Exp. På vägen tillbaka: grodor

David, Panamas näst största stad i västra landsändan, provinsen Chiriqui, inte långt från gränsen till Costa Rica. Där startade vi grodjakten.

Nattlig grodjakt någonstans i Chiriquí.

I dikena längs gatorna i kvarteret runt vårt hostal satte grodorna igång sina serenader när mörkret föll. Det var stört omöjligt att se dem, och kom man för nära så tystnade de bara och låg tysta i gräset och låtsades som om det regnade. Det gjorde det inte. Längre. Dagens skyfall hade redan kommit och gått.

I morse gick vi till Universidad Autonoma de Chiriquí. Vi träffade Jorge och Abel och Michelle och vi pratade grodor. Det finns 230 arter av grodor i Panamá så vi hade mycket att prata om. Bara 130 arter orm, fast de är oftast lite giftigare och ett problem för landsbygdsbefolkningen.

Universitetet har Centralamerikas ledande grodforskare, hittar två nya arter varje år, och konstaterar tråkigt nog att också en och annan art upphör att finnas till. Abel är professor och forskare. Men också en äventyrare som ger sig ut i de dimhöljda högländernas djungel mellan Panama och Colombia, det beryktade Dariéngapet som numer befolkas inte bara av knarkkartellernas kurirer utan också av ett lämmeltåg migranter på väg från framförallt Venezuela mot Nordamerika.

Abel berättade och jag noterade. Det här är ett jobb. Därför får ni inte veta mer idag. Men det handlar om grodor.

Vi körde också till Buquete och tittade på de nordamerikanska migranterna som söker sig från vinterns Massachussetts och Norddakota till Panamas decembervärme. Det är en helt annan migration.

Christer, Michelle, Abel och jag efter grodprat i David.

Exp. På vägen tillbaka: kanalen

Det är lika bra att erkänna: jag har misslyckats. Misslyckats i att hitta minsta spår efter västeråsaren Fahlmark. Han som general Bolívar utsåg att följa engelsmannen Lloyd då denne ville mäta Panamanäset för en eventuell kanal, nån gång på 1820-talet.

Det skulle finnas en minnestavla på kanalmuseet som uppmärksammade svenskens insatser i det här projektet som dock inte fullföljdes förrän in på 1900-talet. Jag hittar den inte.

Så jag skiter i det. Åkte istället ut till slussarna vid Miraflores för att beglo kanalen och slussarna in action. Trafiken var ytterst blygsam på leden nedanför åskådarläktarna. Det kom inte en skuta på en dryg timme. Några stora containerfraktare passerade halvt om halvt utom synhåll. Jag traskade runt i området istället och letade djur- och fågelliv istället.

I morgon lämnar jag huvudstaden för vilda västern. Panamerican Highway i en hyrd Picanto.

Vit, fast skitt, ibis.
Blåhäger.
Gulkronad natthäger.
Den gröna leguanen kan bli två meter lång. Det var inte den här.

Exp. På vägen tillbaka: nu Panamá

Från Curaçao for jag via Bogotá till Panama City. En brusande storstad där fyra av landets fem miljoner trängs.

En imponerande skyline. Inte minst i Bella Vista där mitt hotell ligger skjuter skyskraporna rakt och högt upp i himlen. Rakt och rakt – Malmös Turning Torso har sin överman i ett skruvat bygge på jag vet inte hur många våningar.

Jag drog iväg till gamla stan, Casco Viejo, för att gå på kanalmuseet. Det var en fin utställning men kanske inte så intressant som jag hade önskat. Den västeråsare jag googlat fram hemma på kammaren i Ystad som var en av de båda som gjorde första mätningsjobben på Panamanäset inför en eventuell kanal – han var inte ens nämnd.

José Angel tyckte absolut att den gamle skulle vara med på bild. Här tyckte han.

Jag flanerade i värmen bland turister. Längs hela costaneran seglade gamarna och höll utkik efter nått dödkött.

Så fiskade José Angel upp mig i sin taxi och vi gjorde en tur som först gick till Torrijos Mausoleum och sedan via en avstickare längs gamla kanalzonen tillbaka genom hela stan till Noriegas gamla boning, som står som en övergiven tomt bara i fina kvarter i stadsdelen San Francisco.

Chauffören José Angel och jag enades om att Bush den äldre var en jävla typ.

En gammal gumma gick mitt i gatan och såg ut som om hon tiggde, eller möjligen sålde nått krims-krams vid rödljusen. José Angel pekade ut hennes hus. En nätt liten stuga värd några miljoner.

Vi pratade om invasionen 1989, om Torrijos, folkhjälten, och Noriega, skurken.

Politik är inte lätt. På planet från Bogotá satt jag bredvid en venezolanska och hennes dotter. De bodde sedan en handfull år i Florida och hade varit hemma på besök. Åk inte till Venezuela. Det är hemskt. Terrible. Det är kommunistiskt. Sen tystnade hon en stund och frågade: Är Sverige kommunistiskt?

Då hade de tidigare luftat sina funderingar kring om Sverige låg vid Kanada. Men det var gulliga töser som bjöd på rån med dulce de leche.

Nu på hotellrummet efter en indisk chicken tikka masala. I går blev det argentinskt på parillan här mitt emot. Hotellet heter El Parador och är väl ungefär lika intressant som gymnasievinet man köpte för sex kronor flaskan en gång i tiden. Rummet har inga fönster och på toaletten är ventilationen ordnad genom ett stort hål rakt ut i korridoren. Gissa om det är lyhört!

Planer tar form.

Han kallade sig Lafrance, konstnären i Casco Viejo. Titta på bilden i bakgrunden med mamman som skjuter en barnvagn som stridsvagn framför sig. Hade jag haft pengar, möjlighet och väggutrymmen…

Exp. På vägen tillbaka: ruskigt och sevärt

Två museer har det blivit i Willemstad. Häromdan besåg jag sjöfartsmuseet och idag gick jag till museet som hette Kura Hulanda. Det är ett antropologiskt museum som främst berättar om slavhandeln.

Båda museerna är väldigt sevärda med bra designade och informativa utställningar.

I slavskeppets inre ligger bojorna kvar.

Kura Hulanda är en ryslig påminnelse om människans brutalitet. Många är bojorna längs väggarna, man går ned i ett utrymme och hamnar i innandömet på slavskeppet, brännjärnet står framme som slavarna märktes med likt Vilda Västerns boskap.

Kura Hulanda är byggt i princip på platsen där slavauktionerna hölls fram till 1863 då holländarna också slutligen gav upp slaveriet, åtskilliga år efter Storbritannien (1834) och till och med efter Sverige (1847).

Curaçao var ingen bra ö för plantager och jordbruk. Därför blev det istället en frihamn för handel med allehanda produkter. Slavar var bara en av dem.

1795 ledde slaven Tula ett uppror på Curaçao. Det gjordes en film om revolten Tula: The revolt av den nederländske regissören Jeroen Leinders 2013. Vid lagunen, alldeles vid salinan som är flamingo area står ett monument över revolten. Det första steget mot befrielsen.

Monumentet över Tulas revolt vid flamingosjön.

Det ges också utrymme på museet för att berätta om de afrikanska nationerna Ashante och Benin. Jag känner igen en del från besöket i Ghana och det svenska slavfortet i Cape Coast. I ett annat rum behandlas slaveriet i en annan nederländsk före detta koloni, Surinam.

På en vägg hänger bilder ur John Gabriel Stedmans bok, som jag citerat i min Guyanabok. På en annan hänger en stor karta över plantagerna i Surinam. Två av de jag kan lokalisera drevs av Dahlberg från Nyköping. Också hans historia berättar jag i Guyanaboken.

Förutom de afrikanska inslagen finns en sal om rasfrågan i USA. Ruskiga är de båda KKK-dräkter som exponeras.

Plantagerna Anna Catharina och Johanna Charlotte drevs sannolikt av svensken C G Dahlberg. Hittar du dem?

Exp. På vägen tillbaka: Flamingoface

Efter sex timmar, flera liter vatten och en stor öl behöver jag slutligen uppsöka och smiter in på ett wc längst in i Pundabasarens allra heligaste lagerrum. När jag ser mig i spegeln förstår jag varför parkvakten vid flamingolagunen så resolut beordrade mig till skuggan.

Jag skulle aldrig erkänna att det snurrade i skallen då jag sjönk ned på hans pall.

På resa i Karibien kallade Ove Allansson sitt alter ego i boken Gud är amerikan för den fete rosa grisen. Det kunde vara han i spegeln…

En wayra wayra konstaterade en av parkvakterna med kännarminen på. Nordlig tofskarakara säger Google. Men Google pratar ju inte papiamento.

Vi börjar från början. Efter tosti och kaffe på ett hippare fik i Willemstad tog jag mig till busstationen i Otrabanda, på andra sidan Emmabron. Jag löste biljett till lagunen. Två dollar. Tanten som körde och jag kom lite ihop oss om var jag skulle stiga av. Det var rätt långt kvar till det som hon kallade Lagunen och när jag kvittrade på om flamingos trodde hon först det var Club Flamingo på en flashig resort. Men jag vann och steg av. I ödemarken.

Detta var Curaçaos vattenrike. En lagun med dy omgiven av kaktusar men med ett litet lågt fågeltorn och en skylt som förkunnade att här var ”flamingo area”.

Det satt två parkvakter under ett träd och tjoade åt folk som stannade bilen på busshållplatsen. En tjej som tagit av skorna och gått ut en bit i dyngan fick en åthutning att hon skulle tvätta fötterna. Detta var en salinas, en saltsjö, och inte bra för huden.

Karibisk Flamingo, typ.

Grannen Bonaire är ju den kända flamingoön, men här häckar det också en liten koloni av karibisk flamingo. Den är lite rödare än den man ser i Frankrike och Spanien. De flesta sov. En häger spankulerade omkring och efter en kvart tyckte jag det räckte. Problemet var bussen tillbaka. Den skulle dröja.

Jag gick vägen vidare mot Sankt Willibrords katedral i den lilla övergivna byn med samma namn. Några kilometer uppför. Willibrord var Utrechts förste biskop, frisernas helgon, kom från Northumberland (han hade säkert kinesat hos bröderna på Lindisfarne). Han dog den 7 november 739 och det firar den katolska kyrkan. Det gör ju jag och Martín Palermo också, fast av andra anledningar. Ett brudpar fotograferades i kyrkan som renoverades. Brudparet for iväg och jag frågade en av jobbarna som rullade grus när bussen kom. Det blev en stunds röra. Ingen visste ju. Den kommer snart. Den kommer snart.

Brudpar, bröllopsfotograf, vittne och en av jobbarna i kyrkan som glad utropade att han hade sett mig på bussen ut. Det hjälpte inte. Han hade ingen aning om när den gick tillbaka.

Tanten på baren halvvägs tillbaka till the flamingo area hade ingen öl att servera men kunde busstabellen. En timme och tjugo minuter.

Hon visste. Jag satt och småpratade med parkvakterna, perioderna de var vakna, under trädet i öknen i en och en halv timme. Vattnet tog slut, ödlorna for omkring och jag trodde att en av vakterna fått solsting då han undrade om svenska män gick i kjol. När jag såg konfunderad ut så sa han att han alltid förväxlade Sverige och Skottland.

SEN KOM BUSSEN!

Jag gav chauffösen en 10-dollarsedel och fick 15 antillergulden tillbaka. Det är lurigt när man kör med två valutor men det var helt korrekt kunde jag räkna ut efter en stund.

Exp. På vägen tillbaka: Willemstad morgontur

Jetlaggad stiger jag upp vid halvfem, kör lite fläkt och väntar på att solen ska ta fram ljuset, fåglarna i grannarnas trädgårdar och promenera till Willemstad city. Två kilometer.

Frukostkaffe bland knegarna i Willemstad.

Frukostkaffet inte ens sju på morgonen i basaren hos en dam som fixar till en baguette med salami, avocado och chiliröra. Extremt gott kaffe. Trevliga människor i kvarteren bortom kryssningsfartygens angöringar. Klart billigare.

Fregattfåglarna sveper över hamnområdet liksom rödgladorna hemma i Fyledalen. Parakiterna glor misstänksamt. Jag skrämmer en natthäger så håret reser sig på huvudet på honom. Men den pyttelilla kolibrin hinner jag inte fota, den här gången heller.

Håret reste sig på natthägern då en viking närmade sig.

Mer spanska än engelska. Brukar en hemmasnickrad papiamento som nästan funkar. Tror jag i alla fall. Lär tjejen i husvagnen att pastechi heter empanadas på spanska. Köper en med ost. Keshi (queso). Spanar fiskaren som fjällar av en nyfångad meter barracuda.

Slår mig i slang med grabbarna som sköter Willemstads främsta attraktion – Emmabron. En pontonbro som binder samman de båda stadsdelarna Punda med Otrabanda. Trettio gånger om dan eller så manövrerar de bron fram och tillbaka för att släppa fram båttrafiken.

Emmabron – the bro!

Jag frågar efter Hotel Americano. Det var där som Piraten från Kivik satt på verandan och studerade brons rörelser i slutet av 40-talet. Your years late, sade killarna på bron. Men det dröjde tills nya Maritime Museum som jag fick en kompis som började googla för att hitta det riktiga Hotel Americano.

Hans föräldrar hade alltid tagit med honom på semestrar till länder som var lite svalare. Flera gånger till Danmark och en gång hade de åkt ända till Dalarna. Han mindes sin t-shirt med reklam för Falu rödfärg.

Willemstad, Curacao 2022.

När jag irrat in i regeringskvarteren kommer en Honda Accord med tonade rutor och registreringsskylten C1. Jag frågar säkerhetsvakten. Jo, det var presidenten säger han och pekar att jag kan springa efter för att hälsa på honom och ta en selfie. Jag älskar oskyldiga karibiska småstater.

Hur det gick? Det var bara chauffören och han skrattade gott.

Nu siesta.

Presidentens bil? Dock utan president…

Exp. På vägen tillbaka: i farmors hus

Home away from home, Curacao.

Efter nästan tio timmar i luften damp jag ned med TUI:s Dreamliner i Willemstad på Curaçao när det redan blivit mörkt. På planet från Schiphol hamnade jag vid sidan av en ung malaysier, som bodde i Nederländerna ”sort of” och som bara skulle vara två dygn på Curaçao innan han återvände norrut. Varför? Jo, det var begravning. På andra sidan satt en ung mörk tjej som också var på väg till Willemstad för släktträff. Hon bodde annars i Groningen. På frågan om vad jag skulle kunna göra på Curaçao tänkte hon länge och sa sen att det var fem år sedan hon var där senast och då var hon fem år yngre och det var mycket party. Jag var ju ännu äldre konstaterade hon och kanske inte var lika partysugen…

Dayenne mötte mig med sin vita Toyota på flygplatsen och så körde vi till en supermarket så jag kunde skaffa en öl, Cerveza Zulia från Venezuela, några kex och lite frukt så jag klarar kvällen. På gatan utanför butiken var grillen igång. Folk stod i grupper. Musik från någon bilstereo.

Jag har inte sett nått av ön än. Jag har bara fått känslan av Karibien. Det är mörkt om än stjärnklart. Det blir till att utforska Willemstad i morgon. Folk pratar papiamento, nederländska, engelska och spanska. Papiamento är en blandning av dem allihop med mycket spanska inslag.

Farmor Nene

Dayenne o Kennedy driver Studio Nene. Ett pyttelitet hus som Kennedys mor bodde i en gång i tiden. Här finns en stor säng, kyl&frys och kök samt dusch o toalett. Ovanför dörren hänger porträttet av Nene själv. De har 8,2 på TripAdvisor, står det på flera anslag.

Fläkten går för fullt. 29 grader var det när vi landade strax efter 18oo lokal tid. Därute skäller hundarna. Det ska ta trettio minuter att gå till stan.

Papiamento är ett lite kul språk med spanska inslag som kan ge så här roliga skyltar.

Exp. På vägen tillbaka: kommandogruppen

Köbenhavns Hovedbangaard i morse.

Att inleda Expedition På vägen tillbaka med att ta tåget till Amsterdam där jag tillbringade knappt tre pandemimånader i fjol kändes rätt.

Nu blir det bara en natt på ett ungdomligt vandrarhem i Amsterdam Noord. Anlände kl 2015.

Det var en tuff tur hit från väckarklockans 0515 i Malmö.

Det gick som på räls, tyst och tankeinbjudande, meditativt och med tysk sekundprecision, fram till Osnabrück.

Där sprack spegeln från kant till kant. Istället för ICE-tåg direkt till Amsterdam Centraal tuffade ett regionaltåg oss till Bad Blentheim, och – no more!

Dessutom var den tyska tågvärden inte flerspråkig. I vagnen satt i stort sett bara resenärer som hade andra modersmål än tyska. Och damen tog sats och rabblade upp byten, spår, plattformar och tider så vi alla var vimmelkantiga.

Då bildade vi en kommandogrupp för att reda upp alltihop. Det var en kanadensare från Edmonton, en polack från Gdynia, två danska piger, en kvinna från, möjligen Syrien, och så jag och efter en stund hade vi värvat en ung tyska som bodde i Amsterdam. Lyckodraget.

Så vi fixade byte i Bad Blentheim, i Hengelo och i Amersfoort innan vi kunde rulla in i Amsterdam.

Trots en försening på en timme så var det vår gemensamma problemlösning som tog oss fram. Det är bara tillsammans vi är unika. Vi hade nästan svårt att skiljas när vi väl var framme.

I morgon åter en långtur. 20 minuter till Schiphol och sen hoppet över oceanen. Willemstad nästa!