perú

När jag knackade på dörren till Radio Tacna så gick jag plötsligt på spaning i mina egna fotspår, eller hörselgångar.

En sommarnatt 1990, kanske uppstigen i ottan då den månadsgamle sonen vaknade. Vyssade, satte på radion och hörlurarna, försvann in i en annan värld. Tongångar från Perú på kortvågen. Radio Tacna!

När jag insåg att jag var på väg till Tacna skickade jag ett mail till radiostationen att jag ville titta upp om och tacka för det brev jag fick från dem som bekräftelse på att jag hört dem.

Jag fick snabbt svar. Välkommen tisdag 11.45.

*Soraya Salas Velasquez var nog den som organiserade alltihop. Gracias!*

Rakt in i direktsändning i programmet Libertad de Expresion med programledaren Freddy Obando Popuche. När jag lyssnar så här i efterhand är jag ändå rätt nöjd med hur jag klarade den nästan sju minuter långa intervjun med bara min knaggliga spanska. Sen är det ju inte säkert att jag svarar på just det han frågar om.

Efter sändning träffade jag två i ägarfamiljen, Pablo och Héctor Cáceres Contreras. Det var deras mamma och pappa som startade Radio Tacna 1940. Den yngre brodern Alfonso som skrev brevet till mig för 33 år sedan lever tyvärr inte längre. Det är ett familjeföretag. En radiostation som sänder såväl på FM som på mellanvåg 1470 kHz. Kortvågen har de lämnat för internet.

Här kan du höra Radio Tacna live!

Programmet är detsamma på alla kanaler. Nyheter, debatt, information och skolradio. Kvällstid och helger förekommer musikprogram.

– Vi har en liberal ståndpunkt, poängterar Pablo Cáceres, och det känns lite public service och svensk liberalism innan den kastade folkbildningen överbord.

Héctor Cáceres överräckte en bok med historian från Radio Tacnas år sedan starten och adminstratören Soraya Salas Vélasquez kom med ett mer officiellt tackbrev för att jag lyssnat på och besökt Radio Tacna i Perú.

*Till vänster Héctor Cáceres Contreras och till höger brodern Pablo.*

Det ska jag rama in och minnas en underbar hobby som under många år bidragit till kunskap och vänskaper världen över.

Vill du höra hur det lät så kanske den här länken fungerar ett tag i alla fall: https://fb.watch/jz9FIn5FQr/

Lyssna i så fall efter cirka 48.50.

För att göra det enklare för er så att ni inte behöver följa hela min resa här på bloggen så ska jag nu sammanfatta den hemresa som jag står inför.

Alla övernattningar är inte bokade men några hållpunkter måste iakttas då jag ännu inte lärt mig köpa om- eller avbokningsbart och biljetter är inhandlade.

Upplevelsekontot är med råge fyllt. Därför har jag i det här sista planeringsstadiet annullerat en del självklara besöksmål. Killed my darlings. Saltöknen i Uyuni lämnar jag därhän, Cochabamba har jag pratat om i tre år – det ryker. Arequipa likaså. Det blir ingen Titicacasjö och inget Macchu Picchu (vilket aldrig heller varit aktuellt). Påskön får ligga kvar och vänta.

Vad bidde det istället då?

Det vet vi inte med säkerhet, men så här är det tänkt:

I morgon lämnar jag Salta. Tar bussen till gränsen mot Bolivia. Bor sista natten i Argentina i La Quiaca. Dagen efter flanerar jag över gränsbron (tänk dig scenen med John Wayne spelande mig, kisande mot den obarmhärtiga solen, hatten i nacken, kanske ett grässtrå i mungipan och handen på kolven) till Villazon i Bolivia och stannar en natt på ett hotell som jag uppgraderade i sista stund till 12 dollar för en natt och – fick eget badrum! Stans enda hotell.

Gränsstäder är speciella. Skyddsväst och stiff upper lip gäller.

Onsdag far jag med tåget från Villazón till gruvstaden Oruro. Till 3 700 meters, flämt, höjd. Genom saltöknen. Uppför slingrande bergsspår. Mitt i natten.

Sen är inte allt finplanerat längre men från Oruro åker jag till Arica i Chile – såg i går kväll filmen Arica om rättegången mot Boliden för hur det svenska bolaget dumpat gifter i Arica och medverkat till sjukdomar och död i de fattiga stadsdelarna. Har ju följt skådespelet tidigare men blir ändå upprörd över hur lite andras liv, ofta de fattigas, betyder för storkapitalet.

Jag alternerar mellan Arica och Tacna i Perú i den gamle Kristianstadsöversten Ekdahls fotspår. Han red fram och tillbaka och utkämpade sina strider. Nu går det en järnväg mellan städerna. Jag åker där ett tag innan jag flyger till Santiago.

Santiago är en bra hub att flyga vidare från. Så när jag traskat fram och tillbaka på calle Ekdahl några gånger, lättar jag mot Sao Paulo för vidare befordran till Manaus djupast i det brasilianska Amazonas.

Här sover jag gott någon natt innan jag bordar Amazon Star som under fyra dygn tar mig på floden till Belém vid Atlantkusten. Den 11 april stiger jag ombord på en Airbus, riktning Lissabon, där jag landar den 12 april.

Sen vet jag inte mer. Är jag vid gott mod köper jag interrailbiljett och drar hemåt över stäpper, åkerfält och skogar. Fast först vill jag nog se Porto också. Och kanske stanna någon dag i Bordeaux, eller göra en avstickare till Boulogne-sur-mère där Argentinas frihetshjälte San Martín trivdes så bra. Och ta en bira i Köln, och…

För den här itinerarions samstämmighet med hur det verkligen blir ansvaras ej. Det kan vara en Boeing till Lissabon. Inte kollat.