçaos vattenrike. En lagun med dy omgiven av kaktusar men med ett litet lågt fågeltorn och en skylt som förkunnade att här var ”flamingo area”.

Det satt två parkvakter under ett träd och tjoade åt folk som stannade bilen på busshållplatsen. En tjej som tagit av skorna och gått ut en bit i dyngan fick en åthutning att hon skulle tvätta fötterna. Detta var en salinas, en saltsjö, och inte bra för huden.

Karibisk Flamingo, typ.

Grannen Bonaire är ju den kända flamingoön, men här häckar det också en liten koloni av karibisk flamingo. Den är lite rödare än den man ser i Frankrike och Spanien. De flesta sov. En häger spankulerade omkring och efter en kvart tyckte jag det räckte. Problemet var bussen tillbaka. Den skulle dröja.

Jag gick vägen vidare mot Sankt Willibrords katedral i den lilla övergivna byn med samma namn. Några kilometer uppför. Willibrord var Utrechts förste biskop, frisernas helgon, kom från Northumberland (han hade säkert kinesat hos bröderna på Lindisfarne). Han dog den 7 november 739 och det firar den katolska kyrkan. Det gör ju jag och Martín Palermo också, fast av andra anledningar. Ett brudpar fotograferades i kyrkan som renoverades. Brudparet for iväg och jag frågade en av jobbarna som rullade grus när bussen kom. Det blev en stunds röra. Ingen visste ju. Den kommer snart. Den kommer snart.

Brudpar, bröllopsfotograf, vittne och en av jobbarna i kyrkan som glad utropade att han hade sett mig på bussen ut. Det hjälpte inte. Han hade ingen aning om när den gick tillbaka.

Tanten på baren halvvägs tillbaka till the flamingo area hade ingen öl att servera men kunde busstabellen. En timme och tjugo minuter.

Hon visste. Jag satt och småpratade med parkvakterna, perioderna de var vakna, under trädet i öknen i en och en halv timme. Vattnet tog slut, ödlorna for omkring och jag trodde att en av vakterna fått solsting då han undrade om svenska män gick i kjol. När jag såg konfunderad ut så sa han att han alltid förväxlade Sverige och Skottland.

SEN KOM BUSSEN!

Jag gav chauffösen en 10-dollarsedel och fick 15 antillergulden tillbaka. Det är lurigt när man kör med två valutor men det var helt korrekt kunde jag räkna ut efter en stund.

Exp. På vägen tillbaka: Willemstad morgontur

Jetlaggad stiger jag upp vid halvfem, kör lite fläkt och väntar på att solen ska ta fram ljuset, fåglarna i grannarnas trädgårdar och promenera till Willemstad city. Två kilometer.

Frukostkaffe bland knegarna i Willemstad.

Frukostkaffet inte ens sju på morgonen i basaren hos en dam som fixar till en baguette med salami, avocado och chiliröra. Extremt gott kaffe. Trevliga människor i kvarteren bortom kryssningsfartygens angöringar. Klart billigare.

Fregattfåglarna sveper över hamnområdet liksom rödgladorna hemma i Fyledalen. Parakiterna glor misstänksamt. Jag skrämmer en natthäger så håret reser sig på huvudet på honom. Men den pyttelilla kolibrin hinner jag inte fota, den här gången heller.

Håret reste sig på natthägern då en viking närmade sig.

Mer spanska än engelska. Brukar en hemmasnickrad papiamento som nästan funkar. Tror jag i alla fall. Lär tjejen i husvagnen att pastechi heter empanadas på spanska. Köper en med ost. Keshi (queso). Spanar fiskaren som fjällar av en nyfångad meter barracuda.

Slår mig i slang med grabbarna som sköter Willemstads främsta attraktion – Emmabron. En pontonbro som binder samman de båda stadsdelarna Punda med Otrabanda. Trettio gånger om dan eller så manövrerar de bron fram och tillbaka för att släppa fram båttrafiken.

Emmabron – the bro!

Jag frågar efter Hotel Americano. Det var där som Piraten från Kivik satt på verandan och studerade brons rörelser i slutet av 40-talet. Your years late, sade killarna på bron. Men det dröjde tills nya Maritime Museum som jag fick en kompis som började googla för att hitta det riktiga Hotel Americano.

Hans föräldrar hade alltid tagit med honom på semestrar till länder som var lite svalare. Flera gånger till Danmark och en gång hade de åkt ända till Dalarna. Han mindes sin t-shirt med reklam för Falu rödfärg.

Willemstad, Curacao 2022.

När jag irrat in i regeringskvarteren kommer en Honda Accord med tonade rutor och registreringsskylten C1. Jag frågar säkerhetsvakten. Jo, det var presidenten säger han och pekar att jag kan springa efter för att hälsa på honom och ta en selfie. Jag älskar oskyldiga karibiska småstater.

Hur det gick? Det var bara chauffören och han skrattade gott.

Nu siesta.

Presidentens bil? Dock utan president…